Jag gillar hårda ord och inga visor

Det är väl ingen hemlis att jag gillar när det bränner till lite i konversationen. Runda ord i kyrkans lokaler, gulliga barn som svär, hårda tag i vokabulären, lite jävlar anamma. I like it all.

Tycker att ett par svordomar och ett könsordsutbristande i sociala sammanhang är härligt frigörande, och ett tecken på att man är avslappnande med varandra.

Därför tyckte jag det var väldigt trevligt ikväll när Lotta tilltalade mig med tillmälet hora.

Anledningen? Ja, det var att jag ställt fram mjölkpaketet på köksbänken bredvid kaffekokaren, trots att hon redan gjort sig till och hällt upp i små kannor på bordet.

Vilken hora jag är va.

Älskar't.

Färg och form

Det pratas mycket om kroppsfixering, hur vi skapar ideal som våra tonåringar faller pladask in i ätstörningar för. Smalhetsen. Om modeller som är alldeles för magra, vilka signaler det sänder ut, alltså "du duger bara om du är smal". Sägs det.

Men jag tycker att fokus på smal/tjock är alldeles fel utgångspunkt. Det är inte där skon klämmer. Det är väl snarare slätheten, brunbrändheten, den jämna hyn, utan skavanker, plitor och fläckar som rubbar iallafall min självbild.

För utseendemässig estetisk handlar väl inte bara om slankhet, det är ju en kombination av färg, form, struktur, balans, proportioner. Jag ser en massa smala kroppar exempelvis på stranden, men de är inte nödvändigtvis snygga eller avundsvärda för det. Glåmiga, strimmiga, knotiga knän, oproportionerligt stora eller små brön, benpipor som skriker genom läderartad hud, födelsemärken, skönhetsfläckar, rödmosighet, höknäsor, blodådror som spänner på armar och ben. Allt det där ser jag, och det är snarare sådana detaljer som stör mitt estetiska sinne än huruvida vederbörande är en smula rundnätt.

Så jag förstår inte idealhetsen, att den i stort sett handlar om hur smala alla vill bli. Det är väl för helvete näst intill ointressant att vara smal, annat än möjligen i hälsofrämjande syfte, kan jag tycka. Huruvida folk är smala, om de därtill är fula, oproprtionerliga, fläckiga, hängiga, är i mitt tyckte synnerligen irrelevant.

Själv har jag aldrig i min ungdom haft komplex över att jag varit för fet för ett potentiellt fuck, det har varit andra saker som spökat i tonårshjärnan (nu, sedan jag blev tant, bryr jag mig mindre överhuvudtaget, tycker att jag är rätt het som jag är).

Visst, det snackas lite om rynkor ibland också, särskilt när man kommer upp sig i åldrarna, men den absoluta majoriteten av motståndet mot idealet handlar om hur hemskt det är att vi tvingar våra ungdomar att bli magra.

Herregud, smalisar är väl också missnöjda med sina utseenden, hur har de (platt) mage, kan man undra. Men det är så klart för att det inte bara handlar om att vara magerlagd, det är inte bara de idealen som basuneras ut så där subliminalt, däremot nästan det enda som kritiseras av moralens väktare/idealmotståndarna.

Blondinbella pryder omslag med en småmullig kropp i perfekt ljus och med en lyster och jämnhet i hudtonskalan som skulle få vilken tonåring som helst att se grönt av avund. Skit samma om hon är lite knubbig, grabbar vill ju ändå ha nåt att ta i när åskan går, det vet vi. Det är ju det faktum att hon har proportioner, jämn hudfärg, glänsande lår som gör att vi tappar tron på oss själva i vår glåmighet, dassighet, ojämnhet.

Skelettsnobben var inte snygg bara för att han var smal.

Om du tycker det är så jävla gott, varför äter du inte det oftare då?

Hello crayfish lovers. Visste ni att Ica numera, säkert sedan 10 år tillbaka, säljer Kinakräftor året om? Va, not interested?

Skare va en slev Janssons Frestelse till köttbiten? Extra gott till fredagsmys; fisk i potatisgratängen.

En skiva vörtbröd någon? Eller va, är det bara gott i december? Är det ens gott med russin i limpan?

Ägg och sill till frulle, trots att det varken är jul, påsk eller midsommar och vi inte tagit in på hotell?

Eller har du också en burk löksill och en med senapssill längst bak i kylen, kvar sedan jul, och runt påsk undrar du om den eventuellt är tjänlig att äta?

Vi som inte firar jul och påsk till minne av Jesus uppgång och fall brukar säga att det bästa med dessa traditioner är maten. Mammas köttbullar och Janssons temptation. Äggen, laxen, jordgubbstårtan, nubben - kräftor kräva dessa drycker.

Hade det varit så förfärligt gott hade vi väl dock velat äta det oftare än ett par gånger om året? Varför ska vara favoriträtter vara knutna till speciella datum, är man sugen som är man, eller funkar det inte så?

Det får mig att inse att det inte är maten i sig som är så vansinnigt god att vi saliverar vid blotta tanken på den, det är förväntan, förberedelserna och själva upplägget som smakar godast. Röd duk, den sjuarmade på bordet, sönderstekta prinskorvar och en frestelse. Gul duk, kycklingfjädrar, ägghalvor med stenbitsrom. Blåklintsblommig duk, jordgubbstårta och dillpotatis, fulla föräldrar.

Hade det varit sådär sanslöst mumsigt som vi inbillar oss hade vi så klart tryckt i oss kräftor även i mars, men det gör vi inte. För det är inte kräftorna i sig som är goda. Det är traditionen som smakar mumma, att det s.a.s. är ”förbjudet” att äta dem någon annan gång än i augusti, det är sörplandet, krondillen som inte har någon annan egentlig funktion här i livet, kräfthattarna, kräftkniven – en liten tingest som man gröper ur klorna med (vem fan har en sådan?), snapsvisorna snarare än snapsen.

Dags att dra fram Jesus ur bhn, is it?

Ursäkta en höna, men hon som vann 5000-metersloppet var väl ändå inte en värdig vinnare?

Här har hon kämpat, tränat, svettats, tuktats av tränar'n, vad fan vet jag, men nog kunde jag se att hon förberett sig väl.

Men när hon klivit över mållinjen, när det är dags att göra vad varje normal vinnare gör, dvs höja händerna över huvudet och ropa hurra, eventuellt high-fiva en kollega, då drar kärringen HETSIGT och OTÅLIGT fram en skrynklig gammal bild på Jesus och hans morsa, UR BEHÅN. Så kysser hon den och höjer den till skyarna, som vore det Jesus jävla förtjänst. Jag blir så förbannad. Det finns inget som provocerar mig mer, än folk som har mage att öppet skylta med att de är förtappade själar och samtidigt vara STOLTA över det.

Dessutom tycker jag det är oerhört förmätet av henne att tro att Jesus skulle få för sig att hjälpa just HENNE över mållinjen, när det var en massa andra stenhårt jobbande tjejer med i matchen. En osmakligt egoistisk tankegång.

Och hur hon hade Jesusbarnet i bh-kupan, och drog fram den sådär, stolt och äckligt, liksom triumferande, som att det vore något bra, och kommentatorerna SA INGET, lät det bara passera som normalt.

Jag är besviken på dig, Jacob Hård. Det var bland det vidrigaste jag sett sen jag döptes och stirrade rakt in i fejjan på en präst.

Håll du din religion för dig själv, så kan jag i gengäld tagga ner min militanta ateism. Amen.

Längtan till London

OS - fälttävlan, judo, simhopp, kast med liten höjdhoppställning, världens snabbaste man. Deltagarna, resultaten, medaljerna är inte mitt huvudsakliga fokus.

Maratonloppet. Var är de? Towern. Fleet street. Det är inte områden jag brukade hänga i, men jag blir ändå tryck-för-bröstet-nostalgisk. Åh, nu joggar de genom Regents Park! Landmärken. Polisernas uniformer.  Look this way-pilarna. Vägmärkena. Jag vill också köra på vänster sida, men varför det? Att det regnar. Så klart. Känner jag nån som står längs staketet? Troligen. Varför är inte jag där?

Ibland är det nästan smärtsamt att vara tv-åskådare. Jag skulle ju vara där! När MIN stad har OS. Jag kunde också klaga på alla turisterna, på att bussarna/tubarna är fulla. Och flytt till den trygga hamnen i Camden dit inget OS når in i öldimman.

Och när jag lyssnar på Amy Winehouse. Då blir jag lite ledsen. Kanske inte så mycket för att hon är död, även om det så klart är en förlust för musiken, men mest för att hon påminner mig om en tid som inte finns längre. Hur jag besökte toaletten alldeles efter henne på Mixern, hur jag funderade på och kikade om det eventuellt fanns lite knark kvar på toalettsitsen. Och nej, jag vill inte leva så, jag vill inte gå på Mixern 3 gånger i veckan och bli stupfull, jag vill inte gå på Mixern alls, men man kan väl sakna saker även om man inte precis direkt vill tillbaka till dem? Sorglösheten, allt det roliga, det busiga. Och nu har stackars Horan hamnat i koma också. Det är ingen av mina vänner som lever sådär längre. Den tiden är förbi, för oss alla.

Jag blir så nostalgisk när jag ser mitt London, det känns så länge sedan som det var mitt. Trots att jag absolut inte vill leva så som jag gjorde då nu. Trots att mina barn är det finaste jag vet. Jag vill inte att de ska växa upp i Camden. Jag vill vara en liten mammadocka som går och knyter sig klockan 23. Men det hindrar ju inte att jag kan se tillbaka och uppskatta och längta lite till det gamla.

Jag har dålig kontakt med mina vänner, jag har inte tid med vänner, jag vill vara med mina barn. Jag ser dem på Facebook, med människor jag varken träffat eller hört talas om. Självklart har de gått vidare, I don't blame them, det har jag ju också gjort. Men jag saknar dem, I miss London, jag saknar livet vi hade tillsammans trots att jag inte vill ha det tillbaka. 

Vad jag däremot vill är att ta min make under armen och flyga över en snabbhelg bara för att få en liten ynka av mitt lystmäte. En snabbis bara. Får jag det, mamma/syster? Vill ni ha mina barn en helg, vilken ynnest, eller? Får jag DET, Emma Falk? Ditt fina lillrum? 12 oktober? Typ? 

Älg och öl

Hejd är det visst ingen på mig. Igår var jag ute och quizzade, idag var jag på puben igen, rena rama Londontakterna ju. Bäst att passa på och smida medan järnet är varmt och det finns pengar på banken!

Vi har alltså kört runt i ett havår med en bil som låter som en traktor och trott att det var normalt. Tills det visade sig att efter en enkel googling att det var alls icke normalt, snarare livsfarligt, att köra runt med trasiga hjullager som vi gjort. Marsch iväg till bilverkstaden, dagishämtning fick en eller annan snygg släkting sköta. Ett par tuss fattigare har vi nu alltså en bil som går TYST och säkert på vägarna. Aktarej vad körsugen jag är nu, hoppas bara min fröken Carl känner detsamma (ni får mycket gärna prova, som han i LiL sa).

Självklart var det värt att fira detta med bilen, samt det faktum att det var sommar och vi var på stan alldeles lösa och lediga utan vagn. Då vill tant ha en pint. Och det får hon.

På puben uppstod dock vissa missförstånd när jag sa till mannen i baren att jag ville beställa en älg. Skotte eller walesare som han är, svårt att placera, uppfattade han älg som öl och pekade på ölmenyn. Varpå jag började gaffla om en eventuell combo älg+öl, vilken grej liksom, men då blev han typ sur. Skaru ha nån öl, ellö?

Så då beställde vi snällt en köttbit till min man och en öljävel till mig. Någon älg hade han dock inte slagit in i kassan. Den fick min man påtala, på utrikiska, ELK, SWEDISH ELK, och då ramlade poletten ner, välhängd och härlig, med enbär och lingon.

Självklart ska man prata engelska på engelska puben, även om den ligger i Sweden, det fattar jag nu.

Jävla god äääl, btw

Quizmaster - Lag Om

Det tar en dryg vecka för en gammal risig 36-åring till småbarnsförälder att komma i form tydligen. Jag flög rakt in i en vardag som nästan tog kol på mig. En sömnlös natt på ett plan följt av en jetlaggad vecka i vardagsgrytan. Ett tag blev jag smått tokig där, känner jag, inte ordentligt med sömn, en trött jävlig irriterad morsajävel med tourettes som bonus. Alla var fan trötta, men ingen fick sova.

Men nu så. Har jag två pintar innanför västen och har varit på quiz. Vi vann visserligen inte, men vi hade 40 poäng och vinnarna 42, så jag tycker insatsen är godkänd. Och vårt lag hade ett lagom snyggt namn . Lag Om. Vad ger du mig för den? Det var ordkonstnären Hammis som kom på den så klart.

Så jävla lätt att fuska bara. Alla sitter väl för fan med en smartfån under bordet. Själv försökte jag iallafall fuska lite i halvlek när jag var på toaletten, men så funkade inte 3g-nätet så det blev inget med det. I ölkön tog jag iallafall reda på att Rysslands tredje största stad faktiskt heter Novosibirsk. Moppsigt skrev jag sedan ner det på vårt svarsblad, men då visade det sig att vi hade en RÄTTSKAFFENS i vårt lag, som blev assur med hot om att kasta in handduken och gå hem, om jag inte tog bort det genast (hon hade gissat Volgograd). Alla andra tyckte dock att det var ett coolt fusk, jag menar ALLA fuskar, resonerade vi, inte fan visste t.ex. laget bredvid att Lene Kirchmaster var namnet (eller vad fan det nu var) på nazisten, det hade de givetvis googlat. Så med lite fusk fick vi 40, de som vann - några lastgamla skojare födda strax efter andra världskriget - hade 42 och såg inte ut som några fuskare, så rättvisa skipades till slut när mormor och morfar drog hem prispotten om en gratismiddag.

Vi vann inte, men det var förbannat roligt att få vara med. Och att jag kom på att Kicki och Elisabeth kallade sig för inte popcorn, inte snacks, men CHIPS när de sjöng i mellon 1982, det var tamigibrasan KUNGLIGT. I sig en seger.

Nu vill jag ha fler quizar, nu vill jag åka till Gröna Mannen.