My first Xmas

I en blus som säger just detta. Min första jul. Rolig verkar den ha varit. Hon fick ett gym att arbeta i. Baby Gym. Det hänger djur från en båge som man kan vifta med eller sparka på. Den producerar ljud och blinkande ljus. En kvalitetsprodukt.

I övrigt har jag gått upp de 10 kilogram jag förlöste för 6 veckor sedan, detta i en kombination av stillasittande och too much input. Quality Street 1.4kg choklad och kola. Svensk fet julmat varvad med engelsk dito. Jag behöver nog ett gym jag med, ett tantgym.

Mums God Jul

Jag ska tillbringa min jul utomlands för första gången i mitt liv. Utan mamma. Det är ju jag som är mamman nu. Jag ha rullat köttbullar och svängt ihop en Jansson. Laddat med lax, skinka och Frankfurters (i brist på Prinskorvar). Sillen skiter jag i. Jag har fyllt bordet med choklad, nötter och klementiner. Jag har sparat en flaska julmust inhandlad på Ikea för ca 2 månader sedan för detta speciella tillfälle. Äntligen fick jag köpa mig en 1kgs burk Quality Street-choklad.  Jag har köpt Kalle Anka och hans vänner på DVD. Karl-Bertil har jag i bokform. Och nu får jag äntligen Ris a la Malta, det lagar aldrig mamma Hammarlund, för gröt är äckligt säger hon. Det är ingen gröt säger jag, det är mums och massa grädde. Jag har köpt två julklappar, en till Lilla och en till Stora. Det räcker så. 

Jag handlade upp mina 50 julklappspund på Marks and Spencer med råge. Brassade på med ingredienser till en engelsk christmas dinner också. Turkey, stuffing, potatis, brysselkåt, parsnips, cranberry sauce, gravy och yorkshire puddings - har jag glömt nåt?

Och jag har glögg att bli fryntlig med. Det blir mig en välsignad jul.

Lilla glada Lovi-dockan

Kan ej underteckna/Not able to sign

Idag har jag varit på svenska Ambassaden och hämtat det lilla passet. Vad man noterar först är förstås att tjejen på bilden ser ut som en grinig och tjock gubbe. Flintskallig och med dubbelhaka, en fisförnäm snörpning på munnen. En bild som stackaren nu måste dras med i 5 långa år.

Men skit i det nu. Nu kommer det bästa. På passet kan man även notera födelseorten, place of birth såsom angivet i det engelska birth-certifikatet. Du kanske trodde där skulle stå "London, Storbritannien". Det hade ju varit rimligt, kan man tycka. Men nej. Lovisa är tuffare än så. Hon är den första riktiga Camden-dockan.

Födelseort: Camden, Storbritannien.

Så ska en slipsten dras.

Jag har gått och blivit en ost

Gorgonzola, Camembert eller herrgård. Kanske en vällagrad cheddar eller nyriven mozzarellaost till pizzan. Ett tjockt lager Philadelphia på mackan, vitlöksost på kexet, oststavar i salladen. Som en stor rund julost rullar jag fram, ystar frenetiskt i smörkärnaren.

Ja, jag inser att jag gått och blivit en ost.

Ibland funderar jag på att byta facebook-profilbild till en på mig själv och mitt barn. Bara en sån sak. En sån där bild där jag ler nöjt och moderligt, trycker bäbisen mot min barm. Men jag håller i hatten. Än så länge.

Jag tror att alla är intresserade av att höra om mitt barn, och jag berättar gärna ointressanta och intima  detaljer. Vad som fanns i blöjan, kanske något exotiskt om mina egna pattar, vad vi har gjort idag, dvs ingenting.

Jag pratar med löjlig bäbisröst. Yes, that is true, guilty as charged. Bla bla bla, lilla dockan, fjutt fjutt, trams, pussa mammans puss, oh oh ko-ko-ko, lilla katt, miau, hihi. Stoppa mig.

Och nej, jag längtar inte till Elefanten, Mixern och Dublin. Jag trivs bättre här där jag kan sitta i min nedsuttna soffjävel och lukta på lilla bäbisen.

Jag sa ju det, jag är en gammal ost.

En månad i pyjamasblus

Remember, remember, the 15th of November. Vidrigt och underbart. Fasansfullt och vackert. Helvete och jävlar i min box. Nu har vi tillryggalagt en hel månad sedan detta magiska datum. 

I soffan har det liksom blivit en grop för att det alltid sitter en brumma i den. Kvaliteten var väl inte av högsta klass till att börja med. Och jag orkar inte längre rätta till filtarna och överkastet som döljer soffans anskrämliga typiskt engelska mönster, det är bara när jag får finbesök jag mäktar med ett dylikt mankemang. Här sitter jag tills jag växer fast i det fula fula tyget.

Ibland med tillfälliga avbrott för snabba utflykter till köket för att sterilisera och mecka med flaskor (finsmakaren vågar ju vägra pattsug). Kanske ett kvickt toalettbesök, en snabb dusch, vilken lyx.

När jag inte matar, pumpar jag. Och när lilla äntligen sover passar jag på att mata mig själv, kanske plocka upp nån gammal bajsblöja, skriva ett mail, surfa lite porno (not).

Ibland lyckas jag lämna huset. Idag strävade jag ner på Tesco med lilla i bäbisbjörnen, det var skoj tills jag skulle trampa upp för backen med matkasse och en sovande bäbis som halkade ner och försvann i sin stora jacka. Imorgon kanske vi ska på Darwin-utställning. 

Just nu längtar jag tills vi flyttar tll Sverige så jag kan fika med min mamma. Bara sådär utan vidare. Det vill jag.

Men det bästa är att lilla är så sjukt snygg att titta på att man blir alldeles varm och glad när man gör det. Prova själv. Jag tror det är vad vi i vardagligt tal kallar kärlek.

Kolla även in Lovisas farfars hemsida (varning för visst mått av ost)

Glasögonorm

Jag spänner mig så mycket numera. Så ocool är jag att jag måste rusa upp och kolla att barnet andas om jag inte hör några ljud från vagnen/sängen. Alla andra morsor jag nämner detta för säger att detta beteende är ytterst normalt, alla gör så, man gör alltid så. Jag skulle snarare klassificera det som onormalt och smått sepe, även om så är fallet att alla nykläckta spänner sig på detta vis. Än har hon ju inte slutat andas och skulle hon göra det är det ju inte mycket jag kan göra när jag kommer galopperande - jag kan ju inte ens första hjälpen. Så slappna av, sluta spänna dig så, är mitt råd till mig själv.

Bland annat hade jag kunnat spara 155 pund om jag vore mindre spänd. I morse låg jag och slumrade sött i soffan när jag plötsligt vaknade med det sedvanliga andas-hon-rycket, reser mig hastigt upp ur soffan och famlar efter glojärnen på bordet. Råkar dock välta ner dem på golvet, splash sa det och en stor spricka rakt över ena glaset blev resultatet. Nu är jag sepe på riktigt med sprucket glas.

Men inte var jag dummare än att jag begav mig till farbror optiker för att åtgärda problemet. Optikern var tjock och snäll, så vi kom fram till att jag behövde en helt ny båge och plastglas snarare än glasglas med tanke på en framstjärt som småbarnsförälder till en klåfingrig som säkert vill slita brillorna ur den dumma mammans ansikte.

Här spände jag mig lite till och köpte en alldeles likadan modell som min mans glasögon, bara att de var lila-svarta stället för röd-svarta. Nu fattas bara matchande skiddräkter va, sedan kan vi kalla oss sepe-par på riktigt.

Hammarlundova

Jag stötte på ett märkligt fenomen idag när jag bläddrade i en tjeckisk skvallerblaska av typen OK, Hello, Grazia, Reveal och allt vad fan och hans mosters skitpublikationer heter.

Man kan ju förstå principen att alla tjeckiska efternamn slutar med en könsberoende ändelse, det är samma som den isländska med -dottir och -son som vi svennar också följde för inte alls för många år sedan. Vad som är märkligare är dock att i de tjeckiska tidningana översätter de folks namn! 

Man kunde således läsa artiklar om Sarah Jessica Parkerova, Eva Longoriaova, Victoria Beckhamova och Jennifer Anistova. Mycket märkligt. Varför gör dom så?

För jag e en jättesöt uggla

Småbarnspappor och mammor va. Jag trodde det var sådana där råtöntar som var uppe i ottan varje morgon och bryggde stadig frukost, för visst är det ett bevis på töntighet att stiga upp arla när man inte måste? Tidigt i säng och upp med tuppen. Jaja, den dagen kanske kommer, liksom den dagen jag klipper mig i en kort praktisk frisyr, man ska aldrig säga aldrig. Den dagen, den sorgen.

Men i dagsläget är rutinen den att vi sitter uppe och ugglar om nätterna och den som vill mig något innan lunch kan glömma att få någon respons, för det är vanligtvis då man sover. Det är svårt att ens hinna lämna huset innan det blir mörkt, eftersom man sover så gott just under ljustimmarna. Det sägs att  rutiner är så viktigt, men vad är det som säger att man måsta anpassa sig efter Sven Svenssons rutiner, han som jobbar 8-5, för det gör ju inte vi i denna familjen? Nej trams, säger vi, vid midnatt börjar allt det roliga.

Sova kan vi göra sen. Eller när vi blir gamla och skrynkliga.

Jättesöt uggla

Mimmi och Lovisa

Dom sover, fast bara på dagtid. På nätterna härjar dom, lever loppan, sitter dom och ugglar. Nu är klockan 1 AM och när farsan kommer hem om ca 2 timmar är det dags att hålla låda och dansa på bordet. Man gör alltid så. Det är lite så hon jobbar, unga frk Hammarlund.

Som sagt, sova kan vi göra när vi uppnår pensionsålder.

New Life

Sådärja. Nu sitter tant med sitt glas rödvin på Lördagkvällen. Barnet sover. Mannen jobbar. X-factor som  jag givetvis följde i direktsänding går nu i repris ett par timmar senare. (Bedrövligt att Diana åkte ut, som jag spenderade ett röstningspund på förra veckan. Är det tacken?) Alla pubar är, vad mig anbelangar, stängda och serverar inga pints. Ingen vill ligga. Stygnen är borta men ingen vill ligga. Ytterdörren är stängd och ingen vill heller gå ut.

3 snygga dockor från Götelabarj kom hit och serverade upp världens fest - det var svenskt snask, negerbollar, hembakta muffins, tomteskum doppat i tjockglad och köttbullar med brunsås, mos och lingon. Inte nog med det - de hade presenter till lilla. Som om måttet av god service inte redan var rågat diskade de efter sig också. Och här satt jag som en pascha i soffan och fick allt serverat på fat. Taximocka.

Jag har en dotter och hon är 3 veckor gammal idag, 3 veckor fast en evighet. Jag och Lovisa forever ju. Jag ska lära henne allt jag kan. 

Ryans Pinuppor

Oh vilken humor det här är - Ryan Air har gjort en kalender med lättklädda damer! Vilka är det? Flygvärdinnorna från flighterna? Eller bara några random östeuropeiskor med sugna blickar och ihoptryckta brön? Sexigt poserar de i och runt flygplanen i RyanAir-mönstrade bikinis. Men vad fan är Dublin Simon Community - känns som det eventuellt kräver en brödtext-förklaring. Eller skit samma - snyggaste kalendern, snygga damer sitter inne i turbinen och gosar patte. Köp den för bara 10 euro-skojare!

Hemma bäst - borta nej tack

Här sitter jag nu i min borg och lyssnar på lilla andetaget, tittar förundrat på de vackra små anletsdragen, pussar de mjuka kinderna och säger de ostigaste av saker som hon ändå inte begriper. Soffan fastklistrad i brumman, teven varm av daytime-television och annan dynga på kvällstid. Sova kan vi göra när vi blir gamla.

Ett fåtal gånger har jag lämnat min borg och mitt barn. Det har varit korta turer till Tesco och Sainsburys samt en resa med buss till Oxford Street och Primark, men det var alldeles för långt borta och pattarna längtade efter pumpen redan i kön till kassan. Sedan har vi varit på banken, hos doktorn och på ambassaden med dockan i BabyBjörn. Och en date mellan äkta makar på ett närliggande hak - en flaska bira och ett glas rödtjut, medan Mormor och Moster var hemma med lilla. Romantik är visst viktigt. Och öl byggde denna kropp.

Nu har jag ett litet barn i lejonkung-pyjamas i knät och världen utanför står stilla.

Förlossningar är farliga

Jag är lite skeptisk att byta ut supaknullaröka-bloggen mot förlossningsamningsmamma-bloggen, men ok, vi gör ett försök. En ny generation tar över och jag är inte längre chefen.

Följande harang yttrade jag som ett mantra för var och en som ville höra för några veckor sedan:

Bara ingen dör eller blir cp-skadad är jag nöjd.

Och så blev det ju. Ingen död. Ingen cp-skada. Heller ingen epidural, ingen narkos, ingen morfin - bara jag i helvetets mörkaste kula med den finska barnmorskan, en badpool och fullständigt verkningslös lustgas. Dom som såg mig dagen efter, fortfarande i chocktillstånd,  fick en viss aning om de vidrigheter som avlöpte på Royal Frees femte våning den 15e November. Och då bör vi tillägga att detta var en naturlig och normal förlossning utan något medicinskt ingripande. Naturen är ofta sådan - vämjeligt vidrig, smärtsamt äcklig och ful, onaturlig och fel fel fel. Och mitt i alltihopa låg en skadeskjuten gris och vrålade avgrundsvrålet, trodde jag tills jag insåg att det groteska ljudet kom från egen strupe. Döden kändes som den enda vettiga utvägen, absolut bättre än att poppa ut ett bowlingklot genom förlossningskanalen aka framstjärten, men ingen ville utföra den eutanasi jag bad om, varken finskan eller min man, så det var bara att bita ihop i det suraste av äpplen och göra som man blev tillsagd. Det var en både blodig och vidrig historiett som vi inte detaljerat bör beskriva, det enda jag kan säga med stolthet är att jag körde kontaktlinser genom hela processen och att jag INTE bajsade på mig. Vilken vinnare. Och så klart vann jag storvinsten i slutändan när jag fick träffa Lovisa Teresa - en kladdig liten sak som gjorde entre i världen med en rejäl brakskit. Mums.

Mina barn e inga aper. Älskart.