Min älskade lilla spanjorska i den bästa av barer

Sunday service - vuxenversionen

Såhär snygga var vi, jag och mitt gäng, i Fredags

Har du sett vilken sjukt passande skylt över våra huvuden? Om ändå vi hade läst den. Då hade vi fattat att det inte var riktigt läge att leka ungdom och svänga lurviga och ha sig. Fast, what the fuck, det var lika bra att vi inte visste bättre, för fy fan vad ball vi hade, det ser du väl.

This is London - the 2011 edition

Tungt för en t.a.n.t. att dricka alkohol i dagarna tre. Totally out of practice, som det heter. Men det är jag glad för. Jävlar vad dekadent man blir. Seg i tanken, småstollig och skakig på alla möjliga vis.

Det fina i kråkkraxet är dock att ingen av dockorna jobbar på detta vis längre. Det är ingen tävling där fullast vinner, det är en allmän insikt att det inte är så fasligt hett att vara dyngrak minst 3 kvällar i veckan. "Jag minns inget, men skojigt var det" är det ingen som höhö-ar längre.

Med undantag från den första kvällen, när jag var sugnast i kommunen och de andra följde färg, var det en sansad, och synnerligen trevlig helg. Don't get me wrong, den första aftonen och tokfyllan med crazy-dans var dödslattjo, men det är inget hållbart i längden att bete sig som 22 vid 35. Och knappast ok att såsom orutinerad fyllerist spendera halva nästföljande dag med Ulrik.

Lördagens tvåmannadate (eller 2-on-2, som jag sexigt nog översatte det till när jag berättade om min date, vilka de andra 2 skulle vara vet jag ej) med min älskade Svenny var i det närmaste perfekt, god I love that woman, och jag hade inga problem att ta mig upp morgonen därpå för en lång och kärleksfull lunch med en av stans hetaste mammor.

Därefter kikade jag på Camden, som ju är smutsigt, men ack så hemma. Mixern var jag bara utanför, Elefanten likaså. Den tiden är förbi, och det gör inget. Jag köpte en fräck ateist-tisha till en ateist jag gillar.

Edinboro Castle kunde vi däremot sitta länge på. I trädgården, med värmelampa. Med de svagaste av pints, bara 4%, mellanöl ju, och en sticky toffee pudding till tanten. Man passar ju på när det är holiday, att trycka i sig kolhydrater, helt logiskt. Det var många som tyckte jag var smal och snygg ändå, eller det kanske bara var som de sa.

Dublin Castle då? Jo, dit kom jag till slut. Härligt och hemma, men också lite märkligt. Den tiden är ju förbi, men samtidigt hade tiden där inne på många vis stått stilla. Förutom att den allra viktigaste komponenten, den snyggaste bartendern som sedermera blev min man och som nu är hemma i Sverige med mina fina barn, inte var där. Inte Amy Winehouse heller.

Men Scott var så klart där. Trevlig som få, men väldigt bank-holiday-busy. Och min lesbiska fotbollskompis, som direkt började snacka fotboll, like I still cared (och det låtsades jag att jag gjorde), detaljbeskrev Drogbas senaste skada. Oh, really.

Vi stannade inte ens till midnatt. Alla var ju trötta. Nästa morgon hade vi frukostdate, jag och några av de allra bästa och snyggaste norra London kunde uppbringa, på mitt gamla stammishak Kalender. Vid Holly Lodge, där vi bodde, när Lilla var liten, så fint. Som avslutning på hela semestern lunchade jag med en gammal och klok chef från förr. En promenad över Hampstead Heath och saken var biff, good times must come to an end.

Helgens huvudsakliga samtalsämne var inte killar, smink och disko, utan vem som ska ha barn och när. För allt fler inser ju att det är det absolut bästa man kan göra av sitt liv - att skaffa små avbilder av sig själv.

Jisses jävlar vad jag längtar efter mina små, nu när jag sitter här halvvägs hemma. Jag vill ta Bobos fucking flaxkikare, jag vill teleportera mig lika fort som Harry Potter.

Ge mig en ost, borta bra men hemma bäst.

Rädd att flyga

Lilla kycklingmamman. Som håller hårt i väskan, talar inte med främlingar, vill inte vara själv efter mörkrets inbrott.

På Gatwick Express. Biljetttanten undrar: "Är det din väska?". Nej. Under mitt säte ligger en brun resväska. Misstänkt. Ingen ger sig till känna. Den är ingens. Finns det nån med konstigt skägg i kupén? Jag börjar mala på i min hjärna om bomber och granater, anfäkta och anamma, omkringkastade kroppsdelar, föräldralösa barn. Och jag tänker att för maximal förödelse kommer bomben sannolikt detoneras i samband med att tåget kör in i terminalen. Så jag gör det enda rätta, för mina barns skull, för att de ska få hem sin mamma in one piece - jag lämnar den farliga vagnen strax innan ankomst, ställer mig mellan två vagnar längre bort, och inväntar smällen.

Men den kommer aldrig. Så klart. Hjärnspöken hos en längtande mamma.

Sedan flyger jag flygplan. Aldrig har jag väl varit en som är rädd för att flyga. Såvida det inte rått osedvanlig turbulens. Men i normalfallet - tuff som tåget. Idag - pirrig, med en jäktad uppsyn och med fan målad på väggen. Tänk om. Tänk om det är något fel på planet. The left felangie kan man ju aldrig lita på. Kör vi inte onödigt nära vattnet, ska vi landa mitt i Öresund, vad otäckt.

Utandningen när vi landar med en liten duns. Sucken av lättnad. Den.

Hur jag springer genom ankomsthallen, hur jag hinner med ett tåg med fyra minuters marginal, slap my thigh, win win.

Nu är jag snart hemma, snart får jag kramas (eller sover de?), snart får jag pussas (med min man). Jag har nog aldrig varit i säkrare förvissning om att jag är dagens vinnare av utmärkelsen "Sugnast i stan".

Utelåst

Igår när jag kom hem efter min vinarkväll med Snygg-Jenny fick jag inte komma in. Jag hade ju ingen nyckel till porten och min värdinna hade gått och lagt sig med avstängd telefon.

Paniken i det, kan du tänka dig, för en tant från småstaden, som håller väskan hårt tryckt mot kroppen och misstänkliggör varje smygare som passerar, att hon ska stå i en mörk gränd och trycka strax efter midnatt.

Jag gjorde det enda rätta; jag kontaktade inte mindre än 3 människor under loppet av cirka 3 minuter. Hjälp tant, väck Emma, ring hennes karl, let me in.

Hade jag bara haft lite tålamod hade jag ju kunnat vänta snällt på nån granne att komma hem från sin fest och smyga med när han gick in. Och det var precis vad som hände när jag stått där typ en kvart. Tre grannar samtidigt till och med. Jackpot!

Sedan insläppt i själva lägenheten av mannen, som nog tyckte jag var lite väl stirrig. Måhända, men prova själv att stå likt en hora i en gränd och vänta på bättre tider. Prova det du!

Det är så skönt när det fläktar

Engelsk standard: När man tänder lampan i badrummet eller köket triggar det per automatik igång en bullrig fläkt, som sedan är i gång cirka en kvart efter man släckt lampan. Man kan alltså inte bara tända lampan, fläkten kommer alltid på köpet. Man får alltså noga överväga, när man behöver gå upp och slå en drill om natten, huruvida det är värt att trigga igång en kvarts oväsen eller om man helt enkelt ska kissa i mörker. Obegriplig lösning, obegriplig logik.

Den orutinerade alkoholisten

Gissa vem som var mest bakis i stan i morse? Korrekt gissat, det var tant.

Jag tyckte visst att jag kunde ta till gamla takter. Det kunde jag inte.

Om jag bara hade hållit mig till pintsen så. Men det gjorde jag ej. Likt en sann ungdomslandslagare lät jag mig bjudas på både Jägerbomb och Romåcola. Dansade lite omp-omp i baren. Tyckte väl att jag var snygg.

Jaja, roligt hade vi iallafall, det ska ingen sticka under stolen med. Det var till och med en som visade ultraljudsbild, och då är det riktigt, riktigt roligt. Hon var så klart nykter som spiken själv, men gladare än alla fyllon tillsammans. Nu börjar det serru - Londondockorna skaffar bäbis. Hurra!

Tror du jag vaknade med en bitter smak i munnen? Tror du jag hade direktkontakt med andra sidan jorden medels den stora vita telefonen? Ja, då trodde du rätt.

Herregud. Framemot klockan 3 hade jag tagit mig samman så pass att jag kunde masa mig på en buss till Spitalfields för en date med min snygga kvinna Svenny. Och det tog sitt lilla tag, med brasiliansk mat och hallonläsk, men sen så. Sen kunde även cp-skadan hälla i sig en flaska vin. Duktig idiot. En magisk afton, det hade vi, jag och min fina vän. Tänk om sådana växte på träd? Men det gör dom inte. One in a million, I tell ya.

Imorgon blir det Sunday Service. Ta't lugnt tant, learn the lesson, du är inte 25 längre.

Åh, vad jag längtar efter mina barn mitt i allt det roliga.

Åh vad rolig

Jag blev, ta mig i brasan, stupfull efter bara 4 pints WHO  could'veBjurholm pluggar

(så här skrev jag igår natt när jag var rejält på pickalurven. Oklart varför och vad jag ville ha sagt. Kanske allra mest undrar man varför jag ljög, om 4 pints. Jeeez, jag tror det var 6 pints, och så Romåcola och Jägerbomb på det, tror fan jag var full)

I should've taken the bus

Orutinen slår till. Jag ser att de minsann bygger om TCR-station till ny och modern. Välkommet, trevligt. Glatt tågar jag förbi byggjobbarna och ner i underjorden, vant trycker jag mitt Oyster. Tills jag kommer ner, och ser skyltarna, som säkert också fanns där uppe, men som jag missade i ivern att verka rutinerad: Northern Line trains will not stop at this station. Jag får ta en jävla svängom via Oxford Circus. Och sedan slår cp-skadan till igen, när jag inte minns om det är Warren St eller Euston som har det förmånliga bytet bara rakt över plattform, så man slipper kuta runt i källargångar. Inte var det den jag valde iallafall. Så orutinerat!

I övrigt har dagen varit sådär härligt engelskt regnig och jag har kläppt en macka på Pret, fy fan vad fint det var. Kaka fick jag också.

På Primark hade de nästan bara fula kläder. Inte undra på att det var så många i burka där, de ska ju ändå inte visa sina kläder för så många, menar jag. Själv ryckte jag åt mig några ungdomsplagg, en och annan trosa och så lite tantgrejer på det (underkläder som håller in fett om du tvunget måste veta), för balansens skull.

Vilken tant jag har blivit, förresten! Håller hårdast i väskan, vågar inte ta fram smartmobilen på gatan pga stöldrädsla, tycker alla ser skumma ut. Aktarej så jag inte drar mig tillbaka på kammaren kl 10:30 i afton.

Nu du, nu är jag i gamla kära Archway och ska knalla ner till Emma Falks nya lya. Nu du, det är nu det roliga börjar.

This is England

Här har jag bott i åtta år. I the land of single-glazed windows. I heltäckningsmattornas högborg. Där man säger please och sorry så mycket att man till slut inte menar det, men det är trevligt iallafall. Mind the gap, här funkar Oyster, inte Jojo. Vi handlar på Sainsburys och Tesco, Konsum och Ica kan slänga sig i väggen.

Och det bästa av allt, även tanter får dricka pints, on a school night om hon vill. Man gör alltid så. Fast just den här helgen jag smart nog valt är det Bank Holiday och alla har långledigt och är extra sugna på Sunday Service på Slottet på söndag. Som sagt, man gör alltid så.

Hemma, men ändå borta. Det känns konstigt, men mest härligt.

Jag utropar helgens första, men då rakt inte sista, TJOHEJ!

Glada nyheter från mitt hem

Såja. Efter en stirrhöks färd över hav och land har jag nu landat till det fantastiska beskedet att den lillaste, sötaste människan i världen är någorlunda feberfri och har både druckit mjölk och ätit mat. Jag blir alldeles salig av denna information.

Kalla mig blödig, men så är det att vara förälder till världens mest värdefulla. Nothing else matters, det sa redan Metallica. Och även om barnet är i välomhändertagande och kapabla händer kändes det för jävligt att bege sig av, om lillaste var sjuk.

Men nu kan jag äntligen slappna av och njuta, det är jag väl värd? Och jag gör det med stil, på Gatwick Express, helt enligt principen att det drabbar ingen fattig. Så jävla beige att ta bussar och skit med pöbeln ju, när man kan vara i stan på en halvtimme.

Du hittar mig på Primark om en liten liten stund. Måste ju köpa en flott garderob till helgens eskapader. Jag har ju för fan inte ens med mig ett extra par trosor. Lite så jobbar en van resenär.

En van resenär

Reser med minimalt bagage, checkar in online och går direkt till säkerhetskontrollen utan att passera gå. Allt man behöver finns ju i London, det vet en van resenär. I min väska finns bara lite smink och linser, snask till värdinnan och snus till partyt. Man har väl vart med förr.

Varför köa till gaten, det första man gör, även långt innan den har öppnat, när det finns bekväma bänkar i närheten med god uppsikt? En van resenär ansluter till kön först när bara tre individer återstår av kön och går på sist.

Den bereste sätter sig inte på första bästa säte och börjar pula i de sk overhead lockers så att ingen kan passera i gången. Nej, den rutinerade går så långt bak i planet som möjligt och pular bara om utrymme finnes.

Den välplanerande soloresanden har med sig något trevligt att läsa på planet, så att man slipper sitta och mala ett innehållslöst In Flight Magazine eller repetera Safety On Board med sig själv även efter flygvärdinnornas show. (Här får jag motvilligt erkänna att jag failade, böckerna på Kastrup Airport var så osannolikt överpriserade och tråkiga).

När man kommer fram till säkerhetskontrollen har man redan jackan av, boardingpass i näven och den över 100 ml drycken uppdrucken. För att spara tid för samtliga inblandade, det säger sig självt.

Dessutom tyckte jag att säkerhetskontrollgubben klappade lite väl nära mitt sköte och tallade mig onödigt mycket i brödregionen. Det anstår sannerligen inte en van resenär!

Definition of me

Herregud, jag var väl en människa innan jag födde mina snygga barn. En cool, kul och ungdomlig. Det är den jag ska hitta tillbaka till nu i några dagar, den jag ska vara.

Det är bara så, och det låter säkert både oförståeligt och töntigt, att allt annat, till exempel att förlusta sig på pubar med docklandslaget, är fullständigt oviktigt jämfört med mina små söta barn och deras lycka och välgång.

Någon kan hävda att barn till lyckliga föräldrar är lyckligare barn. Mammor och pappor som får skoja till det ibland, de är de ballaste. Ja, kanske det. Bara olyckligt att just denna helg då mammas lattjolajbanslåda är på väg att öppnas, då passar lilla lillaste på att bli sjuk. För första gången i sitt liv. Lagen om alltings jävlighet.

Jag minns en gång för 100 år sedan, eller var det kanske bara 6, en livstid iallafall, då jag själv var ungdomslandslagets självutnämnde ledare, hur jag skrävlade, skålade och ljög på puben, Mixern lär det ha varit. På besök hade jag en snygg tvåbarnsmamma från huvudstaden, hur cool hon var som reste själv, litet barn och bäbis hemma hos pappan, inga problem, skål på dig. Tills lilla barnet blev sjukt, och pappan fick ta till barnakuten, att höra det på telefon 200 mil bort. Luften gick liksom ur. Åtminstone henne. Vi andra fyllon fattade nog inte, jag gjorde det inte. Nu fattar jag.

Jag hoppas så klart att det inte blir någon barnakut inblandad i mitt barns feber, men ändå. Min lilla!

Det kommer väl en dag, kanske när jag är en glad pensionär, alltså inte en sån som bänder vindrutetorkarna av mina grannars bilar, utan en glad, då jag kanske eventuellt kan slappna av och ta mig en hederlig semester i förvissningen att mina barn har det bra, för de kan ta hand om sig själva.

Tills dess får jag tyvärr vara en hönsig höna.

Nu flyger jag i luften. Fri som fågeln, vind för våg, see you on the other side.

Nu...not so tuff

Vad jag skrävlade. Jag ska åka till London, själv så klart, hänga med ungdomslandslaget ju, you say pint, I say vart ska den stå liksom, höhö.

För det är klart att jag, moderna människa, kan lämna barn, man och hushåll vind för våg, de klarar sig fint utan mig, så klart, jag vet det.

Nu när jag nyss givit mig av, sitter och trycker på stadsbussen, känner jag mig allt annat än tuff och sugen. Jag undrar rent av vad jag sysslar med. Hur kan jag lämna lilla febersjuka bäbisen, stackars lilla. Tänk om. Tänk om!

Och jag övervägde sannerligen nu under natten, med min lilla heta skrikbäbis i famnen, om jag inte skulle ta och skita i alltihopa, stanna hemma hos dem som betyder mest. Men så gjorde Ludde flygtecknet, vinklad hand upp i luften, det är ok, vi klarar det här, åk du.

Men det finns inget mer hjärtskärande än sjuk spädis. Hade det inte varit för det hade jag suttit här som en glad, förväntansfull smilfink i detta läge. Nu...not so much. Snälla lilla bäbis, drick din mjölk, blir du stark och frisk, din mamma kommer snart.

Det är fan inte jobbigt att jobba

Nej, att jobba, det är vad jag kallar holiday. Iallafall den typen av jobb jag har haft, som faktiskt de flesta har. Där man sitter på rumpestussen hela dagen lång och bollar med siffror eller med ord. Kanske drar en balja med kollegorna då och då, minst en gång i veckan långfika med köpebröd. Intellektuella utmaningar lyser frånvaroaktigt, kanske för att många jobbar under sin förmåga och vill det. Lättare så ju, och man vill väl ha det lätt här i livet? Köpemat, städhjälp och all inclusive - själv kan jag då luta mig tillbaka. Och bli tjock.

Jag ska på intet sätt ringakta mitt senaste jobb, för det var fantastiskt trevligt på många sätt och vis. Men framför allt tack vare andra människor och vad de gjorde, mina egna arbetsuppgifter var mindre spännande. Jag menar hej - att vara assistent till en gubbe eller två, kul nästan jämt hade vi, men nog låg det under min förmåga, nog kan jag mer. Det finns vissa det passar, att serva, att beställa, att boka. Men själv vill jag hellre prestera, briljera och helst bestämma. Något litet vill jag iallafall bestämma, om så bara färgen på en logga, ordvrängningen i ett massutskick, kakan till kaffet. Det är då jag trivs som fisken i vattenbadet. Jag vill helt enkelt att det ska vara lite jobbigare att jobba. Större krav, större mål, hårdare tag.

För om jag tänker mig att jag skulle gå till jobbet nu, istället för att ha hand om små barn 24-7, vore det ju rena rama semestern. Sitta där och glassa liksom. Med tystnad. Klicka lite här och där. Det enda som är jobbigt med att jobba, det enda, det är att gå upp på morgonen. Annars totalt chill. Om man jämför.

Jag avundas inte dagispersonalen, som stojar och stimmar med småbarn hela dagen för att sedan gå till ett annat dagis och hämta sina egna barn för vidare lek hemma, det gör jag ej.

Men i övrigt tycker jag att folk över lag jobbar för lite och klagar för mycket. Det är ju att vara hemma med barn, eller att vara på semester och flänga runt, som är jobbigt, fattar inte folk det?

LCHF-bakning

Idag har jag bakat ostfrallor med följande innehåll:

1 ägg
50 g smält smör
½ dl vatten
1 dl Fibrex, krossade linfrön och solrosfrön (75% Fibrex)
1 msk Fiberhusk
½ tsk bakpulver
1½ dl riven ost (Gouda)

 Så här gör man:

Blanda alla ingredienserna. Låt stå och svälla i ca 15 min. Forma frallor (5 st blev det av denna sörja), lägg på en plåt och toppa med solrosfrön och lite ost. Grädda i 200 grader i 20-30 minuter tills frallorna fått en gyllene färg. Ät varma. Kanske med ost och smör om du vill.

Så här ser de ut i färdigt tillstånd:

Är de nåt goda?

Tja, som Bamse sa till Lille Skutt en gång när han hade bakat nåt skit: Om man blundar och tänker på nåt annat så.

Eller nu överdrev jag. Faktum är att jag precis satt i mig tre stycken, så de kan ju inte ha varit så farliga. Utan smör på, för de var rejält flottiga som det var.

Men jämför man med riktiga mjölbaserade frallor, var ju dessa ganska bleka. De har någon konstig bismak - kanske är det linfröna, men jag tror det är det där de kallar Fibrex som gör det. Vad fan är det för produkt? Det ser ut som marsvinsfoder, det gör det. Nåt man ger till gnagare. Detta ska man alltså baka av. Det kan ju aldrig bli bra. Det fattar man.

Lite tycker jag att vill man vara ett LCHF-freak, såsom min man vill ännu mer än vad jag vill, så kan man lika gärna skippa bakandet helt och hållet för det blir ändå inte särskilt gott. I komparation med riktiga grejer alltså. Då kan man lika gärna lyfta hatten, och hålla sig till bacon, ost och ägg eller vad fan det nu är man ska äta för att vara smalsnygg.

Men visst, känner man att man måste baka, men vägrar bli glutensvullen i buken, då kan man med fördel baka dessa ostfrallor. De går ner. 

Kanske är de lättspydda, det är alltid ett bra betyg på mat, det brukade min Morfar säga. Men jag har inte provspytt, så jag vet inte.

Mina nya sugna bryn

Check me out, som High Five sa. Jag har färgat ögonbrynen. Mao är jag numera konstant snygg. Inte lika snygg som min lilla tjockis så klart. Men tillräckligt stilig nu, med de nya svartmuskiga brynen, att få resa till London och loota loss på Primark. Jag ska resa med världens minsta ryggsäck. Bara ha med mig kläderna jag har på mig, lite smink och linser. Resten köper jag. Det drabbar ingen fattig. Som Farfar sa. Som Anja sa.

Börjar bli peppad nu. Fast fortfarande mest sorgsen över att lämna de små söta i dagarna fyra. Men den känslan hoppas jag kunna mota undan när jag står där på fredag. Med en pint liquid bread. På Commercial Tavern. Med de snyggaste dockorna in town. Åååh.

6 månader idag, grattis

Nu hade jag kunnat ysta loss om hur tiden bara flög iväg, att min lilla bäbis inte är liten längre, kanske berätta om hur det var på Patienthotellet för 6 månader sedan, när denna människa bara vägde 3,3 kg och sa äääh och försökte misshandla mig bröstledes.

Men det vill jag inte. Jag vill bara konstatera att det är, till skillnad från vad jag kunde föreställa mig, möjligt att älska två små människor lika mycket. Hur sjukt det än kan låta. Vi celebrerade genom att gunga lite. Och alldeles nyss lagade jag en chokladkaka utan socker, som vi andra ska fira med i afton, när Lilla Anna och Långa Farbrorn kommer hit.

Puss på dig, lilla söta glada!

När jag blir stor, då blir du liten

Mamma, när du går till ditt dagis, så hämtar Anja dig. Då kan du sitta i vagnen med filt.

När jag blir stor, då blir du liten. Då ska jag byta blöja på dig. Och du ska ha napp. 

Så säger Lolo till mig. Benjamin Butler for real. Hon verkar tro att det funkar så. Att man blir liten igen. Och det blir man ju på sätt och vis. Om man blir riktigt gammal slutar man ofta som väldigt liten och i blöja.

Nu är det väl inte det hon ser framför sig, att jag ska bli en skröplig kärring på hemmet, utan snarare att jag ska bli bäbis på nytt.

 Rafflande tanke!

Skelettsnobben och mörkermassen finns visst!

Vissa tror på Gud, Allah eller fan och hans moster. Andra tror på tomten, men det är väl bara riktigt små barn som gör det (som Carl så klokt sa om Gud när han var ett litet barn), somliga tror på riktigt på spöken. Änglar, finns dom? Någon tror på ödet, de teatraliska på köttets lust och själens obotliga ensamhet. En och annan skojare tror på Robert Lind i Kramfors, eller varför inte det flygande spagettimonstret.

Själv är jag som bekant som Skalman. Jag tror inte, jag vet.

Och på det jag inte vet, tror jag inte. Synnerligen pragmatiskt. Och likaledes praktiskt.

Men när jag var liten trodde jag på en del saker. De riktigt sjuka sakerna som gud och jesus trodde jag nog aldrig på. Tomten, som var min pappa, trodde jag var grannpappan. Helt bakom flötet var jag inte. Jag fattade ju att det inte var en ovidkommande gubbe från fjällen bakom lösskägget.

Men jag trodde på sånt mina föräldrar berättade för mig. Att bara pappa kunde poppa popcorn. Det trodde jag länge. Ungefär tills jag fattade att jag kunde göra det själv. Och i samma veva insåg jag att detta varit en smidig lögn för mamma så hon skulle slippa poppa om Pappa Popp, som han kallades i popcornsammanhang, inte var hemma.

Att man skulle akta sig för Mörkermassen. Det trodde jag också. Nu i efterhand har jag förstått att Mörkermassen finns inte. Det är bara ett sätt att skrämmas lite. På skoj.

Däremot Skelettsnobben, honom trodde jag på tills idag. När jag berättade för Anja och Micke om hur smal Skelettsnobben var när han dog. Att han var med i Guinness Rekordbok för att han var så smal. Att så kan det gå för den som inte äter. Man blir som Skelettsnobben ju. Vet ni väl?

Men där satt de som sådana där levande frågetecken som man bara läser om men egentligen inte vet hur de ser ut, hur fan ser de ut? Ja, inte såg de ut som om de visste vad jag snackade om iallafall. Så jag gjorde vad var man i mina mockasiner hade gjort: Jag googlade.

Och fick noll träffar! Eller fyra fick jag, fyra ovidkommande. Ingen Wikipedia-sida om Skelettsnobben och om hur smal han var, för att han inte åt. Om hur han vägde 21 kilo när han dog. Och han var ändå 1,80 lång, det var han, Skelettsnobben.

Men om detta ingenting på hela the world wide web. Nada, niente, nichts.

Och det var då, just precis idag, jag insåg, att Skelettsnobben, han har nog aldrig funnits, lika lite som Mörkermassen. Han var bara ett påfund för att vi skulle äta upp vår mat.

Smart. Men för jävligt. Jag känner mig lurad. Ungefär så som det borde kännas för alla när de inser att ingen av gud, allah, tomten, spökena, änglarna eller Robert Lind finns på riktigt. Det är bara någon tjomme, typ Christian Swärd, som har hittat på, för att lura små barn.

Mitt breda kontaktnät, och en fråga om ost

Jag skulle kontakta en kompis. Hon ska nämligen komma på besök och i samband med detta undrar jag vilken ost hon föredrar. Så klart.

Men sedan tvekade jag en stund. Inte om att ställa en ostig fråga, för det gör jag gärna och ofta, men hur?

Det finns ju en uppsjö av kontaktvägar moderna människor emellan, vilken är bäst? Tuffast? Lättast och snabbast? Snyggast?

Jag kunde inte nyttja djungeltelegrafen iallafall, för detta var avståndet för långt och tiden för knapp. Sedan vet man ju att denna typ av kommunikation gärna förvrängs på vägen. En fjäder blir en höna. Då blir säkert en gammal sketen ost en hel jävla ostbricka, och det var jag inte ute efter.

Ringa? Det tog mig emot. Så 1900-tal, så ute. För stort för en ostfråga, att ringa. Ringer gör man när någon dött, eventuellt för att snacka skit en kvart, men inte för att ysta över en ost.

SMS:a? Eller säger man messa? Jag vet ju inte ens vad det heter, då funkar det ju illa. Illa för Ulla.

Mejla? Hmm, vilken mailadress använder hon och kollar hon den stup i kvarten? Inte värt ta risken, inte för en viktigost.

Man kan maila på Facebook. Fast ibland funkar inte notifications för detta, då ser hon inte min ostfråga, hemska tanke.

Skriva på FB-väggen då, det kan väl ingen missa, där klickar ju alla normala människor in sig minst 4 ggr per timme. Men då ser ju alla hennes kontakter att jag är en ost, det vill jag ju inte bjuda på.

Så jag gjorde det enda rätta. Nyttjade det sista och mest tänkbara alternativet. Jag privatplussade henne på Google+. Så genialt, så modernt, så up-to-date är jag.

Och svaret? Ja det kom ganska omgående. Så snabbt det nu kan, från en synnerligen nymodig, fashionabel ammande tvåbarnsmamma mitt i nattningsståhejet.

Nu vet jag vilken ost som gäller. Och ja. Jag är en ost. En sannolikt övermogen men vällagrad Internetost.

Det enda jag har emot den svenska sommaren är att den infaller så sällan.

Det höstpeppas lite varstans. Nu är det visst höst serru. Mitten av augusti. Kärringarna med långledigt är tillbaka på jobbet, solen lyser med sin frånvaro, vindjackorna åker fram och man snackar brasor, kantareller och höstlövsfärger på kläderna. Redan.

Det var mig en kort sommar, precis som Tomas Ledin förkunnade, det mesta regnar bort. Men den blir ju ännu kortare av allt tjat om att den är slut. Redan nu.

Och Svenne Banan, han är brun som en pepparkaka, så det kan väl inte ha varit så förfärligt? Jag undrar hur folk blir så bruna, varför folk vill vara så bruna. Är det snyggt, eller? Har du sett Fredrik Reinfeldt, han har väl vart ute och seglat och golfat, hade jag inte vetat bättre hade jag trott han var lika mycket afrikan som Barack Obama. Min man rapporterar från kontoret att den ene efter den andre kommer tillbaka efter en femveckors i Blekinge skärgård, lite häng på västkusten, och de har förvandlats till chokladbollar. Så bruna, så bruna, de äro allihop. De har väl pressat. Minsta solglimt och de har slängt av sig blusarna, vänt ansiktena mot solen, blundat och njutit i bara mässingen. Ville väl få lite färg.

Blonda kalufser och brunbränd hy, är det bara jag som tycker det ser lite billigt ut? Att det inte är så jävla snyggt att vara solbrun, att man faktiskt ser lite skitig ut? Och tänk sedan, när vinterblekhetens krankhet slår in, då står man där med solrynkorna och den glåmiga hyn, är det värt några veckor av bränna?

Jag tycker det inte, det är därför jag söker skugga och det är därför det gör mig detsamma om hösten kanske kommer precis just nu. Jag ska ändå vara ledig, och jag har ändå en ny snygg soffa att sätta min blekfeta röv i. Dessutom har jag min semester kvar, om 11 dagar när jag åker till soliga fina London och dricker pints på uteservering, det du.

Det heter inte brittsommar för intet.

Kan man lära gamla hundar sitta?

Tänker att jag borde lära mig portugisiska. På riktigt alltså. Det är ju fullständigt patetiskt att inte kunna förstå vad ens nya släktingar säger. Snart inte vad ens barn säger. Det blir liksom inte lika kul att umgås när hörapparaten inte funkar. Man sitter lite i sin egen dumma värld och uppfattar väl ett ord här och där, men hänger inte med på tugget alls. Kan inte inflika smarta, fyndiga kommentarer, som jag är van vid att göra. Måste fråga min man Kannst du das Übersetzen für mich, hela tiden. Eller sitta tyst och försöka le på rätt ställe. Uppfatta ett ord, en enstaka mening, chupeta, mamadeira, boneca, agua, nossa, legal, gimme five. Duktig idiot.

Nej det är tamigibrasan inte min stil, inte min melodi, att vara ett cp. Det vill jag inte vara. Tänk när Lovisa går om mig, när hon också börjar snacka det hemliga språket. Då sitter jag där med jultomteskägget i brevlådan lagom till Kristi fylleridag, omgärdad av brassar, som har trevligt, skrattar och umgås. Som ett bevis på löjlighet.

Så kan vi inte ha det. Nu är det jag som sätter på Teach Yourself Brazilian Portuguese-skivan och tragglar. Minst en timme om dagen. Ända fram till jul. Obrigada, tack så mycket, hallå, goodbye, tchau, tchau.

Back in dagis

Idag höstöppnade, till allas glädje, dagis. Vi var där igår kväll och tog pulsen, lekte lite på dagislekplatsen, tryckte lilla näsan mot fönstret och längtade in.

Sedan sov hon nästan 12 timmar och vaknade med ett skratt och en oerhörd sugenhet. Strumpbyxor ska jag ha! Och Pingu ska följa med. Bara ett djur, Mimmi du får följa med imorgon.

Släpp in mig!

Och när vi kom till dagis kunde hon inte snabbt nog bli av med mig. Hon sparkade och fladdrade av sig alla ytterkläderna och började frenetiskt vinka hejdå innan jag ens hunnit hänga upp lilla jackan. Hejdå mamma, sa hon och skuttade in.

Underbart. Älska dagis.

Kolhydrats-tjockisar överallt

Jag har aldrig förstått varför folk väljer att vara feta. Särskilt unga människor. Hur hann de med att äta så mycket, röra sig så lite? När gick det över gränsen, när gav de upp?

Nu snackar jag om jävligt tjocka människor, lite småfetma har ingen dött av och kan till och med vara riktigt charmigt, så ta det lugnt. Jag snackar om fem dubbelhakor och hängbuk ner till knäna. Nästan.

Sedan jag började med denna diet, som ju är en livsstil, tittar jag extra snett på de överviktiga. Tänker på hur de mölar i sig pasta, bröd och kakor. Kämpar med sin lightläsk och fettfria majonnäs. Hur lurade de är! Hur hungriga de måste vara jämt. Att de inte fattat hur enkelt det egentligen är.

Skit i kolhydraterna. That's it. Min man är en ny människa. Han säger att han är 20 igen. Hans jeans har förvandlats till bajsbyxor. Själv har jag varit gravid och kan inte riktigt jämföra, men nog fan vägde jag 20 kilo mer i februari än vad jag gör nu.

Lätt som en plätt. Annars kan man se ut som om man gått in i ett fatbooth om man känner för det, men då får man också räkna med att jag och alla andra smala snyggingar tittar snett.

Etta på Trackslistan

Brist på idéer när barnen sover och mannen är ute och rullar hatt? Nejdå, bara de tråkiga är så tråkiga att de inte kan roa sig själva. Personligen har jag en uppsjö av tokiga upptåg att komma med. Nu har jag t.ex. spelat in en ny hit, mitt ledmotiv kan man säga.

Varsågoda: Allt blir mycket roligare om man är snygg.

Hemmafru med tummen rätt

Idag har jag skruvat ihop en bokhylla, tog mig väl en halvtimme, så jävla flink i skruvmejseln är jag.

Nu sitter jag här som herre på täppan i min egenmonterade soffa. Den byggde jag med viss hjälp av arbetsstark mamma och kussar, häromkvällen. Det ligger en viss tillfredsställelse i att bygga sitt eget möblemang, det tycker jag allt. Brassarna, som köpte möblerna åt mig - det drabbade ingen fattig, Anja -  tyckte att jag var CRAZY när jag sa att jag inte ville att en tjomme vid namn Salim skulle komma hit och bygga möblerna åt mig för en summa, att jag faktiskt ville göra det själv. HUR kan man vara så galen, sin egen slav liksom, när det finns att köpa denna service. Det är väl Svennebananen i mig, som tycker att det är ett jävla slöseri och fasoner att hyra in arbetskraft till allt. Så kanske man jobbar i Brasseland om man har råd, men så jobbar inte jag. Jag jobbar enligt principen att själv är bäste dräng. Och känslan av stolthet när jag sitter i soffan jag själv monterat är bra mycket större än den jag hade känt om det var Salims flinka fingrar som skruvat, dragit och stått i. Om Salim besudlat min soffa hade jag nog snarare känt mig lite smutsig. Inget ont om Salim, han är säkert skitduktig på att montera, men inte mina grejer, dem gör jag själv, tack och bock.

Brasse Bus tänker lite annorlunda har jag märkt. Han vill ha allt serverat, gärna på silverfat. Det ska vara en slav som städar, tvättar och stryker. Sånt ska man inte behöva syssla med själv. Eller hämta barnen på dagis, det gör en favela-tant. Alla går på skönhetssalong och vaxar sig lite varstans. Vi ska inte gå in på intimdetaljer, men ryktet säger att de flesta brassekvinnor även avlägsnar sitt hår på armarna (!). Håriga som schimpanser är de visst. Är man riktigt rik kan man ha en kock som kommer hem till en och lagar mat, och en trädgårdsmästare till att klippa buskar. Själv sitter man bekvämt tillbakalutad i soffan, tittar på såpopera och gnager på en ost. Livskvalitet?

Tja, var och en blir salig på sin fason, det vet vi sedan Fredrik den stores tid. Men själv kan jag se en viss njutning i att vara herre i mitt eget hus, att skrubba min egen skit, fixa mitt eget krubb, måla mina egna naglar, raka min bikinilinje själv. Och bygga mina egna möbler. Det är ju affärsidén för Sveriges stoltaste exportprodukt, Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, att man kan själv, och det måste ju vara något av det mest härligt svenska som finns, att fixa och pyssla själv med sitt hem och kunna stoppa slanten man tjänar på att Salim inte kommer hem och skruvar ihop, i egen ficka.

Nu blire reklampaus

Har du sett vilken synnerligen snygg Skepp O'hoy-blus min dotter har fått. Jag vet inte om den gör sig rättvisa på mina bilder, men jag kan förtälja att den är sjukt fin. Kolla in den riktiga modellen om du inte tror mig. Högkvalitativ, proffsig och unik. Jag har även investerat i Alaska Day-blusar till båda mina döttrar, från samma eminenta designer.

För de här plaggen är nämligen egenhändigt designade och hemtryckta hos Koenigco i LA, mitt fina skägg och hennes oerhört trevlige man som jag hade förmånen att träffa förra helgen i Göteborg.

Häng inte läpp - du kan också handla. Snorbilligt med delivery from the US, och alldeles förträffligt fina kläder att sätta på sina barn. Eller köp en vinväska till nästa gåbort-kalas!

Här handlar du: http://www.etsy.com/people/koenigco. Check it out!

Kom igen nu alla småbarnsmorsor och festprissar också för den delen. Inte så jävla hippt med Lindex/HM/Kappahl-plagg som alla har, det här, mina vänner, är mitt hetaste tips för dagen, köp hos Koenigco, stöd de riktigt snygga och duktiga.

Slut på reklammeddelande. Älskar't.

På puben

På den här bilden kan du spotta två pubveteraner. Två  som vet hur man har good times, som det heter. Riktigt tokroliga balla typer, som skojar till det när du minst anar det, t.ex. när det vankas fotografering. You say pint, jag säger var ska den stå. Fy fan vad fräcka vi är. De andra ser tamigibrasan mest trötta ut. Nej, jävlar i min låda, vad vi är spexiga, jag och Ludde Svensson. Coolast iallafall i den här kommunen, kanske i världen. Häpp!

Hur vi ser ut - sommaren 2011

När det finns för många alternativ - då blir man förvirrad. Då blir det pannkakssmet av alltihopa. Ska man dubbelposta som vissa gör, Facebooka via Twitter, eller via G+ för den delen, som min man gör. Blogga på G+ helt enkelt. Kasta ur sig små verbala lustigheter på Twitter i all korthet. Eller skita i alltihopa. Numera brukar jag bara ladda upp mina foton på Google+. Och i de flesta fall bara dela med min familj. För jag tänker som så att ingen annan bryr sig. Det är ju inte precis 100 individer som trycker like och säger iiiih vad häftigt när jag lägger upp något på Fajsbok, om man säger så. Eller bloggfan, den har inte 100 läsare om dagen som ropar hej varje gång man publicerar bilder på sig själv eller sin avkomma. Och det kanske är läskigt att fläka ut sig och sina barn helt offentligt på internettet. Så att alla kan se, skratta åt och håna. Eller bli horny av all snygghet. Vad vet jag. Ska man bjuda på det, jag är tveksam. Men här är vi iallafall. Sommaren-2011-gänget. Den ene snyggare än den andre. Nu blir det inte mer för den 50-centaren.

Är det höst nu? Vad vet jag, fråga min man, Ludde Svensson, han vet allt om väder, vind och svenskhet. Själv läser jag SMHI och det är ju bara 20% rätt ändå.

Vi ses lagom till Jesu födelsedag igen

Tre brasilianska veckor har nu avverkats. Med ett intensivt körschema, kan man tycka. Iallafall om man har två små barn som ska ätas, bytas, borstas, tvagas, nattas. Det hinns knappt med. Och blogga, det kan man bara drömma om. Jag ber om djursex.

Vad har vi gjort med våra liv? På pappret - inte mycket. Vi har varit i storstadsmetropolen Helsingborg ett par gånger. Käkat på samma ställe vid hamnen, för vegopajen var bra tyckte de som åt den. Jag hade ingen anledning att klaga på steaksandwichen heller. Tagit båten till Helsingör, en sovstad skulle det visa sig. Det var i stort sett bara vi där denna måndagseftermiddag. Men glass fick vi. Dansk serverad av araber, med piskefödeboll, precis som det ska va. Kläppt en pizza på Vespa i Västra Hamnen. Besökt en och annan engelsk pub i Lund. Jag har till och med varit så ful att jag hällt i mig en pint. Liquid bread, liksom. Vad tänkte jag på. Spenderat många, många timmar på Stay At i Lund.

Mat är alltid ett hett tema. Godis, tjockglad och bullar som bonus. Har man blivit tjock på kuppen? Nja, jag tror inte det. Jag skippar middagen. Frukost och lunch räcker. Nog dallrar det lite extra om hängbuken, men vågen i sin tur står fortfarande och darrar runt 61-62. Det är bara att pressa lite nu de följande veckorna så ligger jag nog snyggt strax under 60 lagom till London och de pints som där ska hävas. Så ska en slipsten dras.

En jobbig grej under de brasilianska veckorna har varit att Lovisa blivit alldeles Mamma-tokig de luxe. Alltså hon hänger på mig och vrålar maaaaaammaaaaaa, som om världen höll på att gå under, som allt hängde på en mycket skör tråd. Fast allt som hade hänt var att de kära besökarna som inte förstår vad hon säger var sugna på att leka med henne, fast på portugisiska. Jag har löst det vissa dagar genom att inte vara med på dagens aktivitet. Och under dessa tillfällen har jag fått rapporter om att alla har haft det trevligt och Lovisa varit gnällfri. Så kan det gå när mamma är bäst. Som hon sa, för att citera Nils Karlsson Pyssling, som vi för övrigt tittar på minst två gånger om dagen, bland annat just nu: "Mamma, du är det bästa som hänt mig" (fast han sa så klart inte Mamma, han sa Bertil).

Nu återgår vi till den sköna vardagen, i vår nya snygga soffa. Jag har helt tagit efter min idol, hon den snygga Peltokungen, och valt en EXAKT likadan soffa som hon har. Samma färg, samma kuddar, samma fotpall. Fy farao vad läckert, vilken excellent smak hon har. Och jag med. Du blir väl inte sur för att jag härmas, Pelto? Du kan komma och sitta in den, du kan till och med rulla ut den och ligga i den lite. Precis som hemma.

Förresten, mamma Eva ska ligga in den snart, för vi ska sitta i den likadana soffan på Lundavägen i Malmö, på partaj, för det har vi minsann blivit bjudna på. Flott arr!

Men först - Bjallan Bus kommer på besök nästa vecka, hela fina familjen. Sedan Lilla Anna och långa farbrorn, de har nåt i magen! Och därefter flyger jag till London för att se om allt står kvar där det ska, om samma punkare hänger i baren, samma pints flödar i rören. Fy fan vad mycket ball jag har i mitt liv. Mitt liv är underbart, som Jaana Magnusson brukar säga när hon vaknar upp i sitt festivaltält. Älskar't.

Lilla London

Redan idag frångår jag min nya princip och lämnar lilla bäbisen i Lund, medan jag och stora sitter på tåget till Göteborg. Vad gör man inte för att träffa dockor.

Amerikatterna är i stan serru. Jetlaggade, lagom möra men självklart suget snygga för det. Och Nina och Elin, våra bästisar som Lolo säger.

Vi reser första klass. Flott ska det vara. Inte för att vi köpt biljett för det, men det fanns ju ingen annan plats. Nu har vi klarat oss nästan ända till Ängelholm. Lolo har en Bamse-målarbok och gör alla röda. Fast det finns gul och blå också.

Och jag är kissnödig men vågar inte gå för skräcken att någon liten brasilianska ska bli avhyst. Håll i hatten, nu blir Lille Skutt minsann blå.

När jag vaknade med mina barn i sängen i morse var jag synnerligen nöjd

Skärrad

Jag har inte lämnat hemmet idag. Inte lämnat mina barn ur sikte. Inte blivit arg en endaste gång, och det, mina vänner, hör till ovanligheten.

Igår afton stavades nämligen T-R-A-U-M-A.

I efterhand ter sig det hela sinnessjukt. Att det skulle bli så många missförstånd, missbedömningar och misstag på en och samma djävulska afton.

Vi tar det från början.

Vi hade åkt på utflykt till Helsingborg, besökte Domstens fina badplats och sedan en snygg restaurang i hamnläge. Trevligt. Tanter som berömde Lovisas lockar. Snälla, små barn, bara lite bus. Hamburgare. Så långt lugnt. Men eftersom jag inte får plats i min bil, tog jag tåget. Skönt med egentid liksom. Pillra med telefonen. Som dock inte klarar höganvändning under en hel dag, varför den också totaldog i samband med att jag steg av på Lund C vid 22:40. Ingen fara, tänkte Igglepiggle i mig, vi har ju bestämt att han ska hämta mig här på baksidan av stationen, jag står helt sonika här och väntar så kommer väl min bil.

Men den kom aldrig. Däremot kom min växande panik. En panik som totalt fyllde mig och gav mig tunnelseende. Allt jag till slut kunde tänka var: Jag dör om mina barn har omkommit i en bilolycka. 16510 - 16510 -16510, som jag fick för mig var Luddes nummer (men det var det inte). Måste stanna här, måste stanna här, får inte gå någonstans.

Så där stod jag, utanför Lund C, på den västra sidan, som vi hade bestämt. Först huttrande av köld i min horkjol, sedan darrande av skräck. Helt handlingsförlamad, gråtfärdig och smått självmordsbenägen. Talade högt med mig själv som en tokig. Nästa bil, nästa. Nästa är min. Men det var det inte. Något måste ha hänt. Vad som helst, bara inte med mina barn. Inte dem. Hur jag skulle bli religiös om något hade hänt dem. Att det skulle vara mitt straff. Med få tankar, irrande tankar, upprepande mantran. Sinnessjukdom.

När jag stått där och blivit tokig i en och en halv timme kom en säkerhetsvakt och stängde portarna till stationen. Paniken i det. Jag frågade efter en payphone. Vilken skulle ligga på andra sidan stationen. "Men jag måste ju stanna här!", sa jag förtvivlat till vakten. "Då kan jag inte hjälpa dig" sa han känslokallt.

Så jag tjurrusade till andra sidan. Ringde 16510, men det var fel förstås. Ringde den enda jag faktiskt kan numret till. Mamma. Fick numret till Ludde. Ringde. Upptaget. I min sinnesförvirring betydde det att telefonen också dött i en bilolycka. Paniken. Rusade ändå tillbaka till andra sidan stationen för att se om han kommit. Tom tystnad. Panikrusa tillbaka. Telefonautomaten nu ur funktion. Fick låna iPhone av snäll yngling. Ringde Ludde. Upptaget. Ringde mamma och bror. Hjälp mig. Kom och hämta mig. Gör nånting! Hjälp! Nånting för jävligt har hänt. Mina barn är borta, jag dör. Ok, vi kommer.

Springer tillbaka till andra sidan. Gråter, trampar, stampar. Hjälp mig.

Och vem kommer rusande? Ludde. 2 timmar efter utsatt tid.

Var är mina barn? Hemma. SJÄLVA. Paniken i det.

Paniken hos min man som trodde jag låg våldsförd i en buske. Paniken i att ha lämnat dem. Att ha missförstått var vi skulle ses. Att ha befunnit sig bara 100 meter ifrån varandra. Men inte kunnat nå varandra. För att vi missuppfattat the fucking meeting place. För att telefonjäveln var urladdad. Alldeles för många kilometer i timmen hem, snälla polisen, det gäller liv och död.

Hemma. Sprang som en skållad råtta upp för alla trappor, låser upp dörren. Och då. Kommer tystnanden. De sover. Tittar på dem. De andas, de lever. Mina små fina barn. Adrenalinet rusar dock fortfarande. Den stirrande blicken. Hur det känns att faktiskt bli tokig. Men hur det nu avtar långsamt. Alla lever, ingen har dött.

En av de vidrigaste upplevelserna i mitt liv. Och allt för att vi är så sjukt jävla beroende av fungerande mobiltelefoner. För 20 år sedan hade man ju lugnt gått och tagit sista bussen, tänkt att de nog var hemma, tänkt att här har det skett ett missförstånd, kanske varit lite sur. Men det här. Det paniska, det sinnessjuka, detta tunnelseende där jag inte kunde tänka klart. Jag bara stod där, där jag trodde vi bestämt, med hjärtat inte ens i halsgropen, utan skenande som en häst med nål i rumpan. Utan vett, utan sans.

Bara jag tänker på det igen blir jag rädd.

Nu: Dubbla telefoner. Klarare instruktioner.

Och dessutom ska jag aldrig mer lämna mina barn. Aldrig.

Without you I'm nothing.

Det är alls ingen synd om mig

Jag får inte plats i min egen bil. Som jag har köpt för egna pickadoller. 29 papp investerade jag. Men semesterutflykterna beger jag mig till via allmäna kommunikationsmedel denna somnar. För bilen är full med brassar.

Låter jag sur? Nja, nu när jag fick höra att mitt tåg är 20 minuter sent och jag hamnat bredvid en alkis som sitter här bredvid mig på bänken och tjatar hål i huvudet på mig, då känns det lite, lite jobbigt. "ÄR JAG EN DÅLIG MÄNNISKA" frågar han mig nu. Det säger jag att jag inte tror han är. Tjöta vidare. "HATAR DU MIG?" undrar han nu. Det gör jag ej. "VAD VILL DU BLI?" ropar han och innan jag hunnit svara: "DU KAN INTE BLI MER ÄN KVINNA". Dumt sagt. Oerhört dumt sagt. Men den diskussionen orkar jag inte ta. Nu kommer väl för fan äntligen mitt tåg, gör det inte. Jag som sett fram emot lite egentid, lite vuxentid, men så blir jag fast med en vuxen bäbis. Livets lott.

Det är farligt att leva

Slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar, det är att leva. Sa August Strindberg.

Bara om du lever riskerar du att dö. Och om man ska tro allt man läser och ser, så är nästan allting farligt. Lilla snigel, akta dig!

Basala grejer som att äta, sova, skita kan vara förenade med livsfara. Du kan sätta i halsen. Råka äta något giftigt. Äta för mycket, äta för lite. Du kan drabbas av sömnapné, så du plötsligt slutar andas under sömnen. Akta dig! Terror på Elm Street, man dör i sömnen, riden av en ond mara. Och don't get me started on the bajs. Det kan vara för löst, får hårt, för grynigt, fel färg, fel lukt och sitt för guds skull inte för länge, det kan vara farligt, du får hemorojder, varför inte cancer. Förenat med livsfara.

Alla fordon är jätterisky. Så även apostlahästarna. Man kan halka! Flygplan, bil, buss, helikopter, fritt fall, atmosfear, loopen - don't even think about it. Bäst är nog att ligga hemma i bingen med en störtkruka på huvudet. Fast vid närmare eftertanke är det nog också farligt - kroppen mår ju bäst av att röra på sig. Lagom. Inte i överkant. Idrott är ju också fullt av risker och skador. Inget är så bra som att idrotta heter det, vi måste satsa på ungdomsidrotten basuneras det. Men förmodligen kostar idrottsskador mer än t.ex. knarkskador. Då måste det ju vara minst lika farligt? Hjälp!

Sedan har vi alla larmrapporter. I oändligheten. Akta dig för mobiltelefoner och trådlösa för den delen. Hjärntumörerna lurar runt hörnet. Tatueringar är visst farliga! Det säger de på Nyhetsmorgon just nu, man kan visst inte magnetröntga riktigt på den tatuerade, aj vad farligt. Och bara ett ägg om dagen! Annars blir du åderförkalkad. Ibland är kött farligt, ibland gryn, det beror på var man läser. Lika bra att ta det säkra före det osäkra. Undvik! Båda är farligt. Bränd mat - cancer. Rå mat - tarmproblem. Det finns inga enkla lösningar, den gyllene medelvägen är inte alltid så guldkantad.

Allrajättefarligast är så klart livets godbitar: Att röga, kröga och föröga (som vi säger i Skåne). Vad du än må röka är det farligt, till och med vattenpipan, den med äpplesmak som är så poppis på alternativa uteserveringar, är living on the edge. Man kan inte röka morötter. Sprit är faran själv och borde väl förbjudas. Ett gift, som gör män till våldsbenägna svin och kvinnor till villiga, billiga offer. Och så lite skrumplever på det. Hälsovinster med att dricka ett glas rött om dagen? Därom tvistar de lärde, det kan lika gärna vara livsfarligt. Att ligga, det är förenat med en omåttlig death wish. AIDS my dear. Och gonorré är på frammarsch, stäng ditt kyskhetsbälte för bövelen. Dessutom har man kommit fram till att det sk humana papilomaviruset, som ju leder till livmoderhals- och äggstockscancer, är något nästan alla blir bärare av när de ligger oskyddat. Vad tror du Jade Goody dog av? Av att knulla så klart. HPV kan också sätta sig i mun och svalg, så tro inte du kommer undan med en avsugning.

Så vad gör man? Skiter i allt och lever ständigt på gränsen? Hoppas gud ska fixa allt åt en i slutändan iallafall (åh denna religion - farligast av allt, farligt på ricko)? Eller skaffar sig ett vattentätt försäkringsskydd för alla eventualiteter, investerar i ett husapotek som kan bota varenda krämpa man kan tänkas drabbas av? Ska man ständigt känna efter? Det spänner lite i min armbåge, nu har jag nog fan drabbats av armbågscancer, kan det vara det farliga musklickandets fel? Springer som en skottspole mellan olika doktorer och specialister utifall att?

Eller så lutar man sig tillbaka, tar det lite coolt, hittar en balans, ser det mesta som bluff och båg, väger lite risk mot lite kul, hittar ett sätt att faktiskt leva. För det är tamigibrasan ett sant nöje, om man gör det på riktigt. Ger sig själv lite frihet under ansvar. Jag lever som jag lär. Och den som lever får se.

Ta inte livet alltför allvarligt, du kommer iallafall aldrig ifrån det levande.

Vinet som talar sanning

Ja hej, då vaknade man alltså klockan sex om kvisten med en smak av rävpiss i munnen. Bäbisen ville ligga bredvid och ha napp. Fick hon. Sedan sov vi en sväng till, närmare bestämt till 9.15 då rävens kiss hade avtagit lite i styrka.

Ser att jag fyllebloggat. Med all rätt.

Vill bara poängtera att anledningen att jag och madame Olsson förstår varandra och har roligt tillsammans är INTE bara för att vi båda har barn. Det var löjligt skrivet. Det är så klart andra gemensamma nämnare som gör att vi spelar i samma tuffa liga - såsom en omåttligt stark humor, det faktum att vi båda är synnerligen verbala och smarta och har en någorlunda kompatibel världsbild.

Sedan är det även oklart varför jag börjar svänga mig med engelska uttryck. Tycker jag att jag är tuff eller?

Härligt var det iallafall att busa i sig fyra baljor vin på uteserveringar i anslutning till Möllevångstorget i Malmö.

Det ser vi till att göra om. Nu - back to brassarna. Assa brassa mandelmassa, som min far (väl?) (varför?) brukar (?) säga.

Åh jag älskar denna flicka

Ikväll tänkte jag att jag skulle, till skillnad från normalfallet, högakta en vän till mig. Inte mina barn, nej, för de är i tryggt förvar hemma. De har det bra.

Jag vill poängtera vikten av vänskap, jag vill berätta om hur härligt det var med en kväll på tu man hand.

Let me get u the picture. Vi är två morsor på stan, alright. Snygga nog, don't get me wrong.  Och vi har känt varandra sedan vi var 17. Allt hade kunnat gå snett, vi hade lätt kunnat förlorat varandra på vägen. Den ene kunde sagt bä den andre kunde sagt bu.

Men vi sa hurra. För vi sitter i samma båt, vi har småbarn, och vi förstår varandra. Vi gör faktiskt det. Vi vet att imorgon biter vi i kudden när barnskriket kommer vid sex, vi håller i hatten, vi gör det med ett leende, för vi vet att dessa stunder, med gammal kärlek som rostar aldrig, det är det viktigaste vi kan hålla fast vid.

Så tack för idag, tack för allt, säger jag till Alexandra.