Saturday, December 31, 2011

Jag är vad jag äter

Ett kolhydratsmonster. Ja, för fan. Med svullen buk och ständigt sug. Utom om aftonen när jag är så uppsvälld att jag säger, jeden tag, att nu får det vara nog, imorgon blir det köttrace, kött och fett only.

Så tänker jag tills nästa morgon när flingorna, fruktyoghurten, ostbollarna dukas fram. Mums! Lovisa, idag bakar vi kanelbullar visst gör vi, du måste ju inviga ditt nya Pippi-förkläde, måste du inte.

Sedan lunchar vi så hårt att vi håller oss till långt efter middagen, men självklart äter vi middag ändå, för även om man inte är direkt hungrig kan man ju vara sugen, och däremellan kommer inte fastan som kanske du trodde, nej däremellan kommer chips, kakor och frukt.

Tre kablar till Gotland om dagen och jag håller mig någorlunda i trim. Samt det faktum att det bara är en månad på den brasilianska dieten. Förra gången var det ju nästan 3 månader och jag vägde 72 sexiga kilon vid hemkomsten, vilket jag borde kunna undvika med viss råge denna gång.

Men det är fan inte lätt. Vi på en 50's-diner och det fattar ju tomten själv att jag som gammal Diner-räv var tvungen att sampla stora delar av menyn. Banana spliten i synnerhet. En påse sura bilar hade jag med mig från Sverige - ooops, ingen annan som gillar't, bäst att trycka i sig hela själv. Hotellfrukostbuffé, sockerkaka och pizzabröd, bäst att passa på, bäst att unna sig.

Det är ju jul. Det är ju nyår. Det är ju min födelsedag. Så kan man hålla på i all evinnerlighet, att bjuda sig själv på ursäkter att få kolhydratsfrossa. Tills man blir tjock igen, tills måttet rågas.

Eller iallafall tills vi kommer tillbaka till verkligheten i Svea Rike. Snöar det nu eller vad fan är det som händer? I Assis har vi 30+ om du undrade, men det gjorde du kanske inte.

Just nu i hotellsängen


Vägen till klockrike är kantad av många peddagios

Det är en jävla skillnad på väg och väg, det ska du veta.

De vägar staten byggt är gropiga som de fetaste av kvinnolår, lappade, skakiga och obekväma att resa på. De kostar dock gratis.

De privatägda vägarna är däremot mjuka, jämna och sköna att rulla fram på. Man betalar för förmånen att få köra på dem, till en tant i en lucka, 5-10 pengar kostar kalaset. Och det är det så klart värt, att slippa guppa runt som på ett hästarsle för en liten stund, och det drabbar ingen fattig. Är man fattig tar man omvägar. Mellan Sao Paulo och Assis stannade vi och pröjsade ett 10-tal gånger, you do the maths, kostar det så smakar det.

Det bästa vore så klart om alla vägar var kvalitetsartade, som i gamla Svedala (nåja), men det har den brasilianska ulandsstaten inte råd med. De drar inte in så mycket skatt så att det räcker till några extravaganser såsom farbara vägar. Den rike vill ha alla sina slantar själv, och det får han. Istället för att skatta använder han pengarna till dyra privatförsäkringar för sig själv. Vill du hjälpa, hjälp dig själv. Sådan är mentaliteten. Och sådan måste den vara, det är så man överlever. Hjälper du andra stjälper du dig själv. Det finns för många utanför, fattiga, uslingar, favelor. Sköt dig själv men skit för farao i andra.

På de privata vägarna rullar vi fram mjukt och mysigt, i villfarelsen att världen är rättvis och alla får vad de förtjänar, att det iallafall finns en krage man kan ta sig i.

Bästa restaurangbesöket ever

Det var inte kommunens möraste köttbit eller för den delen snabbaste och trevligaste servicen, det var det ej. Och det regnade lite på oss, så vi fick byta bord så att det iallafall bara regnade på en av oss. Vi fick ingen barnstol för alla var upptagna, och det var ju lite synd.

Men sådana där värdsliga detaljer ska man inte hänga upp sig på.

För det viktigaste var:
ATT LILLA LILLASTE SOV GOTT I SIN VAGN EFTER EN FRUKTBURK, OCH STORA SNYGGASTE ÅT MED GOD APTIT AV KÖTT, RIS OCH PIZZA, SAMT VAR JÄTTEGLAD OCH SKOJIG.

Och ja, nu skriker jag. Av ren pur upphetsning. För det har tamigibrasan aldrig hänt förut, att alla små samtidigt varit så exemplariskt duktiga och lätthanterliga. Oerhört!

Sedan tittade Lovisa på gubbarna som lagar pizza genom ett fönster och snackade så mycket portugisiska att till och med jag hade svårt att hänga med på tugget. Nu börjar det. Tvåspråkigheten.

Todos os sistemas in ordem, som Backyardigans säger (fast det stavas nog inte så).

Friday, December 30, 2011

Car cruising chaos

Det värsta jag vet, iallafall topp tre, iallafall av de saker jag ibland tvingas utsätta mig för i vardagen, är att åka på långfärdsbilresor.

I min egen snygga, rymliga bil är läget något bättre, eftersom jag får plats att sitta där bak, mellan bilstolarna. Då kan jag lättare underhålla, dela ut nappar, mat och kärlek.

Men ge mig en skumpig brasiliansk statsägd väg, ge mig 6 timmar på denna, kanske till en håla vid namn Assis, give it to me, och jag kan försäkra dig om att jag på intet sätt skrattar hela vägen till byn.

Nej,  jag sitter med armen vriden i en ytterst obekväm position för att hålla en utspottsdrabbad napp i liten mun, jag kränger av halva bältet ungefär vart 5:e minut för att våghalsigt slänga mig bak och greppa de 5 nu utspottade napparna, jag tvångssjunger om mumintroll, vita lamm och mamma mus som väcker hela barnaskaran sin, jag svarar så tålmodigt jag kan på frågan VARFÖR DÅ? Svarar jag inte tillräckligt snabbt, alltså inom 1 sekund, skriks det hysteriskt, och då, om man har osis, har nappskojaren som äntligen spottat ut sin sista napp och somnat, vaknat, och börjar skrika den med.

Ja fy fan. Men nu är vi på plats på landsortshotellet, nu ska vi släjtfejda och ha oss. Vi behöver inte tänka på de 6 timmarna i helvetet tillbaka till Sao Paulo, nej inte nu. Nu sover vi.

Thursday, December 29, 2011

Pappa och barn

Posted by Picasa

Mamma och barn

Posted by Picasa

På restaurang i Atibaia


Ludde beställde en brasiliansk delikatess till oss. En hel jävla pumpa fylld med sås och räkor. Gött tyckte jag. Det enda kruxet var att när man blev sugen på att lassa upp mer, som jag så klart blev snabbt som en vessla, fick man inte ta själv utan var tvungen att vänta på att en slav skulle komma och servera. Men snälla nån, tänkte jag, och drog turistkortet - stegade fram till bordet bredvid och tog för mig ur min pumpa. Alla viud bordet  skrattade som om jag var tokig! Och med brasilianska mått mätt var jag säkert det. Mums!

Lovisa matar Uga Tartaruga

Posted by Picasa

Por que?


Yes! Efter dryga två veckor i Brasseland har Lovisa nu börjat byta ut VARFÖR till POR QUE.

Det innebär att det inte nödvändigtvis fortsättningsvis bara är jag som måste sitta inne med en aldrig sinande källa till kunskap.

Igår var det t.ex. den lilla vovon som fick förklara varför det finns hemlösa katter och varför de äter gamla sopor istället för kattmat som Momois katt gör.

Varför sitter träden fast? Ja, det kan stor-vovven säkert berätta.

Varför gillar vissa människor Jesus? Den frågan bollar jag till Papai.

Själv lutar jag mig tillbaka i min hammock och tar en bulle till.

Varför älskar inte alla människor Jesus?

Posted by Picasa

Miniköttbullar till lillaste!

Posted by Picasa

Flickan bada!

Posted by Picasa

Badmintongänget-2011

Posted by Picasa

En solig jul

Men ursäkta mig, jag har firat Jesu fylleridag, mer känd som jul, mer för frosseri och köpglädje än kristen eftertanke, tacksamhet och bön. Tacka fan för det. Gamla traditioner är för sverigedemokrater och andra töntar, jag skapar gärna nya varje år.

Denna jul har jag t.ex. varken haft Kallie Anka, Karl-Bertil, sill eller nubbe. Ingen lutfisk, inget dopp i grytan, ingen högläsning ur julevangeliet, inget trams.

Julafton inleddes i barnpoolen. Plask och lek.

Sedan svepte jag ihop ett gäng köttbullar, en Jansson och några brasilianska korvar. En misslyckad julskinka med senapskladd.  Till det drack vi Brasiliens nationaldryck, Guarana. Först klockan 22 serverades maten, en brassetradition jag hade lite svårt att acceptera, men man får väl ha vett att anpassa sig lite. Ta seden dit man kommer, lida i det tysta.

Efter det delade lilla tomten ut paket till oss. Mitt bästa var en stor göttig sminklåda jag fick av min svärfar, aktarej vad snygg jag kan bli nu. Sedan sköt vi raketer och drack champagne, som vore det nyårsafton allaredan. Man gör alltid så.

Jag saknade min mamma lite, för vad är en jul utan mamma och hennes mat, rävbenen saknade jag framför allt, för sådana mäktar jag personligen ej laga, men jag bet ihop och lekte supermamma själv istället, vad annat kan man göra.

Innan champagneglasen var tömda hade förresten halva gänget redan kastat in handdukarna. Åtminstone svärmojjan (som somnade på en hylla i vardagsrummet), bäbisen och jycken (som hade en fis på tvären och därför behandlades som en bäbis den också). Vi andra sjöng på sista versen vi med, det ska villigt erkännas, man är väl ingen ungdom, men jag tryckte åtminstone i mig ett glas till av den ädla drycken, eftersom det kändes "onödigt" att "vaska". Sån är jag. Skål och hej.


Wednesday, December 21, 2011

Jag har numera 1700 coins i Shoot the apple, hur cool är jag på en skalad banan?

Jag har bara hört talas om det här med barn som klickar runt och köper appar på sina föräldrars mobiltelefoner, aldrig själv drabbats.

Förrän nu då. När jag kollar mina mail gratuleras jag till mina inköp av fullversionen för Kids Preschool puzzles, den kostade bara 18.99, bargain. Att jag däremot köpt s.k. Coins i Shoot the Apple-spelet, det grämde mig mer. 20 dolares som ett skott rakt ut i världsrymden. 138 spänn som lika gärna hade kunnat användas som toalettpapper.

Fan, att hon skulle vara ett sådant klickmonster. Så duktig!

Behöver jag nämna att mina app-köp numera är lösenordsskyddade?

Slut i rutan

Imorgon åker jag in i dimman, i absolut radioskugga, alltså utan internetch, alltså till mitt flotta hus på landet för att fira Jesus födelsedag.

Du får ha en trevlig helg, som min vän Grodan sa.

Lilla Lovisa

Idag när vi var på lekplatsen här nere på gården bjöd Lovisa på en ytterst bisarr show.

Hon fick syn på 3 grabbar i 8-årsåldern som hon absolut ville leka med. Jag förklarade att hon isåfall måste snacka portugisiska och att hon skulle vara beredd på att de eventuellt inte var sugna.

Så svansar hon fram. Säger hej. "oi", säger jag. Sedan börjar hon krumbukta sig och göra konster för dem. Dansar, hoppar jämfota ner från rabattkanten, springer runt i cirklar och börjar göra häftiga monsterljud. Jag fylls av blandade känslor, det hela är gulligt, men också hjärtskärande hur hon gör sig till, lite fånigt, lite överdrivet, lite charmant. Sedan sätter hon sig asnära en av killarna som nästan dör av tjejbaciller. Lovisa fattar nada och fortsätter att snacka svenska med dem. Till och med jag är bättre på att uppbära en konversation på portugisiska. Titta, säger hon till pojkarna och pekar på nåt coolt, visar några danssteg. "olha", papegojar jag. De släpper loss lite och fastnar för det coolaste på Lolos repertoar, monsterljuden. Hjälp, skriker hon förtjust. "succoho", ekar jag.

Sedan leker de faktiskt lite med henne till hennes stora förtjusning. Och hon förstår ju vad de säger, bättre än jag, men svarar fortfarande på svenska. Till slut apar pojkarna efter; "titta" säger de och fnissar, fala sueca, hihi.

Lilla, sötaste. Hoppas de varit lika snälla mot henne även om inte mamma varit där. Hoppas alla alltid nånsin ska vara snälla mot henne.

Sedan på kvällen blev hon sjukt gnällig och trött. Grät så det skvalade och sa "jag vill inte vara här, jag vill hem till London". Åh gulliga.

Vad saknar du mest? Frågade jag.

Svaret kom snabbt: Momoi!

Tuesday, December 20, 2011

De fattiga och de rika

Jag har svårt att vänja mig vid det brasilianska klassamhället. Jag kan inte absoluta tal, men jag gissar att 80% av Sao Paulos befolkning är favelafattig, 15% s.k. Medelklass och 5% onödigt snuskrika som tar sig fram medelst helikopter och bräschar med märken och juveler fast de självklart aldrig visar sig ute på gatan. De landar sina farkoster i heliporten, tex ovanpå det allra flottaste shoppingcentren som man inte kan besöka till fots, så är det bra med det.

Man blandar inte gärna olika klasser, utan man umgås bara med de som har ungefär exakt lika mycket pengar som en själv. På så vis handlar jag och mitt gäng på Villa Lobos, ett typiskt medelklassshoppingcentre. Vissa skillnader finns så klart även inom den egna klassen, mina gränsdragningar är på intet vis absoluta. T.ex. kan de i den övre medelklassen få sin bil parkerad av en tjomme när han anländer med sin bil, s.k. Valet parking, medan medelmedelklassen och lågmedelklassen parkerar själva. Jag parkerar själv! Duktig idiot.

Paulista Avenue tillhör också "min" klass, och detta är vad jag skulle beteckna som stadens centrum, här är det drag under galoscherna, storstadspuls och butikskedjor. Däremot det som heter Centro, som ligger alldeles i stadens mitt, det åker inte jag till, för här är nästintill Favelavarning, jättefarligt och dodgy. Fult som fan också, nergånget och jävligt. Jag vet, för jag har varit där, förra gången jag besökte staden. Hit rekommenderar man inte turister att åka, nehejdutack.

Närmast där jag bor är väl Lapa det som mest kan betecknas som ett centrum, men här hör jag inte hemma, jag är tydligen en klass över Lapa, här är lägre medelklass, lite fulare, lite skitigare, än där jag bor. Dessutom är det billigare, och billigt är inte bra.

Nej, dyrt är bra, dyrt ska det vara. Det allra dyraste man har råd med inom sin klass, det är det man ska sträva efter. Sånt som vi svennebananer högaktar, såsom rabattkuponger och extrapriser, det är det fulaste som finns. Sånt är bara för fattiglappar, vi behöver inte sånt. Gud nåde den som tittar vad saker kostar i affären, det ska man inte bry sig om. Ta isåfall alltid det dyraste! Det är säkert bäst.

En annan märklig sak som är väsenskild från hur det fungerar i Sverige är det här med show-off eller icke. Vi kallar ju det för skryt, att frottera sig i lyx för allmän beskådan, att köpa onödigt krafs anses väl nästintill patetiskt och jag känner iallafall en hemma i Sverige som skäms för att hennes lägenhet är FÖR fin, som hon vore nån slags snobb.

Här är det tvärtom, man ska showa off vad man har, ju finare desto bättre, ju större spenderbyxa desto mer avundsvärt och därmed vackert.

Och har man råd att betala ska man inte göra något tradigt själv. Som att tvätta eller tanka sin bil, sy upp sina byxor, städa sitt hus, tvätta och stryka sina kläder, packa sina kassar i mataffären, hämta sina ungar från skolan - listan kan göras oändlig. Och visst, det är väl livets goda att slippa ta tag i tristessartade vardagssysslor, men för mig är det udda. I min skola har man ju snarare fått lära sig att själv är bäste dräng och så länge man kan stå och gå är det snarare fint att kunna göra och fixa allt själv. För mig känns det ju nästan olustigt om nån butikspersonal hoppar fram som gubben i lådan och packar min Ica-kasse, som en skymf. Hallå där, jag kan faktiskt själv.

Sedan har jag också medfött i mig att man inte ska slösa i onödan, inte låta saker förgås. Det är nästan sjukligt hur gärna jag vill utnyttja saker till fullo, hur jag mår bra av att spara och återvinna. Åtminstone med brasilianska mått mätt.

Det är naturligtvis bara jag som häller vatten i pumptvålen för att få ut det allra sista, de andra har börjat på en ny. Och att jag inte vill använda pappershanddukar att torka mig med på toaletten, är det miljöboven som stångas i mig, eller är det rentav skönare att torka händerna på en frottéhandduk? Häromdagen var det någon som slängde våra rester från den kinesiska takeawayen, trots att det var minst två portioner kvar, aj vad det sved. Men jag är som sagt lite sjuk, jag blir vansinnig om jag gjort mjölk eller välling till bäbis och hon sedan inte dricker, inte mest för det missade näringsintaget, utan för att jag blir tvungen att SLÄNGA DYR MAT.

Sedan att vi inte återvinner någonting alls här, det tål jag inte ens att tänka på, för då mår jag så dåligt över sopberget. Jag sopar helt enkelt under mattan istället.

Tilläggas bör att jag är ju inte bara extrapriskåt och sparsam (snål, tänker du), jag gillar även när det är lite sunkigt och enkelt. Hell, det var väl inte för intet The Good Mixer och Dublin Castle var mina favorithak i Camden, och när jag kom in på lyxiga Gilgamesh började jag snarare skruva på mig. Jag gillar helt enkelt inte när det är för flott, jag vill inte ha varken fjäsk eller genvägar.

Fult är ibland fint och BOB betyder fortfarande billigt och bra.

Nu vill jag på intet sätt kritisera Brasilien, jag vill bara belysa skillnaderna. Hur olika det fungerar, hur olika man tänker. När jag läst ut min julklappsbok, som jag för övrigt redan öppnat, A concise history of Brazil, då kommer jag förhoppningsvis förstå mitt nya, andra hemland bättre.

Tills dess får jag tyvärr sitta här och häva ur mig från min inbyggda kunskapskälla och ge en något dräpande analys. För sån är jag.

Bara att vänja sig

Gubbar som gör Kalle Anka-ljud i hissen, tanter som gullar, utrop av gillande a la que linda.

Som snygg kommer man inte undan i Brasilien. Det ska ojas och tindras och klappas och vinkas.






Jag har sjukt snygga barn har jag förstått. Det säger folk till mig varje dag. God jul och obrigada säger jag.

Nagel i ögat

Det är inte ofta idiomatiska uttryck beskriver ett verkligt skeende. Jag menar, har du någonsin anat några ugglor i mossen, har någon satt sin sista potatis verkligen, var det någon som sålde skinnet innan björnen var skjuten, det var väl bara trams? Hur blir man blåst på konfekten? Brann det i knutarna när du hade brådis? Fick du en fjäder i hatten när du var duktig? Har du någonsin burit upp en vagn såsom ett femte hjul? Gled du in i rummet på en räkmacka, gjorde du det? Kladdigt? Gick du in i väggen, slog du i när du var utbränd, hände det på ricko? Hade du för många järn i elden, tro? Sålde du smöret och sen tappade du pengarna? Hoppade du i galen tunna?

Nej, jag tänkte väl det. Tomtar på loftet. Inte alla hästarna i stallet.

Men igår när jag gosade med min dotter stack det plötsligt till i ögat. Jag tänkte som busschauffören att vad fan, och försökte ignorera det, men aj vad det sved, vad fan var det, fick jag in lite hår, var det nån gammal frisörsvätska, blir jag blind?

Lite senare när jag ska tvätta fejjan och gå och knyta mig kikar jag i ögat, och tamigfan, sitter det inte en liten mininagel där i vrån, jo jag skojar inte, jag hade en nagel i ögat. En nyklippt bäbisnagel som förmodligen fastnat i mitt Lolo-lockiga hår. Vad ger du mig för den.

Monday, December 19, 2011

Vi hittade inte Gojoj

Dagens "Jag kunde ha klämt mig" stod jag för.

Vid sänggåendet kunde vi inte hitta Guran. Vi letade överallt i hela lägenheten, i alla vrår och alla skåp. Och under letandet stegrades min skräck. Tänk om han är borta? Tänk om jag aldrig får tillbaka min Gojoj? Herregud, det första jag skulle rädda i en brand, förutom levande varelser. Han kan inte vara borta!

Hur kunde jag vara så jävla dum att jag lät Lovisa ta med honom till Villa Lobos Shopping Centre? Självklart tappade hon bort honom där, och något fattigt jävla skitbarn snodde honom. Jag döööör. På riktigt började jag gråta inombords, det var bara fasaden som hölls uppe för att inte skrämma Lovisa alltför mycket.

Alldeles skakig blev jag, och paralyserad i tanken. Var har vi varit? Bara Villa Lobos väl, alltid detta Villa Lobos. Kan vi åka dit nu på studs och leta? Nej, det är stängt. Jag dööör.

Och skrämmer upp Lovisa så klart. Skäller på henne att hon slarvat bort min Gojoj. Hur kunde jag, hur kunde hon, vandrar i cirklar, på riktigt, i tanken.

Tills min man, min hjälte, min älskade, vräker sig ner under sängen och drar fram den lille gynnaren. Min Guran! Som ett litet barn kramar jag honom, inser samtidigt min cp-skada, men kan inte bärga mig i min lycka.

Till saken hör att min man, om än duktig på många sätt och vis, är sämst i världshistorien på att hitta saker. Var är mina glasögon kan han säga, så har han dem i handen. Jag hittar inte min keps, så ligger den på hatthyllan. Mina nycklar är borta, så ligger de under en tidning. Alltid springer jag runt och letar upp hans skit med lätthet. Han är fan en legend på att hitta dåligt. Men Guran hittade han snyggast i stan, det är kärlek det!

Nu sover han hos Lovisa. Och han ska aldrig mer lämna vår sida, aldrig mer försvinna.

Älskade Gojoj.


Vamos na piscina!



Night out in Sampa

Förutom bakfylleträsket var det så klart ball att gå ut och svänga lurviga i Sao Paulo. Eller Sampa som vi som bor här säger. Och ja, jag dansade. På ett ungdomsdisko. Bara en sån sak gör ju att man inser att jag var mer än lovligt rund under fötterna.

Det fånigaste som hände på diskot stod jag för övrigt för. Vad som utlovades var ett "indie-disko" och då tänker man ju att det ska vara en smula rockigt - inte cheesy disko och favela-musik. Men det var vad som bjöds. I min fjantdimma går jag då fram till Mr DJ och säger något i stil med "it's supposed to be a indie-disco, what is this??" - varpå han ger mig en mobiltelefon i vilken han ber mig skriva i en notepad-app vilka band jag vill höra. Varpå jag skriver: Kaiser Chiefs & Depeche Mode. Indie var det ja. Om det var det mest indie jag kunde komma med, kanske jag skulle fundera på att gå hem och lägga mig med en freestyle istället. Kan man tänka. Eller nöja mig med Lady Gaga-diskot som erbjöds. Dansade gjorde jag iallafall, som en tönt med höjd näve, fräckast i kommunen tyckte jag då, nu not so much.

Ett intressant system de hade var att när man gick in fick man ett charge card, som man drog i baren varje gång man handlade och så betalade man istället för hela kalaset när man lämnade stället. Det fanns även ett hett erbjudande om drink all you want för 45 reais - det hade ju jag tyckt var givet om jag fått bestämma, men det tyckte alltså inte min man. Det fattar ju annars alla att om det var någon som skulle ha förmågan att utnyttja det kortet till fullo var det jag, mästerdrickaren. Smygalkisen. I can outdrink my husband any day. Tuff i stundens hetta med en flaska i min hand, långt mindre coolare nästa dag i min bakfyllefosterställning.

I Brasilien dricker folk inte så mycket, så det funkar väl med ett sådant system. Att dricka upp 45 reais (x4 så får du svenska pengar), det gör man bara inte. Då blir man ju full, hemska tanke! Tänk dig ett liknande system på typ Dublin Castle, det hade ju aldrig gått. Varenda jävel hade ju var och en tömt baren, sugit i sig tills de däckade i sofforna och på toaletterna. Sedan vore det ju också jävligt lätt att fuska - att en köpte frikort och sedan hämtade ut drinkar till sina kompisar. Men som sagt, med en kundkrets som är där mer för att dansa än för att dricka (sjukt, I know), kan man erbjuda detta utan att bli ruinerad.

Stället, som hette Fun House, skulle förresten öppna klockan 11, och där stod vi och drog i dörren kvart över, men de ville vänta lite med att öppna, oklart varför. Vi gick till ett närliggande ölhak så länge, där det satt en gubbe och sov vid ett bord. I Sverige hade han så klart blivit utslängd, här kom servitören fram, stagade upp honom och hällde upp mer öl i hans glas. Lite vackert på nåt sätt.

På gatan gick hororna, lagliga sådana, och man kunde inte avgöra vilka som var män i kvinnokläder och vilka som var kvinnor i horkläder. Det är väl samma sak, bara att den ena sorten råkar ha penis, big deal liksom. Ligg som ligg, sug som sug, hål som hål.

När Lustiga Huset äntligen öppnade vid typ midnatt höll jag på att inte komma in. För jag hade inget ID. Men dra mig baklänges sa jag, jag är ju typ äldst på stället. Jag är ju turist, javisst. Kom igen nu. Dörrvakten var tvungen att ringa ägaren för att få tillåtelse att släppa in den svenska tanten. Oh yes, in kom jag till slut. Och i ärlighetens namn var det nog inte ens pga underage-vittring de tvekade, det var snarare en säkerhetsbestämmelse att alla måste identifiera sig, men man kan väl få drömma.

Sugnast i kommunen var jag ja. Kunde till och med gå och beställa själv med mitt charge card när man man inte orkade hänga med i mitt tempo. Uma cerveja por favor, uma Brahma, köng I am.

Som om natten var ung gick vi efteråt på Padaria och käkade kött och desserter. Jag blev så tjock av denna afton att en kärring på Villa Lobos idag frågade min man om det var en bäbis i min mage. Fy fan, förnedringen.

Jag bjuder på lite bilder från aftonen, sån är jag, givmild och utlämnande, helt enligt principen "visa fittan får du popcorn".

Anmärkningsvärt är att vi som vore vi några jävla fjortisar stoltserar med våra ölflaskor på typ varje bild, som om det vore coolt på något sätt, som om vi ägde värden. Det kanske det kändes som då, men det kan jag berätta nu när jag återfått mitt förnuft, att så jävla coola var vi inte, iallafall inte jag.

Skål ta mig i brasan, här är jag inte full än

Min svåger och hans donna

Tufftanten med ungdomslandslaget

Vad är det för öl, Inek? Frågade jag min man. Cp ja.

Det var faktiskt inte bara jag som var sugen och cp

Ungdomarna är tuffa på riktigt iallafall

Tant mer löjlig i sin framtoning

Lite gammal hederlig fyllekärlek

Filmposter-kärlekspar



Sunday, December 18, 2011

Så här snygga var vi runt halv fem i morse

Då vi besökte Bella Paulista för att trycka i oss kött med efterrätt.
Den där desserten som jag drömt om sedan förra gången jag var här för typ 1,5 år sedan.
Nu minns jag inte hur den smakade. Dröm krossad.

Bakisspya

Alltså, en tant som slår klackarna i taket så anmärkningsvärt sällan glömmer ju mellan varven.

Men nu du. Nu ska jag. Aldrig. Mer. Bli. Askalas.

Salongsberusad kan jag gärna bjuda på, inga problem, men det här att dricka som om det inte fanns en morgondag, det lägger jag ner nu vid 35 års ålder.

För det finns ju alltid en morgondag. Som young, free and single kunde man ju spendera bakisdagarna i sängen, men det funkar ju inte för en tvåbarnsmamma som förväntas vara stabil, pedagogisk och duktig hela dagen lång. Särskilt inte när man är på semester och spexiga biläventyr pockar på.

Klockan var väl ungefär 13 när jag slutligen tvingades ur bädden, tog min spypåse och slumrade vidare i bilen. Inte ok.

Spyan lurade bakom tungspenen, vilket gjorde att jag inte kunde varken prata eller äta. Käck fru att visa upp liksom. Www.bramamma.com.

Typ klockan 18 hade jag kvicknat till tillräckligt för att trycka i mig en mindre påse chips. Läckert? Nej, inte det minsta. Osexigt och patetiskt, om du frågar mig.

Aldrig mer tokfylla, var det ja. Ta en Cola emellanåt och chilla vettja. Fullast vinner? Nej, skulle inte tro det va. Idag känner jag mig som alltså annat än en vinnare.

Friday, December 16, 2011

Man får passa på att smida medan man är som snyggast


Pour some sugar on me

I brasiliansk barnmat pillar de i både salt och socker. Det är sant, det är säkert. Nestléburkarna har salt adderat redan från 6 månader. Bäbisgrötens andra största ingrediens är, just det, socker.

Nestlé anpassar sin produkt efter mottagarens önskemål, så klart. I Brasseland anses barn ej må dåligt av salt och socker, medan dessa tillsatser i Sverige är att beteckna som livsfarliga.

Hur gör då en Svennis-turist som undertecknad när hon möts av detta utbud? Ställer hon sig och maler eget kött, kokar egna saltfria grönsaker? Nej du, jag tar seden dit jag kommer, tänker att de brasilianska barnen ser ju välhängda ut, ingen har dött av lite salt, ingen har blivit knarkare för att han provade socker i späd ålder. Och matar min 10-månaders baby med denna enligt Livsmedelsverket otillbörliga kost. Call it what you want, I still call it love (som nåt pojkband så förnuftigt sa).

Ser hon ut att må dåligt? Hon dricker iofs en jävla massa vatten och kissar blöjan full på ett kick, men det beror väl på att det är sommar nu i december.



Thursday, December 15, 2011

Mitt glamorösa liv

Snyggast iallafall i den här kommunen. Efter ett par timmar på salong, där jag behandlades som den svenska prinsessa jag är, var jag såhär läcker. Frisören kuppade på slutet och gav mig lockar som min dotter. Cabello da Lovisa! Muito bonita, bem gostoso, por favor, obrigada.

Att jag sedan kom hem och en spydde på min arm samt ner i min sko och en annan fick diarré och jag sprutade ner väggen med bajsvatten när jag skulle tömma pottan (och säkert ner i min spyiga sko också) - det hör inte hit.

Mitt liv känns glamoröst. Och jag är snygg i mina Lovisa-lockar.


Lolo & Papai Noel på Villa Lobos

Varje dag besöker vi Villa Lobos Shopping, man gör alltid så, det är hit de rika åker. Vill man så kan en tjomme parkera bilen åt en, om man inte orkar själv. Kostar det så smakar det. En annan skojare packar kassen åt dig i matbutiken, sånt ska man inte behöva göra själv. Orka liksom. Hemhjälp har alla med självrespekt. Har du solbränna? Usch och fy, blek som en vintergrå svenne är finast ju, den brune har jobbat ute i nån trädgård, är alltså fattig, är alltså tjänstefolk. Tig med din bränna och bär ut mina sopor.

Idag var Papai Noel på Villa Lobos och alla barn fick sätta sig i hans knä och viska i hans håriga öra vad de önskar sig. Här sitter Lolo och gör världen till en vackrare plats att vara.

Obs. Killen till vänster är Papai Ludde, men luras icke att tro att kärringen till höger i porrig juldräkt (kolla in stripklubbshandskarna!) är jag, för det är det icke. Jag står bakom kameran. Så vet du det.

Wednesday, December 14, 2011

Oi oi

Vilken köng jag är på portugisiska, märker jag. Alltså jag snackar inte så snyggt, men jag fattar mycket. Lovisa envisas att snacka svennebananska med vovo-arna som fattar nada, ibland får jag hoppa in som hjälten och översätta.

På portugisiska heter ju farmor och farfar vovó och vovô, den skillnaden fattar ju inte en jävel, man ska typ se ut som en hamster när man säger farmor, annars är det samma. Lovisa har tidigare löst detta genom att säga "den andra vovo" - nu har hon förfinat distinktionen ytterligare genom att referera till farfar såsom "den lilla vovo", så jävla gulligt! "Var är den lilla vovo", frågar hon och jag dör sötdöden.

Lovisa och den lilla Vovo delar sovrum, på kvällen ligger de i Lovisas säng med Lilla Prinsen-lakan och läser de nya brasilianska böckerna, som bästisar.

Igår var vi i det snygga shoppinghålet Villa Lobos. Märkligt med granar och glitter i tropisk hetta iklädd shorts. Lovisa fattade så klart genast att är man gullig och tjatig får man allt man pekar på. Fast när hon satte på sig en lysgul anskrämlig top med Barbietryck och det började rycka i stor-vovos börs, då var jag stursk och sa NEJ. Någon måtta får det vara.

I övrigt undviker vi farliga favelas, håller oss på vår västländska civiliserade kant och äter en sjuhelvetes massa frukt och blir tjocka och fina. Ludde, han är upptagen med byråkratiska göromål, fyller i papper, betalar avgifter, besöker myndigheter och annat supertrist.

Vårt tjänstehjon stryker våra trosor. Läget är gott.

Tuesday, December 13, 2011

Plötsligt i Sao Paulo

Jisses jävlar, här kan vi snacka äventyr.

Det värsta var ingenting av det jag befarat. Mina barn var jättesnälla nästan hela tiden - alla på planet måste ha tänkt: "vilka fantastiskt välartade flickor, och snygga är de också". Taxin kom som den skulle, chauffören hette Elias och bjöd på godis. Tåget for i flygande fläng över bron. Inga problem vid incheckningen med flertalet flaskor över 100ml, "we got children here" för att citera min mamma, funkar alltid.

Ingen störtade, ingen dog.

Men...

Invaggade i tron att "det här går ju smidigt", tryckte vi i oss massa kolhydrater på Madrids flygplats, skrattade ikapp med vår bäbis i rulltrapporna, kom smidigt fram till vår terminal, tittar på monitorn och Bam-chacka-lack. Tid ändrad från 00:20 till 09:00, var vänlig kontakta ert flygbolag.

Ta mig i brasan och dra mig baklänges, vi plockar fram "we got children"-kortet igen, och hoppar hela 100-meterskön till Iberias customer service. Här får ni en hotellnatt - var god ta bussen till Melia Barajas Madrid. Och det gjorde vi. Det jävligaste i den kråksången är att det säkert ligger skitnära där min bästa spanska kompis Maria bor, och det hade ju varit ett ypperligt tillfälle att döda ett par timmar i en hotellbar, men den rackaren satt då på ett plan FRÅN sydamerika, vilken grej.

Klockan sex blev vi väckta, ivägkörda till en frukostbuffé ingen var sugen på och sedan bussade tillbaka till flygplatsen. Dråpslaget var att Iberia inte erbjöd individuella maskiner för varje säte, utan bara en liten trams-tv som ett bevis på löjlighet 10 meter fram. Som visade en film om hundar som knullar (och pratar), jag dör vad trist (Marney & Me). Vi spelade Toca Boca så klart, och väntade på mat mest hela tiden, man gör alltid så. Medpassagerarna sov som grisar.

Så landade vi och fick brasilianskt kramkalas och hyrde en Ford i vilken vi installerade de nya barnstolarna. Nu skulle vi bara köra i konvoj till Villa Hamburguesa, hemma, så flott, så gott. Follow that car, väste jag till Ludde, som en amerikansk gangsterbrud.

Men vid avfarten mot stan gjorde Ludde en omkörning av sin faders fordon, och körde istället rakt fram. Och det var här det verkliga helvetet brakade loss, det jag inte hade kunnat förutspå i min resfeber.

Utan möjlighet att vända rullade vi nu in i det farligaste av läskighter, favelaområden där ligister och banditer rusar fram till flotta bilar, slår sönder rutor och stjäl små barn och plånböcker. Sao Paulo är ju en stad som är helt ok om man håller sig i de "fina" områdena, men som är hell on earth om man hamnar fel. Och jävligt fel hamnade vi. Bilföraren fick panik, och det är ju inte bra alls, att sitta bredvid en förare som får panik, och samtidigt ha små barn bak i bilen som är trötta, hungriga och nu också rädda, ingen hit. Jävla tur att Isabella iallafall valde att somna i sin nya snygga stol. Staden blev fulare och fulare, blev till en kåkstad, mörkt och jävligt, svart och farligt. Varje gång vi stannade vid ett trafikljus spände jag mig som en kärring, såg svarta skuggor och farliga män med pistol i ögonvråarna, riktigt skakade av rädsla. Som en kärring, jag sa ju det. Samtidigt i baksätet stegrades Lovisas panik, och jag insåg att här krävs det lite teater. Let's be parents, liksom.

Och jag babblade. Om fina, glada saker. Om Alfons och Milla och Mamma Mu som läser Pippi, som är vän med Bamse och Monica, som är stark, fast inte så stark som Pippi, och Cascão som vill vara smutsig som Emma Tvärtemot, och alla dessa glada gubbar och figurer. Och hallon, blommor, hästar, giraffer, gå på zoo, jultomten, presenter och stranden och sandslott. I en enda salig blandning och röra och darr på stämman. "Vamos conversa!" grät Lovisa varje gång jag tystnade. Och jag sjöng om Trollmor, Lille Katt och Plingelingetåget tills jag blev hes. Tills Ludde hittade en väg tillbaka efter timmar av vidrigt irrande i vidriga kvarter med vidriga knarkiga fula icke-hus. Stannar vi så dör vi, och bilen går sönder är vi förlorade, om vi inte hittar tillbaka svälter vi ihjäl, blir vi rånade på telefoner, datorer och barn - lösensumma en miljon dolares, som hittat.

Sedan körde Ludde som en rallykung i 130 tillbaka och hittade ett stråk till rätt del av staden, som ju är stor som hela Skåne fast med 15 miljoner apor i den, hamnar du fel kan du lika gärna vara i Kristianstad när du tog fel avfart till Östra Torn, there is no way back, raka spåret till helvetet, akta dig, lilla svenska flicka. När vi äntligen hittat hem stod vovo-arna med luren redo att ringa polisen. Läbbigt alltihopa, men som helskinnad kan man nu in hindsight tycka att man var lite väl fjompig. Inget hände ju.

Men helt otippat blev alltså den allra sista etappen på vår resa, som började söndag vid lunchtid och inte var över förrän tisdag morgon klockan 01:00, den jobbigaste, mest förfärliga och farliga.

Men skit i det nu, för nu är vi här och mina fina flickor är glada och leker i sina nya klänningar, barrar i nya pottan, sover i nya sängar och dricker brasseyoughurt, kökar ostbollar. Alla mår bra, ingen mår dåligt, nu ska vi ha roligt, solen lyser, god jul, tjenamoss!

Saturday, December 10, 2011

Är det bara jag?

En fattar ingenting, den andra förstår lite att det är spännande grejer på g - vi ska flyga flygplan, träffa vovo-arna, bygga sandslott på strand hurra, den  tredje sitter lugnt vid sin datamaskin och läser om nån jävla total eclipse of the moon.

Är det bara jag som spänner mig?

Har jag nu packat allt, packat lätt, packat rätt?

Solglajor, Aladdinask, tomteluva, shorts, Absolut vodka, Lovisas specialjulklapp, tillräckligt många trosor, SOS international-kortet, sminkväskan (trots att det tydligen bara är hororna som sminkar sig i Brasseland), pass, pengar och p-piljetter. Check, check. Tick the box.

Tänk om...

Taxin inte kommer
Bron är stängd pga blåst
Vår biljett plötsligt inte gäller
Man inte får ta med barnmat ombord
Vi tappar bort Lovisa i Madrid
Barnen bara skriker så att ingen kan sova på hela planet och alla hatar oss
Eller vi störtar i Atlanthavet

Jag har dock lovat mamma att se till att flygplanspiloten kör lågt och sakta, så det sista behöver vi iallafall inte oroa oss för. Tacka fan för det.

Friday, December 09, 2011

Adjö lilla Pippi, adjö

Kom på en lite tragisk grej. Att det finns ingen som kommer att sakna mig under min dryga månatliga bortavaro. Förutom min gamla kärnfamilj då. Men jag har alltså inga vänner som jag träffar tillräckligt ofta för att de ska tycka att det är jobbigt att de inte får chansen att se mig på en månad.

Missförstå mig rätt, jag HAR vänner, men de som bor i bygden lever småbarnsliv eller är busy på annat sätt och kan bara ses en gång i kvartalet, och de som älskar mig mest bor inte i närheten, så de sitter säkert på Öland, i London, i LA, i Stockholm, i Göteborg, i Bangkok, i Madrid/Valparaiso och saknar mig iallafall mest hela tiden, men för dem spelar det ju ingen roll om jag befinner mig i Lund eller Sao Paulo liksom. De har ju hur som helst ingen chans att få klämma på mig i vardagen.

Ikväll ska jag hänga med mamma, pappa, barn. Sedan är det bara att packa kappsäcken och ge sig av på äventyr. Fy fan vad spännande.

Wednesday, December 07, 2011

Lost in transition


Jag sitter inte precis med ena foten i graven, det gör jag inte. Jag är på gång, som Tomas Ledin sjöng så fult, jag är laddad, jag är tänd. På söndag flyger jag i luften.

Vad ska man ha med sig när man reser till Brasilien i en hel månad? Det känns ju synnerligen barockt att resa i täckblus och mössa med en resväska full med sommarklänningar, flipflops och solglajor. Men det är så det är, det är så man gör. Firar julen i bikini (över min sladdriga tantkropp).

Ett paket pepparkakor ska jag väl ha med mig. Glögg skiter jag nog i. En flaska sprit till de tuffaste av de femtioelva brasilianska kussarna. Snus vore kanske gott. Annars finns det allt jag behöver - papayor, glassar och ostbollar.

Passet är förnyat, försäkringen gäller visst i 45 dagar, resan är betald, taximocka.

Ska bara packa lite. Kasta in all skit i garderoben, den satans bibeln, nån gammal trosa, och sopa av golven så att det blir fint på Hotell Carlsson.

Det blir en jul både utan snö och utan Jesus. Den skojaren har visserligen aldrig varit bjuden till mitt kalas, men han brukar ju figurera lite i bakgrunden, i form av nån visa, i form av nåt gammalt ljus. Det strålar en stjärna förunderligt blid. Ut med busen, säger jag, fram med hädiskheten, lite blasfemi tar ingen skada av. I den katolska högborgen ska jag sprida mitt ateistiska budskap som ett julevangelium.

Watch me and learn, att svära i kyrkan är det tuffaste jag vet.

Det känns lite overkligt, men min nästa hälsning kan vara från stranden.

Friday, December 02, 2011

Allt blir mycket roligare om man är snygg

Du ska inte tro att du är nåt. Sminka dig helst inte alls och om du måste, sparsamt. Så att du ser fräsch och naturlig ut, men fortfarande så att du ser osminkad ut. Och kläder ska vara diskreta. Du får inte se för uppklädd ut, inte för utmanande. Folk kan ju tro nåt. Tex att du vill ligga. Eller i värsta fall att du tror du är snygg.

Känns det igen?

Nu har jag aldrig riktigt varit ute i svängen på landsbygden eller för den delen på Stureplan, men i Lund och Malmö i de kretsar jag vistats tycks dessa oskrivna regler vara kutym. Vi är vanliga, medelklassiga, vi ska inte sticka ut. Ögonskugga eventuellt till fest men alltid i en diskret färg, kjolar i rätt längd, smakfulla dekoltage - och med det avses att du inte ser några bröst alls i urringningen.

Akta dig så att det inte ser ut som om du har ansträngt dig, som om du tyckte du var snygg, läcker eller sexig. Och om någon annan säger att du är fin ska du säga något i stil med "äsch, den här gamla trasan", le blygt och genast återgälda komplimangen.

Känns det igen eller tar jag i med hårdhandskarna, överdriver jag, hittar jag på hittepå?

Men vore inte tillvaron bra mycket trevligare om fler insåg att allt blir mycket roligare om man är snygg. Och med snygg menar jag snyggast möjlig med de grundförutsättningar du har.

I England är genomsnittsmänniskan lite fulare än svensken över lag. Förlåt, men så är det. På samma sätt som den genomsnittlige norrmannen är lite snyggare än sin svenske landsman. There, I said it. Rasist javisst. Engelska kvinnor har stripigt hår, är glosögda och har spetsigare näsor - i större utsträckning än svenska flickor. Fact.

Just därför var jag typ "snygg" i UK - medan jag väl i Sverige är "vanlig". Jag märkte iallafall skillnaden. Plötsligt var jag het(are). Det kunde hända att jag gick in på en pub och var snyggast på stället. Det händer aldrig i Sverige. TROTS att svennarna vill se så fucking naturliga ut. Medan däremot engelskorna vill smeta på sig blå kajal även anno 2006, klä sig i glittriga, fransiga toppar och pumps till jeans. De anstränger sig iallafall, det får man ge dem.

Och jag hade väl kunnat vara lite småsnygg i min svenska naturlighet, om jag bara fuskat lite med ögonbrynspenna och mascara. Men jag brukade ta i från tårna med min sminkväska - och då blev jag vad vi kallar i England "stunning".



What a lucky man. Eller?
Det är fruktansvärt fult att skryta om hur snygg man är. I know. Men det här är några av mina favoritbilder på mig. Jag tycker verkligen att jag är fin. Dekoltaget på den första är inte att leka med, fy fan vad läckert. Sängkammarblick med rådjursögon! Och suget i blicken på den andra. Intensiteten i de blåa! Och det förnöjda flinet på den sista. Fick jag ligga, eller? ja, det fick jag bevisligen.

För att ta ned mig själv på jorden kan jag avslöja att jag numera för det mesta är förbannat ful. Nu för tiden har jag istället vackra barn, tider förändras, en ny generation tar över. Och det är helt ok. Jag bjuder på det.

Men i London var jag dödssnygg nästan jämt (nåja) och jävlar i min box vad roligt jag hade.

Varför denna fokus på tjock/smal?

Nu har man kommit fram till att tonårstjejer är mer missnöjda med sina kroppar än tonårspojkar, TROTS att tonårskillar statistiskt sett är tjockare. Hur är det möjligt?

Klart det är idealhetsandets fel, där idealet är att vara mager som Victoria Beckham, att köka bäbismat, att mumsa ett äpple och sedan träna två timmar på gymmet.

Där allt handlar om att vara SMAL. Vi hetsas till ätstörningar, heter det. Den ene vill vara magrare än den andra. Bara man är smal så fixar sig allt, hets hets.Åh, alla dessa farliga ideal som föder komplex. Does my ass look big in this?

Är det så? Smal är lika med snygg?

Nej, det jävligaste man kan vara är väl ändå att vara ful. En tjock(are) kropp är inte per automatik ful. En mager människa heller inte automatiskt snygg. Jag fattar helt enkelt inte detta eviga fokus på smal/tjock. Det är väl inte där den huvudsakliga snyggheten sitter? 10 kilo hit eller dit gör mig veterligen ingen skillnad för snyggheten och därmed inte nöjdheten över ett utseende.

Du kan väga 40 kilo, men har du långa bröst, fladdriga blygdläppar och krokig näsa, är du väl fortfarande inte snygg? En oproportionerlig kropp blir väl inte särskilt mer balanserad för att du är spinkig, vassa knän, låren i skorna, spretiga tår - det finns ju kvar?

Jag har personligen ALDRIG i min ungdom varit varken nöjd eller missnöjd med min smalhet/tjocklek, det är andra saker jag nojat över isåfall.

Fulheten sitter i betraktarens ögon lika väl som skönheten, antar jag, men det finns väl ändå något slags vedertaget fulhetsbegrepp? Att vara gravt överviktig är så klart fult, men nu tycks det mer handla om ett par överflödskilon, det gör ingen ful. Glosögon, alltså sådana som står ut som om de var på väg att ploppa ur skallen är väl heller inte snyggt? Eller för den delen fiskögon? Det är väl sammetslena rådjursögon med sängkammarblick man ska ha? Obefintliga läppar ser stramt och fult ut. Elefantöron blir mest bara löjligt. Galna uppsyner är nog så skrämmande och alls inget snyggt. Små bröst, stor röv - en dålig kombo, och tvärtom också. I could go on forever, but you get my point. Fulheten kommer med födseln, den kan du inte banta bort om du har drabbats.

Och karlar vill ju iallafall ha något att ta i när åskan går, så vad är hetsen med fetman, den är synnerligen överdriven, om du frågar mig. Nej, att man är missnöjd med sitt utseende, det förstår jag absolut, människor är ju inte så jävla vackra över lag, men att skylla på vikten och förebildshetsa om trådsmala modeller, det är ju bara trams. Folk borde sluta noja över sina vikter och må dåligt över hur fula de är istället, tycker jag.

Mycket packade jag med mig från London - Slut i rutan

I wasn't born in Camden, but I got here as fast as I could. Jag växte upp i London, kan man säga. Det var här jag till slut blev vuxen, även om det tog lite tid. Självklart har det format mig. Gjort mig till en bättre person, tror jag själv. Andra skulle kanske hävda motsatsen. Ofta känner jag att jag inte passar in i hans majestät Sven Banans mallar. För jag är ju stöpt i Camdéns galna värld, och där får man vara som man vill, och det är det som är så jävla underbart.

En kompis till mig, vi kan kalla honom Lill-Fredrk för det är så han heter, hade emailadressen doin_london@hotmail.com. För när han flyttade till London någon gång sent 90-tal tänkte han väl som alla andra tjejlumpare att det blir väl ett halvår högst ett år av äventyr innan jag flyger hem till Sverige igen och "brukar allvar". Det är ju så man tänker, det var så jag tänkte. Men så blir det 8 år och ett helt liv.

Lill-Fredrik bor för övrigt kvar och är numera gift och har säkert en bäbis på väg. Det går alltså att bli vuxen även i London, det är bara lite svårare. Tror jag.

Vad jag packade med mig från London - Del 7 - Minnet av en minneslucka

På pappret hade jag betecknats som alkoholiserad. Det var det många av mina vänner som hade. Herregud, var går gränsen, 14 units i veckan som max, det hann man ju med på en eller två kvällar, inga problem. Alla vi snygga som tog oss darriga till jobbet och sedan satt och nästan småspydde tills man vaknade till liv fram emot eftermiddagen och började drömma om nästa pubbesök. Hur det gula guldet i pintglaset skulle svalka den törstande strupen, hur vi skulle skoja, skratta, flörta, busa, låna en pinne, hångla upp en hårdrockare. Eller syntare för den delen. Alla vill ligga.

För det var ju så roligt! Hela tiden hade vi roligt. Fast efter den femte pinten eller så brukade jag inte komma ihåg mycket, det var ju lite tråkigt, särskilt om det inte fanns någon som kunde återberätta, vilket det dock ofta fanns. Eller så fanns det bildbevis. Kanske nån gammal stämpel eller biljett i fickan. Jaså, jag har BUGBEAR stämplat på armen, då var jag alltså på Dublin Castle efter Mixern. Undrar om jag hånglade med någon, kanske åtminstone nån dörrvakt eller DJ, man gör alltid så. Vems soffa är det jag vaknar i? Jaså, Hue och Yvonnes, då var det nog efterfest. Ja se på fan, där ligger Rick Gill och slaggar dräggel i andra soffan. Undrar om jag får åka med indiern i taxin till jobbet? Det smakar kebabsås, alltså tryckte jag nog i mig en på vägen. Så fick man pussla, så fick man analysera. Ringa de andra och be dem fylla i. Vad gjorde vi sen, vem var där, vad sa han, vad gjorde vi? Gud, sa galet! Jag minns inget, men skojigt var det.

Jag har sett total dekadens, jag har varit en del av den. Alldeles för mycket att dricka, alldeles för mycket efterfester, squatpartyn, hångel man knappt minns och otaliga bakisdagar på jobbet. Man gör alltid så.

Galenskap ja, men ändå så rätt på nåt sätt, alla människor och vänner man träffade varje dag, ute i svängen, alla stammisar, alla dagliga kontakter, alla skratt och cp-fyllor. Och även om jag inte saknar de ytliga bekantskaperna och att vara kastrullfull nästan jämt, så saknar jag att ha tätt socialt umgänge med någon annan än min familj. De vänner jag gillar mest träffar jag numera bara typ en gång i halvåret, vad blir det på det, inga djupare relationer kan jag berätta. Inte så som det var då, när vi träffades nästan varje dag, när vi visste allt om varandra, när hattar rullades och förtroenden gavs, på fyllan, med glas innanför västen, med bus i sinnet. Det var härligt det var det, det var på riktigt. Nu är vi vuxna.Det är härligt på ett annat sätt.
A pint of Kronenbourg, please. In the pub, the pub, the pub: Oh how I used to love the Good Mixer. Helst ville jag gå dit varje dag, beställa Stella, sitta på biljardbordet, spana, fnissa, röka på den tiden man fick röka inomhus, skoja, ljuga och vara med där det händer. För det var på Mixern allt skojigt hände, tyckte jag, det var här alla balla, snygga, tuffa hängde. En gång använde jag toaletten efter Amy Winehouse. Jag såg inga kokainrester på dasslocket. Det har jag dock sett andra gånger. Hon brukade spela biljard. Och vara sur. Svårt sur. Bra sur. 

Jag längtade hela veckan efter att gå dit. Ibland var man busig och gjorde det on a school night (läs: mer regel än undantag). Skulle HAN vara där? VEM var där? Vem var inte där? Att träda in på Mixern var lite som att stiga in i himmelriket - denna roll skulle senare tas av självaste Paradiset aka Dublin Castle, men Mixern var min första pubkärlek - jag bara stod där med min pint i hand och var så jävla lycklig. Lättroad kan man tycka, men så var det då. Detta nergångna hak med ful armatur, slitna trämöbler och lysrörskänsla, gamla punkare, musikmänniskor, drägg och horor - det var det bästa jag visste.

Jag passerade Mixern när jag var i London för några månader sedan. Utan att gå in. Usch, tänkte jag. Jag hade blivit vuxen.

Thursday, December 01, 2011

Vad packade jag med mig från London? - Del 6 om hierarki

Jag har aldrig riktigt förstått varför vissa människor ska åtnjuta respekt bara för att de är t.ex. gamla eller har en viss position. Jag har istället alltid varit av den åsikten att respekt är något man måste förtjäna. En bra chef respekterar jag. En gammal snäll tant likaså. En dålig chef eller en gammal grinig kärring hoppas jag ska trilla av kontorsstolen/pinn.

Dra mig då baklänges när jag presenterar Vårtkärringen.Av anledning jag nu i efterhand inte förstår gick jag till samma arbetsplats under fem års tid (jag fattar så klart att det berodde på lättja, på bekvämlighet och det faktum att jag jämt var ute och röjde istället för att koncentrera mig på karriärsutveckling). Det var egentligen ett kul, lärorikt och omväxlande jobb det där, och Ed's Diner var ett coolt plejs att sköta, om det nu inte hade varit för denna vidriga människa vi kallade Vårtkärringen. Mycket kan sägas om denna vdirighetsminster och falska anka, så har även spaltmeter av denna blogg ägnats åt henne, här, här och här, eller i stort sett hela min bloggkategori "du din äckliga jävel". Läs och begrunda om du orkar.

Det vedervärdiga med henne är alltså att hon är falsk, elak, fjäskig, socialt missanpassad och lider av total avsaknad av empati. Att hon drar snyfthistorier för egen vinnings skull, har inga skrupler, högaktar sin egen fasansfulla person. Och att hon är ful och fet och allmänt sätt skitäcklig. Hade hon bara suttit i en länsstol på ett vårdhem för kärringar som hon hade man väl kunnat tycka synd om henne, eller åtminstone inte tycka någonting alls om henne, men nu satt hon där på MITT kontor, och hade MAKT och bar sig åt och krävde RESPEKT utan att på något sätt någonsin förtjäna det, varken vad gällde kompetens, intelligens eller trevlighet.

För så funkar det visst i den engelska affärsvärlden, fick jag lära mig. Respekt kommer per automatik med titel och ålder. Sedan kan du bete dig hur fan som helst, och det finns INGEN som vågar säga emot, och gör du det, gud nåde mig, så får du INTE smaka ur fruktkorgen.

Åh det grämer mig fortfarande att hon var så vidrig. Hoppas hon är död nu.

Work hard, play hard: Det bästa jobb jag någonsin haft var det som väldigt mycket inte kändes som ett jobb, utan en lek, ett liv. Alldeles perfekt för en som tyckte att det var dags att flytta till London när hon passerade 25 och inte på några villkor ville bli vuxen. Om jag inte var inbokad på arbetsskift gick jag till jobbet ändå och hälsade på mina kollegor, så mycket älskade jag mitt jobb. 


Alldeles i smetarnas smet på 37 the Piazza i Covent Garden låg det, Internet Exchange, the home of the duvor and the dockor, som vi kallade det. Stammisarna blev mina vänner, sugen blev jag först på min chef, sedan en romans med head office, sedermera gjorde jag om en kund till pojkvän. Allt hände här. Vi hade nycklar och det fanns inget larm (!), så vi brukade ha både förfest och efterfest i cafésofforna. Ibland sov vi över, ibland togs det med ett ragg och man låtsades visa upp sin snygga lya i Covent Garden, inga konstigheter. En av mina kollegor berättar en lustig anekdot på detta tema, om en snubbe som kommer upp för trappan, från receptionsrummet till the mezzanine, iklädd endast  vita kallingar. Jag var inte där, men kan föreställa mig det barocka i att en halvnaken man försöker släntra sexigt på min arbetsplats. Här levde vi helt enkelt våra liv, från början till slut, möjligen ibland en liten avstickare hem eller till Camden. Och när allt gick snett, när våra favoriter slutade och de istället tog in en "cp-dvärg with a bajskorv up his röv" som vi kallade vår nye chef, jag och min partner in crime Maria från Argentina, för att få fason på stället som vi inbillade oss var vårt eget vardagsrum, blev vi så ledsna att vi skrev ett brev till huvudkontoret - 12 SIDOR LÅNGT - om hur han FÖRSTÖRDE det vi byggt upp. I efterhand inser jag att det var ett patetiskt försök, att det aldrig kunde fortsätta i vår regi, att själva målet med att sätta in en stel humorlös gubbe i slips var att få bort oss och vår glittriga eyeshadow, vår klubbmusik, vår nästintill besatthet av stället.


Men det var vackert så länge det varade.


Wednesday, November 30, 2011

Vad jag packade med mig från London Del 5 - Man kan knarka utan att må dåligt

Det finns en herrans massa människor som knarkar. Fulspeed i någon gammal gränd, en spliff innan läggdags, lite nässpray på efterfesten, ett par piller innan klubbandet. Och av alla dessa narkomaner är det väldigt många som lever helt normala liv, som har jobb att gå till, som sköter sin hygien, som är intelligenta och läser böcker, filosoferar och har det bra. Det trodde du inte va. Det trodde iallafall inte jag, innan jag såg det med egna ögon.

För det hör man ju jämt om hur dåligt alla mår som knarkar. Man kan liksom inte knarka bara för att det är kul. och säger man det så ljuger man. Då har man ett litet hjärnspöke, ett ångesttroll som gräver i själen, då mår man dåligt. Alla mår dåligt.

Men efter alla duktiga snygga människor jag träffat som drar i sig koks på lördagkvällarna, som röker lite braj på festivalen - har jag fått tänka om. Det går att vara en normalt fungerande människa även om man småknarkar lite ibland.

Därmed inte sagt att knark alltid är kul och bra, jag har sett exempel på det motsatta. Men att, som jag trodde i min naiva ungdom, varje bloss på haschpipan är en inkörsport till tyngre droger och ett liv av missbruk, det är en grov överdrift. Det är ingen som dött av lite knark, på samma sätt som det inte är någon som dött av lite cancer. Allt med måtta, var sak har sin tid.

Alla som kommer ut med att de någon gång knarkat i svensk press måste också alltid raljera över hur dåligt de mådde. Det är ju inte möjligt att alla svenbananer mådde piss, när nästan alla jag mött med knark i näsan har verkat må bra. Det har jag lärt mig på Camdens smutsiga bakgator.

Det är inte en så big deal om folk vill knarka lite, det skiter jag i, var och en blir salig på sin fason, knark betyder inte alltid överdoser, sprutor och beroende. För den känslige läsaren kan jag berätta att jag själv INTE knarkar, jag är nämligen allergisk mot knark.

My name is Ulla, I lived on the second floor - Om mina bostäder - Mitt sista boende i London blev också mitt snyggaste. Hade jag varit ekonomiskt oberoende, helt enkelt svinrik, hade jag fortfarande velat bo i Holly Lodge. Vid Swains Lane och de finaste caféerna Kalender och Mozart, nära Highgate Cemetary med spökena och Karl Marx, ett stenkast från pittoreska Highgate Village, det var bara att snedda genom min favoritpark Waterlow Park, en liten promenix iväg från den enorma, fantastiska Hampstead Heath - och fortfarande promenadavstånd till farligheterna i Camden Town.


Jag har bott på många ställen, de flesta helt ok standard för att vara London, och för att vara med Londonmått mätt fattig. Jag har haft heltäckningsmatta på toaletten, jag har delat med partyknarkare och konstiga tyskar, det har sprungit en eller annan råtta över mitt köksgolv, men värre än så är det inte. Jag flyttade ju aldrig in ovanför den indiska restaurangen, där man skulle duscha på restauranggästtoaletten - ej heller hos kattpissmannen. Det var inte jag som bodde i lägenheten med duschkabin i ett av sovrummen och toaletten på balkongen. Jag har aldrig squattat, aldrig delat rum med en korean som läser bibeln varje kväll. Den där lägenheten med diskbänken på armlängds avstånd från sängen som luktade curry tackade vi ju nej till.


De lyckligaste stunderna hade jag kanske när jag satt på min balkong och överblickade Primrose Hills paradgata. Bara sitta där och glo, röka lite, dricka lite, tramsa lite, kanske leka plånbokstricket lite, man gör alltid så. Sedan gå och knyta sig i båten på andra våningen. Det var tider det!

Tuesday, November 29, 2011

Vad jag packade med mig från London Del 4 - Insikten att alla vill ligga

Man kan ju försöka dölja det efter bästa förmåga, när man är ute på krogen, lägga fram rökridåer och låtsas vara glad singel som bara är ute efter ett gott skratt i goda vänners lag. Men när det väl kommer till kritan, så vill alla ligga. Och åtminstone vill alla ha möjlighet att ligga. De vill bli erbjudna och få ynnesten att isåfall säga nej. Det är nästan lika bra som att få ligga, ibland till och med bättre.

Vad jag också lärt mig att alla FÅR ligga. Inte bara de snygga och tuffa. Herregud, han den där äckliga Mixerpunkargubben fick ju ligga med Britney Spears-kopian, hur fan gick det till? Spelar du bara i band spelar det ingen roll om du är 40+ och skitful(l), då får du iallafall lägra 22-åringar på löpande band. De vaknar med din kondom i handen. Och säljer du bara lite kvalitetsknark i gränderna runt Inverness Street, då kan du även räkna med en snabb avsugning som tack för kaffet. Är du DJ eller bartender - då är saken biff, då får du ligga varje kväll om du vill. Det finns alltid någon som ställer upp. Den här killen som vi kallade Horan, som allmänheten känner som Blake som var gift med Amy Winehouse ett slag, han fick nytt napp varje kväll under sin storhetstid, och det vet jag för att jag hörde honom skryta om det. Alla vil ligga. Kanske särskilt med snygga unga popsnören, även om de är horor.

Och dessutom att det inte är en så stor grej att ligga lite. Man kan mycket väl ligga en dag för att nästa dag inte ens veta om man ska hälsa. Inget ovanligt. I've seen it all before.

Vissa horor har helt enkelt inte vett att ta betalt. Inga konstigheter.

Mind the gap, i tunnelbanan: På tuben läser man helst the Sun. Som rutinerad slutade jag dock nästan åka tunnelbana. Jag bosatte mig så att jag kunde gå till jobbet, i närheten av Camden, så att jag även kunde gå till puben. Ibland, när det vankades extravaganser eller det var extra bråttom, tog jag bussen. Men helst inte. Och tunnelbanan är för turister och nyanlända. Där kan de trängas med sina kartor och tabloider.

I början av min karriär som Londonista hade jag dock tunnelbanekort, och pojkvän i Balham - dit tog man sig bara med tunnelbana, vad gör man inte för kärleken, även om den är långt, långt från Camden. En morgon när jag skulle ta tuben till jobbet, från Balham till Oxford Circus, Northern Line och Victoria Line i samverkan, upptäckte jag till min förgrämelse att tunnelbanestationen var stängd vid min ankomst. Sur som andedräkten hos en vinalkis satte jag mig på en seghetsbuss och räknade med att vara minst en halvtimme sen till jobbet. En surhet som jag fick äta upp och som förvandlades till förfäran- när jag hörde vad som hade hänt. Det var den 7 juli 2005 och London skulle aldrig bli detsamma - bara lite fulare, lite farligare. Så fruktansvärt sorgligt. Det jobbades inget den dagen. Vi följde nyheter på nätet och förvissade oss om att alla vi kände fortfarande levde. 

Efter jobbet promenerade vi i trupp från centrala London till Camden och drack tysta, fina gravpints på Good Mixer. Och även om världen inte var densamma, så var iallafall vi lite starkare, lite mer kärleksfulla mot varandra. Just den kvällen. En annan person som också befann sig på Mixern denna kväll var han som sedermera skulle bli min man. Det visste jag inte då, men känner jag mig själv rätt skänkte jag säkerligen en sugen blick åt den stilige brasilianaren i keps redan då.

Monday, November 28, 2011

Vad jag packade med mig från London Del 3 - Om vikten av att vara artig

Engelska människor är ju vida kända för sina please och thank you - och det smittar av sig. För det är trevligt att vara artig, att visa uppskattning, att inte störa eller knuffas.

Det vet ju alla som kommit hem till Sverige efter att ha vistats i England under en tid, hur fruktansvärt otrevligt det är med människor som bara knuffar sig fram utan att be om djursex. På Ica, på perrongen, you name it.

Och det märkliga är ju att detta var inget jag reflekterade över innan. Jag kanske själv också tog min kundvagn och körde rakt in i personen framför mig i kön och sa "ojdå" eller ännu värre ingenting alls, jag minns inte. Så var det säkert, för om det är normalt, så är det ju inget man funderar över, då går man ju bara runt och är allmänt sur, som en kärring med kundvagn på Ica personifierad.

Allt blir ju mycket mer trivsamt på det engelska sättet. Du tackar när du får något, och undslipper det ett ursäkta eller tack även om det inte var ditt fel, även om det inte var så jävla mycket att tacka för, då är det ju ingen skada skedd, det gör ju inget.

Hellre ett tack eller ursäkta för mycket än ingenting alls. Det har jag lärt mig.

Remember, remember the 5th of November - Broarna i London - Första dagen jag anlände till London som nyinflyttad, tog jag en taxi från Liverpool Street hem till Anja på Sjömanskyrkan i Canada Water, söder om floden. Och den som inte vet vad magi är har inte färdats i natten över centralbroarna i London. Det stillsamma, upplysta, vackra. Klassiska sighter som Big Ben, Westminster, Tower Bridge. Man sitter där skönt tillbakalutad i sin svarta Londontaxi, med en chaufför som rattar vant i myllret, som kallar dig love och annars stänger plastluckan till förarsätet så att ni båda får vara ifred med era tankar. Känslan av att nu börjar livet, äventyret, allt det roliga. Pirret. Förväntningarna. Som skulle komma att uppfyllas. 


 Och varje gång jag gjort denna samma resa, över bron, under det jag planerade skulle bli sex månader men blev över åtta år, har känslan kommit tillbaka. Jag tror det kallas lycka.


Senast jag såg ut över floden i nattens magiska ljus var den 5e november 2008. Guy Fawkes night med häpnadsväckande fyverkerishower. Höggravid och nygift. 10 dagar efteråt kom Lovisa. Jag tror det också kallas lycka.

Sunday, November 27, 2011

Vad jag packade med mig från London Del 2 - Språkets Gåva

Klart jag är bra på engelska. Men inte så bra som jag hade önskat eller som jag "borde" vara.

Efter åtta år i ett land borde man ju prata någorlunda felfritt och utan brytning, kan jag tycka. Och det gör många av mina svennebananiska kompisar som bor kvar.

Jag däremot, verkar alltid ha värnat om mitt svengelska uttal och hängt mig fast i det svenska språket - både genom att ha mest svenska vänner samt att försöka lära ut svenska till var och en som var intresserad eller ointresserad. Alla pojkvänner och ragg skulle drillas i att snicksnacka åtminstone det mest basala hej-hejdå-knulla-puss puss. Min bästa elev var lilla Maria från Argentina, henne gjorde jag nästan flytande där ett tag år 2001.

När man bjuder in till bröllop gör man ofta en kort personbeskrivning av alla inbjudna gäster, ett litet persongalleri för att alla ska ha ett hum om vilka de andra är. Trevlig idé ja. Beskrivningen av mig, år 2002 tror jag det var, blev dock: "Snusande tant som bara pratar svenska i London". Träffande kanske, men lite tragiskt, måste man väl ändå tillstå? Snuset var väl fräckt att ha med som en liten påminnelse om det svenska karga tuffa, men språket kunde jag väl för fan ha vett att anpassa?

Sedan vet jag med mig att jag alltid ringaktar mina egna förmågor, tycker att det är väl inte så jävla märkvärdigt, alla snackar väl engelska. Men så hör jag andra och förfasas, och tänker att jag är nog inte så jävla pjåkig ändå, trots att jag bara snusade och pratade svenska under mina åtta år.

Häromdagen var det en engelskfödd kvinna som överhörde mig i en telefonkonversation med indiska helpdesken, som tydligen hade berömt mig för min oerhört snygga, perfekta engelska. Då blev jag glad!

Piccadilly Circus - Minnet av ett ögonkast. När man BOR i London besöker man sällan de klassiska platserna, turistfällorna. För även den som bor i en storstad vill hitta bykänslan och gemenskapen. Inte vandra upp och ner för Oxford Street, sitta vid fontänen på Piccadilly Circus, mata duvorna på Trafalgar Square. Nej, man vill - och det är den gamla bondekulturen som lever kvar i oss - hitta sitt lilla vattenhål, må det vara Dublin Castle, Mixern eller Elefanten, och möta samma gamla ansikten dag in och dag ut, tills man känner igen varandra, tills man säger hej, tills man ligger med varandra. 


När jag åkte till London på semester cirka 1996 däremot, då gick vi ut på klubb vid Leicester Square, det kan ha varit Equinox, man gör alltid så. Dagen efter spydde jag utanför Eustons tunnelbanestation. Det var då det, senare spydde jag hemma i den stora vita på toaletten med heltäckningsmatta. Det är de små sakerna i tillvaron som gör det. Storstadspuls är inte så jävla exotiskt när man har den runt hörnet. Piccadilly Circus är för Pernilla Wahlgren och lantisar från charterbokningen, och Piccadilly Circus ligger som bekant inte i Kumla.