Sopa stavas s-o-p-a

Om man får fortsätta gnälla, och det får jag, skulle jag vilja undra varför i helvete jag känner mig bakisdeppig och tung i sinnet på måndagar. Trots att jag inte varken supit eller knarkat på många herrans år. Förr var det ju acceptabelt att känna såhär. Jag var ju alltid bakisskakis för söndagspinten var den bästa, då visste man. Att när hjärnan har roligt får kroppen lida. Inte mycket mer med det.

Och på den tiden, när livet var som mest lattjolajbans innan fyllan lades på hyllan, då hade jag dessutom ett jobb som sög och en chef som var ett ärke-cp, för att inte tala om Vårtkärringen.

Men nu har jag ju ett dödshäftigt jobb omringad av idel smarta, snygga, roliga människor. Det är ju inte precis att jag lider av att gå dit, inte ens på måndagar.

Men ändå. Idag har jag gått runt med en djup olustkänsla och en övertygelse om min egen oförträfflighet och fulhet. Som om jag hade lurat kroppen på endorfiner spritledes. Men det har jag ju inte. Så klart.

Därför är det synnerligen orättvist. Imorgon ska jag fan vara snygg och duktig. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att allt blir jävligt mycket roligare om man är snygg, och detta är förmodligen särskilt viktigt på sugarns måndagshoror. Inga glojärn, mycket smink, raffiga kläder - så ska slipstensjäveln dragas.

Godnatt.