Färg och form

Det pratas mycket om kroppsfixering, hur vi skapar ideal som våra tonåringar faller pladask in i ätstörningar för. Smalhetsen. Om modeller som är alldeles för magra, vilka signaler det sänder ut, alltså "du duger bara om du är smal". Sägs det.

Men jag tycker att fokus på smal/tjock är alldeles fel utgångspunkt. Det är inte där skon klämmer. Det är väl snarare slätheten, brunbrändheten, den jämna hyn, utan skavanker, plitor och fläckar som rubbar iallafall min självbild.

För utseendemässig estetisk handlar väl inte bara om slankhet, det är ju en kombination av färg, form, struktur, balans, proportioner. Jag ser en massa smala kroppar exempelvis på stranden, men de är inte nödvändigtvis snygga eller avundsvärda för det. Glåmiga, strimmiga, knotiga knän, oproportionerligt stora eller små brön, benpipor som skriker genom läderartad hud, födelsemärken, skönhetsfläckar, rödmosighet, höknäsor, blodådror som spänner på armar och ben. Allt det där ser jag, och det är snarare sådana detaljer som stör mitt estetiska sinne än huruvida vederbörande är en smula rundnätt.

Så jag förstår inte idealhetsen, att den i stort sett handlar om hur smala alla vill bli. Det är väl för helvete näst intill ointressant att vara smal, annat än möjligen i hälsofrämjande syfte, kan jag tycka. Huruvida folk är smala, om de därtill är fula, oproprtionerliga, fläckiga, hängiga, är i mitt tyckte synnerligen irrelevant.

Själv har jag aldrig i min ungdom haft komplex över att jag varit för fet för ett potentiellt fuck, det har varit andra saker som spökat i tonårshjärnan (nu, sedan jag blev tant, bryr jag mig mindre överhuvudtaget, tycker att jag är rätt het som jag är).

Visst, det snackas lite om rynkor ibland också, särskilt när man kommer upp sig i åldrarna, men den absoluta majoriteten av motståndet mot idealet handlar om hur hemskt det är att vi tvingar våra ungdomar att bli magra.

Herregud, smalisar är väl också missnöjda med sina utseenden, hur har de (platt) mage, kan man undra. Men det är så klart för att det inte bara handlar om att vara magerlagd, det är inte bara de idealen som basuneras ut så där subliminalt, däremot nästan det enda som kritiseras av moralens väktare/idealmotståndarna.

Blondinbella pryder omslag med en småmullig kropp i perfekt ljus och med en lyster och jämnhet i hudtonskalan som skulle få vilken tonåring som helst att se grönt av avund. Skit samma om hon är lite knubbig, grabbar vill ju ändå ha nåt att ta i när åskan går, det vet vi. Det är ju det faktum att hon har proportioner, jämn hudfärg, glänsande lår som gör att vi tappar tron på oss själva i vår glåmighet, dassighet, ojämnhet.

Skelettsnobben var inte snygg bara för att han var smal.