Igår, när jag hade jobbat på detta snygga ställe i ett år, skickade jag in en annons om min ersättare. Det kändes ganska tungt och riktigt sorgligt. Det är ju MITT jobb. Min Jesus, mina telefoner, mina möten och mina intranätssidor. Det ska väl inte någon fet kärring i practical haircut och fotriktiga skodon hoppa upp och sätta sig på? Men det ska hon visst det, för jag är tjock på annat sätt, och tjocka människor göre sig som bekant icke besvär. Tjocka människor tar in på sjukhus och klämmer ut människor mellan benen så de blir smala igen. Sedan sitter de hemma med en liten skojare i famnen. Om man är den som burit och klämt ut är det brukligt att man under minst ett års tid sitter hemma på kammaren och mjölkar, vyssjar, pussar. Är du spermadanatorn i familjen räcker det med ett par månader. Är du man eller mus?
Ombytta roller är inte särskilt vanligt. Vi orerar yvigt om de moderna karriärskvinnorna och tudelad föräldraledighet och hela jämställdhetsbaletten, men när det väl kommer till kritan vill kärringarna sitta hemma och vara bäbisens viktigaste trygghet. Måhända inte konstigt, för det är ju trots allt det mest meningsfulla man kan syssla med i lilla livet, att föröka sig och skaffa små snygga avbilder av sig själv, men det finns mig veterligen bara en grej mamman är ensam om att kunna göra efter förlossningen, och det är att sköta amningen. Tig med din bröstpump, Lars Ohly!
Frågar du mig så är amning överskattat – lite äckligt, lite jobbigt. Måhända både nyttigt och praktiskt, men knappast det enda sättet att nära små nötkärnsfriska vid sin barm. Du tror väl inte att NAN-mjölk som du köper på Ica skulle ha en sämre näringsbalans? Du tror väl inte att närhet bara uppnås genom att man har en bröstvårta i munnen medan man äter? Gick du på den?
Konjunkturen bestämmer hur länge man ska amma. Är det bistra tider är det bra att amma så länge som möjligt, minst ett år, för det håller kvinnorna borta från arbetsmarknaden. När det råder arbetsbrist i samhället (gör det någonsin det?) kan Lasse O komma dragandes med sin bröstpump utan att någon gnäller. Och vi vet ju det, tyvärr, att allra mest gnäller kvinnorna, de som vill vara oumbärliga och viktigast för sitt barn. Men amningen då, framhärdar de? Vi MÅSTE ju vara hemma först och längst, för amningens skull. Amning blahi-blaha, surt sa räven, säger jag. Högst 6 månader och gärna varvat med flaskan så att pappan också kan mata. Det fattar du väl att det är bäst för samtliga inblandade?
I min familj verkar det vara jag som är bäst på att jobba och min snygge man som är bäst på att (flask)amma. Det verkar väl skitbra för framstjärten?
No comments:
Post a Comment