Om du tycker det är så jävla gott, varför äter du inte det oftare då?

Hello crayfish lovers. Visste ni att Ica numera, säkert sedan 10 år tillbaka, säljer Kinakräftor året om? Va, not interested?

Skare va en slev Janssons Frestelse till köttbiten? Extra gott till fredagsmys; fisk i potatisgratängen.

En skiva vörtbröd någon? Eller va, är det bara gott i december? Är det ens gott med russin i limpan?

Ägg och sill till frulle, trots att det varken är jul, påsk eller midsommar och vi inte tagit in på hotell?

Eller har du också en burk löksill och en med senapssill längst bak i kylen, kvar sedan jul, och runt påsk undrar du om den eventuellt är tjänlig att äta?

Vi som inte firar jul och påsk till minne av Jesus uppgång och fall brukar säga att det bästa med dessa traditioner är maten. Mammas köttbullar och Janssons temptation. Äggen, laxen, jordgubbstårtan, nubben - kräftor kräva dessa drycker.

Hade det varit så förfärligt gott hade vi väl dock velat äta det oftare än ett par gånger om året? Varför ska vara favoriträtter vara knutna till speciella datum, är man sugen som är man, eller funkar det inte så?

Det får mig att inse att det inte är maten i sig som är så vansinnigt god att vi saliverar vid blotta tanken på den, det är förväntan, förberedelserna och själva upplägget som smakar godast. Röd duk, den sjuarmade på bordet, sönderstekta prinskorvar och en frestelse. Gul duk, kycklingfjädrar, ägghalvor med stenbitsrom. Blåklintsblommig duk, jordgubbstårta och dillpotatis, fulla föräldrar.

Hade det varit sådär sanslöst mumsigt som vi inbillar oss hade vi så klart tryckt i oss kräftor även i mars, men det gör vi inte. För det är inte kräftorna i sig som är goda. Det är traditionen som smakar mumma, att det s.a.s. är ”förbjudet” att äta dem någon annan gång än i augusti, det är sörplandet, krondillen som inte har någon annan egentlig funktion här i livet, kräfthattarna, kräftkniven – en liten tingest som man gröper ur klorna med (vem fan har en sådan?), snapsvisorna snarare än snapsen.