Wednesday, February 28, 2007

Ska det va så här?

Jag ringde till världens snyggaste kille. Han är så jävla trevlig och rolig. Ingen kan, kunde, kommer att kunna mäta sig med honom. Jag kan lika gärna sätta mig på glasberget eller i värsta fall fisens mosse direkt. Varför nöja sig med halvdant, är det bättre än ingenting?

Om det så kommer en prins ridande på en hingst, kommer jag ens att se honom eller är jag lost forever, har jag gett upp hoppet om den där förbannade tjärleken?

Ingenting är så dåligt att det inte kan bli sämre.

Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre.

Tuesday, February 27, 2007

Wine me, dine me, 69 me

Jag är så trött. Och det blir inte bättre av att ovanstående rubrikslogan ekar i min hjärna. Jag tror jag hade en nyckelring på vilken det stod så för några år sedan. Det är verkligen vanvettigt töntigt. Och inte slutar det ringa heller. Vems röst talar? En kvinna eller en man? Vem är det som vill?

Allt jag vill är att vara arbetslös men samtidigt rik. Hur kirrar man det?

Monday, February 26, 2007

Hurra hora

Sedan undrar jag varför två av deltagarna i Lördagens farsartade melodifestival hade valt att bära ett par kritvita stövletter i knähöjd. Synkar dom inte nånting? Fan vad pinsamt. Som att komma i samma HM-blus som kompisen på festen, som att dyka upp i samma Versace-klänning som Scarlett Johansson på Oscarsgalan, som att komma till skolan i naket underliv. Dessutom sjukt fult och omodernt. Var det någon som tyckte det utstrålade något annat ut än hor-billighet och avdankad 90-talsartist? Och fick dom verkligen ligga i den utstyrseln? Fy för den lede.

Flickan bada!

En liten kille på snart två bast ville att jag skulle bada med honom. Han drog i min klänning för att jag skulle näcka och krypa ner till honom i karet.

Flickan bada? frågade han med fransk betoning.

Flickan vill inte bada, men flickan kan plaska. Och dricka ur vinglaset hon ställt på handfatet.

Sedan läste vi en bok som hette Vem bestämmer. Lilla eller Stora? Det bästa var när stora säger:

Jag luktar fil. Jag måste bada.

Jag luktar fil!

Killar, smink och disko

Så här gör man.

Reser till Skåne för att försöka trösta en stackars lurad vän. Blir lullig på rödtjut och melodifestival, beger sig ut på lokal. Köper runda och glappar med käften. Dricker sig ännu snyggare på Kahlua. Drar sexiga timmerstockar och arbetar på sågverk hela natten.

Det är lite så jag jobbar.

Sedan kommer man hem till fulla sms från Indiern som poppar upp som gubben i lådan, och High Five som önskar att jag ska komma hem till honom och ligga mitt i natten.

Tror fan det.

Casino Cosmopol

När man ska gå på Casino Cosmopol i Malmös Kungspark är det mycket essentiellt att man har med sig GILTIGT FOTOLEGITIMATION. Det hade inte min mamma. Hon blev av mitt sitt giltiga fotolegitimation i ett inbrott för ca 4 år sedan och har inte ids skaffa ett nytt. Det var inte mycket att be för, vi skickade ut mamma på stadsvandring och min bror och jag äntrade festlokalen.

Men. Det låg en sordi över de blippande banditerna, fruktmaskinerna och video poker-apparaterna. Stämningen var låg, ingen skrattade, ingen pratade, ingen verkade roa sig. Man kunde lukta ångest. Ensamma kärringar i träningskläder och asiater i tovigt hår matade metodiskt maskinerna med tia efter tia. Ibland rasslade maskinerna ut stålars, men inte ett glädjetjut hördes, inte ett endaste high-five kunde skådas. Speljävulen hade dem i sitt grepp, vinner man femhundra kan det ju ändå inte dämpa paniken man känner över det faktum att man ligger på 3 laxar minus.

Sådan var inte min approach. Jag attackerade spelborden med frenesi, viss nervositet och en budget på etthundra riskdaler. Först spelade vi turpoker med en jackpot på fyra miljoner. Vi förlorade cirka 300 kronor, varav 50 var mina. Vi satsade 20 kronor på lyckonumret 4 på rouletten. Cp-17 vann. Nu slängde jag in en hundring på Black Jack och dubblade min insats med den vinnande summan 19. High Five! Med segersötma i gapet gick jag till kassan och inkasserade sedlar. "Här ser du en vinnare", upplyste jag kassabiträdet som log trött.

Nu ville Calle mata maskin. Vi matade en hungrig videopoker-historiett med 100-lappar, kostade 50 kronor trycket och verkade inte leda till rikedom och lycka. Men skam den som ger sig, sista 50-lappen gav utdelning i form av fempar med tre jokrar och maskinen hostade ut 800 spänn i 10-kronorsmynt. Jihooooooo, skrek jag och hoppade jämfota. High Five! Slap my thigh! Folk tittade konstigt och tänkte att jävlar i min låda vilken orutinerad gambler som blir glad när hon vinner.

Nu var det färdigspelat, vi gick till kassan och utkasserade vår vinst. Min andel uppgick till 130 kronor, jag hade täckt utgiften för inträdet a 30 skojare och kände mig stål. Nu gick jag ut som en vinnare på stan och åt oxfile med mamma. Storspelaren Calle kilade upp på övervåningen, och jag hoppas och tror att han vann pokerturneringen och 30,000 kronor samt spöade skiten ur pokergubben Bullen som vi mötte i foajen.

Casino är en tragisk företeelse, det var ju bara jag som var duktig och hade roligt.

Friday, February 23, 2007

Flyg, fula fluga, flyg

Nu reser jag till Malmö ett par dagar. Har dou sitt Malmoe haur dou sitt vaerlden, heter det ju. Jag drar med mig ett par flaskor rödtjut och så dränker vi sorgerna i vino tinto.

Jag fick lära mig ett nytt uttryck precis: Have you got the hump with me?

Användbart.

Have I?

The sunshine of my life

Jag tänkte nog inte riktigt klart efter 3.5 pints igår kväll när jag resonerade som så att det var en god ide att texta High Five och fråga vart han tagit vägen.

Svaret kom och var i larvigaste laget:

Jag har tänkt mycket på mitt liv på sistone, och när jag var liten brukade jag ofta kissa i sängen. Det har gjort mig osäker, jag kan inte commit, för jag känner mig så värdelös

Så där ja. Då vet vi det. Att han lider av en mental cp-skada och att han bara ville ligga som en jävla hora.

Vi avpolleterar den va. Raderar numret (igen).

Den som stöter på honom på stan kan gärna berätta för honom att han är handikappad, rulla fram Constituitions lånerullstol och köra honom till soptippen. Annars kan jag även ombesörja detta arrangemang själv nästa gång jag har oturen att se fnasket.

Good morning, Sunshine

Känn på den. Tant var i säng innan klockan 22 igår afton och vaknade som en nyutsprungen ros utan alarm klockan 6.30 AM. It doesn’t happen on a Tuesday. Det är fortfarande mörkt ute och jag myser ner i köket och brygger Earl Grey, packar Fred Perry-väskan (tack Skägget, jag lånar den, får jag DET?), tittar på GMTV och Friends, tvättar håret så pass tidigt att det hinner torka innan jag ska promenixa till arbetet.

Jag inser att detta är ett fullständigt normalt och vardagligt beteende för de flesta människor, men för en som tjurrusar sig färdig på 8 minuter i vanliga fall, som aldrig hinner äta frukost än mindre chilla, för att tanken på att stiga ur bädden känns alldeles orimlig ända tills man måste för att man redan har snoozat bort en halvtimme – för den personen var denna morgon riktigt skön och speciell.

God morgon.

Thursday, February 22, 2007

Majs-Bajs

Jag gillar My Space. Det bästa med det är att man kan spionera på folk och att nästan alla är med (alla som är att räkna med iaf). Patetiska mail från sugna män kan vara ganska underhållande, i synnerhet när man jämför med sina kompisar och alla fått samma (hur tänkte dom?). Man kan också hitta ny bra (och mindre bra) musik här.

Det jag inte gillar är att musiken (skränig) folk har på sina sidor sätts på automatiskt när man går in, att man inte får trycka på play själv. Onödigt.

Sedan är det också jobbigt med folk som har slöladdade profiler med en massa Active x och grafik där man fastnar och datorn hänger sig. Irriterande.

Men det värsta med My Space och det som får mig att gräma mig över att människan är så tråkigt likriktad och icke-tänkande är detta eviga "thanks for the add". Tacka du för att någon vill vara internet-polare med dig, om det känns viktigt, men kan vi inte variera oss lite, måste alla säga just_dessa_ord? Ta dig en titt på My Space och du ser att alla i sin gästbok har dessa ord nerpräntade, vanligtvis från främlingar. Jag med. Och du med. Det här såg jag idag på nån Göteborgares sida, det var fan det värsta:




Kärringen har designat en skylt att lägga in i folks gästböcker om utifall att de vill "adda" henne! Bara detta vore rimligtvis vara skäl nog att deleta, blocka, döda henne. Och snacka om kristen töntdesign. Vanvettigt att öda tid på att skapa något så fult och fånigt. Direktöversättningen får även den mig att ulka. Vilken jävla misslyckad ansträngning.

Tack för adden. Tack för kaffet. Tack som fan. Tacka fan för det. Tack för ordet.

Kroppskontakt

Plats: Moderna kontorslokaler i West Hampstead, Nordvästra London

Häpnadsväckande händelseförlopp:
Barrys son kommer in med en fet låda Krusty Doughnuts till allas förfäran utom min. Oh nej, hur ska det gå med våra dieeeeeeter, gnälls det från de som är långt mycket tjockare än undertecknad tant som aldrig befunnit sig på diet. Skuldmedvetet tar de varsin och äter under plåga och skam. Meningsfullt allan, då kunde de ju lika gärna skita i det, om de ska må psykiskt dåligt på kuppen. Själv mölar jag glädjefullt i mig två stycken, en med massa sylt i, en med sockedkladd på utsidan. Mums lilla babba.

Den enda anledningen att jag mådde dåligt av denna situation var när Vårtkärringen rultade fram med den halvfulla bullkartongen en kvart senare och försökte truga mig att ta en tredje klimp. Jag försökte avböja snällt, men då händer det oerhörda. Kärringen hoppar små feta hoppsa-steg mot mig på golvet och börjar stöta sin feta grisarm mot min skuldra, "kom igen, kom igen" larvar hon sig och håller fram lådan under min näsa. Jag är beredd att kräkas i boxen, inte pga min osugenhet på bulle, utan helt och hållet på grund av det faktum att jag har ofrivillig kroppskontakt med den med vedervärdiga människa jag träffat sedan Bajsmannen på Hultsfred. Phy phan.

Catch Up

Varje gång jag köper min favoriträtt, Spag Bolle, från valfri sylta reagerar personalen starkt mot min önskan att besudla rätten med ketchup. Idag gick jag till det italienska cafeet uppför gatan för att smaka deras bolognese, som givetvis inte skulle vara lika mumsig som min egen kiosklagade, beställde, betalade och tillade: Massa ketchup på, tack.

Servitrisen stannde upp i steget och bad mig upprepa. Var det möjligt att hon hört rätt rätt? Johodutack, massa ketchup, inte bara en liten fis i världsrymden, massa sprut runt hela anrättningen, tacksimocka, sa jag. 3 gånger ifrågasatte kocken min beställning och till slut kände han sig nödd att kika ut genom köksluckan för att ta sig en titt på den galning som beställde så förryckt. Jag log och såg normal ut. Försökte.

Vad fan. Jag är ingen ketchupoman, men på min bolognese vill jag ha massa tomatsås, det är mitt enda måste när det kommer till ketchup. Korven klarar sig bra på senap, köttbullarna blir bäst med lingon och potatismoset kör jag naturellt. Jag menar, vad använder folk ketchup till om inte spaghetti, är det bara normalt att vilja ha ketchup till pommes fritsen? Kanske är det bara barn förunnat att få spruta ketchup på allt och alla. Meh. Ketchup ska prutta. Ju.


Fotnot: Det dröjde tills jag var ca 18 år innan jag fick höra den engelska versionen av skämtet "Kom nu ketchup så går vi" (catch up), som barn tyckte jag dock att ketchup-skämtet var roligt trots att jag aldrig förstod poängen (som alltså inte existerade, fick jag sedermera veta).

Wednesday, February 21, 2007

Sysslar du med mode, eller?


Själva hade dom stora härliga skinnpajar på sig, Anders och Lotta Engberg. Dom kom i samspråk med min snyggaste fru på flygplanet. Dom tyckte nog att hon var illa läcker och att hennes outfit var sådär jävla rätt och inne, ungdomlig men med stil och finess. För Lotta Engberg ställde den klassiska frågan där i flygplansstolen på sitt så charmerande Karlstadmål:
Sysslar du med mode, eller?

Lotta är en glad skit. Hon ser positivt på tillvaron och ler mycket, för det ska man göra. Sprida glädje och värme. Gärna genom underbar musik. Dansbandsmusik - det är glad musik det. Det spritter i benen och man vill svänga de lurviga med valfri svettig dalmas i slapp polo och väst på Lottas dansbandsgolv.
Hon sysslar kanske inte med mode, Lotta, men hon är tidlöst vacker i approach och livsföring.

Tuesday, February 20, 2007

Ponera

Ponera är ett bra ord. Jag gillar att ponera saker.

Nu ponerar jag. Ponera att han aldrig fick meddelandet i Söndags. Att han förväntade sig att jag skulle höra av mig när det var hans födelsedag igår. Att han blev jätteledsen och stött för att jag inte gjorde det. Att han faktiskt är lite sugen på tant. Att han inte bara låtsades för att få ligga.

Detta började jag ponera alldeles nu när jag fick ett error-meddelande som sa att det sms jag skickat i Söndags inte hade levererats.

Eller ponera att han blev av med telefonen i Lördags på fyllan. Att han får en ny telefon men blir av med tants nummer. Att han sitter hemma och väntar förgäves på att jag ska höra av mig.

Ponera att jag inte tänker göra det för att allt detta ponerande bara är trams, för att vi behöver inte ponera, vi kan konstatera, att alla män är cp och allt dom vill är att ligga och den som ligger mest och bäst, han vinner.

Multitasking my life away

Jag lever ett eggande och innehållsrikt liv, som gör att jag inte kan göra en sak åt gången. Nej, jag måste multitaska. Spara tid genom att göra flera saker samtidigt. Inte så extremt att jag pullsar (eller, om jag varit man, brunkar), men jag är är allt ett barn av min stressade samtid.

Till exempel.

Jag äter alltid middag samtidigt som jag tittar på TV. När jag äter lunch vid mitt skrivbord spelar jag datorspel. När det är reklam på TV-n måste jag antingen zappa eller pilla med datorn, eventuellt springa ut och diska eller starta en maskin tvätt. När jag dricker öl måste jag röka. När jag dricker kaffe måste jag ha en snus.

När jag skrattar slår jag mig för knäna eller slänger bak huvudet i okontrollerbara konvulsioner. När jag pratar i telefon ritar jag krumelurer. När jag går på toaletten läser jag Allers. När jag ser på film äter jag popcorn.

När jag reser läser jag. När jag promenerar lyssnar jag på MP3. När jag jobbar leker jag.

När jag sover snarkar jag.

När jag älskar hatar jag.

Jag kan inte göra ingenting. Jag kan inte ens göra bara en grej. Det måste alltid vara minst en maskin på, helst flera. Datorn och radion. TVn, datorn och tvättmaskinen. MP3 och mobiltelefjant. Stereon. Laptopen. Eller så sjunger jag själv. Alternativt snackar skit med mig själv eller andra.

Tystnad finns inte. Stillhet stressar mig. Jag har inte tid att stänga av.

Monday, February 19, 2007

Färdtjänst

Dublin Castle på en Söndag, man gör alltid så. Jag fick hålla Fuzz i handen och prata med en 34-årig fru som såg ut som 22. Pint efter pint, stora pinten följt av lilla pinten. Sen fick jag åka färdtjänst hem med dörrvakten, flott arrangemang för en stackars handikappad.

Alla dockorna ska fara till Stockholmen. Lånerullstolarna står redan uppradade i Skavstas utrikesterminal. Färdtjänst till Odenplan är beställd. Skägget har installerat rullstolsramp och toalettarmstöd. Permobilen står på laddning i tamburen.

Pintsen i engelska puben är redan upphällda i greppvänliga bägare.

Sunday, February 18, 2007

Lördagsbus

Igår träffade jag MileEnd-horan och han tyckte att jag var snygg. Det tyckte inte hans flickvän, hon är från Norrland och är snustorr. Vi var på ett ställe som kan ha varit Englands första rökfria pub, där håret luktade shampoo och man fick gå ut i Vinter02-kyla om man var sugen på en pinne. Nehejdutack sa jag och min fru, vi är fan inte i Sverige, så då tog vi vårt förnuft till fånga och reste hem till Dublin Castle. En snygg och snabb visit, som resulterade i tre små hångel, två svenskor och en norska. Sedan gick jag hem med mina snygga fruar och lallade Singstar och åt fan en hel limpa.

High Five röker spliffs till frukost, vilket är så pass osexigt att jag borde lägga ner projektet. Det är så avkopplande när man ska ta sig ett bad, hette det. Trams!

Cancer. Tre Blinka. Kärlek. Knulla. Döden.

Det är inte rumsrent att skoja om dessa saker. Det är just därför det är så roligt. Chockfaktor och tabu. Det är ingen som har dött av lite cancer.

Min mamma säger att jag inte får använda begreppet cp så som jag gör. Det är taskigt mot dom cp-skadade. Skulle du vilja vara cp-skadad kanske? Nej, helst inte om jag slipper. Sepe!

Harmynthet, klumpfot, puckel på ryggen, vattenskalle - får man skoja om det? Nej, det är elakt.

Får man driva med den handikappade människan som uppträdde i Anslagstavlan någon gång i slutet av 80-talet, hon som så lustigt sa: Vi vill leva, i erat samhälle, på våra villkor, får vi deT? Hon som så tydligt uttalade t-et i det på ett så roligt sätt, får man härma henne, får man driva med henne? Nej fy fan vad lågt, man får inte deT.

Man får inte, men man gör det, för jag är cp och jag uppskattar lyteskomik och tourettes och ful humor och jag är barnslig och vill inte vara tant.

Thursday, February 15, 2007

Jag fick DET.

Förresten fick Robin Hood sin Marion till slut. Better late than never kom High Five på besök en timme in på det nya dygnet och önskade mig grattis på dagen, vad det nu är att gratulera till. Jag fick inte ens ligga. Men jag gillar High Five, det gör jag. Han är riktigt rolig.

Ta häromdagen till exempel. Vi kom hem till mig och jag gick till köket för att brygga te, sa till honom att klä av sig och göra det bekvämt för sig. Med detta menade jag naturligtvis att han skulle ta av sig jacka och skor och sätta sig i soffan, det fattar ju både du och jag, men när jag kommer tillbaka med tekopparna håller jag på att skålla mandeln av chockblandad förtjusning. "Du sa ju att jag skulle klä av mig", säger Höga Femman, som står naken vid panoramafönstret, taklampan på och grannarna i upplösningstillstånd, alternativt frenetisk onani om dom fann honom sexig.

Det är humor.

Jag tror dessutom att han har en släng av Tourette's, vilket är en jävligt underhållande sjukdom jag själv så smått lider av. Slut, slut, slut!

Wednesday, February 14, 2007

Tack gode Jesus, min son, att jag inte blivit bitter på kuppen

Jag sitter och tänker att vad fan är det för trams det här med Valentin-dagen. Ysta kärleksost under 1 av årets 365 dygn. Va?

Sedan drar jag inte helt otippat slutsatsen att jag måste tänka så för att jag är bitter och singel och för att jag varken fått tjockglad, blomsterarrangemang eller kärleksförklaringar via postverk/mobilaja/dator idag på den stora dagen. Men se på den grönmålade fan, vad sa jag inte för ett år sedan när jag hade en man i byrån:

My bloody Valentine

Gott mos. Jag har inte blivit bitter, jag har alltid varit bitter! Fast jag föredrar att kalla det cynisk och allra helst riktigt jävla rolig och ironiskt lagd till sinnet.

Sådetså. Jag ska hem till min Brumfru och sy klänning av en Hiphop-tshirt i afton. Det är vad jag kallar kärlek. Bannemej.

Samhällsinformation

Vi vill leva. I erat samhälle. På våra villkor.

Får vi det?

Tuesday, February 13, 2007

Mitt bästa tips - revisited

Jag blev väldigt glad att se att den kloka tanten har återupptagit tipsandet på Mitt Bästa Tips. Snillrikare lösningar på allehanda vardagsproblem står ej att finna. Läs nu det senaste tipset om HALSMÖSSAN, det är ju alldeles genialt att sy ihop mössan med halsduken för att hålla värmen. Funkar på både stora och små. Jag förutspår att halsmössan kan bli den stora flugan för framstjärten.

Mitt bästa tips

Jag måste gå nu, för jag ska sy en halsmössa av min leopardsjal och blårandiga mössa. Auf viedersehen, på snyggt återseende (iklädd halsmössa).

Monday, February 12, 2007

Höhö

Hej jag är 14 år gammal. En s.k. fjortis.

Jag har ett sugmärke på halsen. Det är jättetufft.

Nu kan alla på skolgården se beviset på att jag är sexig.

Hur coolt är det på en skalad banan.

High Five!

High Five på Constituition. High Five på Liberty. High Five med en kopp te i väntsoffan.

God morgon, High Five!

Det var ett kärt återseende av en jävligt skojig person. Men han hade glömt hur man stavar mitt namn. Orla.

Annars var det bra. Puss puss.

Saturday, February 10, 2007

Sjalen

Det roligaste som hände igår på Dublin Castle var det med sjalen. Jag hittade en sjalv på golvet, tog upp den och frågade Jason: "Är detta din sjal?". Helt allvarligt. Sedan visade det sig vara en lång blå toalettpappersbit och då skrattade jag och Sofie så mycket att vi var tvungna att pressa ihop benen för att inte kissa på oss.

Om detta gjorde vi en film på min mobiltelefon. Den är snygg. Två fnittriga lulliga damer som förklarar hur detta oerhörda gick till. Jag fann en scarf som visade sig vara en toalettsedel, säger jag. Sedan försökte jag bjuda den till Jason, sluddrar jag. Den låg på golvet nerkladdad som ett bajsigt toalettpapper, skrattar Sofin. Jag kan inte fatta att det inte var en scarf!

Man gör så mycket smart under inverkan av rusdrycker.

Proper Lock-in

Hej och hå. Jag är en sådan speciell gäst på Dublin Castle att jag får stanna kvar med personalen efter stängning på lock-in. Men jag är rädd att detta nog blev sista gången. Där satt man och mumsade på sin pint och skojade, klockan var väl runt tre när jag kände att nu ska jag gå ner på toaletten och lätta på trycket. Och jag skojar inte när jag säger att jag var borta i högst fem minuter.

Men. När jag kommer upp för trappan är hela puben nersläckt och stängd. Jag går till utgången. Porten är låst, metallstängslet igenbommat. Ingen chans att komma ut om man så hade hetat Harry Houdini. Jag gör vad varje smart person i denna sits skulle göra. Jag ringer Farbror Fuzz. Han svarar och säger ojdå, sen lägger han på. Han skiter i mig, han tänker inte hjälpa mig, han går på efterfest och så får jag sitta här hela natten i mörka ensamma puben.

Vad gör man? Man går in i baren och försöker hjälpa sig själv till lite drinkar. Ska man sitta i en pub en hel natt kan man ju åtminstone få vara berusad, resonerade jag. Men icke. Dom jävlarna hade LÅST kylskåpen. Inga drinkar till tant alltså. Ska jag gå och lägga mig på ölindränkta soffan? Nej, inte sugen.

Jag bankar på dörren som leder upp till pubens landlady Peggy och hennes familj. Peggy är en tant i 70-årsåldern som ser lite ut som Margaret Thatcher, hon är nog sugen på att hasa sig ur bädden för att låsa upp för ett fyllo. Ingen respons.

Men nu kommer räddaren i nöden, the cather in the rye, min hjälte i svarta gymnastikskor och afrokrull. Där står han som Jesus själv utanför järngrinden. Han har ringt hela personalstyrkan, väckt Scott, Mariana, Henry, you name them. Scott är visst på väg tillbaka. Scott är tydligen ilsk på tant.

Då ringer bartelefonen. Jag svarar. Good Evening, Dublin Castle. Det är nyuppväckta Henry, stolt småbarnsfarsa, på tråden. Han säger åt mig att inte svara, nu jävlar ska han väcka morsan som sussar sött där uppe.

Efter en stund stapplar en sämnig och barfota son ner, släpper ordlöst ut mig och försvinner upp till sängs.

Väl ute på trottoaren i Fuzz goda sällskap, känner jag att jag behöver ett glas vin, varpå vi köper loss en flarra och lunsar hem till Fuzz soffa.

Vilket drama.

Thursday, February 08, 2007

Snyggare kan ingen vara

Alla blev chockade över vilka små grisögon man får i mina nya glasögon. Wake up to the music, vi snackar 10 dioptri. Så många dioptri att NHS ger en 22-pundsögonundersökningen gratis. Tjäna storkovan, men betala sedan 400 pundare för specialskurna glas där bågen lurar dig att glaset är tunt men du aldrig kan komma runt faktumet att ögonen blir små och pliriga för så funkar det. Konkav går av, konvex växer. Dra den om rödluvan. Den om snödrivan. Stalaktit från taket. Stalagmit från marken. ROGGBIV. Jag lärde mig mycket på att ha 4.6. Vi snackar inte dioptri. Jag hade mått bättre av 5.0 i båda fallen.

Jag blev så chockad när jag kom ut på puben och folk kände igen mig. Hallå. Im in disguise. jag är Clark Kent ju. Glasögat på och jag är vem fan som helst. Men nej, dom visste vem jag var. Ryggdunk. Tjena Ullaguran, läget gott eller.

Why då?

So much, so little, so nothing

Du skulle se mig nu.

Jazzbyxor med neslitna hälar. Giraff under armen. Snus under läppen.

Småsprang hem från puben för att jag hade så mycket att säga. MP3-bitarna sa allt, ja just så är det, there we go again. Det är inte bara jag som står i farstun. Alla pojkvänner, alla kärlekar, alla daterna, alla liggen - visst var det väl någon som ville älska, flytta ihop, ligga med mig?

Tanten som precis har fått mens. Visst vill ni?

2006 leder med 10-1, visst fan är du sugen 2007?

Glasögonormen

I 15 år hade jag ett par blåa plastbågar med 2 dioptri för lite, som jag av av lätt insedda skäl aldrig använde in public. 400 pund fattigare är jag nu en stolt ägare av nya glojärn med modernt snitt och glasklar synskärpa. Det spänner lite bakom örat och bågen glider lite ner för snoriga näsan, men jag ser proper, respektabel och till och med executive ut. Executive va. Min kollega tyckte att jag skulle ta över Vårtkärringens pall, så överordnad såg jag ut.

Och i afton ska jag testa om dessa bågar även håller måttet på the Good Mixern.

Snygg. Sexig. Cool.

Solid as a rock.

Period.

För drygt fyra år sedan började jag tjacka hormonknark. En spruta i brummuskeln vart 11e vecka, lätt som en plätt, opp i röven inga barn. Så kunde vi inte länge sjunga Adams menssång, så kunde vi inte ligga på menssoffan. I samband med århundradets dumpning i Maj förra året, slutade jag gå till sprutluder-doktorn. Det var liksom ingen ide. Ligger man med Camden-skabb är det ju ändå gummihatten som ska på. Men menstruationen lät dröja på sig. Torr i byxan varje månad, den enda mens jag fick var den vackra jag fick med Jessican.

Men nu. 8 months down the line. En pånyttfödd kvinna trallar ånyo.

Mens, mens everywhere.
Mens, mens we don't care.

Nu ska här göras barn.

Döds-Metall

Vårtkärringen stapplar in på kontoret. Pustar. Ser vild ut. Berättar om sin rädsla att falla, för då går hennes knän sönder. Vanligt brosk kunde inte hålla hennes stadiga kroppshydda upprätt, hon har berikats med metall i knäskålarna. Faller hon så kommer hon inte upp igen. Om flingor kunde döda.

Bara för att hon är invalid har hon nu bestämt att alla får gå hem en timme tidigare idag. Vi kan ju inte gå hem i mörkret när det har snöat. Det säger ju sig självt. Tacka fan och hans moster för det.

Snön sätter hela samhället på paus. Snö dödar, står det på paketet. Denna snö är beroendeframkallande och kan skada din hälsa.

Jag gillar snö. Vitt puder, white trash.

Men det har redan blivit slask. Grådassig sörja. Hur England är inte det?

Det är inte snön som faller - det är argumenten

Det har snackats hela veckan om att snön skulle komma idag. 4 inches! Hur ska vi komma till jobbet? Tågen blir inställda, Camden Council står lamslagna utan plogmaskin och utarbetad strategi, engelskorna halkar runt på de osandade trottoarerna i sina klackade pumps. Alla har en ursäkt att vara sena till jobbet. Vad fan, det snöar ju. Nu blommar askfaten. London Underground klarar inte varken väder eller vind, och det märkligaste är att INGEN reagerar på att detta är fullkomligt bisarrt 1800-talsgalet. Ingen har dött av lite snö. Tror fan inte att SL ställer in alla tåg för att det snöar 3 av årets 12 månader.

Tåg, bilar, bussar kan köra fast det är lite snö på rälsen/asfalten. Det säger jag nu. Men inte i England. Det finns ingen back-up, inga vinterdäck, no mercy. Kung Bore bestämmer och det med järnhand, infrastrukturen tar automatisk semester. Ingen kommer förberedd, trots meterologernas profetior.

Snön faller och vi med den.

Thursday, February 01, 2007

We're in!

Nu ska vi få flytta in utan kontrakt. Hoppas det går åt pipsvängen så att vi kan skratta lite till åt Vårtkärringen och hennes pack. Det är ju så underhållande.

Seru nyckeln?! Sa Gunde Svan.