Om vad 2010 bar i sitt sköte och vad som händer i framstjärten

Dags för Tracklistans årssammanfattning. Årets Låt, årets Artist, Årets Svensk. Kaj Kindvall, vem var bäst? Vem var den klarast lysande stjärnan?

Utan tvekan var det en människa som var bäst, snyggast och roligast 2010, och den personen var min lilla fina avkomma. Och insikten jag redan hade blev bara större. Livet går ut på att föröka sig. Allt annat är meningslöst. Without Lovisa, I'm nothing, sa Placebo 1998. Hon är min bästis, min docka, Everything I do I do it for you, som Bryan Adams gnydde 1991.

Det finns förmodligen bara en som kan mäta sig med henne, sägs det, och det skulle isåfall vara lillasyster Isabella. Kommer som ett brev på posten, fast genom snippan av alla jävliga alternativ, i februarg 2011.

Förra årets nyårsafton fick jag det stora privilegiet att vara full och gå på fest i Torson med en massa stiliga, framgångsrika människor. Nu finns inte Torson i våra liv längre, och förresten är jag nog för tjock för att få vara med. Så det blir nyårssupé hos mamma Eva istället, vilket inte är fy skam alls. Jag hade iallafall tur som blev bjuden på nåt.

2010 kickstartade vi som två förutsägbara Svennar med en pulverdiet från Naturdiet. Men det funkade ju. Vi blev snyggsmalare och det höll i sig, ända tills det där karnevalsligget i Maj som grundade min nya rondör. Men det sägs att man får vara tjock när man är på smällen, man får till och med ha dubbelhaka om man vill det. Trycka i sig en extra kaka, passa på mens man kan, och njuta, glöm ej att njuta.

Så jag njuter, av extra bullar, kakor och gotte. I'd give it all up for a snus och ett glas rött, men den gubben går inte, det får man inte. Bulle i ugnen, bulle i munnen - så enkelt är det.

Tankarna på mat dominerar fullständigt andra halvan av 2010. Är det dags att äta nu? Kan jag ta en till? Mums, mums, fly mig en bulle eller varför inte två. Och ja, resultatet blev det väntade, jag är onödigt tjock. Men check me out in a halvår, kanske kommer jag åter att vara snyggast i kommunen då.

2010 var året vi flyttade till Munindalen och det var ju jävligt bra att få en fräsch lägenhet istället för att bo hemma hos mamma med hela sin familj vid 34 års ålder, för på pappret kan ju inte det ses som annat än patetiskt, även om det i realiteten var riktigt trevligt. I samma veva började Lolo dagis, och how we love dagis!

Och jag köpte min första bil. 29 papp och ganska mycket headache med bromsbelägg och lurendrejare till bilmekaniker hit och dit, men nu går den som bilförsäljarna säger som en klocka och är snyggaste bilen i garaget, min Alfa Romeo. Detta bilköp resulterade också i att vi likt alla andra småbarnsfamiljer i Lund med omnejd hittade en ny helghobby, nämligen att köra ut till Nova shoppingcentre och traska runt. Äta oriental wok eller mcRånalds/Max. Och jag har närt en kapitalist vid min barm, hon gillar pommes frites, bugge och coca-cola. Fast mest vill hon måla bordet med ketchup, vem fan vill inte det?

Årets mest dramatiska var när Londonresan blev inställd pga Islands jävla askmoln och istället skadade sig lilla Bjallan Bus på ett glas i handdisken här hemma och jag fick ringa plingplongdroska till MAS handkirurg och hela baletten. Usch vad läskigt!

Hela den långa fina sommaren gick i brasilianskt tecken. Ma Gang från Brasseland var här och bjöd till äventyr och festligheter. Vi var på paradisön Ven, vi tourade Österlen och mötte lugnet vid Ales Stenar, fell in love with Simrishamn, vi åt trollkorv på Kentspelningen i Sofieros slott och vi hängde i Sveriges vackraste stad, sorry Götlabarj men så är det, Stockholmen och framför allt Gamla Stan. Och åt ett 100-tal pizzor på restaurang Vespa i Västra Hamnen. Fy fan vad bra!

2010 års fyllor kan jag nog räkna med ena handen. Den sista var en höjdare, då var jag redan på smällen men det visste jag ju inte eftersom jag inte gjorde testet förrän jag kom hem från festen, sån är jag. Den var i Göteborg och alla duvor och dockor var där för att fira att världens bästa snyggdocka Maria fyllde 30 bast. Den lilla!

Innan dess:

• Londonbesöket blev till slut av men utan Bjallan men ändå de godaste pintsen med docklandslaget, älskar't. Home is where the heart is, här finns alla de bästa.
• En utekväll med högstadiebrudar i Malmö, som var sådär härlig när alla säger "en till va" och det inte finns någon morgondag.
• Utekväll på engelska pubarna i Lund med min dockpojke till man Ludde Korp, den kvällen kramades Bamse och Brummelisa extra länge och det gjorde vi också och sa hej till Isabella.
• En och annan rödtjutsfryntlighet

That's it. Och som vi vet är det svårt (och tråkigt) att umgås utan sprit innanför västen, därför har jag även tvingats dra mig tillbaka i min lilla kokong här i hemmets lugna vrå och avsagt mig det mesta av socialt umgänge. Eller så har jag inga kompisar längre, det kan vara så att alla glömt bort mig alternativt tycker att jag är en ost.

Det har visat sig under året att jag inte är riktigt kompatibel med Svenne Banan och hans politiska korrekthet, han gillar inte mig och jag är heller inte imponerad av honom. Jag är helt enkelt för tuff, hård och frispråkig - ja, jag är helt enkelt, som min lärarinna i första klass, Aina Stadmark, sa till mig då, "jobbig, för jag är alldeles för bra".

Socialt sett har mitt jobb definitivt varit det bästa under året. Här finns härliga, raka, roliga människor, de där typiskt svenska lyser med sin frånvaro alternativt är så fåtaliga att man kan ignorera dem. Och den allra bästa som förtjänar ett separat omnämnande är min allra käraste Pelto, verbal, snygg, duktig, smart och rolig. Sådana som hon växer inte på trän, håll i den.

Och har jag tur får jag komma tillbaka till mitt snygga jobb under 2011. Det sägs att de gillar mig ju, att jag är duktig. Tills dess har jag iallafall lirkat in en nästan lika snygg, bara inte riktigt lika tjock. Med stolthet ger jag dem Ludde, likt en drottning importerade från exotismens högborg Brasilien, med största sannolikhet den smartaste personen jag någonsin träffat och hey vad de ska vara glada, och kommer att vara glada, att de får låna honom. Kontraktet är signerat och klart, om en vecka börjar han.

Själv ska jag ligga hemma och tokamma. Satsa på att fila på min tvåbarnsmorsestämpel. Kanske bli trendig, smal och häftig på kuppen, vem vet.

2010 - året då jag blev smått socialt handikappad men insåg att jag trivs bättre här, hemma, där jag kan sitta lugnt och skönt och lukta på Lovisas hallonschamponerade hår. Och nu: Välkommen 2011, välkommen Isabella. Delad glädje, dubbel glädje, eller hur. Grått nytt hår.

Julledigheten slut i rutan

Strax innan midnatt och tant kastar in handduken, medan Papai fortsätter visa tuffa rockvideos på You tube. Sleepy not, säger Lolo. Och med det vill hon ha sagt att hon icke vill knyta sig, utan titta på Slipknot. Och Sepultura, Lordi, Ozzy och Kiss. För de är de roligaste monstrena. Hennes favorittröja? Den med Kiss på så klart, så jävla tuff. Vilken rolig Kiss, hörde jag henne nyss yttra.
Innan när hon hängde med mig sa hon "vilken god mat" och det var sensationellt på så sätt att jag serverade min egen favoritmåltid, all tiders spag boll. Och hon åt! Vilket hon aldrig gjort förut, hallelujah kors i taket. Och så tittade vi också på You tube. Fast på mer enligt normen lämpliga saker som Pippi i godisaffären och Pilutta dig Madicken. Men monster, troll och Pilokey är nog snäppet roligare.
Jag gjorde även min vinterplikt och byggde tillsammans med min dotter en snölykta. Med riktigt ljus i. Visserligen bara ute på ballen, men skit i det. Vi var ute och efteråt fick vi varm choklad, för det får man när man varit ute i snön, man gör alltid så.
Summan av kardemumman: en fin ledighet med min snygga familj. Om än väldigt stillasittande och tjockframkallande. Imorgon får jag gå till mitt flotta jobb igen, det är också härligt, som Emma Tvärtemot sa.

Published with Blogger-droid v1.6.5

4th of January came early this year

Snart har jag två döttrar. Kan du tro det, can you Adam and Eve it. Jag har nog inte fattat det, men nu har jag beviset om halsen. Här hänger de små flickorna, närmast hjärtat. Lovisa och Isabella. Så jävla fint!

Close up för den som möjligtvis var nyfiken på hur världens vackraste halssmycke från Brasilien ser ut. Mina barn är då rakt inga aper. Dom är dockor.

Älskar't som fan. Tack som fan.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Vad ska vi göra på nyyyyyår??

Brukade man lite nervöst gå loss redan i Oktober.

För det var ju så satans viktigt. Att det hände något stort. När 1993 blev 1994. Eller 1999 blev 2000. Det måste bara finnas en ball fest att bli bjuden på, helst ordnad av andra, men i värsta fall i egen regi. Bara det kom många. Bara alla hade klätt upp sig till tänderna med glitter och extrasmink på ögat. Bara man fick hångla vid 12-slaget. I värsta fall med Ulf på milleniumfesten i Osbyholm, sämsta hånglet i världshistorietten men bara man fick hångla. I nödfall med en tjejkompis. I den lilla trappan utanför Väskhuset, Stortorget i Lund anno 1994 med hon den snygga i parallellklassen. Bara man fick hångla. Med 7 stycken på Dublin Castle 2007. Oh yes. Klockan 12 med raketer vinande i öronen. Gott nytt år, grått nytt hår, glöm inte bort mig, vad stort det här är.

Och alltid med ett visst mått ångest. För så går inte bara en dag, utan ett år, från våra liv och kommer aldrig mer åter. 2011. Two-thousand-fucking-eleven! Vad hände?

Det är dock så att det är som viktigast och mest ångestladdat när man är 17. Fortfarande stort och spänt när man är 25. Och ännu av betydelse att man iallafall är bjuden på en eller ett par festligheter vid 30. Men nu, nu när jag är en tvättäkta tant som dessutom är på högsmällen och inte kan få något i mitt glädjehål, bara en Ica-Pommac, då skiter jag rätt duktigt i det där. Med festen. Som jag ändå inte är bjuden på. Torson finns ju inte längre och någon annan fest känner jag inte till.

Har jag någon snygg klänning som klär en trind gumma som jag, allt klär en skönhet ju? Nej.
Är jag sugen på dans, mingel och skumpa? Nej.
Har jag några balla polare i närheten som bjuder in till bus på festliga lokaler? Nej.
Finns det någon avslappnad pub där alla ens vänner samlas, tänk Dublin Castle, där man bara kan glida in på en räkmacka och säga skål och puss? Nej. Inte här.

Så inte mer med det. Jag hänger med de snyggaste jag vet, Ludde, Lovisa och Isabella i magen. Kanske om jag har tur får jag komma hem till mamma Eva på nyårssupé med de andra barnen. Det räcker så. Grått nytt hår som sagt. Grått nytt hår.

Matvrak

Om kvällarna julfrossar man. Trycker i sig jansson-köttbullar-prinskörv och paradisask på det. Eller engelsk julkalkon med tjockgladsdessert. Sedan är jag så mätt att jag får svårt med andningen. Jag blir anfådd, för maten och Isabellan trycker undan luftstrupen. Mat ska dom ha, luft inte lika viktigt. Tydligen.

Men lik förbannat vaknar jag sedan på morgonen och min första tanke är, wow this is great, nu får man äta igen, vad ska jag stoppa i glädjehålet idag? Ja, det är min första tanke varje morgon. It's an obesession. En matstörning. Och ja, jag tänker på blandad english och svenska, sån är jag.

Så äter jag en stadig frühstück, det kan vara gröt eller nåt annat nyttigt. Men i samma stund som jag dukar undan tallrikarna börjar jag tänka på nästa mål mat och vad det må bära i sitt köttiga sköte. Däremellan tömmer jag alla chokladaskar julen lämnat efter sig och trycker i mig ett par apelsiner, en julmust, en näve nötter och russin. Sedan steker jag korvar och bacon och serverar till pulvermos. Sedan dricker jag lite te och ett glas saft, en pepparkaka till det. För jag är så satans sugen hela tiden. Det är fan helt osannolikt sick vad sugen jag är.

Om jag slutar under 83 som var min snygghetsvikt förra gången jag lade mig att dö på förlossningsbordet, är det en smärre sensation. Watch me and learn. Fy fan.

Julen är härlig för stora och små

Alla vet att det bästa med julen för den vuxne är i normalfallet maten. Att få trycka i sig obegränsat med griskött, tjockglad och glögg - det är fan en ynnest.
Presenter känns inte längre så förbannat viktigt, som det gjorde på den tiden då jag och min bror låg på en filt under granen flera dagar i sträck och klämde, sorterade, spekulerade, hoppades. Den tiden är sedan länge förbi. Det finns inga legotåg i mina paket längre, och jag önskar mig inga heller. Nehejdutack, den nya hobbyn är så klart att se vad Lovisa får, hur hon öppnar och hur hon reagerar.
Och det kan jag säga direkt och helt och hållet objektivt, att mitt barn är ett väldigt trevligt, tacksamt och glatt barn. Duktig på att öppna och glad för allt hon får. Tom ett paket plåster som jag slagit in.
Annars har man ju hört att alla ungar nuförtiden är kapitalister och otacksamma svin som sliter upp paket efter paket och inte tittar på innehållet. Det har man ju. Men inte mitt inte. Jag har närt en kommunist vid min barn, mina barn e inga aper.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Här ligger världens sötaste i Barbapapasängen

Published with Blogger-droid v1.6.5

Vad har du i din säng?

Published with Blogger-droid v1.6.5

Snön lyser vit på taken - endast tönten är vaken

Jag sitter där jag sitter. I absolut tystnad och avsaknad av kollegor. Till och med asiaterna har bussats hem till sina övernattningslägenheter i Malmö nu. Det är bara en tapper soldat kvar, den julgrisfete konsulten från Lund, den lilla Ullan som väntar på skjuts till Novalund -meckat för den köpsugne som ännu inte fått sitt julklappslystmäte mättat- och senare till 38-årskalas. Kom nu, Kalle och Mamma, puffandes i den blåa BMW:n. Kom nu och hjälp er stackars av fetma halvt handikappade släkting härifrån.

Möjligheten finns dock att dårarna till säkerhetsvakter har lämnat bygget utan att kolla att jag sitter här som ett bevis på löjlighet. I sådant fall blir det en jävligt het jul för mig vid kaffemaskinen och ätandes folks bortglömda gamla ruttna lunchlådor. Dom med smör på.

Du kan säga att det är hur mysigt som helst med snö, men jag går inte på den lätte. Dra du den om snödrivan, rödluvan, jesusbarnet, men jag har fått nog. Jag får ju för fan skämmas, jag som dragit hit en stackars brasilianare som tror att de två senaste vedervärdiga vintrarna från hell är någon slags norm. Det är det inte, kan jag tala om. Det här är den sinnessjuke varianten av Kung Bore och jag tycker å det bestämdaste att han kan gå och dra något gammalt snötäcke över sig.

Är du trött så går du och lägger dig, brukar det heta. och det gör jag fan gärna, men det står ju en juljävel för dörren och väntar på att bli firad.

Hard working people

I jobbmatsalen idag: Jag och en massa strandsatta asiater. That's all.Sayonara merry xmas.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Mysigt med snö, sa du?

Idag promenerar jag till jobbet som du kan se. PERFEKT.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Snyggast vinner

Cp-skadan har roat sig med att ta bilder på sig själv på dassaletten. Var ju tvungen att testa prototypfan enligt anvisningarna. Dessutom ville jag se hur tjock jag är. Så här tjock är jag.

Och idag har vi vart och kikat på Isabella. Hon var perfekt utformad och jättebusig där inne. Väger 1,8 kilo nu och estimeras väga 3,2 kilogram när hon ska ut genom det där lilla snygga hålet jag har. Fy fan vilken förlossningsskräck jag får när jag tänker på det. Alla tänkbara eventualiteter är fullkomligt vidriga. Stackars, stackars lilla Ulla.

Lovisa vill träffa Isabella

Säger hon. Och det ska hon snart få. 8 weeks to go idag. Och jag tycker inte att det här är "en tid att ta vara på" och "njuta" av, jag tycker det är faktiskt ganska trist att vara preggers, inte snyggt att vara tjock, tradigt att kissa i kors med sig själv vart femte minut, inte spännande alls att se hur magen spricker upp. Det lär ju vara sista gången jag gör det här, och det känner jag ingen sorg över. Graviditetsträsket och det fasansfulla förlossningshelvetet. Jag betackar mig. Fly mig ett glas rödtjut och en snulle, så blir det bra så, tack. Och ett litet barn kan jag ta för besväret.

Hon heter Isabella. Det är ett av de snyggaste namnen i världshistorien, faktiskt i klass med det tjusigaste namnet i hela almanackan, nämligen Lovisa. Det enda som gör att man måste tveka är att det är så satans populärt att heta Isabella. Nåja, i Sverige är det mer poppis att heta den fulare varianten Isabelle (nummer 19 på namntoppen 2009), men i USA ligger Isabella i topp jämte Emma. Och på den vårdcentral vi går till, Södertull i Lund, hade de satt upp en lapp där de tre mest populära bäbisnamnen listades. I topp: Isabella. Är det Twilight-Isabella som spökar? Eller är den Amerikattska världen och Lund full med intelligenta människor som fattar att välja ett snyggt namn till sina barn?

Hur som helst, Isabella är nummer 34 på namntoppen, Lovisa 40. I topp ligger Alice, Maja, Ella, Emma, Elsa, vilket ju är fem skitsnygga namn, vilket alltså skulle bevisa att befolkningen är smart över lag.

Ibland, särskilt när jag läser idiotiska forum på i synnerhet Familjeliv.se, får jag för mig att havande människor som skaffar smått, tror att det är någon slags tävling att hitta det mesta ovanliga, absurda namnet. Sånt som Farfars far hette tidigt 1900-tal. Eller påhittade kombinationer av existerande namn som görs fula och pinsamma på kuppen. Bara för att man vill vara unik, men på barnets bekostnad. Här har du två färska exempel från just Familjelivs cp-forum:

Tamela o Lea heter mina barn tycker de e rätt ovanligt.. i allafall Tamela vet INGEN annan som heter det...

Min dotter heter Isa-Lee, det namnet fick vi ansöka om att det skulle bli godkänt. Fanns inte innan, för ett tag sen såg jag att en till hade döpt sin dotter till detsamma... Då är det ovanligt...

Ja men grattis, du har närt ett mobboffer vid din barm. Vad är det som säger att ovanligast vinner? Herregud, i arabvärlden heter alla barn varianter på Mohammed och Fatima, inga konstigheter där.

Och eftersom mina barn inte är några aper, heter de Lovisa och Isabella. Och det bästa med det är att då kan man tatuera in LovISAbella på sin skuldra. Smidigt va.

och anka

Published with Blogger-droid v1.6.5

Tittut med duschdraperi

Published with Blogger-droid v1.6.5

Lolo o granjäveln

Notera Luddes musmatta. Ett gammalt grytunderlägg i kork. Tydligen asbra glid.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Julen - en stund för eftertanke och fromhet?

Nu står snart julen för dörren och då är man ju upptagen med pepparkaksbak, julstök, inläggningar, pynt och presentinslagning. Som den gravida småbarnsmamma man är. Kunde man tro.

Men trots att jag väl nu är att beakta som vuxen så sysslar jag inte med sånt. Jag har en klädd gran, i plast, den är snygg. Och jag har några chokladlådor i garderoben jag hade tänkt ge bort. That's it.

Stackars barn, säger ni. Ska hon inte få några juuuulklappar? Jo, det kanske hon ska, även om hon ju rakt inte behöver några. Vem behöver det förresten, vem behöver kommerstomten? Jag behöver inget, men självklart vill jag ha allt, för så funkar det.

Många hemfaller åt välgörenhetsträsket så här i juletid. Och det är väl bra att man vill hjälpa de som inte har det lika snyggt som en själv av olika anledningar, men vad jag noterar är att ingen vill, likt den beundransvärde Karl- Bertil Jonsson, vara en Okänd Välgörare. Man vill basunera ut att man minsann ger till fattiga, dunk i ryggen, och fy fan vad jag är bra. Så att man får sin Good Guy-badge.

Minns ni Vänner-avsnittet? There are no selfless good deeds. Phoebe försöker desperat hitta det, men det går ju inte, för det finns inga rakt igenom osjälviska handlingar. För ger du 5 spänn till en hemlös så dövar det ditt samvete för en stund - du hjälper knappast mannen klädd i lump bort från gatan. Och sedan går du hem till Facebook och berättar vad du gjort och vilken god människa du är, och vips har du den som i en liten ask, The Good Guy badge, redo att fästas vid ditt kavajslag.

För att ge bort utan att det märks, det är inget gemene man sysslar med. Så om jag bestämmer mig för att skänka 1000 spänn till RK/NSPCC/Amnesty International istället för att ge julklappar till mitt barn, då ska jag fanimig publicera detta på min vägg, min blogg samt skicka massmail till alla sändlistor jag tillhör på jobbet. För sån är jag. En god människa.

Aldrig förr har jag känt mig så till den milda grad sexig

Hej alla tjocka. Nu kan det kanske glädja någon liten gynnare och djävul att jag gått upp 10 kilo sedan jag sist fick resultatligga. En del av fettet verkar ha satt sig i näsan, tillsammans med slem och aldrig sinande snorkråkor - med det läckra resultatet att jag snarkar som ett gammalt fläskberg till storrökande gubbjävel.

Resultatet är inte bara att jag väcker min man som - efter upprepade försök att vända den feta, otympliga kärringkroppen så att den slutar tröska, men så börjar den igen efter 30 sekunder - måste ge upp och lägga sig i barnrummet för att kunna sova en liten, liten sväng.

Nej, jag väcker även mig själv, och jag undrar varje natt argt vad det är för jävla oväsen. Drömmer att jag befinner mig på en hårt trafikerad motorväg, ett sågverk eller kanske en borstbindarverkstad. Och sa vaknar jag och inser till mitt förtret och min oerhörda förskräckelse att det är jag själv som låter så vidrigt.

Ska det va såhär?

Lolo och idolkändisen

Stackars ungdom, han kan inte sova för Lovisa sjunger Sankta Lucia och Motorista Olho Posto och Bäbä Vita Lamm jättehögt. Eller jag är osäker på om det är en herre eller fru, minns inte vad de sa, var idol-Sasha en pojke eller flicka? Här sitter han/hon/den iallafall så det är bara att knacka på axeln och fråga om jag vill veta.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Tittar ut i höjd med Varberg

Tåget till Götlabarj just nu

Greetings från Göteborgsgänget-2010

Let's all make babies

Vad väntar alla dessa människor i 30-årsåldern på, många i fasta förbindelser och lika fasta jobb? Har de inte fattat att grejen är att föröka sig, att göra fler av den man gillar mest, nämligen sig själv?

Idag läste jag förnöjsamt på Facebook, sidan där man nås av alla slående intressanta nyeheter bland sina bekanta, att ett gammalt strävsamt par jag känner som varit ihop och gifta i minst 6 år och passerat 30 för länge sedan, väntar barn. Det gladde mig och jag tänkte att nu är det dags för alla dessa gamla stofiler att ta sig samman och ligga lite så det blir barn, för allt annat är ju meningslöst i jämförelse, vilket man ju inte fattar förrän man skaffar barn, men gör det då för fan, så ska du se att jag har rätt.

Det kinkigaste läget är förstås för de som är runt 30 men varit i sin relation länge, och blivit bekväma. Det ska mycket till innan de slänger p-pillrena och börjar ligga på riktigt. Bättre då att vara tuff och singel för att kasta sig handlöst in med den rätte, köra hela racet sambo-bröllop-förlossning på ett och samma år. Lite så jag jobbar och fy fan vad bra det gick och fan vad jag är nöjd. Ni får mycket gärna prova.

Som sagt, du kan ljuga på puben och skoja allt vad du orkar, men ingenting slår att ha små snygga barn som kan lära sig allt du kan. Nada, niente, nichts. Tro mig, jag vet.

Kom igen nu alla tanter och gubbar, nu är väntan över, nu gör vi barn. Mitt nästa kommer om cirka 9 veckor, när kommer ditt?

Tv-idol vs Knarkoman

Det är tydligen inte häftigt att titta på Idol längre. Bland kollegor är det nehejdutack, och bland de barn jag känner är det comme ci comme ca - inte så jävla suget - kanske det helt enkelt är något för småbarnsmorsor. Något för en tjockis med chipsskål och julmust i näven som jag.

Han som vann var som tur var bäst sedan starten. Det såg lite osäkert ut där ett tag, huruvida han skulle vinna eller ej. Och det berodde inte på att han inte var bäst, för det var han utan konkurrens och utan tvekan. Nej, det skulle isåfall vara för att de potentiella röstarna, dvs Svenska Folket, fick den berömda dåndimpen när det framgick att Jay testat positivt för knark. Just så stod det i de braskande rubrikerna på kvällisarna: JAY TESTAR POSITIVT FÖR KNARK. Och att han eventuellt borde diskas från tävlingen på grund av detta knarkande. En förebild för 12-åringar ju, han får inte knarka.

Men backa nu ditt band så reder vi ut begreppen. Karln hade alltå rökt lite braj på fyllan, that's all. Och vad fan, vad är detta, har vi inte alla det, har inte alla hängt med Masse-Brasse i sin ungdom? Knark är bajs, jag vet, men Svenne Banan får väl ändå försöka hålla isär begreppen. Det finns knark och det finns knark. Inkörsport till tyngre droger, har du hört den förut sa Jeja Sundström. Men snälla nån, har du hört talas om någon rockstjärna som inte knarkat lite? Hör det inte till? Living on the edge, rock and roll life style, se på Ozzy, se på legenden, se på fan.

Låt honom slippa sjunga smöriga sånger med tonartsstegringar och oh-oh-ljud, det passar inte en riktig rockkarl. Och låt honom knarka lite om han vill det. Det är väl ingen som dött av lite knark?

Sotsvartis

Åh, du motstridiga känslor. Jag vill inte sluta på mitt finfina jobb. Men jag vill ju träffa Isabella. Och jag har ju ingen anställning, så jag får hålla tumme, hatt och allt vad jag förmår att jag ska få komma tillbaka. Att de ska sakna mig.

Planen var ju att jag skulle hitta en ersättare med kort, praktisk frippa, fotriktiga skodon och en tantig attityd i total avsaknad av humor och finess. Duktig men tråkig. Sjal om halsen och kostymbyxor på halvfeta lår. En som hamnar i min och Peltos tristaste persongallerikategori, som kör sängen, slidan, missionären, fy fan vad tråkigt!

Och vi träffade ju en sådan när vi intervjuade kvinnor för mitt jobb i början av veckan. Kort, lite poppig frippa fast på ett tantigt sätt. Mesigt sparsamt med smink. Skrattade för lite och i varje fall på fel ställen. Sa inget kul, öppnade ingen lattjolajbanslåda. Men kunde säkert administreeeera. Ordning och reda, här ska skåpet stå.

Men inte fan kunde vi ta henne. För inte ska väl stackars snälla Grodan behöva sitta bredvid en sådan tant och tristessminister. Så lågt kan vi bara inte sjunka, så taskig kan jag inte vara.

Så då träffade vi en stjärna istället. Som jag motvilligt gick med på att välja. För hon var snygg. Och ung. Och skrattade glatt och ibland rått, och det vet vi ju är det bästa. och hon kunde allt och var tuff med skinnpajsnäsa och rättfram attityd. Vi gjorde high five efter att vi intervjuat henne, så het var hon.

Och Grodan fick träffa henne och approvade han också. Henne ska vi ha! Och jag sa att nu börjar jag gråta. Och visst är hon snygg. Ja, snyggare än du iallafall Ulla-tjocksmock-Bella. Och om allt blir mycket roligare om man är snygg, om det är principen, då kommer dom ju ha alldeles förfärligt roligt med henne, för hon hade ju grekiska vackra rådjursögon och smala ben i snygga jeans.

Men det är klart att hon är ju ingen Ulla, sa Grodan. Världens bästa Ulla. Eller nåt sånt. Eller så drömde jag det. Men det värmde iallafall.

Nu är det bara att hoppas att hon är en falsk anka och bara en ytlig fasad av snygghet och att all duktighet rinner av och bleknar i jämförelse med min forna glans. Så jag får komma tillbaka till mitt snygga jobb. För det är ju MITT jobb. Eller hur.

Ska bara klämma ut en korv först, sedan är jag med i matchen igen.

Och fram till sista Januari när jag kastar in handduken för ett tag ska jag vara duktigast i kommunen. Glöm aldrig mig.

Working family

Det är en ynnest att jobba på samma ställe som sin snygge man. Alla borde prova. Först ringer ett muntert alarm, sedan ett till. Och så igen efter den obligatoriska snoozen x 2. Den ene duschar, den andre sminkar/rakar. Sedan gör den ene mackor medan den andre väcker liten, byter blöja och kläder. Man färdas i bilen tillsammans, via dagis. Sedan pussas man hejdå vid snurrdörrarna, tills man ses några timmar senare på lunchdate. Dödsläckert.

Jag vet inte hur det är för dem som gjort detta dag in och dag ut i massa äktenskapliga slentrianår, men för mig i hittills dagarna två har det varit fantastiskt trevligt.

Coolast i kommunen

Jag hittade den här bilden från i somras och höll på att dö av hjärtinfarkt när den avbildades coolhet slog emot mig.

Idag är hon dagisbarn på riktigt, för både mamman och pappan jobbar på Sony Ericsson. Hur coola är vi på två skalade bananer? Just det, den ene coolare än den andre.

Lessons learned

Se aldrig om din ungdoms favoritfilm. För fy fan vilket trams.

Leta du efter töntigare testesteronstinna sepen med enormare självhävdelsebehov, men du kommer inte att finna det. Kelly mcGillis är fan rätt ful, Tompa alldeles löjligt kort i rocken och dialogen i bästa fall ett skämt, men förmodligen bara sjukt tafflig. Inte ens flygscenerna är särskilt tuffa eller trovärdiga.

Män med små penisar.

Och där satt vi i Lottas källare sent 80-tal och bedrev själslig onani under den "blåa scenen" (dom ligger) och grät när ärketönten Goose, han som är gift med en ful och dum 80-talsvariant av numera åter (av operationer) fula Meg Ryan, dör.

Hur tänkte vi? Jag tänkte "fy fan vilken load of bollocks" idag när jag såg om skräprullen Top Gun, det var vad jag tänkte.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Boi da cara preta na neve

Den ofrivillige shopliftarens guide till shoplifting

Här kommer några heta tips från coachen om du vill smygsnatta lite - utan att ens veta om det själv.

Det viktigaste redskapet är ett litet barn. Dels kan du gömma saker bakom barnet, eller till och med i barnets fickor (så länge de är under 15 och straffomyndiga), och dels fungerar barnet som ett förkläde som signalerar duktighet, properhet och pålitlighet. Vem ber en med barnvagn om leg på systemet? Vem misstror mamma mu, kollar hennes väska i jakt på stöldgods?

Nej, just det. Och det är ju därför t.ex. zigenarna i London låter sina barn gå in på puben med den där lappen som säger "hjälp oss vi är fattiga, mamma är en hora och jag är smått sepe", istället för att göra det själv. För vem kan tro att det lilla söta barnet ska norpa plånböcker och mobiltelfoner från de salongsberusade medan de vänligen delar ut pundpengar? Nej, just det.

Det går alltså säkert utmärkt att gömma några korvar i barnvagnstyget, trycka in en påse saffran eller två i barnets mössa.

Så långt har dock inte jag sträckt mig. Avsiktligt snatteri var det mycket mycket länge sedan jag ägnade mig åt. Någon måtta får det vara.

Nej jag gör det av misstag och märker det först när jag kommer ut med alla mina kassar, vagnar och barn till bilen. En duktig människa hade säkert gått in igen och betalat snällt, tex mamma och Carl hade gjort det, men jag tänker som farfar att det drabbar ingen fattig och känner mig bara lite busigt som en vinnare.

De senaste sakerna jag snattat:
-En Mr Muscle som hamnade bakom bilbarnstolen som jag snyggt placerat i kundvagnen på Rusta.
-Ett paket bacon som låg bakom läskbacken i Ica-kundvagnen.

Nästa gång kanske jag har vett att råka gömma något dyrare. Vilken vinnare.

Ketchup ska prutta på lego

Vägen till den tjockes hjärta går genom magen

Världens bästa mamma. Det är nog inte jag utan min.

Inte nog med att hon barnvaktar utan att knussla eller någonsin säga nej.

När man hämtar upp barnet efter avslutad aktivitet får man även med sig en lunchlåda hem.

Med en etikett som beskriver dess innehåll. Fy fan vad gott!

Resurskocken serverar idag: Fläskfilé med rosépepparsås och parikamos.

Sockerchock

Här har du mig, en härligt svensk låglandskossa som ökat nio kilogram de senaste sju månaderna. Igår var det en skojare till kollega som anklagade mig för att ha dubbelhaka (hakor?). SE PÅ DEN DÄR, SE PÅ FAN, NU BÖRJAR HON FÅ DUBBELHAKA OCKSÅ. Lät det.

Så här kan det se ut, om du har tur som jag:
1 Kilo dubbelhaka
2 kilo välhängt sidfläsk, aka love handles
1,5 Kilo lårkaka
0,5 kilo moderkaka
1,5 kilo muskler på undersidan av överarmarna
1 kilo vatten, blod och avföring
Samt
1,5 kilo liten söt bäbis

Där har du receptet på en riktigt läcker kropp. Kanske blir det kärlekshandtagen som får nästa känga. HAHA, KOLLA, NÅGOT ATT HÅLLA I NÄR SKAM GÅR PÅ TORRA LAND, TA TAG HÄR, STABILT SOM FAN. Skulle det kunna låta.

Nu har jag precis tryckt i mig en jolmig sockerlösning och väntar på att få göra en provtagning som ska påvisa att jag är diabetiker till på köpet. Eller inte. Det får framstjärten utvisa.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Men ibland får man leka på ljummet

Inne i kojan

Det är också roligt.

Omväxling förnöjer.

Nu ska jag dricka kaffe. Jag upptäckte nyss att jag kan klämma ut lite mjölk ur min ena patte. Sexigt, välkommen till vecka 29.

My friends keep telling me...

Det sägs att det är skadligt att titta på teve. Men det är bara bullshit. Tråkigt kanske, ett tecken på lathet eventuellt, men fan i mig inte skadligare än att hänga med någon torr, skånsk kärring, vilket ju är många barns olyckliga lott.

Här koncentrerar sig mitt barn något kopiöst på teve-skärmen, snyggt va.

Och så får mamma lattja med datorn, win win, hejpårej.

Sista dansen

Nu har jag satt min sista fot i den berömda vridna byggnanden. Jag lär aldrig göra den klassresa det innebär att vara vän med någon som är så pass förnäm att han bor där. Min bror var bara där på lånad tid, han hade bara vädligt bra pokerfejs. Nu är han snart tillbaka där han hör hemma - back to medelklassen, back to mother nature.

Igår hade vi sista Torsofesten ever. Det var till slut jag, min bror och två systerdöttrar kvar som spelade kort. Lolo hade däckat i fyrpostersängen, Ludde Korp gick på konstjärt på Debaser den tuffisen.

Det visade sig att vi alla svär lite för mycket för våra egna goda rykten. Så då bestämde vi att under fem minuters tid var vi tvungna att svära i varje mening - för att därefter upphöra att svära under resten av aftonen.

Värt att notera är att:

1. När vi tvingades svära blev vi också oerhört otrevliga mot varandra. Det gick liksom inte att svära artigt eller trevligt.

Ex. Ta nu ett korthelvete från talongen, din hora.

Ex. Vad fan väntar du på, ditt cp, behöver du rullstol, det är din tur nu.

2. När det blev svärstopp var det framför allt två individer som hade svårt att hålla sig på mattan. Den minsta (9 år) och så jag då (Tourettes-kärringen). Som straff fick man tillbringa 5 minuter på toaletten för varje svordom. Så där satt vi och skämdes.

Men man lär sig väl så länge man har en lever? Det är kanske bara jag som tycker det är gulligt när små barn svär, så kanske är det bäst att foga sig i ledet och uppföra sig som sig bör.

Här är en liten snygg som solar sina löv

Artigheten

Lovisa serveras youghurt till frukost:

-Åh, vilken god soppa!

Lovisa ser grannbarnens pulka utanför ytterdörren:

-Åh, vilken fin rutschkana!

Ser du min lilla söta leksaksbil långt där nere?

Greetings from the Torso - sista festen

Camden-profiler

Åh, nostalgi. Vår bästa tid är nu, var blev ni av ljuva drömmar? Man gjorde alltid så. Gick hem till någons risiga flatshare och fortsatte festen efter att puben stängt. Och i varje fult flatshare finns den obligatoriska äckelsoffan. Antingen i något murrigt tyg eller sönderslitet läder. Alltid med hål i. Och alltid med gamla övervintrade Camdenprofiler i. Sovandes i varandras famnar. Oftast inte för att de var sugna, utan för att det var så de somnade när de däckade. Man blir nämligen väldigt trött av att vara en rättmätig Camdenprofil.

Vi hittade dessa bilder på Facebook idag och det var alldeles fantastiskt underbart att se. För här finns alla ingredienser. Sovande Camdenprofiler i snuskiga nersuttna soffor, omslingrade med de mest otippade. Först två Dublin Castle-killar, ihopkurade i den flikiga gamla läderpajen. Dagsljuset rullar in och allt det fula syns, fast det egentligen är så fint, iallafall med ett par järn innanför västen.

Eller den här trion, den är nästan bäst. Farbror Fuzz - en man som är lika obligatorisk som burkölen och knallpulvret på den camdensiska efterfesten- uppallrad på den gröna snusksoffans armstöd. Och i soffan ligger en random brud och sover i armarna på, inte vem som helst utan en av Camdens toppolitiker Theo B. Hur det kom sig vet ingen, men ungefär på samma sätt som det kom sig att jag somnade i en annan gubbes armar på en liknande tillställning, anno 2007. Vi ska alla den vägen vandra - Camden Road by night.

Här är en annan tidigare postad klassisk bild på ett gäng Camdenprofiler på eftersläpp på Dublin Castle. Vilket gäng va.

Det var tider det. Jag minns inget, men skojigt var det.

Dagisfotot

Alltså, jag är tveksam. Visst fan är hon snygg, det ser ju vem som helst med ögon i nacke, fejs eller glas, men kunde de inte ha kammat henne något lite snyggare än i en ishockey-frippa, har hon liksom nyss kommit av isen och ryckt av sig hjälmen för en stunds respit i avbytarbåset eller vad är det frågan om? Papai tar mycket bättre bilder, så det så.

Lagom tjock och i mina bästa år

Lindex - fulaste tantkläderna, luftiga tunikor för tjocka, kärringkrimskrams och bjärta färger. Visserligen fina barnkläder, men ingenting för en tant med ungdomlig stil. Såvida du inte är ute efter Sloggi-underkläder, men vem fan är det som fortfarande hoppas få ligga ibland.

Men. Ingen regel utan undantag. Det bästa som hänt mig sedan skivat bröd hittade jag tamigfan på Lindex underklädesavdelning. Och detta efter tips från en av mina hetaste och snyggaste gravidkollegor. Vi snackar alltså om produkten som följt mig sedan kulbulan började puta redan någon gång i Juli månad, som jag högst motvilligt tar av mig någon gång ibland för tvätt. Vi snackar Brilliant babeshaper. En produkt som väl framför allt är avsedd för de som är tjocka utan ursäkt (de som äter för mycket kakor och glass), men som funkar alldeles utmärkt på en svullen preggers. Bara namnet gör ju att man känner sig het, sexig, crazy, cool.

Och där sitter den som en smäck och smiter åt där man helst vill att den ska - snyggast i kommunen, det är jag.

Live från mcD:s lekrum

Vi är på kondis

Varför heter det inte kondis längre? Det låter ju så jävla trevligt med munnen full av bulle och snö utanför rutan.

Finaste flickan - från farsans fejsbok

Till mina läsare som eventuellt är sjuka nog att inte vara vänner med min man på Facebook. Vem skulle inte vilja vara det, likom? Snyggast och smartast i stan, det är därför han är min. Duktig fotograf dessutom. Ich liebe.

Dockan du

Vi har målat naglarna

Liten hand och stor är målad med samma chockrosa färg. Det var väl läckert. Undrar vad de tycker på dagis. Rock and roll-morsa.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Nykterhetsrörelsen på party

Att gå på fest nykter. Det är, som man säger, inga problem. Så länge det inte vankas dans. Så länge man inte är ute efter att ligga. Och inget av detta var ju aktuellt, så det funkade rätt bra med julmust och en och annan cheeky glöggmugg.

Största problemet, för en oral sucker som undertecknad, är dock att man inte kan sluta stoppa skit i käften. Istället för vinklunkar, shots, cigariller och snusar - lösviktssnask, läskeblask och chirre med dippa. Och så lite ordbajs på det.

Ett annat är att man nog framstår som lite stel och torr. Folk blir lite personliga, berättar småhemlisar, visar saker på kroppen. Och där står nykterhetsminstern och tackar, tar emot och säger ojdå.

Det finns ett bostadsområde i Lund som heter Östra Torn, vilket ligger ganska nära där jag växte upp, men ändå långt ifrån. Tydligen är det väldigt speciellt att växa upp där, vi snackar identitetstillhörighet, stolthet och styrka för livet. En av festdeltagarna hade detta område till ära ristat in dess namn i kyrillisk-inspirerad skrift rakt över buken, i valvform. Tröjan slets upp till allmän beskådan. Ja, jag skojar inte och det gjorde inte mannen med the bizarre tattoo heller. "Bäst jag äter lite till så man fyller ut och tatueringen inte blir skynklig", som han sa innan han gick och fyllde på sin tallrik vid buffetbordet. Ja, bäst.

Sedan spelade vi dryckesspel. Varje kortvalör betydde något nytt. Och spelledaren som var lite smått på lyset var tvungen att tjuvkika i sin mobilaja, där han skrivit ner alla olika regler, vid varje nytt kort. Det var Question Master och Pose Master hit, drick si och så många klunkar, bjud din granne på en grogg dit. Drick nu för fan upp glaset i mitten som innehåller allas blandade mums, bara gör't. En av speldeltagarna kunde skryta med att detta spel hade han minsann spelat på 4 olika kontinenter. Fyra! High five på den, vilken tuffis.

Sedan var det nån som snavade på sin drink, nån som lade handen på ett knä och en skojare som prompt skulle åka hiss i strumplästen. Och i den vevan var det dags för Tjockemiau-tanten att resa hem i den väntande bilen med den snygge mannen och det sovande söta lilla barnet.

Win-win, som man säger.

Vi ligger med Androider

Här vilar två riktiga nördar. Med varsin mobiltelefon i famnen. I mitten ett litet gulligt barn som hoppar mellan den action som utspelar sig på de olika apparaterna. Just nu monsterspel på Papais, tidigare Lady Gaga oh la la på mammans. Android är det nya heta, det fattar alla som provar och som inte är dumdristigt fega nog att aldrig släppa sin i-fån. Våga vägra, säger jag. Nu ska jag kolla in en hot gravid-app, för tydligen är det så spännande att vi beger oss in i den tredje och slutgiltiga trimestern nu. Sedan är det bara att klämma ut kvar, stackars jävel.

Published with Blogger-droid v1.6.5

själve fan är snygg

Sitter som kissnödigheten personifierad och väntar på bussfan till torson. I afton vankas sista ungdomsfesten med tanter och farbröder strax under 40, däribland tjocketant i den röda klänningen. Om en dryg vecka flyttar vi ut och slutet på en era är ett faktum. Nästa mål är att alla ska jobba på Sony Ericsson.

Åh vilken fin Barbapapa-väska!

Utbrast Lovisa när hon fick syn på sin nya Barbapapa-väska. Så sa hon. Ganska jävla verbalt och trevligt va.

Läggos

Som Lolo säger, nu ska vi läggos. Och hoppas på det bästa. Man kan ju var glad fast man är lite sjuklig.

För lite nostalgi kan man läsa om Lovisas första födelsedag. Det är nästan så jag blir tårögd själv, så fint det är. Med kärleken.

Annars kan man skita i det och bara läggos. Jag gör't. Gonatt.

Har du sett en full?

Nu är kylen full med mums. Om du inte gillar köttfärs behöver du inte göra dig besvär, för det är nämligen temat för festen. 3 olika anrättningar med samma bas - nämligen köttfärs. Eftersom vi vill visa resepekt för muslimer i den här familjen har vi lagat helt och hållet med nötfärs (det har ingenting med det faktum att Ica hade irländsk nöt för 29,90 riksisar per kilogram, nehjedu).

40,000 svenskar reser till Mecca denna månad förresten, och då menar jag inte Mecca-Bingo i Camden, utan riktiga Mecca med den fula, svarta stenen och de ihjältrampade burkahorderna. Hallelujah.

För jävligt var bara förnamnet

Det började alltså med rosiga kinder och en tokig uppsyn. Nu ligger hon febernedbäddad i sin lilla säng, hostandes. Om 45 minuter är det ju lilla sötas födelsedag. För jävligt. Vem blir sjuk på sin födelsedag, vad är det för orättvisa, är det straffet gud ger oss för att vi är ateister? Den första födelsedagen man väl egentligen kan ha någon större glädje av, när man fyller två och vill ha ärtor, blåbär och hallon på sin tårta, när man med glädjetjut i rösten svarar "Isa!!" på frågan "vem ska få paket?".

På dagis skulle man få glass, sång, ballong och liten present. Det blir det inget med.

Bara tant-mamman som ska pedala till jobbet och sitta på möte som en annan vinnare (not).

Kalaset börjar klockan 14. Då måste födelsedagsbarnet vara friskt nog att slita upp paket, äta beijinhos och hallontårta med blåbär utan ärtor. Annars blir jag så ledsen, ännu ledsnare än jag redan är.

Buhuhu. Stackars lilla Lolo.

Tokig uppsyn

Rosiga kinder

Little teaser

Nu visar hon lite hår i burkan, busigt va.

Att bygga en burka

Kolla, min snygga har byggt en burka av papais kalsong och mammas trosa. Fy fan vad roligt.

Vuxendocka bestämmer själv

På Ica:

En unge manar på sina föräldrar på ett jävligt irri-ihärdigt vis:

Mamma godis! Pappa godis! Vill ha godiiiiis!!

Nej nej, säger pappan trött. Det är inte lördag idag, inget godis idag.

Och där står jag, stora damen, och gräver i smågodislådorna som en girigbuk med en plastslev. Mums lilla babba. Känner mig som en vinnare.

För det skiter väl jag i, vad det är för dag, är jag sugen så är jag sugen. Och när man är vuxen får man bestämma sånt själv. Tills man har barn över två antar jag, då måste man smyga med sitt snaskande och sitt snusande.

Och igår köpte jag mig en back läsk också. Bara sådär för att det är fräckt att alltid ha läsk hemma och att kunna suga i sig en 33-centilitare vid behov. Jag tror fan inte jag varit i närheten av en drickaback sedan Djurkälla-tiden, alltså tidigt 90-tal.

Passa på att äta vad du vill nu när du ändå är tjock, säger folk. Självklart bullshit, men vem är jag att säga emot. Fly mig en bulle.

Godmorgon från Drömmarnas trädgård

1-årsjubilaren

Igår, när jag hade jobbat på detta snygga ställe i ett år, skickade jag in en annons om min ersättare. Det kändes ganska tungt och riktigt sorgligt. Det är ju MITT jobb. Min Jesus, mina telefoner, mina möten och mina intranätssidor. Det ska väl inte någon fet kärring i practical haircut och fotriktiga skodon hoppa upp och sätta sig på? Men det ska hon visst det, för jag är tjock på annat sätt, och tjocka människor göre sig som bekant icke besvär. Tjocka människor tar in på sjukhus och klämmer ut människor mellan benen så de blir smala igen. Sedan sitter de hemma med en liten skojare i famnen. Om man är den som burit och klämt ut är det brukligt att man under minst ett års tid sitter hemma på kammaren och mjölkar, vyssjar, pussar. Är du spermadanatorn i familjen räcker det med ett par månader. Är du man eller mus?

Ombytta roller är inte särskilt vanligt. Vi orerar yvigt om de moderna karriärskvinnorna och tudelad föräldraledighet och hela jämställdhetsbaletten, men när det väl kommer till kritan vill kärringarna sitta hemma och vara bäbisens viktigaste trygghet. Måhända inte konstigt, för det är ju trots allt det mest meningsfulla man kan syssla med i lilla livet, att föröka sig och skaffa små snygga avbilder av sig själv, men det finns mig veterligen bara en grej mamman är ensam om att kunna göra efter förlossningen, och det är att sköta amningen. Tig med din bröstpump, Lars Ohly!

Frågar du mig så är amning överskattat – lite äckligt, lite jobbigt. Måhända både nyttigt och praktiskt, men knappast det enda sättet att nära små nötkärnsfriska vid sin barm. Du tror väl inte att NAN-mjölk som du köper på Ica skulle ha en sämre näringsbalans? Du tror väl inte att närhet bara uppnås genom att man har en bröstvårta i munnen medan man äter? Gick du på den?

Konjunkturen bestämmer hur länge man ska amma. Är det bistra tider är det bra att amma så länge som möjligt, minst ett år, för det håller kvinnorna borta från arbetsmarknaden. När det råder arbetsbrist i samhället (gör det någonsin det?) kan Lasse O komma dragandes med sin bröstpump utan att någon gnäller. Och vi vet ju det, tyvärr, att allra mest gnäller kvinnorna, de som vill vara oumbärliga och viktigast för sitt barn. Men amningen då, framhärdar de? Vi MÅSTE ju vara hemma först och längst, för amningens skull. Amning blahi-blaha, surt sa räven, säger jag. Högst 6 månader och gärna varvat med flaskan så att pappan också kan mata. Det fattar du väl att det är bäst för samtliga inblandade?

I min familj verkar det vara jag som är bäst på att jobba och min snygge man som är bäst på att (flask)amma. Det verkar väl skitbra för framstjärten?

Härligt, sa Lolo

Ulla: På måndag är det din födelsedag, då ska vi ha hallontårta med ärtor och så kommer Momoi och alla kussarna!

Lovisa: Mmm härligt!

Kristna värderingar

Ibland har man tur. När man handskas med kristna, då kan man åka snålskjuts på deras jävla fromhet och godhets rikedom.

Som när jag av misstag signade upp för det kristna körsällskapet "En kör för dig". Ja det var innan jag visste att det rörde sig om "En kör för dig och Jesus". Vilket jävla trams tänkte jag när jag kom på hur det var ställt och sket självklart i att gå dit. Men så började jag få fakturor, för att anmälan är ju bindande. Trots att inte en endaste sketen liten jesus-sång fått lysa in med hopp och frid i mitt hem och hus.

Då skrev jag att vänligt men bestämt e-mail till tanterna på Sensus Kristna Kontor och vädjade till deras goda vilja. Inte ska väl jag betala? Ensamförsörjande småbarnsmamma och allt.

Och app lapp sa att du slapp. Och som tack gör jag mig lustig på deras och Jesus bekostnad, för sån är jag.

Ännu en nätkalsong

Nätkalsong 1. Nätkalsong 2.

Dags idag för nätkalsong 3.

En snygg på jobbet har tatuerat sig. Och jag säger:

Det gör mig så glad när kvinnor runt 40/småbarnsmammor tatuerar sig, att inte alla bara slutar bry sig i korta praktiska frippor, lägger av med smink och att göra sig fin. Eller jämfört med folk som tatuerar en tribal i svanken när de är tonåringar, så jävla ogenomtänkt och sepigt.

Varpå, så klart, felar aldrig, en annan dam vid bordet, säger:

Nej men jag har ju en tribal i svanken som jag gjorde när jag var 18!

Och vad säger man. Jaha, ehem, din är säkert jättefin (not). Ja men du var ju 18, stora damen (mogen, nej knappast). Eller rätt och slätt oh du din sjuke fan, hur kunde du??

Nej, man säger inget, förutom lite ordbajs och rappakalja som ackompanjerar det illröda fejset. Ooops, I did it again.

Men jag tycker fortfarande att tribal i svanken ta mig fan är bland det bisarraste tatueringsvalet man kan göra. Förutsägbart, fult och fånigt. Men sånt berättar jag hädanefter bara för min (hemliga) blogg.

Allt blir mycket roligare

Om man är snygg. Om det är tisdag. Med lite smink. Kom inte och säg att jag inte försöker.

Sopa stavas s-o-p-a

Om man får fortsätta gnälla, och det får jag, skulle jag vilja undra varför i helvete jag känner mig bakisdeppig och tung i sinnet på måndagar. Trots att jag inte varken supit eller knarkat på många herrans år. Förr var det ju acceptabelt att känna såhär. Jag var ju alltid bakisskakis för söndagspinten var den bästa, då visste man. Att när hjärnan har roligt får kroppen lida. Inte mycket mer med det.

Och på den tiden, när livet var som mest lattjolajbans innan fyllan lades på hyllan, då hade jag dessutom ett jobb som sög och en chef som var ett ärke-cp, för att inte tala om Vårtkärringen.

Men nu har jag ju ett dödshäftigt jobb omringad av idel smarta, snygga, roliga människor. Det är ju inte precis att jag lider av att gå dit, inte ens på måndagar.

Men ändå. Idag har jag gått runt med en djup olustkänsla och en övertygelse om min egen oförträfflighet och fulhet. Som om jag hade lurat kroppen på endorfiner spritledes. Men det har jag ju inte. Så klart.

Därför är det synnerligen orättvist. Imorgon ska jag fan vara snygg och duktig. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att allt blir jävligt mycket roligare om man är snygg, och detta är förmodligen särskilt viktigt på sugarns måndagshoror. Inga glojärn, mycket smink, raffiga kläder - så ska slipstensjäveln dragas.

Godnatt.

Socialt inkompetent

Det är helt sjukt att tänka sig att jag för bara några år sedan var ett socialt under, den som drog ihop folk till tokroliga upptåg och spontanitet och skojigheter, om inte navet i gänget så iallafall en centralgestalt, en som man kunde räkna med, som alltid sa ja, alltid var bjuden och alltid var med.

Och nu då, några år och ett barn senare. Ett vidunder i sociala sammanhang, en koloss på lerfötter. Klumpig, missanpassad, sällan med, tråkig, spänd och oinbjuden.

Helst umgås jag med min mamma, förutom min familj då, ja hon är fan min favoritkompis. Och jag vet inte om det är coolt eller tragiskt. Coolt va.

Det är en jävla tur för mig att jag fortfarande är rolig iallafall så att jag kan skratta åt mig själv i min ensamhet.

Spag boll i mitt hjärta

Min favoriträtt, som jag tillagade och åtnjöt idag, dock ej till samtliga inblandades förtjusning. Ännu en gång tvingas jag konstatera att min dotter hatar't. Fattar inte varför. Pasta, köttbullar och tomat är ju alla livsmedel hon äter och uppskattar men alltså inte ihopblandat i morsans favvo-anrättning, nehejdutack. Duger inte, bort. Skandal är vad det är.

Gruppboende för konstiga

Hej, här bor jag. Ja, inte just bakom denna dörr, och det är väl en jävla tur det, för den typen av agressivitet vill inte jag mötas av om jag händelsevis inte öppnar dörren - men ett par våningar upp bor jag. Och emellanåt får jag alltså bevittna dårskaper som den avbildade där nere på gruppboendet.

Vi får tänka oss följande scenario: Ett sepe har ringt på hos sepet som bor bakom den avbildade dörren. Sepe 2 öppnar inte varpå sepe 1 blir så uppbragd att han plockar fram en spritpenna och skriver med ilskna bokstäver på dörren utanför. Huruvida sepe 2 underlåter sig att öppna med vilje eller rentav rädsla, eller om han helt enkelt inte är hemma, förtäljer inte historietten.

Vad som inte syns på bilden är att förövaren också har toksvabbat golvet i hela entréhallen, alldeles blött och randigt är det, med den där blåa mojängen som står utanför dörren han antastat. Oklart varför. Men nedervåningen på min hyresrätt utgörs alltså av ett gruppboende för retards. På ricko.

Ibland ligger det sönderslagna möbler där nere, små små pappersbitar av reklambladen eller fönsterrutan vid ytterdörren sönderslagen. Allt har jag sett. Jag tror minsann det är ett av sepena som är lite aggro, kanske lite skitzo rentav. SVARA för fan, ANNARS. Säger de argsinta svarta bokstäverna. Någon är instabil som fan.

Goda grannar, tryggt och fint va. Som dom håller på va.

Inte bara jag som har grodlår i munnen

Skönt att höra. Det finns en ny het kandidat på mitt jobb. Ung fräsch snygg tvåbarnsmorsa med fräck attityd och humor, låter nästan som jag va. Och jag skönjer tendenser till att vara lite lagom tourettsig.

Tex skrattade hon högt och rått när vi pratade om särskola och cp-skada. Härligt politiskt inkorrekt. För självklart är det alls inte roligt med special needs. I verkligheten. Bara på låtsas.

Sedan sa jag att det här kan vi inte skoja om för tänk om Isabella får syrebrist och blir cp-skadad vid födseln. Då kan hon ju i och för sig inte heta Isabella, då måste hon heta något fult och tantigt, som...

-Ja, utrbrister hon den roliga, som U-u-u-u....hahaha, jag höll på att säga Ulla!

Och sedan skrattade hon länge och rått igen och jag tänkte att fy fan vilken skön ball typ. Henne kläpper vi!

Dom säger att jag varit elak, alltid har jag varit rak

Dom säger även att jag har Tourette's. Att jag inte kan hejda mig. Att grodorna och snuskigheterna bara hoppar ut, utan att jag kan stoppa dem. Tror jag att jag är rolig, eller? Ja, jag tycker ju det. Tycker andra också att jag är rolig? Nej, förmodligen tycker de flesta bara att jag är äcklig och konstig. Varför håller jag på då? Varför ska jag alltid säga chockerande saker om kroppsvätskor och liggande och gärna lite cp-skada på det - när folk sitter och äter? Hur gammal är jag egentligen? 14 år och ute efter att chockera? Är det någon som blir chockad? Road? Brydd alls? Ja, ibland undrar man. Vad som driver mig och varför.

Det blir bara så. Även om jag planerat innan att jag bara ska prata om fina saker, blommor men inte bin, så triggas jag igång av hon den frispråkiga skojaren från Genarp, hon som ändå har vett att hålla igen med de allra värsta målande beskrivningarna. men som jag med glädje fyller i. Menar du skäggbiff? Ah, du pratar om porrpung? Jaså, du fick ligga i Bulgarien 2002, haha, berätta mer. Själv låg jag med grannflickan när jag var 7. Ja, det gjorde vi allihopa, jag och mina syskon. Låg inte NI med era grannbarn? Men varför vill man berätta sånt? Med eller utan trosor? Det är ju fullständigt barockt.

Ärlighet varar längst, det vet vi, men det inenbär ju inte att man måste berätta allt. Lär dig det så får du kanske vara med på lunchdejterna även fortsättningsvis. Tills du kastar in handduken i slutet av januarg för att spärra upp benen och...NEJ, stopp och belägg, inga detaljer, det blir bra så.

Passa på att njuta

Den har du hört förut va? Jeja Sundström och Jarl Borselius kan dra sina gamla uttjänta skämt, men här har vi något vi alla hört till leda.

Passa på att njuta av din graviditet.

Passa på att njuta av bäbistiden.

Passa på att njuta av din ledighet.

Passa på och njuta när du får ligga.

(Eller nja, den där sista kan jag ha hittat på själv)

Vad betyder det? Hur passar man på att njuta av sin graviditet? Är det verkligen så jävla njutningsfyllt? Man får ju inte precis smaka bången. Inga pints, inga snus. Man blir tjock, vissa blir sjuka, svullna och aptrötta. Vari ligger njutningen? Blir man ett med sin kropp? Vissa hävdar det. Passa på och njut av din förlossning. Du blir ett med naturen. Om kroppen får bestämma.

Eller man kanske ska ligga stilla med händerna på magen och njuta av fosterrörelserna? Well well, kalla mig okänslig, hård och konstig, men jag känner inte så mycket, mer som en fis på tvären och lite alienkänsla.

Så visst, det är spännande med ett barn, men så jävlarns putslustigt är det inte att vara på tjocken. Kanske idag när jag lyssnade på hjärtluden via en tratt på magen, go-dong ga-dong som värstaste snälltåget, det var häftigt.

De finns också de som hävdar att det är vackert att vara gravid. Jag är fan tveksam. En höggravid stramande mage, hur läckert är det på en skalad banan? Inte särdeles. Och den som säger att det är vackert för att det är naturligt har inte mött naturen och dess naturliga grymhet. Naturen, den är ju ta mig fan den mest oanturliga som finns, och en naturlig förlossning, det betackar jag mig för. Taximocka, ge mig knarket, allt ni har, vilket väl tyvärr inte är så mycket.

Sedan om man inte direkt njöt av sin förlossning, trots att det enligt mångas utsago är en superfräck och omtumlande upplevelse, det att pressa ut människor genom underlivet - sedan bör man iallafall åtinstone njuta av bäbistiden. Inte se den som en transportsträcka tills den totala hjälplösheten överkommits. Nej man ska njuta av barnbäck, blöja, amning, skrik och spya. För bäbisen luktar bäbis och har den lenaste av hudar. Njut av den!

Ja och så ska du njuta av att vara ledig. Kunna stuva in i barnbvagnen och fika dagen lång med de andra lattemammorna. Kanske gå till svenska kyrkans öppna förskola med Jesus i fårakläder (och den långa ludna svansen). Jobba va, vad är det. Stimulera hjärnan va, skönt att slippa. Byt du en blöja på Mormors Cafés toa-skötbord och se glad ut. Prata nattamnning, majskrokar och blöjinnehåll med de andra morsorna på stan, bara gör't.

Klaga inte så jävla mycket va. Passa på och njut.

ute på landet

Ring klagomuren

Vi älskar att klaga. Ja, jag med. Jag kanske allra mest. På små petitesser mest, men också på det stora hela. Som ju är för jävligt.

Politiker ska man klaga på. De gör ju inget. Bara köper horor och tjockglad för våra skattepengar, ljuger och har sig.

Och på tv-program klagar man, så fort man har tittat. Vad dåligt det var, vad fula de var och vad fan hade de på sig.

Och bloggar. Jävla horor är vad de är, det är ok att kommentera någons blogginlägg anonymt och hetsa hora, det är något man bara gör. För de är ju horor, iallafall de det går bra för.

Själv klagar jag väldigt mycket på Sverige och på svenskar. Säger stötande saker som att bara de svenskar som bott utomlands är något att ha (det finns givetvis ett fåtal undantag - du kan vara ett av dem). Att Svenne Banarne är så jävla torr i sitt planerande skitliv och i sina patetiska praktiska korta frisyrjävlar och sina tillrättalagda liv i SkönaHem-inredda villor och förutsägbara rutiner. Så säger jag, lite för att provocera, och lite för att det är sant, men mest för att det är så förbannat befriande att få klaga. För det får man, i synnerhet på sin egen blogg där det ju inte finns något lästvång för någon. Self-righteous cunts, säger min man att Svenne är när han blir arg. Det kan vara att ta i, men han har ju rätt ibland.

Vilket givetvis gör oss till självgoda fittor, vi som tycker att vi är bättre, häftigare och roligare än gemene man. Men det är ju det som är det roliga här i livet. Allt blir mycket roligare om man är snygg, hård men orättvis. Prova själv.

Man kan inte bli arg på riktigt på någon som är så jävla söt

Fast om man blir det, om man tappar tålamodet, såsom idiotkärringar som jag gör ibland, då börjar hon blåsa salivbubblor och låta som en ledsen delfin. Jätteläskigt.

Då slutar man vara arg och pussar lilla kinden istället.

Eegentligen skulle vi vart på Öland nu, men eftersom vissa delar av gruppen var lösa i magen och halva dagis ligger hemma i spysjuka, tog vi det säkra före det osäkra, som de pensionärer vi är, och stannade hemma på mattan.

Om ingen har skitit i det blå skåpet vid lunchtid imorgon ska vi göra en ytterst spännande utflykt till Ikea. Det är mest för kött- och negerbullarna (fast Pelto säger att man inte får säga neger, fast det är så gott och fint. Idag sa jag toalettneger, det tyckte hon inte om, fast att de är svarta och jobbar på toaletterna).

Sedan när mörkret faller ska vi ut och supa och knarka med alla våra häftiga kompisar.

Nej just det, det ska vi inte. För vi är medelålders, gravida och har inga häftiga suputkompisar längre.

Vi har världens sötaste docka istället, och det är tamigfan inte helt fel. Jag klagar iallafall icke. Bara lite och bara ibland. Men det är isåfall för att det är så jävla härligt att gnälla. Härligt osvenskt, det finaste man kan vara.

Plåster på såren

Roligare kan man ha. Vi läser boken om Emma hos doktorn, den gamla klassikern från 70-talet. Och Mamma Mu-boken från McRånads. De har ett gemensamt tema, och det är plåster. Emma ramlar ur ett träd och får plåster i huvudet. Mamma Mu ramlar över en taggtråd och får plåster på halva magen.

Så nu, nu vill Lovisa ha plåster. En liten skinnflärp har lossnat alldeles vid tumnageln. Och det gör så förfärligt förskräckligt förbannat ont. Aj, skriker hon. Måste ha plåster!

Och jag mitt nöt hämtar Ikea-plåstren med de fräcka djuren och sätter ett på det egentligen oskadade fingret.

Sedan är det så klart skitkul att pilla av plåstret.

Men så fort man pillat av det vill man sätta tillbaka det igen. Och pilla av det igen.

Och till slut har det alldeles korvat ihop sig och går inte att sätta fast på fingret igen.

Då vill man självklart ha ett nytt plåster. Då får man det av Papai. Men det plåstret är också jättekul att pilla av. Sedan måste Papai sätta på det igen. Fast det går inte, för det är alldeles ihopkorvat i klistret. Då blir man arg, sur och ledsen och gråter, precis som Emma Tvärtemot.

Nytt plåster? Ja, man kan hålla på i all evinnerlighet tills samtliga inblandade totaltröttnar, men det finns ju en liten snygg i mitten av all action som aldrig verkar tröttna. Förrän hon somnar.

Nu sover vi!

72 - men låter som 60 på telefon, det var la roligt

Vikt och inkomst -saker man alltid ska hymla med och som man aldrig ska vara nöjd med.

Jag tjänar för lite och är alldeles för tjock.

Jaså du, men om du hade tjänat mer hade du kanske haft råd att köpa ännu fler bullar och godispåsar att trycka i dig så det var väl en herrans tur att du inte gör det.

Jag vägde mig häromdagen. Och alla tycker förstås att det är helt normalt och jättebra med tanke på att jag är nästan 6 månaders gravid på smällen att jag går upp i vikt. Men snälla nån. Fostret, som vi kallar Sofia Isabella Linnea btw, väger 750 gram. Jag väger 72000! Sjuttio-fucking-två kilogramjävlar som en käftsmäll i ryggen på länsman. Inte ok. Inte läckert. För fet för ett fuck.

Sist jag var på tjocksmocken slutade jag snyggt på 83 kilo fetma på sista invägningen. Ska man lyckas tangera det, på ett alldeles speciellt sexigt vis? Eller slå det med råge och peta på tresiffrigt?

Jag vet inte. Jag vill inte. Men jag är så jävla småsugen hela tiden. Och de där jävla vetesnusarna gör mig bara förbannad. Allt jag vill ha är en balja rödtjut och en snulle under läppen. Men eftersom jag inte får det får jag nöja mig med tjockglad och en och annan säck snask.

Bedrövligheten vet inga gränser. Man äter inte för två och det finns ingen anledning att gå upp mer än 10 kilo, särskilt om man redan var tjock från början. Jag känner snygga tjockisar som GÅTT NER i vikt av att vara gravida. Hur de gjorde vet inte jag, man får anta att de var jävligt förnuftiga och åt bara bra mat som var näringsriktigt sammansatt för den lilla bäbisens skull. Att de skippade pinten utan att ersätta den med annat (själv bytte jag bekant pint till bulle, mitt nöt).

Bulle i ugnen var det, men man ska inte vara så dum att man tar det bokstavligt och ständigt har en fetdeg på jäsning. Usch nej.

Odd love

Ojojoj, tourette's och sepe-skada på en och samma gång, vilken grej. Och allting kryddat med lite osmidighet och gåpåig stil. Grattis till alla som får äran att träffa mig, grattis till er.

Idag inträffade en sk nätkalsong, fast på svenska. Du vet när man bräker på och skojar om hur sepe det är att vara cp, och så säger den man pratar med "Du, min bror är faktiskt cp". Ridå. Eller man pekar och skrattar, kolla fjanten där borta, vilka kläder, vilken stil, undrar om han någonsin får ligga - "Du, lägg av, det är min farsa". Piiinsamt.

Så idag då. Vi pratar om staden Kumla, av någon anledning. Jag kommer så klart tänka på gubben med den tokroliga ringsignalen som satt bakom oss innan i kontorslandskapet, hur han skrävlade om jakt, fiske och jazzmusik, hur han bräschade loss på sin närkiska, hurr irri han var. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom Odd, för det var så han hette.

Och när jag har malt på om denne mans oddness (pun intended) en god stund säger en i sällskapet: "Jag har faktiskt bott med Odd".

Jag bara tystnar och tappar både koncept och tråd. "Du menar att du varit ihop med Odd??"

"Ja det var längesedan, när jag bodde i Kumla, typ 2003".

Jaha. Där ser man. Vad kul. Nu skojar vi bort det va. Eller nu börjar mötet. Vilken tur, nu brukar vi allvar. Fy fan va.

Härom veckan inträffade en liknande händelse. Jag träffade en gammal bekant och expojkvän till en av mina bästisar, vars barn skulle till att döpas. Vilket jag berättade för honom. Sedan sa jag att det ska bli kul, att träffa gamla bekanta osv. Då sa han: "Men ibland kan ju det vara jobbigt, när gamla gubbar i lådan ploppar upp sådär". Då sa jag, smidigheten: "Nej några sådana tror jag inte kommer dyka upp, jag tror ju inte precis att M S-Berg kommer" Och då, ja då kom han med dåndimpen: "Du jag är faktiskt skitbra kompis med henne, jag är bland annat gudfar till ett av hennes barn". Varpå jag fick jävligt bråttom att hoppa upp på cykeln och bege mig. Ajöss. Ha det.

Att man aldrig lär sig va. Smidigheten, grodorna som hoppar ur mun, en dag kommer man kanske få stryk, och det är ta mig fan inte alls välkommet. Skärpning!

Gotta be snygg

Man till mig på barndopet igår, om mitt barn:

Ojojoj, hon måste ha en VÄLDIGT snygg pappa!

Jag:

För hon kan inte ha det efter mig, menar du?

Ja, hur tänkte han? Antingen:

Fy fan vilken snygg unge, men mamman är ju så jävla ful så det måste vara pappan som sitter inne med de snygga generna.

Eller:

Fy fan vilken snygg unge, hon är tamigfan så snygg att det måste ha krävts TVÅ snygga genpoler för att uppnå denna perfektion!

Vi satsar på tvåan va.

Det var bättre förr....eller?

Läsa bok - det kan ju visserligen vara riktigt roligt. Och chockerande. Har du läst om några av dem vi läste som barn? Hur tuffa var vi på en klase skalade bananer? Knark, sprit, negrer och så knullandet. Så var det då. Nu är det blekfeta Igglepiggle och Björnes tramsmagasin och Fåret Shaun i sin välansade bondgård.

I vår bok om Barbapapa tackar brandmännen Barbapapa för hans hjältemodiga insats, inte med nån jävla pk-mjölk eller ens larre, nej killen ska ha ett glas vin! Mera vin till Barbapapa. Smutt, smutt.


Och här sitter Alfons Åbergs pappa och läser saga - med en pipa i munnen! Vilken chock, vilken stil, passiv rökning är ju jättefarligt, hur tänkte han?


Sedan har vi Tintin, som skjuter noshörningar och elefanter, nästan för skojs skull, och som blir buren av negerslavarna som vore han kungen själv. Läpparna fläskiga och hjärnorna små, så var det då.


Och negerkung, det är ju Pippis pappa, på Kurrekurreduttön. Det är vad han är känd för. Inget fel med det.


En gång hittade Långben en massa kul knark och han rusade hem till sin polare Musse Pigg för att prova. Och oj vad de studsade och hoppade, höga som hus, oj så skoj, vill ha mer, vi fixar mer och säljer till alla vi känner, fy fan vad bra, vilken grej!




Sedan var det det här med liggandet. Och hur man ska förklara blommor och bin för sina barn.Numera finns det inget bekvämt sätt, men när jag var liten raffsade man fram Per, Ida och Minimum där föräldrarna berättade för sina småbarn om hur skönt det kunde vara att ligga, och det var då, just då, man tillverkade småsyskon, med ord som snopp, slida och jätteskönt. Till och med jag rodnar ju av eländet, då är det illa.

Kanske inte bättre förr, men en smula mindre tillrättalagt, och det är ju kul för oss icke-pk tourettes-människor, eller hur.