Åh den ljusnande framstjärt

Nej,  jag har inte blekt könshåret,  jag har bara en släng av Tourettes. Den yttrar sig i mitt fall bland annat i att jag måste,  ja MÅSTE, säga framstjärten istället för framtiden. Jag tycker inte ens att det är särskilt roligt själv.

Idag har jag bokat mig ett möte med en gubbe som heter Åke. Han sitter på Gamla Kirurgen. För den som inte är akademikerbarn och lundensare kan jag avslöja att det är en byggnad i hjärtat av Lund som inhyser till exempel ett studievägledningskontor. På så vis kan Åke berätta för mig hur jag ska gå tillväga för att ernå en examen under följande villkor:

Inga studielån (har redan tagit 10 terminer till min icke-examen, tackar som frågar)

Alltså måste jag jobba samtidigt

Alltså måste det vara distansutbildning, gärna deltid. Så jag inte går in i vägghelvetet.

Och jag vill inte flytta till annan ort ändå. Inte nu.

Och jag vill helst vara klar på ett år, högst två, men isåfall pga halvfart.

Och jag vill inte börja på nåt program, jag är inte där för att socialisera. Inga jävla grupparbeten.

Och så vill jag gärna ha någon nytta av det jag redan läst, så det vore snyggt om man kunde bygga vidare på det.

Vad säger du, Åke?  Inga konstigheter?

Här får du en omotiverad bild på mig när jag ser snygg ut, allt blev genast mycket roligare, eller hur. Ses i dagarna, Åke.

Arbetsuppgifter som skulle passa mig jävligt bra, men som jag inte vet hur man ska få jobba med (kanske måste man ligga)

Vara den som hittar på produktnamn på IKEA
Skriva manus till humorprogram
Utveckla sällskapsspel
Driva ett café
Vara chef
Hitta på nya ord
Bestämma soundtrack till en film
Fungera som åsiktsmaskin i debattprogram
Religionskritiker
Sanningssägare
Formulera andra människors åsikter och känslor
Skapa stämning och locka till skratt
Fixa fester med lekar, teman
Ifrågasätta
Bestämma
Skriva bloggar och annan nonsens

Saker jag gärna skulle vilja bli men som jag tyvärr inte har tillräckligt med talang för

Popstjärna
Låtskrivare
Grafisk formgivare
Programmerare
Nobelpristagare
Skjutjärnsjournalist
Produktdesigner
Stjärnkock
Ledamot i Svenska Akademin
Expert på något, vad som helst

Saker jag absolut inte vill bli när jag blir stor

Jag är lite konstig, därför börjar vi bakifrån. Helt enkelt genom uteslutningsmetoden ska vi komma fram till vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag vill inte:

Ha ett jobb som innebär att man blir smutsig eller måste vistas utomhus.
Här försvinner många obehagliga arbeten såsom trädgårdsmästare, bilmekaniker, arkeolog, rörmokare, sophämtare, slaktare, skogshuggare, byggjobbare, snowboardinstruktör, bonde, hockeytränare och vaktmästare.

Ta hand om sjuka eller små människor/djur
Då kan vi stryka över alla vårdjobb, vetrinär, dagisfröken, särskolelärare, fritidspedagog, bonde (igen, jag vill absolut inte bli bonde), sjukgymnast.

Vara en person som folk uppfattar som störig, jobbig, i vägen
Alltså inte jobba som försäjare av något slag, telefonintervjuare, lapplisa, skvallerpressjournalist, paparazzifotograf, insamlare till välgörenhetsprojekt, politiker.

Och jag förstår inte:

Avancerad matematik
Ekonomiska teorier
Juridiska termer
Kemiska reaktioner
Programmeringsspråk

Och jag är inte intresserad av:
Naturen
Bilar eller andra fordon
Friskvård
Bajs

Och det här tycker jag är fullständig bullshit:
Astrologi
Akupunktur
Massage
Träning med maskiner
Regler som inte får ifrågasättas
Religion
Ockultism

Jag använder hellre hjärnan än kroppen. Förnuft hellre än känsla. Logik snarare än tro. Jag är mer kreativt sinnad än praktiskt. Jag har kanske tummen mitt i handen, men huvudet på skaft. Att uppfattas som rolig är viktigare än att bli tagen seriös. Jag gillar att vistas bland människor, inte nödvändigtvis för att jag tycker om dem men för att de är intressanta. Jag analyserar och ifrågasätter, invanda mönster och rutiner är vanligtvis inte de bästa. Regler är inte till för att följas. Jag är inte som alla andra, men heller inte särskilt ovanlig. Jag vet lite om mycket men inte mycket om något. Jag kan vara påhittig och oerhört verbal, men jag kan lika gärna sjunka ner i ett tourettesträsk och uppfattas som konstig. Jag har inget oändligt tålamod, men jag är snabb, effektiv och bestämd. Jag vet var skåpet ska stå, men vågar ofta inte visa det. Jag är velig, otuff och rädd. Jag har en vass tunga och ett jävla humör. Jag är bäst i världen, men sämst på att ta plats.

Så vad ska det bli av mig?

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Du tar en näve grus, kastar gruset upp i luften några gånger - så många gånger som det tar att säga "Hur många barn får jag när jag blir stor?". På sista kastet vänder du händerna och ser hur många småstenar du lyckas fånga på handryggen. Det är det antalet barn du ska ha när du blir stor!

Om det vore så enkelt. Om man kunde applicera något liknande på karriärval. Om man t.ex. kunde klunsa om det. Sax - då ska du blir frisör. Påse - blir du arkeolog. Sten - åh, en geolog. Men det funkar inte så.

Däremot ska man helst när man är en 18-20 år veta vad man vill syssla med fram tills pensionsåldern, och sedan dessutom ha disciplin att sätta sig i universitetsskolbänken och intensivt studera just det där man brinner för.

Inte låta distraktionsmoment såsom killar, smink och disko komma emellan. Inte hatta mellan olika ämnen för att man inte vet exakt vad man vill, för att det är så mycket som är kul och intressant, dock inget som är tillräckligt kul och intressant för att man ska vilja fördjupa sig i det. Inte låta sig förföras av nationslivets parallelluniversum, gå på disko flera gånger i veckan, cykla tandemstafett från Göteborg, gå på baler i långklänning. Och absolut inte sticka till London, innan de vimsiga studierna ens var avslutade, inte hamna i alkoholkoma. Inte låta killar, smink och disko ta över tillvaron.

Inte göra som jag.

För då kan du inte klaga sedan när du sitter med över 300 tuss i studieskulder, över 200 högskolepoäng men ingen examen. Även om du jobbar som Ulla-Bella sekreterare. Nej, inte klaga, ta dig i kragen istället, skyll dig själv. Och vill du hjälpa hjälp dig själv, för det är ingen annan som kommer att göra det.

Ok, I hear you. Jag ska. Låt mig först bara komma på vad jag vill bli när jag blir stor.

Det faktum att jag inte kan höger och vänster är synnerligen genant för mig som gammal person

På körskolan. "Ta nästa vänster", säger Linus. Har jag gott om tid hinner jag tänka efter, kolla var jag har den osynliga klockan (armbandsur har jag inte burit sedan tidigt 90-tal) och därmed räkna ut vilket håll jag ska köra åt. Men i mer brådskande ärenden är jag pinsamt chanslös. Jag har helt enkelt ingen inbyggd kompass, jag kan inte känna vilket som är höger eller för den delen vänster.

Som idag när jag skulle agera kartläsare i bilen medelst min Google maps-app. Kartjäveln vände ju sig när jag vred telefjanten så att kartan skulle ligga samma som vägen. Jag var helt lost i limbo och fick småpanik. Inte för att det var så förfärligt illa att köra fel några kvarter, men för att jag blev så vansinnigt trött på min egen oförmåga.

Vad är detta, vad är det för sjukdom? Det måste ju finnas en bokstavskombination för detta, jag måste få en diagnos ställd. Det kan väl inte vara så enkelt att jag är dum i huvudet?

"Man får inte ta kort här. Det handlar om copyright"

Så sa en vaktgubbe till en plåtande kärring som besökte muséet. Det var alltså inte jag som var kärringen i fråga, jag var smart och smidig med min kamerasmygning. Dessutom är jag väl ingen kärring? Bara ibland, men jag har slutat med det nu.

Det var kul att gå på konstgalleri! Det fanns ett par riktigt heta vax. Dardel, Matisse, Picasso, Braque, Paul Klee, Alexander Calder, Sigrid Hjertén (och nu namedroppar jag så pass att jag inte själv vet vilka de sista är). Det var väl i och för sig inte Picassos allra snyggaste verk, det kan man inte beskylla honom för. Och Matisse var nog full när han gjorde sin tavla. Men de två nedan var snygga. Sigrid Hjertén och Nils von Dardel. Och lilla Bella som sov sig igenom hela föreställningen, hade alls inget vett att uppskatta konstnärernas alster och smärta. För alla konstnärer är väl i psykisk obalans, det är väl så man blir en artist av rang, så man får något att säga? Alla mår dåligt, men även i helvetet finns det grader. Det kan man trösta sig med.

Den Döende Dandyn var så spektakulär att jag köpte med mig den hem i affischform. Känn smärtan!

Och personalen var inte ens särskilt fittig, bara lite småfittig när de sa till Lovisa att sluta pilla på konstverken på ett lite snörpigt och fittigt vis.

Operation Sur No More

För att bli mindre sur tänker jag mig ett antal åtgärder. En är att förkovra mig. Alltså ta del av kulturupplevelser i högre grad. Idag ska vi åka till Moderna Museet i Malmö.

Enligt recensionen på Google Maps har de "riktigt fittig personal". Det bådar gott.

Ska bli intressant att träffa dem, se just hur fittiga de är. Det är gött att möta fittiga människor, för då framstår man själv i bättre dager och uppfattas i jämförelse som lite mindre fittig själv.

Somliga klär upp sig för att gå på fest. Vi klär upp oss för att åka till IKEA

Gissa nu hur många semlor vi köpte. Och hur många kanelbullar. Det vet väl alla att man åker till IKEA för maten.

Nu var just detta ett spontanbesök,  så tyvärr hade vi redan smällt i oss korv och ägg strax innan avfärd. Men man har ju en extra efterrättsmage, sägs det.  Jag har det absolut.

Fan,  fem spänn kanylballen och en tia per semla, det var tamejibrasan det billigaste jag sett sen den där horan/strippan i Sydney (den där gången som är så känd för att Stene dolde ståndet).  Klart man passar på. Till mitt försvar kan jag säga att det var årets första semla. Och andra, förstås, men koncentrera dig du på din egen mat,  som Fröken Ingela tydligen brukar säga till Lovisa när hon pillar med de andra barnens mat på dagis. Gött var det iallafall, och lite lyckligare blev jag.

Sedan köpte vi lite billigt krafs och åkte hem.  Hör och häpna, utan korv. Den jag alltid trott obligatoriska korven, men det gick visst utan.

Nu ligger jag snyggt nerbäddad i min nya skogssäng. Du ser den på bild, fast utan tant i. Du får helt enkelt föreställa dig hur en jävligt läcker medelålders morsa ligger där iklädd en svart neglige. Bäst jag säger godnatt innan nån jävel börjar onanera.

Tröttma

Jag måste förnya mig själv. Bli Ullaguran 2,0, minst, helst en ännu mer gedigen uppdatering. Give me 3,6. 4,1. Icecream sandwich. Jag är så jävla trött på mig själv, i de flesta sammanhang jag ingår. Jag orkar inte med mig själv. Ser jag mig själv i spegeln vill jag instinktivt göra fuck you-fingret. Inte bara för att jag är ful, mest för att den där fåniga uppsynen påminner mig om vilken tönt jag är. Underpresterande, osocial och sur.

Jag får alltså välja mellan att ta livet av mig eller göra något åt mitt självhat. Självklart väljer jag det senare.

Så vad ska jag göra? Jag kan ju börja med att vara lite trevligare. Kanske stänga ner min sura blogg. Och sen ska jag skaffa mig en examen. Avbröt ju min utbildning för att flytta till London och vara full, och more importantly, göra barn. Det var visserligen snyggt jobbat, men håller ju knappast i längden, tills jag uppnår pensionsåldern. Jag vill inte vara Ulla-Bella Sekreterare for life. Så examen it is. Till hösten that is.

Nu tar jag tag i mitt liv. Nu. Jag börjar med att åka till Ikea, så att jag kan piffa upp mitt fula hem.

Kärring vid ratten

Idag har jag kört bil. I snömodd och is. Det isigaste var ändå min mage. Och huvudet höll jag kallt.

Självklart inledde jag som en sopa. Jag menar, starta i en backe,  vem kan det på rak arm? Nej,  där stod jag och rullade både framåt och bakåt, dragläge where art thou, tycktes jag hoppfullt tänka. Men sedan, nästan som magi, släppte jag det krampaktiga greppet runt ratten och tog kontroll över mitt fordon. Iallafall fick jag godkänt på momentet och kan övergå till att öva mig på att backa nästa gång.

Backa runt ett hörn, är inte det farligt?

Det är en lustig paradox med mig att jag samtidigt som jag har väldigt höga tankar om mig själv kan jag emellanåt känna mig sanslöst sopig, misslyckad och cp. Bilkörning är ett sådant område som får mig att känna att jag är lite sämre än genomsnittsmänniskan.

Men det är väl det som är charmen. Annars hade jag kanske varit oklädsamt stöddig.  Man kan ju inte vara bäst på allt.

Hej du vidriga

Jag är så härligt osvensk. Jag hatar nämligen snö. Alltså HATAR. Jag ser inga fördelar med ett snötäckt landskap, ingen charm i minusgrader. Jag har inget som helst sug att åka skridskor på en sjö för att sedan läppja på en termoskopp varm choklad som jag håller med mina kupade, vantbeklädda händer. Skidåkning is so 1996, förresten var det väl aldrig själva runtstapplandet på brädlappar som var det ballaste med skidresorna, vem försöker du lura, det var ju gänget, festen, gemenskapen. Sedan att man varken kan cykla eller gå för att vägarna är fulla med isrännor, gör ju inte livet lättare att uthärda. Nej, som jag brukar säga; det ska mycket till för att man inte ska ta livet av sig i februari.

Vissa fånpellar vill ju framhärda att det är vackert och härligt med gnistrande snö, att det är mysigt att mysa med levande ljus och skit. Och barnen,  tänk på BARNEN, de älskar't.

Snorig näsa, kyla, förfrusna fingrar, äckliga människor som luktar våt ylle och hostar, vad är det att älska? Nej, om du frågar mig är de lurade, från grund och botten dragna vid näsan. Det finns inget som är kul med vinter.

Och med den inställningen borde jag så klart inte bo i Sverige, herregud jag borde bli utslängd, man får väl ha vett att anpassa sig,  vara tacksam (att man lever, att man får vara med).

Men jag känner mig inte glad, kåt och tacksam,  som jag borde,  I'm sorry.

Jag bara längtar bort, till något annat, eller åtminstone till mars/april när min förfrusna själ äntligen kanske kan tina.

Vinnarskalle eller dålig förlorare?

Jag har idag lyckats med konststycket att socialisera med ett gäng mer eller mindre främmande kvinnor utan att för den skull lämna mitt hus men utan att bjuda in dem över min tröskel.

Hur gick det till, undrar förstås du vän av ordning. Och tänker så klart i cybersexiga banor, vem skulle inte dra den typen av slutsatser.

Den som är född före 1985 och inte i farstun fattar så klart att jag helt enkelt besökt en granne i mitt hyreshus, inget mer sensuellt än så.

Och spelat TP. En helt ny upplaga, det fullkomligt rykte om den så färsk den var. Och den som spelat med mig förut vet att jag är jävligt sugen på att vinna, alltså OERHÖRT sugen, nästan SJUKLIGT sugen. Folk som Emma Falk och Anja Bjerleus fattar nog bäst av alla, för de är precis likadana (och för det högaktar jag dem).

Känslan man får när man hamnar i lite flyt, kläpper ett par raka svar, några gissningar som visade sig korrekta, men mest skicklighet förstås. Som en stolt tupp rycker det i sugenhetstarmen att slå tärningen och fortsätta briljera. Men, myself and I. I hemlighet vill man också att de andra ska ha fel och svåra frågor mest hela tiden. Men det säger jag förstås inte.  Åh stackars bara en plutt när JAG har fem, hoppas du får en lätt nästa. Kanske man säger. Men inte fan menar man det. Herregud, det enda roliga med att det är någon annans tur är ju om de svarar fel och man själv kan messerschmitta med sin kunskap. Haha, kan du inte den lätte, retas man. Ja fy fan, jag är nog en vidrig person att spela med.

Men roligt har jag! Så länge det går bra för mig. Idag "vann" dock min storasyster, vilket så klart vore för jävligt om det var sant, men vi spelade faktiskt inte färdigt för att "någon" var tvungen att hinna med en buss mitt i spelet. Vad är det för stil, kan jag undra. Vinner gör du när du har alla hästar i stallet, alla tårtbitarna i kakan samt du står i mitten och svarar rätt på 4 av 6 frågor på samma kort, inte att du var "närmast" att göra det. Herregud. Det vet ju inte du om jag nästa gång det blev min tur skulle komma att räda spelplanen,  gå direkt till mitten utan att passera gå och som en knäpp på allas näsor svara rätt på samtliga frågor på kortet. Det vet inte du, det kunde mycket väl ha hänt.

Ja, jag är en jobbig jävel att spela med, jag sa ju det. Rematch, anyone?

Nya tider, nya strider

Lucky me, kan man tycka. Välkommen hem till Sverige där snön lyser vit på taken. Av alla dagisungar är det bara min som är vaken. Serverat på silverfat fick så Ulla-Bella sekreterare ett jobb att gå till.  Headhuntad liksom. Våga bara klaga.

Jag klagar inte. Hör du någon klagosång, rister det i Jerusalems mur? Nej, jag tänkte väl det. Jag berättar bara roliga saker,  sån är jag.

Jag har fått en skitfräsig telefon, bara en sån sak. Köp den om du vill vara modern. Icecream Sandwich är det som gäller för tillfället, inget annat. Det är alltså Android 4.0, men fattade du inte ens det så kan du lika gärna ysta vidare med din gamla Nokia 3310 eller vad det nu kan vara för motsvarande skit du bär runt på och kommunicerar med. Eller om du är typ Sveriges tråkigaste människa och har en iphone, för "alla har ju det och då måste det ju vara bra".

Sedan vet jag inte om det kan vara så att jag skriver väldigt förutsägbart, men det här med att ha installerat SwiftKey på min telefon, gör att jag i princip bara behöver skriva en eller två bokstäver i varje ord, sedan fattar maskinen vad jag vill skriva. Helt sjukt bra, om du frågar mig, vilket du ju alltid gör. Förutom när man vill svära så klart, då fattar maskinen inte alls ingenting. Den är väl kristen eller nåt annat töntigt. Men den lär sig ju. Av mig, av den smarta verbala. Snart är den en ny extra hjärna,  älskar't.

I övrigt jobbar jag med det spännande projektet att lära min bäbis att gå. För det tänker jag att man bör kunna när man börjar dagis vilket ju denna lilla människa gör om en dryg månad. Idag har hon stått helt utan stöd,  ungefär tre sekunder i stöten. Snyggt!  Fast mest blir jag lite skraj när jag tänker på framstjärten och dagis, för hallå. Det är ju min lillaste bäbis vi pratar om, inte någon skolmogen unge vilken som helst. Hon har ens inga tänder, dricker helst mjölk, och då menar jag inte komjölk utan Nestlés. Lilla lillaste.

Flott besök idag av en höggravid snygging som fick med sig stora delar av vår gamla avdankade garderob i storlek 56. Och ett lass pannkakor i magen, som extra utfyllnad. Snart har nog alla jag känner barn, de som inte har är förmodat ledsna, omedvetet eller medvetet, över detta.

Och med dessa hårda ord kastar jag in handduken för idag, sover gott om natten och vaknar snygg och redo för sällskapsspel två våningar ner imorgon eftermiddag. Först ska jag bara lära en bäbis gå, piece of cake,  ge mig en morgon, jag ger det en dag.

Kastad rakt in i en brutal vardag

Ja hej. För en vecka sedan satt jag i en flygplansstol och var så lagom kaxig. Hade ett soligt sinne i bagaget, kände att jag var köng, såg med tillförsikt på framstjärten.

Och nu snöar det utanför mitt fula LKF-hus. Vad vill du mig, Jesus?

En och annan resväska ligger fortfarande ouppackad. Golvet, som min ömma moder sopat så fint inför vår efterlängtade hemkomst, är nu fullt med bös, skit, leksaker och matrester. Orka liksom, vem orkar?

För det var ju en jävla massa man skulle göra plötsligt, efter en hel månad av lata dagar på stranden, i shoppingcentret, eller för den delen hemma på kammaren. Man skulle:

• Hälsas välkommen hem av hela tjocka släkten, och det var ju sanslöst trevligt. Även om den där Isabella spänner sig lite väl mycket när hon tvungas umgås med andra än mor och far. Det är väl åldern som tar ut sin rätt. 
• Gå till jobbet. Och inte vilket som helst, utan det som tvättäkta Ulla-Bella. Jag vetifan hur sugen jag är på en skalad banan? En bibliotekarie och hans sekreterare, värsta 50-talskänslan. Jag vet inte, jag. Vad det detta jag var ämnad för? Jag som trodde jag var en vinnare. Jag får ta tag i det där, det får jag. Göra mitt liv mer spännande enligt principen Själv Är Bäste Dräng. Roffa åt mig av kakan, visa, inte framstjärten, utan framfötterna.
• Fira världens snyggaste 59-årings födelsedag - det gjorde vi bra med en massa paj och femminuterstårta med hallon. Gött! Jag tror vi käkade en jävla massa godis också, men det ska man väl inte erkänna en onsdag.
• Skynda till bion och se den nya Män som hatar kvinnor vid namn The girl with the dragon tattoo - tänka att den var bättre, mer genomarbetad, dramaturgiskt och scenografiskt proffsigare än den svenska varianten. Fast Lisbeth Salander är väl bättre i Noomis tappning iallafall? Hetast i kommunen, kan jag tycka.
• Köra BMW-bil med körskolenissen - och med hejdundrans fart passera både moment 3 och 4 - tick the box, the kärring is on the road again, det trodde du inte, och det trodde inte körskolenissen heller, sa han, han trodde jag skulle vara ringrostig. Fick du så du teg. Och ja, de hade installerat alkolås - så jag fick BLÅSA för första gången i mitt kärringgamla liv. Och, hör och häpna, jag var inte full, jag kan flyga, jag är inte alkoholist.
• Försöka lägga barn som absolut inte vill sova innan midnatt, så att man själv är så trött att man börjar svära och bete sig. Vidrig är man. Men det är ju tyvärr så att som (halvtids)arbetande och dagisbarn måste man upp i ottan, alltså klockan åtta, vare sig man vill det eller inte. Det försöker jag förklara, men det går inte riktigt in. Att säga "Tyst Lantis du tröttar mig", verkar inte funka sövande på barn.

Dessutom går det löss på dagis, står det på en lapp. Och nu kliar det i min hårbotten, så jag tänker att jag spyr om jag har drabbats. Jag kollar Lovisas skalle och frågar henne tio gånger om dagen om det kliar, men det gör det ej. Kanske kliar det för att jag inte hade tid att tvätta mitt skitiga hår i morse för att det kom en rörmokare och spände rören och var vänlig nog att plocka bort vår hud- och hårboll från badkarsbrunnen, vad vet jag. Äcklig känner jag mig iallafall. Äcklig och tjock. 

Trodde du att jag skulle glida direkt tillbaka in i LCHF? Men då har du inte sett Paradis-asken jag fick i fylleripresent, då var du inte med på mammas kalas, då såg du inte glassen jag lassade upp, eller den sockrade yoghurten jag slevade i mig i brist på annat att frukostera. Svullen så att folk snart kommer att fråga om jag väntar smått, that's me. Fy fan vad fult.

Och det är just det där. Att jag känner mig allmänt trött på mig själv, att jag är så sopig. Jag hinner ju för fan ingenting, jag vill inte så mycket heller. Sitter mest här i skiten och luktar på mina små gulliga. Steker upp nån korv. Tittar på Nicke Nyfiken och Backyardigans. Smått gnällig, inte så jävla kul.

Jag som skulle ringa några snygga, har jag tänkt varje kväll, svara på några heta mail - men jag varken hinner eller orkar. Jag surar istället. Spyr mentala spyor i min blogg som varken fan eller hans moster bryr sig nämnvärt om. Eller som missuppfattas och tas på allvar. Herregud, ta mig aldrig på allvar. Sluta med det. Hade jag tagit mig själv på allvar så hade jag varit ett jävligt dåligt skämt, jeez.

Bäst jag går och drar en gammal filt över mig nu, för imorgon ska jag jobba HELTID. Undrar om någon vill luncha med mig, eller om jag får sitta själv på toaletten och trycka i mig bananer. Som sagt, hur sugen är jag på en skalad banan?

Honey, I'm home!

It's good to be back, som dom säger. Borta bra, hemma bra, skulle jag vilja säga. Jag inser ju vilken lyxlirare jag är som s.a.s. har två hemländer, varav det ena med svenska mått mätt är exotiskt, och vice versa tvärtom också. Fatta vad exotismen flödar för den lille brassen i landet Svärje, med snö (nåja, not yet), gladporr (det är tydligen vad vi är mest kända för) och den härlige ständige följeslagaren Jante. Idag fick han t.ex. utklassa ett gäng svenska låglandskossor och en engelsman i ritspelet Picasso, bara en sån sak. Vilken vinnare.

Ingen går och lägger sig i rimlig tid, vi lever fortfarande efter brasiliansk tideräkning, så smällen kommer imorgon när vissa ska till jobbet och andra till dagis. Själv tänkte jag helt frankt gå hemma och skrota med min bäbis en dag till, lattja runt i min pyjamas och med oborstat hår. Jag sa ju att jag är en lyxlirare.

Sedan på tisdag, då börjar allvaret även för tant, då börjar den 50%iga tjänsten, aktarej vad jag ska visa framstjärten så att jag blir a. fast anställd b. på sikt chef (över nån liten tomte räcker, kanske bara ett skåp,  ansvarig för häftapparaterna, vad vet jag, bara jag får bestämma nåt, vad som helst, superuser på intranätet, you name it, jag kan).

För det var något jag och min snygga smarta man diskuterade häromdagen, hur jävla bra vi faktiskt är, hur vi borde ta mer plats, visa den berömda frammisen, roffa åt oss av kakan. Du kan se det som ett nyårslöfte, Vulban är tuff, ur vägen vanliga människa.

I am a creative thinker with a can-do attitude, så står det på mitt cv, och nu är det fan upp till bevis.

Brasilianska detaljer

Se hit, kullerstensälskare

Paraty januari 2012.

Motionsrundan

Om man var tvungen att motionera, vilket man ju som bekant inte är, hade den här formen varit den att föredra. Joggandes längs stranden i Ubatuba, med två snyggingar i dubbelvagnen.

Pequena brasileira (mamma, pappa, barn)

Lilla Brasileira

Det börjar dra ihop sig

Back in Sao Paulo för de sista skälvande brasilianska dagarna. Jag har kofta på mig idag. Anmärkningsvärt som fan för brassesommar. Väderleksrapport: Mulet och överhängande regn. I köket förbereds till allas glädje de brasilianska korvarna.

Igår var vi - efter att ha lämnat smultronstället strandparadiset, semesterfirarnas mecka Ubatuba - i Paraty. Här snackar vi rena royalties bland kullerstensgator. Tycker du att Lund har kullerstenar, så har du inget att komma med här. Hell, i Lund kan man ju gå normalt, kanske ha en liten klack, rulla sin barnvagn eller för den delen rullator hjälpligt. I Paraty hoppar du i princip från sten till sten, handikappade göre sig icke besvär - fruktansvärt pittoreskt, if you ask me, och i vanlig ordning var det ju precis vad du gjorde. Vi kläppte en fisk, en glass och några snygga handcraft-grejer i de lokala boutiqerna. Snyggt!

Det enda jobbiga var så klart att bilresan tillbaka till SP förlängdes med en dryg timme - med en bonus på en skrikande bäbis och ett hällande ösregn, därtill mörker kan jag avslöja att den resan var en av de värsta bilresorna jag gjort i mitt långa liv - kanske den någon gång i mitten av 80-talet när det regnade in i vår Peugeot eller den till Östergötland någon gång i samma veva när vår katt kräktes upp en halvt matspjälkad råtta på bilmattan kan slå den, men jag är tveksam. Bäbisen skrek, barnet gallskrek att jag skulle SJUNGA, och jag sjöng, den ena tröttare visan än den andra, om Bäbä Vita Lamms bajskorv, om den där förpillade Nicholas som jag är så evinnerligt trött på, om vad fan som helst, med hes och förbannad stämma. Så klart körde vi fel när vi anlände till Sampa också, och var på god väg in i en favelajävel igen, tills Ludde alldeles magiskt plötsligt svängde in parallellt med Park Villa Lobos. Älska Villa Lobos!

Nu ska vi bara köpa ett par hattar, ett par resväskor och lite fler presenter - sedan bär det av igen. Hem till det kalla, den där vardagen, ett jobb jag inte riktigt vet vad det kommer att innebära och för vem, men jag hoppas på det bästa, på att Tant Lotta sorts me out som hon brukar. Jag ser fram emot att komma hem, det gör jag, men det är samtidigt sorgligt.

Att vi bor så långt borta. Att det finns två världar som är så skilda, att Daniel och Sandra i den gamla såpan vid just namnet Skilda Världar framstår som tvillingar stöpta i samma mammas barm, ingen skillnad alls, i jämförelse.

Att säga hejdå till Vovoarna och Nando-Bolena, att Lovisa inte får träffa dem på jättejättelänge, att Isabella kommer bli stor och glömma bort dem innan de ses igen. Det är sorgligt. Men en effekt av att man är en världsmedborgare istället för en svenbanan som gifter sig med gymnasiekärleken.

Nu suger vi ut den sista musten - på torsdag reser vi och på fredag anländer vi på Kastrup Airport, fredagen den trettonde för den vidskeplige, klockan 15:00 för att vara exakt, see you there, Mamma Mu!

Picture of the Year 2012

Före jättevågen allan...

Och efter...

Det här är alltså bilden som kommer att vinna väldigt många priser. Det kan vara den roligaste bilden jag sett i hela mitt liv, iallafall topp tre. Mest obetalbar är så klart minen på kärringen. Men kolla bäbisen! Under vattnet på vågen, hon ser ju helt cool ut. Vad är det för en hispig mamma hon har fått, kan man undra. Jag får helt enkelt bjuda på att jag ser ut som en tvättäkta kärringjävel på bilden, för den är så jävla rolig, jag skrattar varje gång jag ser den.

Kodak Moment fick en helt ny dimension i och med detta klick.

Herregud.

Inköpslista

Det här ska vi be Mormor köpa tills vi kommer hem:

• Hallon, för det har inte brassarna och vi är sugna varje dag. Och blåbär!
• Ett rep att binda fast en människa som heter Ped med
• Frön till Gojojs träd som vi ska plantera
• En väg, för det måste man ha för att komma hem, och inte en sån här skakig

Något fruktansvärt hände nästan

Frukostdags på hotellet i Ubatuba. Där var jag på stående fot och käkade melon. Där satt Lovisa och mumsade kakor. Och Ludde, som drack kaffe och höll i Isabellas stol.

Vem höll i Isabella?

Ingen. För plötsligt voltade hon ur den cirka en meter höga stolen rakt ner i stengolvet.

Fatta paniken, fatta bilderna som cirkulerade i min chockade hjärna. Hur hon gråter hjärtskärande.

Det springer till en massa välmenande människor. Med is, babyparacetamol, nummer till lokala läkare. Och de babblar, över mitt och min gråtande bäbis huvud, och jag förstår inte vad de säger. Så jag börjar också gråta, vad ska man göra. Lost in translation och så jävla ledsen att min bäbis är skadad.

Fast när jag undersöker henne ser jag att hon är orimligt lindrigt skadad. Lite, lite blod i pannan. Blir bara lite rött runt, ingen bula. Hon dricker några droppar medicin, en droppe per kilo, nio ska hon ha, snyftar jag.

Så snyftar vi färdigt tillsammans, jag och min lillaste, hade vi varit kristna hade vi snackat om änglavakt, nu konstaterar vi kallt att det var en jävla tur att hon voltade och tog emot med en annan liten mjuk kroppsdel innan huvudet slog i.

Och så förbannar vi de synnerligen idiotiskt utformade brasilianska barnstolarna, och använder dem aldrig, aldrig mer.

Mind your language

Lovisa kommer in i duschen, där jag står i min nakenhets prakt, så som gud skapade mig, hon säger:

Flytta på dig, kärring!

Vilket påminner mig om att den enda språkliga stimulans av svenskt slag hon fått den senaste månaden, den kommer från mig.

Ojdå.

Nästa gång ska vi ta med oss Mormor till Brasilien, har vi bestämt (över Mormors huvud).

Vamos na praia

En liten månskenspromenad till stranden i januari, vem har dött av det?

Det var igår det. Idag har vi suttit under våra parasoller och fått majs, glass och vatten. Om havet finns det olika åsikter: Lillaste älskar't, Lilla Stora är rädd för vågor och törs absolut inte plaska själv. Bäras! Vrålar hon. Och jag bär.

Just denna dag idag knäpptes förresten Årets Bild 2012. Den är så sjukt rolig att alla som ser den börjar gapskratta, så även jag, trots att den tagits på "min" bekostnad. Jag bjuder på det, för sån är jag. Tyvärr sitter den fast i Luddes telefon för närvarande, så du får glatt vänta tills den dyker upp på Fejjan. Sånt är livet. Men om man väntar på något gott så är det ju bara jättehärligt, och det här skrattet är ta mig i brasan gott som mos. Håll i solhatten.

PS Faktor 60, jag har inte bränt mig.

Medikamenter

Det finns en medinho för alla eventualiteter. Det vet jag, min svärfarsa har dem alla i sitt dignande medicinskåp.

Lovisa brände sig på ett tomtebloss - en aloevera-historiett mot just brännskador erbjöds.

Jag drabbades av fästingbett - en kräm mot insektsbett fanns så klart med på resan och kunde smörjas på så snart parasiten avlägsnats.

Har du ont i armbågen? Testa denna armbågssalva.

Värker din hand? Sätt på dig denna magiska handske från Tyskland.

Molar det i magtrakten? Här, ta en tablett, den hjälper just mot molande, men bara i magtrakten. Molar det nån annanstans finns det ett annat specifikt piller mot just det molandet.

Det är fantastiskt vad läkemedelsföretagen kan hitta på, är det inte.

Själv trodde jag det räckte med Alvedon, Idomin och ett par plåster. Så fel man kan ha.

36

Jag vet inte vad ni brukar göra när ni fyller 36, själv satsade jag på att kolhydratsfrossa. Unna mig, svulla, tillåta mig svälla upp utan konsekvenstänk.

Gav mig på min låda lyx-brigadeiros redan vid frukosten. Sedan tryckte jag i mig en fet kycklingmacka till lunch, norpade några av Lolos pommes frites, till efterrätt en jordgubbshistoriett med kondenserad mjölk och nötter. På kvällen ställdes det till med fest, såsom brasiliansk tradition bjuder med småbullar, sockerbullar, kakor och tårta. Med tomtebloss! Jag åt tills det sprutade ur öronen på mig.

Ja, så firade jag, och det var flott. Däremellan fick jag förresten en promenad i parken, Villa Lobos så klart, finns det fler?

På sluttampen ville jag faktiskt gå ut och fira på sedvanligt sätt, alltså ett glas vin på den lokala puben, men det var ingen som var sugen på att natta mina barn, så när jag äntligen kom dit vid 00:30 var den stängd, så var det med det.

Allt som allt en trevlig dag helt i min stil. Jag fick en assnygg plånka av min man. Och en intressant Wikipedia-artikel. Fast min bästa present fick jag via mail, en hemlis!

Ungdomsskor

I present till mig själv köpte jag mig ett par ungdomliga pjucks.

Det är inte Kalle Ankas dojor jag lånat, som det ser ut som på bilden, det är mina egna nya, från C&A på Villa Lobos.

Säkert en åldersnojegrej, hade jag vart bekväm med att fylla 36 hade jag väl införskaffat ett par Birkenstock eller annorledes fotriktiga från Ecco. Kanske tantpumps.

Jag köpte även en knallrosa flickkjol som jag tänkte bära imorgon på bemärkelsedagen.

Kanske passar på att ha flätor också. Eller vänta, där går nog min gräns, där gick den.

Ja, må jag leva uti hundrade år.

Imorgon är det min födelsedag

Lovisa övar på sången:

Vi gratul-eva, vi gratul-eva

Men rättar sig:

Vi gratu-ulla, vi gratu-ulla

Och:

Vi gratu-mamma, vi gratu-mamma

Åh, älskar't, va smart.

Så här såg det nästan ut när vi nästan hade fest i ett skjul på landet

Ateist OCH monarkimotståndare

Jag hittar en av få brassar som snackar engelska, en pojkvän till en av kussarna. Spännande, tänker jag, dags att konversera.

Han säger: Visste du att er drottning är brasilianska?

Klart jag visste, den strama haggan som fortfarande snackar cp-svenska efter alla dessa år, gift med Sveriges kanske världens töntigaste mest clueless man till analfabet och kåtbock.

Åh vad jag tar i från fotknölarna. Vill jag verka? Men jag gillar verkligen inte monarki, hur vi ska fjäska för, se upp till och betala för dessa losers. Och dessa synpunkter är jag inte sen med att yppa. He got me started.

Och då var steget inte långt till religion. Hur jag skrävlade om att Sverige minsann är en sekulär stat (nåja), att det är därför vi är så framgångsrika, därför vi lyckats undvika krig i så många HERRANS år. Hur religion är ett opium för folket.

Men vadå, säger han nästan i chock, tror du inte på någonting? Är du, och nu har han svårt att ta detta fula ord i sin mun, ATEIST?

Yes, and proud of it.

Sedan pratar vi inte så mycket mer, jag försöker släta över lite genom att säga att folk får väl vara religiösa om de tvunget vill, om de mår bättre av det, men isåfall får de hålla det för sig själva, tro är ju högst personlig, ingen tror exakt som nån annan. Och det höll han med om. Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

När jag kommer hem kollar jag upp grabben på Facebook, as you do.

I hans About Me står det att läsa att han är: 1. Catholic 2. Monarchist.

Jag tänker att han måste ha hatat mig. Tänkt att jag var sänd från djävulen.

En stund senare plingar det i min telefon. Jag har fått en friend request från den katolske monarkiälskaren. Och jag tänker att om vi kan acceptera våra fundamentalt olika syn på livet är nog världen god ändå. Då kan vi leva, i vårat samhälle, på våra villkor.

Friend accepted, thank you very much.

En studie i lervällingskörning

En människa som heter Ped

Alfons har ju Mållgan. Stene hade Älska Beskork och Andre Grabben, han som alltid var lite sämre på sport än Stene själv. Lola leker med Sören Lorensson. Och så har vi Hemlige Arne, vem fan är det?

Lovisa pratar om "En människa som heter Ped". Det har hon hittat på själv, var får hon allt ifrån. En människa som heter Ped är inte snäll. Han tar små barn. Och han står ofta och lurar i nåt hörn och är ful. Ingen bra kille med andra ord.

Igår, när vi fikade hemma hos morbror Flavio, kom Lovisa plötsligt ut från köket med en gubbe i handen. Hon drog ut honom till oss i vardagsrummet, där satt vi i sofforna och blev till levande frågetecken, så släppte hon honom. Han sa något obegripligt, bla bla, iallafall för mig, sedan försvann han. 

Ingen vet vem han var. En gubbe med lätt tokig uppsyn, lite alkad i stilen.

Var hittade du honom frågade jag Lovisa.

I en buske, sa hon.

Alltså, han måste ju ha varit inne i huset, för det fanns ingen annan väg in i köket, alltså inbjuden, men varken jag eller Ludde fattade någonsin vem han var.

Och så kom vi fram till att det måste ha varit en människa som hette Ped.

Så läskigt! 

Operation äckelpäckel

Fatta grejen. Efter trippen till urskogen var jag alldeles lerig på benen, som nån slags ofrivillig bondmora som gått och knegat i gyttjan. Jag vaskade lätt och ledigt av mig på Flavios toalett - men kommer sedan ut med en svart grej och blod på benet.

Vad fan är det här, säger jag och börjar krafsa.

Men brasilianarna börjar larma: Nej, nej, nej, riv inte! Den sitter fast! Den suger på dig! En spindel, uma aranha, säger de att det är.

Så klart är det inte en spindel, det är en vidrig vedervärdig fästingjävel, som stannat till på benet för att suga lite extra mumsigt svenskt blod, på väg till ljumsken, tacka fan i det katolska hemmet att han inte hann dit. 

För det var min svärfar som sedermera opererade mig med en pincett, bara en sån sak. Jag vågade inte titta. Lite som när man får en spruta hos farbror doktorn, jag tittar aldrig. Vill inte se hur jag själv åderlåts. Andras blod, eller mensblod, visst, det kan jag ta, men mitt eget, nej tack, inte titta, puts ajöss, sopa under mattan.

Så vred han loss kraken innan den ens hunnit bli stor och svulstig av mitt blod, och kvar finns ett märke som vittnar om det fruktansvärt äckliga som försiggick på min vad. Jisses jävlar vad jag hatar parasiter.

Det bästa med Assis

3 dagar i Assis. What's my verdict?

Well, tydligen är staden ungefär lika stor som Lund till invånarantal, men den är hästlängder fulare, kopiöst mycket osnyggare. Typ Borås är nog en finare stad, fattaru. Allmänt nedgången och smutsig, inte en tjusig byggnad så långt iallafall mitt öga kunde nå. Stadens flottaste hotell, som vi så klart bodde på, var lätt nedgånget, de forna glansdagarna, jag tippar på en peak runt 1993, var över, ersätta med ett tunt lager solkighet. Bara utomhuspoolen kändes fortfarande lyxig.

Nej, den stora behållningen var inte staden i sig, var det ens någon som hade hoppats på det. Vinsten var så klart människorna som bebodde staden. Gulliga, vänliga, barnälskande brassar som bjöd frikostigt på välhängda stekar, banankaka från himmelriket (jag gissar på ett familjerecept som gått genom generationer, så spektakulär var den), korvar to die for, glass i stora lass.

Och ett alldeles fantastiskt ställe hittade jag faktiskt i Assis: Moster Leonors fruktträdgård. Med hönor i, och sniglar stora som ekorrar. Passionsfrukt, mango, papaya och avokado på de dignande träden. Underbart!

 Här plockar jag mango och avokado, fint va. Älskar't.

Här undersöker jag ett tomt snigelskal. Synnerligen intressant, tycks jag tycka. Och det tyckte jag.

Nu är jag alldeles trådig och jävlig mellan tänderna efter att ha gnagt direkt på en minimango jag blev störtsugen på. Inte ens tandtråd hjälpte helt, smällar man får ta som sugen.

Feliz Anno Novo

Storstadsmänniskorna har bilats ut på den brasilianska landsbygden. A success story?

Nja.

Första misstaget. Uppklädd i finklänningen. Alla andra i linnen och bermudas. Käka kött i bikini, jorå, vill man så kan man tydligen, även i kolhydratskropp. Akta er bara för storstadsmänniskans granskande blickar.

Men så regnade det. Och inte det lilla regnet. Nej, nej. Katter och hundar säger vi i England. Där sköljdes hela feststämningen bort, om det ens fanns någon från början, vad jag kunde se var alla sura.

Och nej, jag är ingen snobb, det vet alla, men att forslas ut på en lervällingsväg till en "holiday resort" med liknande standard som i en favela, när det dessutom spöregnar, det är inte min grej.

Efter att den elektriska duschen exploderade och vattnet började sippra in i favelatältet - var det dock fler som insåg att det inte var deras grej heller. Tack och lov, halleluja, packa bilarna fulla med bärs och kött, så åker vi hem till morbror Flavio.

Vi skulle bara ta oss igenom lerpölen allan, så var saken biff. Hjälp, vi fastnar, vi måste bärgas, gud hjälpe, tänkte jag medan vi for som en kvalitetsprojektil genom den bajsbruna sörjan. City girl in a cute outfit, eller hur var det nu.

Nu har festen alltså styrts om till Flavios hus i Assis, och det passar så klart tantsnobbigjobbig mycket flottare. Grillen påslagen, kvinnorna i köket, precis som det ska vara. Klockan 21 ringde vi Sverige och sjöng unisont Feliz Anno Novo för min mor.

Det finns en stor Jesusbild på vardagsrummets vägg och om det får jag inte ha en offentlig åsikt, för var och en blir ju faktiskt salig på sin fason, och det finns väl värre saker? Muhammed, Dalai Lama, ärketönten påven, vad vet jag som inte får tycka högt.

Utan en gnutta sprit i kroppen dansade jag mig sedan svettig - och förnedrade mig till på köpet i ett dansspel i Xbox Kinetics regi, mot en snygg brasilianska med rytmen i blodet - vad gör man inte för att underhålla lite, jo man BJUDER PÅ SIG SJÄLV.

Strax innan midnatt fick vi äntligen trycka i oss köttspett och kycklingvingar. Mums vad det slank ner.

Med 8 syskon i farmorsskaran kan du ju försöka gissa hur många kusiner det finns. Lägg därtill folks pojk- och flickvänner, och du får en situation liknande den i Vänner när Chandler kysser en av Joeys systrar och sedan för sitt liv inte kan komma ihåg vilken han har kysst. Så var det för mig igår. Har jag ändå inte kysst den där snubben nyss? Muito prazer, eller sågs vi kanske för fem minuter sedan? Är de ihop eller är de syskon, är det en kusin eller en pojkvän? Inte ens Ludde hade koll, då fattar man vidden. En kusins kind smakade dock gammal hud och smuts, den såg jag till att känna igen så jag slapp kyssa den igen.

Sedan kysste jag och Lovisa 100 personer feliz anno novo, samt önskade varandra gott nytt år. Grått nytt hår, tänkte jag bara, som den ost jag är.