Det stora bloggbråket om hygien

Nu blommar askfaten, det är krig i bloggosfären. Och det är inte bara att konstatera att nu tycker vi olika som Sara P så diplomatiskt alltid gör, nej nu ska vi bloggbråka. Ullaguran vs Pelto, tuffast vinner. Kontentan av Peltos resonemang är alltså att den som inte duschar varje dag är ett svin.

Själv vill jag hävda, och gjorde så redan år 2006 när jag var ännu yngre och ännu klokare, att det ska var och en skita i som inte tvingas sitta med näsan i mina kroppshålor, och det kan jag berätta att det finns det ingen som tvingas till, varken före eller efter jag har duschat. Och hör och häpna - raggardusch, deodorant och pruttifym funkar som enda hygienåtgärd vissa dagar då man helt enkelt inte orkar eller hinner ställa sig naken i en dusch och tvåla. Det är ingen som någonsin klagat på dålig doft från mig, annat än i de uppenbara fall då jag har fisit.

Att duscha varje dag är vad Blondinbella skulle kalla vardagslyx, för mig något jag gör när jag hinner, för det mesta varje dag, men ibland inte.

Och jag luktar mumma mums ändå hela tiden nästan jämt. Och gör jag inte det tar jag bara ett extra sprutt med parfymflaskan. no worries, ingen märker nåt.

Det är den här moderna hygienfreak-människan som ska ha det så jävla rent omkring sig, det kan ju inte vara nödvändigt. Kliniskt rena hem, kliniskt rena kroppar, nya kläder varje dag, jeansen stela av tvättmedel, inte ett könshår så långt man på badrumskaklet kan skåda.

På mitt jobb klagar alla kvinnor nu på att toaletterna inte blir städade ordentligt och att det är så ÄCKLIGT. Men jag, jag märker inte ens att det skulle vara något osedvanligt problematiskt över dessa wc:s städrutiner. Jag torkar ju själv av sätet med sprit och servett varje gång innan jag sätter mig, det räcker så bra. Jag vet inte hur andra gör, kanske sätter de sig direkt på kaklet med toaringen fortfarande uppfälld efter föregående manlige besökare och isåfall är det ju givet att det känns jävligt ofräscht. Och gör man det måste man ju också uppenbarligen duscha varje dag, om man är så äcklig. Gör du så, Peltokungen?

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer för jag ska gå och ta mig min sedvanliga kvällsdusch. Hejdå.

Stadsbor i dramatik på landet

Det blev liv i luckan och ett jävla äventyr när vi trädde över en färist. Stadsbor på grönbete, som blir smått nervösa av skogs- och kobajslukt, som tycker att kossor gör sig bäst på tallriken, som försöker ta sig över en färist i högklackat. Och där innanför gick kor och hästar lösa, inga koppel, inga staket. Det sägs förstås att kor är både dumma och snälla, men den kombinationen känns väl ändå bra lömsk. Särskilt som de naturligtvis har all rätt att vara förbannade på mig som har kokött som favoritkött.

Så då gick vi bort till hästarna istället. Det kändes lite lugnare tills min mojja berättade att när du får stek på restaurangen är det väldigt ofta hästkött du äter, fast det skyltar de inte om, för hästen är ju mannens bäste vän näst hundfan, och hamburgerkött på mackan tycker du väl är gött. Det är hästen du äter. Han som står där framme och blockerar vägen.

Ludde var morsk och klappade en häst på bläsen eller grimman eller liknande kroppsdel. Vi andra city girls backade ett par skräcksteg, en av oss i vita högklackade pumps så som anstår en storstadskvinna av rang. Lovisa tyckte dock också det var spännande att titta på Ricardo Cavalho, hon var alls icke rädd, inte ens när hennes fjompiga morsa skrek "Ludde, Ludde" (as you do) när hästarna kom otäckt nära.

Där stod de alltså, hästarna, mitt i vägen, och den enda vägen ut annars var förbi låglandskossorna och deras kalvar, vilket inte heller kändes hett. Vi gjorde det enda rätta, vi försökte runda vägen runt ett träd halvvägs ner i en å. men då kommer ett föl och börjar larva sig med min vagn, bita i sitsen och bete sig. Jävla tur att barnet var annorstädes, till exempel i pappans famn. Jag bussade morsan på fölet, sa till henne att sjasa bort eländet, och hon viftade bort det så som man viftar bort en fluga eller en katt på bordet. Vilka pajasar.

Eftersom jag är sådant storstads-cp höll jag på att välta ner vagnen i ån ety jag samtidigt balanserade min dyrgrip till mobilaja i näven, var annars, nån kan ju vilja nåt eller jag måste ta kort och vara beredd fort som fan.

Och beredd var jag ju, när detta kort togs. Ludde springer för sitt liv med bäbisen i famnen, för det var en häst "som försökte bita honom i halsen".

Så kan det gå när ett gäng stadsbor släpps ut på grönbete, en av dem är ju från världens femte största stad och har väl aldrig ens sett en kossa eller pålle live, kan man tänka. Och själv är jag synnerligen obekväm i dessa djurs sällskap - jag tror det är skammen över att jag äter dem till middag fast jag inte borde.

Vilda tamdjur

Först var det några kaniner - enkel match, till och med tant vågade sig in i buren. Små och harmlösa varleser ju. Getterna var snäppet läskigare men jag visade mig tuff på styva linan och gick in i deras hage också. Tuff som tåget, jomenvisstserru. Lolo och Ludde vågade till och med mata getterna med maskrosblad, men där tröt min tuffhet och jag tog ett steg tillbaka. man måste ha respekt för naturen, det måste man.

Skåne runt på en halv dag

Ja, ditt norra öga skådar rätt. Himlen är klarblå, slottet är vackert och heter Bosjökloster och det är där vi varit idag. Fy fan vad snyggt, Skånes stolthet, något att visa upp om man ville göra reklam för snygghet och inte råkade ha en bild på min dotter till hands.

Nämen vem är det där, den där tjusiga kvinnan med de slanka benen på slottsgården? Gissa det du. "Kan du inte ta ett kort på mig på jättelångt håll så att jag får bevis på att jag vart här", sa hon, Hammis heter hon, aka Momoi.

Är det någon mer som vill ha ett kort på sig själv inne i den 1000-åriga eken, undrade jag efter att detta mästerkort på ett cp inne i en trädstam tagits. Det var ingen som nappade på erbjudandet.

Det här var något nytt och en förbaskat trevlig gest. Beträd gärna gräsmattan, står det på skylten. Överträdelse beivras icke. Vilken grej.

Vi beträdde den jättemycket, eftersom det kändes stort att vi var betrodda med det.

Här är de vid Ringsjön. Mina snyggaste vänner, och det säger jag helt objektivt.

Geten och flickan

2010-06-26 13.59.12

2010-06-26 13.58.22

Lomma beach intogs idag av ett gäng snygga

Till Paris, till Paris, ska vi rida på en gris

Det kan ta många år, men jag tror nog att det går.

Stora på stora grisen, lilla på lilla grisen.

Sötast i hela världen? Ja-a.

Midsommarstången

Det var cirka 20 år sedan jag befann mig i motionsspåren runt Skryllegården. Det var väl någon orienteringstävling 19-hundra-frös-ihjäl som man så klämmigt brukar säga.

Idag begav jag mig dit för att fira midsommar med spelemän, stång och små grodorna. Tänk dig ett gäng låglandskossor hand i hand runt en blomsterstång, fast de sjunger felaktigt så går vi runt kring en enebärsbuske, tänk dig det svenskaste av det svenska minus snapsen. Där var vi, mitt i smeten. Jag tror brasilinaren blev rädd, han ville inte hålla handen med främmande män och kvinnor, men Lolo Korv tyckte det var rätt ball att sjunga och dansa och ha blommor i sitt hår (som bara Anders Glenmark kan se).

McTruth is out there

En av mina favoritrestauranger är en supertrevlig skottsk sylta som gör urgoda burgare med krispiga pommes och läskande läsk. Superpraktiskt, för den finns i nästan alla städer, bland annat har vi ett par varianter av den i Lund. Den som ligger vid Mårtenstorget brukade jag jobba i när jag var runt 22 bast. Det var asgott att komma hem till korridoren med kassar fulla med gamla waistade burgare, sega pajer och halvbruna sallader. Gissa om jag var poppis, gissa om jag fick ligga. Det var tex en grabb på min korre som brukade spara en ostburgare och micra till frukosten, vilken grej.

Efter att jag slutade arbeta på detta etablissemang har jag med jämna mellanrum besökt som gäst. Har man en gång jobbat där vet man att det godaste man kan handla är cheeseburgare dressade som McFeast, men man vet också att expediten blir assur om man beställer något som måste förberedas och inte redan ligger i luckan, så man skiter i specialbeställandet.

Vad som är lite smått tragiskt är att en av de som jag jobbade med då i slutet av 90-talet, en läspande blekful historiett från förorten, fortfarande arbetar där. Och hon verkar inte ens ha kommit någon vart, alltså in i någon slags skiftledarroll eller liknande - häromdagen när jag var där sopade hon under mitt bord medan jag satt och åt. Så beklämmande. Vi gjorde naturligtvis det enda rätta och låtsades att vi inte kände igen varandra. Hon med skammen, jag med översittarattityden i beredskap: "Jobbar du fortfarande här" ("själv har jag bott i Loooooondon i 8 år, varit flatmate med delar av the Darkness och skakat hand med Neil Tennant, hur ball är jag på en skalad banan, hur misslyckad är inte du").

Man får ge henne att hon faktiskt lyckats undvika att bli tjock efter alla dessa år i hamburgerbranchen. Själv har jag ju lagt på mig ett par riktigt snygga kilogram sedan sist vi sågs, och detta utan att ens vara dagligen utsatt för hamburgerfrestelsen som hon. Visserligen jobbade jag ju på huvudkontor för annan hamburgerkedja i Lindon, men inte var det ofta vi fick burgare att frossa i på kontoret, det var det inte.

Men i övrigt måste jag tillstå att det är fan riktigt tragiskt med en som fastnat i det tristaste av träsk - när alla andra är minst 10 år yngre och är extraarbetande studenter, och så kommer hon där som en sleten kärring och har inte ens vett att vara chef.

Då är det fan till och med bättre att åldras i Konsumkassan.

Tigga en skjuss

Jag har ju tyvärr inget körkort. Men jag hoppas att om jag hade haft det hade jag aldrig tvekat att erbjuda mina vänner och bekanta en skjuss ifall det verkade som att de var i behov av en sådan.

Det är tydligen en jävligt känslig fråga, att be om skjuss, ungefär som att fråga vad röstar du på eller vad tjänar du eller hur gammal är du (till någon som är över 25) - totally out of order, alltså.

Det är nämligen bland det jobbigaste man kan göra - ta en extra sväng för att hjälpa en billös skojare hem. Och kostar gör det också, i bensinpengar, mer än det smakar gott i gommen att bjuda och hjälpa.

Såvida man inte frågar en norrlänning eller en kommunist - de är alltid villiga att hjälpa, det finns ju som bekant undantag till varje regel, och här har du två.

Jag vet så klart inte vad jag snackar om, för jag har ju inget körkort, bara en bil, och en med skriande bromsbelägg, så då räknas inte min åsikt. Det är samma med de som inte har knarkat, fött barn eller hoppat bungyjump - de ska fan inte utttala sig.

Att agera taxi till sina vänner/kollegor är tydligen riktigt obehagligt, man känner sig bara utnyttjad och arg på dessa cp-skador som inte kan ta sig hem för egen maskin.

Jag önskar mest av allt att jag hade körkort och att mina bromsbelägg var bytta så att jag kunde både köra och skjussa vartfanhän jag ville, utan knussel. För sån är jag.

Nu tar vi bir'n

Gissa om jag blev sjukligt glatt överraskad imorse när Bilprovningsgrabben sa att det enda jag behöver fixa på bilen är bromsbeläggen. Och inte ens körförbud delade han ut. Nej, vi kan glatt rulla runt en månad till med skriande bromsbelägg, stål mot stål, låter för jävligt.

Gissa då också om jag har lust att stämma Autocenter i Lund för deras hutlösa kvotering om 26 lakan och deras lurendrejerisnack om länkarmar och bärarmar. Det är alls inget fel på våra länkisar och bärfisar, de ska alls icke bytas, och ni era skummisar och bluffmakare får inte en spänn till av mig utöver de 2,8 tuss ni lurade av mig sist vi sågs. Men det kan jag tala om för er, att det var fan första, sista och enda gången jag betalade för luft. Fy skäms.

Nu har jag skrivit en bitande recension och lagt ut på Rejta.se. Lägsta betyg. Varsågoda. Hoppas ni konkar, det vore inte mer än rätt.

Hela svenska folket bjudna

Tack för den trevliga tillställningen igår, Vickan och Danne, jag hade riktigt trevligt. Tack också för att jag blev bjuden, det hade jag inte väntat mig. Att jag skulle få vara med i kyrkan till och med, trots min okristliga framtoning. Och på kortegen genom stan, och på Lejonbacken och på Balen på Slottet. Att jag fick sitta vid honnören, att jag fick en slice av tårtan (och tack för receptet!) och första parkett på bröllopsdansen och Roxette-konserten och oj vad vi dansade när Carola sjöng Runaway. Och det blev ju en mysig bröllopsnatt, även om vi alla var för trötta för att ligga. Kameran ljuger inte, tack för att jag fick vara med.

Per Gessle kan gå och lägga sig

-Vem spelar på Lördag, frågar Ludde Korv.

-Det är väl för fan några gamla övervintrade avdankade som Vickan gillade när hon var barn, typ Roxette, fy fan vad pinsamt, säger jag sådär anti-rojalistiskt.

Svaret var dock fel. Rätt svar var alltså Kamerun, Danmark, Ghana, Oz, Holland och Japan. Den ena snackar fotboll, den andra snackar prinsessbröllop. De båda eventsen har det gemensamt att det finns en ganska stor brasiliansk roll i det hela. Annars är det nog inte mycket, något så osvenskt som fotbolls-VM kan man sällan finna, och något svennigare än den där fjanten till king CG som varken kan stava eller tala och som väl som vanligt går och ligger med Aktuellt-Anna alternativt Ankie Bagger i kulisserna, varefter han tar ett smygbloss på sin smygcigg han offentligen aldrig har rökt, kan iallafall inte jag tänka mig i min vildaste fantasi.

Och ja, Roxette ska uppträda. Jag tror jag dör en smula. Klart jag måste titta, hade jag vart född när CG gifte sig med Sillen hade jag lätt tittat. Tittat och spytt, spytt och tittat.

Kungafamiljen är nog bland det vidrigaste vi har, vilka jävla pajasar. Så fruktansvärt härligt.

Eget beröm luktar illa?

Nej men ser du, det håller jag inte alls med om. Jag tycker att det är en fin egenskap att kunna snacka gott om sig själv. Det bästa är att våga säga att man är snygg, aj vad det sticker i svens öga. Men jag är ju det, iallafall ibland, iallafall med rätta sminket, iallafall snyggare än de andra morsorna i korta praktiska frippor och överviktiga kroppar i fotriktiga skor och naturnära kläder. Jag har ingen trädgård, inga dyra modeväskor, ingen inredd villa med panelgardiner och låga soffgrupper, jag har för fan inte ens en fungerande bil, ej heller ett körkort i plånkan. Men vad jag har är mycket mycket större. Jag har humor. Jag har kul, bara genom att umgås med mina egna tankar. Och det är det nog fan få som har. Som är så jävla roliga och bra som jag.

Dagens rätt eller dagens outfitta

Att välja mellan pest och kolera, det är väl inga problem. modeblogg eller matblogg. Båda är väl ungefär lika jävla fantasilöst och tjockbottnat trist. Det här har jag på mig, det här har jag ätit. Och här är min intresseklubbsanteckningsbok, den behöver jag verkligen nu när du skriver så intressant, ullaguran.

Det här åt jag igår, på en sylta som heter Gränden i Malmö, dit jag för övrigt har för avsikt att ta mina svärföräldrar när de äntligen kommer från Brasseland, för det var såna jävla goda spett där. Och en tjusigt kontinental restaurangmiljö. Kanske ser det ut som någon har spytt på tallriken, kanske är det ingen bra bild på så vis, men gott var det. Fy fan serru.

Och gissa om jag hade flott och suget sällskap. Det var den här som satt bredvid och tryckte i sig potatisgratäng inför långfärdsbussresan till London, via Köln. Så gullig hon är, min lilla Lina va!

Hare krishna-sockan

Och så var det hon som behövde köpa strumpor, han var nog tokigast av allihopa. Tjong i bollen, knäpp på riktigt.

En kvinna med rakad skalle, sandaler och orange hare krishna-mundering börjar längst bak i bussen med följande harang:

”Excuse me, I come from Berlin, it was 33 degrees…”

Nu har jag bara denna lilla sandalett på foten och det är kallt och regnigt, därför undrar jag om du har några sockar att sälja till mig.

Hon tar sig igenom hela bussfan utan att röna några framgångar i sitt mission. Ingen vill sälja sin gamla svettiga socka, ingen vill hjälpa. Tror fan det. Kliv du av bussen i Oslo och stega in på HM och köp din jävla socka, mina får du inte.

Allergisk (mot snorvalpar?)

Bussen börjar bli full, de som roffat åt sig två säten måste flytta på fläsket och nöja sig med ett när fler stiger på i Halmstad.

Ung man till kvinna med burrigt könshår på huvudet:

-Går det bra att jag sitter här?
-Nej, helst inte, jag är så allergisk, så jag skulle föredra om du hittade en annan plats, där längre bak.

Kallprat

På långfärdsbussar hittar man en brokig skara människor, den ena tokigare än den andra. Vissa vill ägna sig åt något av det tråkigaste jag vet, nämligen kallprat. Det känns så förfärligt onödigt att som det heter ”döda lite tid” med att snicksnacka om någons tradiga liv och hobbies som man har noll intresse av. Då läser jag hellre en bok, leave me alone, liksom. Jag gillar inte nya människor. Vanligtvis blir jag dock lämnad ifred, det är väl något i min avskärmande ilskna uppsyn, kan man tänka.

Så här lät det på bussen till Göteborg, och jag undrade om det var någon som drog mig baklänges långsamt, så genant det var att lyssna.

En kallpratarsugen till en uppenbarligen osugen som läser tidningen:
-Gillar du sport?
- Nej.

Konversationen död.

Jag verkligen avskyr att kallprata med främmande människor. Jag kan prata om totalt meningslösa saker och ordbajsa med vänner och bekanta, det tycker jag är riktigt roligt. Men alltså, att lära känna en ny tjomme på en buss, som man uppenbarligen aldrig ska träffa igen, det är väl ungefär lika kul som att anstränga sig när man ligger med en hora. Vem försöker man göra ett gott intryck på, liksom?

Lilla London

Det är vad Götlabarj väljer att kalla sig. Vi vet ju att de hyser storebrorskomplex gentemot vår vackra huvudstad, men det här är ju ännu djärvare. Man siktar högt. Därför har man nu även byggt sin egen London Eye. Jag var där och spanade. Jag kan väl tycka att den var lite mesig och liten, men vad kan man vänta sig va, av Sveriges framstjärt Göteborg. Det är fascinerande att alla som är från Göteborg älskar't så oerhört mycket och blir oerhört indignerade när man kritisterar deras stad. Dräför håller jag en låg profil och konstaterar att det var mig en riktigt trevlig helg, och detta framförallt tack vare det snygga sällskapet.

jag och Mr Snygg i Göteborgs hamn

Göteborgs öga - Göteborgs stolthet

Elin heter hon

Dom säger att ”du bloggar junte längre”, was ist los. Jag säger, jag har ju för fan annat för mig. Jag jobbar ju som en galärslav. Jag reser, jag träffar spännande människor, jag upplever intressanta platser och känslor. Jag lider av abstinens. Jag är lugn, sansad och ser nyktert på tillvaron. Jag har häcken full, det blåa skåpet fyllt med skit. Och dansar på små rosa fjuniga moln och har livet framför mig. Allt i en jävla härlig salig blandning.

Och i helgen åkte jag buss till Göteborg med ett gäng vansinniga (mer om det i ett annat kapitel). Jag rappade West End Girls på Flames scen. Jag tryckte i mig pints och 20 snus i timmen (ingen rök, ingen eld). Jag firade att en av de små söta fyllde 30 och nu tvingar vi henne att tatuera en katt på höften, så ska det vara. Jag hängde med Archway-2001-gänget och docklandslaget från docklandskapet. Och jag träffade världens minsta minidocka, cirka 24 timmar gammal. Den du! Ninas barn är ingen apa, det är en docka.

Fem gamla hjärtan i sprit jag har

Idag är det 15 år sedan jag sjöng om Fru Svenssons Lyckliga Karl på Gymnasieskolan Spykens trappa. Jag skojar inte – 15 år, ett astronomiskt tidsspann, en hel livstid sedan. Jag var full som en kastrull och grät som en bäbis inför den skräckblandade förtjusningen över att nu börjar något nytt, slutet på en era, nya friska tag, bli vuxen och allt det där. Jag hade den lilla broderade vita klänningen som då knappt täckte den minimala flickrumpan i kroppen på 53 kilogram. Nu, 15 år och nästan 15 kg (nåja)senare skulle den suttit som ett korvskinn på en fettig korv och slutat ungefär i navelhöjd. Jag gissar även att den är ungefär lika missfärgat gul som min patetiskt gulnade studentmössa. Det enda jag kan trösta mig med är att jag i vanlig ordning fick visa leg på systemet igår.

Ikväll tar Spykisterna studenten, och det är ju så klart slående hur jävla små de är. Inte alls vuxna, inte alls redo att veta vad de ska göra och vad de vill med sina liv. Man bara tror det, det trodde jag också. Men inte fan hade jag någon susning och har det knappt än idag. Det enda som fylls på är listan över vad man INTE vill bli, den blir längre och längre. Min bror skrev i min ”Mina Vänner”-bok i mitten av 80-talet under rubriken ”Jag vill inte bli”: FITTGUBBE. Nej, motsvarande vill jag fortfarande inte heller bli (alltså en sådan som figurerar i porrtidningar), det står jag fast vid. Samt en massa andra saker som jag heller inte vill bli:

Dum, ful, tråkig, städare, p-vakt, torr, skynklig, hembiträde, satt i fängelse, misshandlad, mobbad, bortglömd, politiker, läkare, cp-skadad, våldsam, transsexuell, slaktare, ishockeyspelare, svårt sjuk, hypokondrisk, muslim, nunna, präst, hora, ensam, obetydlig, föremål för allmänt åtlöje, knarkare, butiksbiträde, falsk, skidlärare, tokig, avskydd, senildement, paranoid, deltagare i Big Brother, förolyckad, utvisad, kommunist, nazist, terrorist, man, rullstolsbunden, kamelägare, bilmekaniker, lat, bedragen, ormbiten, nakenmodell, försäkringstjänsteman, telefonförsäljare eller för den delen dammsugare.

Festprisse

Nu är det som i gamla tider. På den tiden när man var så fräck att man bodde i London och drack pints varje dag, fest varje dag, ingen rast ingen ro.

Nu är vi där igen. Igår var det 90-årsfest, kan du tro att det var klackarna i taket. Och idag var det världens korvparty på dagis, hela kvällen lång.

På 90-årskalaset var det så pass ball att jag var bakissliten idag på jobbet, fast då ska man komma ihåg att det inte krävs mycket nuförtin för att jag ska hamna i det träsket. Ett par munnar vin och sedan sitter jag där med rasande törst i strupen, visst illamående och halvsluddrigt tal dagen därpå. Det var iallafall en lyckad tillställning om du frågar mig. Sedan vad 90-åringen själv tyckte, det är svårt att avgöra, det får man höra i efterhand, och det med råge och därmed basta.

Det roligaste hon berättade för mig var att "hon var först med allt" i sitt äventyrsrika liv. Detta tack vare att hon aldrig skaffat några barn. Hon var bland annat den förste att åka charter efter andra världskriget. När det allra första charterplanet gick från gamla Svedala till Paris, då satt Hjördis där, först av alla. Och hon poängterade igen, att hon var först med allt. Vad det var hon var först med förutom charterresan, det framgick inte, men att hon gick i bräschen för det mesta, det hävdade hon med all tydlighet. Sedan bestämde vi att vi skulle börja pennfajtas igen, för mina brev är ju de roligaste hon har där hemma, det kanske inte är så svårt för dig att tro. Så blev vi kompisar igen efter ett par år av visst mått av agg från båda sidor. Tror jag. Tills hon undrar om jag fortfarande är sådär tjock. Det är jag inte, kan jag berätta. Bara lite klädsamt rund och mysig när åskan går.

På dagisfesten idag berättade jag att jag cyklar eller går till jobbet varje dag, det är därför jag är så vältränad och slank, sa jag. Då skrattade alla. Som om det var ett uppenbart skämt när man ser min kroppshydda. För att man inte får säga att man själv är snygg annat än när man uppenbarligen skämtar. Sedan tryckte jag i mig fler korvar än de andra mammorna och tog mest vaniljsås på min rabarberpaj. Jag växer ju fortfarande. Och så kör jag inte bil till jobbet som alla andra tjocka. Jag cyklar, går och springer. Ibland går jag och spelar mobilspel eller läser Ozzys självbiografi, nåt roligt ska man ju ha.

Nu är tant sliten efter två dagars festande i rad. Nu håller jag mig på mattan tills Sara P och Helen Styrsman kommer på galej imorgon. Sedan laddar jag batteriet fullt till helgen. Då jävlar tar vi i med hårdhanskarna på Mawias 30-årsbaluns med hela jävla docklandslaget från docklandskapet, jisses vad mumsigt.

Min dröm

Mitt drömjobb. Det är att vara bakgrundssångerska på Pet Shop Boys turnéer. Inget skulle vara coolare, inget skulle passa mig bättre. Jag kan alla låtar och har sjungit dem så många gånger att jag uppfunnit alla upptänkliga andrastämmor. Kör in mig på Rent, låt mig doa på New York City Boy och sedan tar jag oooh-aaah på Kings Cross. Neil och Chris vet förstås inte vad de missar. Här sitter jag hemma på kammaren och förgyller deras sånger. Vilket slöseri, jag vet.

Titta

Skäggiga damen

Det är inte helt okäckt att jobba upp ett skägg av badskummet, det är rentav riktigt snyggt.

Lilla Glad i solen

Ich liebe sommar, jag gör't. Fast orutinen kickade in och jag kom hem med brända axlar. Men jag säger som min mor, det är ingen som dött av lite cancer.

Ba Yong

Igår, när det var sommar, det är det inte idag, flög det förbi en feting till ballong här ute över fälten. Du kan tro att Lilla Snygg var duktigt excited och skrek "Ba Yong, Ba Yong".

Örnen har landat

Vilken synnerligen välkomnande välkomstkommitte jag lyckades uppbåda idag. Inte bara min syster och alla hennes glin och självklart mitt eget var där utan även självaste crazy frank aka Lina var på plats för att med öppen famn hälsa höjdaren från Falkis varmt välkommen till storstadsmetropolen Lund. Och så fort hon fick syn på oss slet hon fram den analoga kameran och började knäppa bilder. Detta måste ju förevigas för all framstjärt, hur vi stod där utanför Lunds centralstation, hur vi radat upp oss, hur vi välkomnade och hur varmt det var alltihopa. Sedan poängterade hon att hon såg fram emot morgondagen och att hon "för en gångs skull skulle få stå i centrum" och att alla "för en gångs skull skulle lyssna på henne utan att avbryta". Johodutack, som om det inte alltid var så när vi umgås, tänkte vi men knep som vanligt igen. Imorgon är det 90-årsfest i Torson, allt ljus på Drottning Hjördis.

Check me out. High Five.

Check out the tant med muskler på undersidan av överarmarna. Idag har hon cyklat Lund-Esarp och på det Esarp-Lund. Det sades att det skulle ta en halvtimme men det var lögn och förbannad dikt det, särskilt med tanke på att en tant naturligtvis alltid kör vilse. Dubbla det du och lägg till råge. Mot Dalby var visst fel och grusvägen var i grusigaste laget. Lite Bjällinge på det och därefter Kyrkheddinge, sedan var saken snart biff och jag fick sitta på en solig terrass och käka värsta frullebuffen. Vi snackar hembakat, 3 sorters marmelad, nykokta ägg och fräscha juicer, serverade av en höggravid med påfallande stuns och lätthet i stegen. Sedan passade jag på att hoppa lite studsmatta också, men tyckte det var en smula läskigt när det var fler som hoppade så jag fick kliva av som en annan pensionär.

På vägen hem hade jag fått klara direktiv om vilken som var bästaste vägen att cykla, den via Stora Råby. Tror du inte att tant blir full i fan och väljer en annan väg vid ett vägkrön. Jag ser ju för fan mitt hus, det är ju där borta, tänkte jag och cyklade vägen fram som ledde i denna riktning. Men se på fan och hans katarr, vägen svängde och ett fett jävla rapsfält bredde ut sig i riktningen mot mitt hus och så var jag på väg som en annan sopa mot Dalby igen. Bara att vända och se glad ut. Via Råby som är en riktigt läcker liten by och sedan trolla runt lite på Linero innan jag till slut hittade hem.

Och nu tror du att nu har kvinnan med hängbuken fått sitt lystmäte vad gäller motion för dagen, nu räcker det, nu slänger hon väl sig på soffan med en påse chips och tänker att hon var jävligt duktig, visst var hon.

Icke då. Den här gumman är det krut i kan du tro. Hon häver i sig ett par glas vatten och packar sedan vagn med bäbis i solskyddsfaktor 50 och beger sig mot härligheterna på Ica Tuna. Nåja, ett pitstop hos snygg-Momoi med de goda bullarna tog vi på vägen, men vad fan. Man är inte gjord av stål. Sedan Ica Tuna, Sveriges kanske världens ballaste boutique, och sedan spatziergang all the way back to hemma.

En brakarns tur att mannen hunnit tillbaka från SIN cykeltur för jag hade blivit senildement på kuppen och glömt både mobilaja och nycklar hemmavid. Kan du stava till sopa?

Oerhört ärtiga ungdomar, de där Santos-Hammisarna, tycker du inte.

Sommar och sol, jag har kort svart kjol

Denna afton rev vi ut hela köksbordshelvetet på ballen och tryckte i oss korvar direkt från den smått fabulösa balkonggrillen. Det var burköl, sol i sinne och ansikte. Som vi har väntat och som jag har fått skämmas inför min brasilianske vän som varit olyckligt övertygad om att svensk sommar, det finns bara i fantasin, och i Tomas Ledins alternativt Tommy Nilssons allt annat än trovärdiga videos. Men nu räckte det, sa Hin håle och gav oss värmebölja, iallafall idag. Väderleksrapporter är det ju bara töntar som läser, så om morgondagen vet jag intet. Det blir skitbra, som Jesus säger. Håll i hatten, för nu kör vi. Sommargänget-2010.

Pilsner och cykelhjälm

När jag gick på mellanstadiet var det EN person i klassen som hade cykelhjälm. Det var min bästis. Jag tyckte det var pinsamt att hon hade den där jävla frigolitklumpen på huvudet. Jag ville alltid att hon skulle gömma den illa kvickt om vi gick på stan. Fanns det inget sätt hon kunde binda fast den och lämna den vid cykeln, undrade jag. Så jag slapp gå där med skammen i att hennes cykelhjälm dinglade med vart vi än gick. Så jävla pinsamt ju. Vi kallade den frigolitbadkaret bakom hennes rygg, jag och de tuffare ungdomarna i klassen som inte bar hjälm.

Nu för tiden finns det, hör och häpna, en lag som säger att man MÅSTE ha cykelhjälm, tills den dagen man fyller 15. Tror du då inte att alla kastar hjälmfan i sopen så fort de blir brallis? Cyklar man runt utan hjälm är ju det också ett tecken på att man får ligga och det vill ju alla låta påskina att de gör, eller iallafall har möjlighet till om de skulle vilja. Därför är det naturligtvis ingen över 15 som har hjälm, även om det naturligtvis är idiotiskt att cykla runt som en dåre i stadstrafiken och riskera livet varje gång, eller hur. Om han ändå haft hjälm. Säger de kanske vid den från axlarna och nedåt förlamades sjukbädd. Eller vid begravningskaffet för han som körde huvudet i betongväggen.

Men faktum kvarstår. Det är töntigt med hjälm. Jag vet inte varför det måste vara så, men det är det. Det är dessutom otympligt och icke-fashion och i de allra flesta fall helt jävla onödigt. Då kunde man ju ha hjälm hela tiden, när man går också, eller när man kör bil, för det hjälper säkert om utifall att olyckan skulle vara framme. Man kunde till och med gå och lägga sig med störtkruka, för att vara på den säkra sidan.

Mannen från Närke har dock cykelhjälm, han sitter och maler med sin gnälliga dialekt från hell några ynka säten bort. Han är väl i 55-årsåldern och hans hjälm är grön-metallic, men inte ett uns tuffare för det. Dessutom säger han pilsner istället för öl, och den som säger det utan att skämta, måste vara antingen en råtönt eller helt enkelt från det förtappade landskapet Närke, vilket ju är exakt samma sak.