Upp som en sol och ner som en pannkaka

Jag blev så uppbragd att jag var tvungen att rita en graf. Nu känns det bättre.

Det lustiga är dock att egentligen har ju ingenting förändrats, jag TRODDE jag fått en massa pengs som jag inte förtjänat, men det var bara lurendrejeri, bluff och båg. Nu är jag tillbaka på ruta 1, egentligen är Tors PM och Fre PM samma tillstånd, men eftersom Fre AM kom och juckade in sig blev upplevelsen av samma tillstånd mycket sämre. För att man liksom hade smakat på karamellen.

Det bygger på samma teori som den om bondesamhället och religiositeten. De vet ju inte bättre, därför är de nöjda. Men vi som vet bättre, vi som sett ljuset, världen, Camden - vi nöjer oss inte med det lilla.

Jag kräver inget, men jag vill ha allt.

Recept på en bra dag

Först går man till Bella Paulista och käkar Paradismackan ackompanjerad av min favoritdryck - ananasjuice med mynta (den har gått om pinten, förlåt). Här är vi. Notera att Lilla ser ut attsitta och bada i min juice, så god är den. Och att Ludde Korvy kliar sig på halsen och djunger All My Loving på en av bilderna, haha. Mackorna ser kanske lite i kladdigaste laget ut, men fy fan vad mumsiga. Jag kläppte även en efterätt, en mousse med jordgubbar, men den var jag så sugen på att jag inte hann ta bild innan den glidit ner i glupskans strupe. Skitsamma, matbilder är ju ändå bland det tråkigaste som finns, näst efter dagens outfitta.

Sedan vidare till bokaffären Livraria Cultura, som är snyggare än alla Borders, Waterstones och Books etc i hela London. Kolla in trädjuren! På barnavdelningen kan man sitta inne i en trähäst och läsa böcker, gissa om jag och Lilla satt där inne bland jordgubbs- och banankuddar som en del av fruktsalladen, fy fan vad snyggt. Anledningen att hon ser gnällig ut först är så klart för att hon var hunrich. Men sedan blev alla glada och vi läste en bok på engelska om en Kompositör som dog, den var kul.

Sedan kom vi hem och då hade Farfar köpt en urskojig present till Lilla, och hur det såg ut får du se i nästa avsnitt, det kommer att bli dödsspännande.

Dagens O-hjältinna: Vårtkärringen

Det trodde du aldrig att jag skulle säga va, men där fick du lika mycket tji som Bengt Fahlström i Barnjournalen fick av Alexander Andersson för cirka 20 år sedan.

Enligt mitt anställningskontrakt finns det ingen skyldighet att utbetala bonus. Restaurang-managernas bonus är för övrigt prestationsbaserad, min kommer två gånger om året som ett hett efterlängtat brev på posten. Men eftersom jag inte jobbat där det senaste halvåret förväntade jag mig ingen bonus. Men där var den, och nu är det jag som skrattar både bäst och sist och bokar mig ännu en paradissemster. 

Tjofaderittan, kniv i länsmans rygg, Vargen vrålflinade urtjusigt, här kommer Pippi Långstrump.

----------------------------------------------------------------------------------------------

En dag senare: CP-fyllekärringen i Payroll mailar och säger oj herregud jag råkade visst betala din vanliga lön för jag var så bakfull, kanske till och med fortfarande full höhö, det var ett misstag, jag får dra det från din nästa lön, det är ok va?

NEJ DET ÄR FAN INTE OK, JAG HAR REDAN SPENDERAT ALLA PENGARNA, IALLAFALL I HUVET. 

Usch vad jag hatar Ed's Kuk-Diner och hans värdelösa anställda horor, patrask och idel idioter.

Casa London

Haket vi besökte i afton hette Casa London. Du hör ju på namnet, låter som hemma. Prima urtjusigt. Jag tänkte i banor som fisk och chips och korvar och framför allt pints. Men nehejdutack, det var som vilken brasiliansk padaria som helst - fanns inget Londensiskt över det alls förutom namnet. Inget att hänga läpp över - jag kläppte mig en lasagne som kom i soppform. 

Och Lilla, hon satt till bords som vilken karl som helst. Här filosoferar hon med Farbror Nando. Köksbordsfilsofer är vi allihopa.

I en riktig stol satt hon, och bara det var hon mycket nöjd över. På något märkligt sätt vill de som är små framstå som stora medan vi stora gärna vill vara små, eller iallafall forever young. Ingen är nöjd. Alla mår dåligt.

Jag saknar London och mina London-dockor. Klarar dom sig verkligen utan mig, gör dom DET?

Fotbollsfeber

Medan min dotter draperades i den katalanska flaggan efter Barcelonas vinst i Champions League-finalen satt jag mest som Busschauffören som tänkte vad fan. Vad fan är det för kul med det, tänkte jag, spela roll pingisboll. Så tänkte jag, som ju inte för många år sedan alls kunde klassas som något av en fotbollsfanatiker. Missade inte en match, var på plats i antingen arena eller pub, spände både mig och näven under de 90 minutrarna. 

Nu: jaha, vadå, Chelsea kom visst trea i ligan, det märkte jag först igår av en slump. Var spelar Eidur nuförtiden? Inte vet jag, kanske satt han på bänken idag mot Man U om han fortfarande är kvar i Barca, jag bryr mig föga. Jag antar att mitt intresse kan blomma upp, iallafall till VM/EM. Skaffar man ett nytt intresse måste man tappa ett gammalt, är det inte så det funkar?

Varför Familjen hade en katalansk flagga att slå runt bäbisen vet jag alls inte, det är inte så att det finns något spanskt blod här inte. Kanske dom ljög för mig, vad vet jag, förutom att bäbisen är super-fucking-skit-snygg.

Tyst, jag ser på TV

Det är inte världslattjo att som Svenne Banan med begränsade kunskap i portugisiska titta på brasiliansk tv. De köper nämligen inte in några internationella produktioner - allt är inhemskt. Skulle de någon gång intervjua någon utländsk eller ha ett utrikiskt klipp så dubbar dom det. Där har du en del av förklaringen till att brasilianarna över lag inte talar någon god engelska. Ungdomar må söka sig till internationella media, artister och internetsch-klipp, men de äldre nöjer sig nog med Silvio Santos och hans (k)analer.

Varje kväll Mån-Lör är det en trippel i brasilien-producerad såpopera. Först ut är Paraiso - Paradiset, men den som trodde att den utspelade sig på Dublin Castle eller i annan trevlig miljö tog miste. Medelklassbekymmer i Rio de Janeiro är temat. Introduktionsmelodin illustreras med ett gäng kusar som hoppar genom vattendrag - så vitt jag vet har hästarna inget med karaktärerna i programmet att göra, mer än att de flesta inte verkar ha alla sina i stallen. 

Sedan följer, efter reklam för Dorilax, Extra Mais Barato och Guaranabana, nästa såpa Caras e Bocas (Grimaser och Munnar), som har en oerhört trallvänlig signaturmelodi som jag brukar cp-sjunga. Huruvida intrigerna är starka och gripande vet jag ej, men om man får dömma av mammans engagemang är dom det.

Sist ut i trilogin är Caminho das Indias (Vägen till Indien), den har två parallella intriger, en i Brasilien och en Indien - till synes har de två olika konstellationerna inget med varandra att göra. Denna såpa är oerhört poppis och har bidragit till att indiskt mode är synnerligen hett i Brasseland. Gärna med prick mellan ögonen, tunika-sari och annat fladdrigt.

Detta ägnar vi oss åt varje kväll från klockan 18 till 22 med vissa avbrott för nyhetssändningar.

Sqattande i Sao Paulo

De allra flesta Paulistaner bor i Favelas. Olagligt, så klart. Hembyggt, fult, osanitärt och farligt. Men vad gör man? Här finns inga socialbidrag, ingen hjälp till självhjälp. Här är själv bäste dräng, sköt dig själv och skit i andra, rulla upp bilrutan och lås alla dörrar annars smäller det krossat glas och dom rycker din väska från passagerarsätet. Håll i hatten, börsen och för all del armbandsuret - annars flyger de iväg i en förbirusande näve. Den som har mest knark är kung i favelan. Till och med farbror polisen, självaste länsman, är rädd för honom. Och nästan alla favelas ligger i sluttande backar. Vilket gör att när det störtregnar faller husen samman, de rinner liksom bort - allt blir fulare, fuktigare och farligare. Så är livet.

Men man kan också ockupera ett gammalt höghus i stan. I det som kallas Centro, vilket är Sao Paulos äldsta centrum, det var här allt hände när staden grundades. Men sedan blev här fult och smutsigt, inte så trendigt att vara, inte så business. Så då flyttade företagen sina flashiga kontor till Paulista Avenue. Och tydligen är det nu inte ens fräckt, fräscht och fräsigt på Paulista Avenue heller, nu är det någon annanstans som gäller igen. Jag antar att först kommer businessmannen och sätter bo, varpå trälarna, hororna och tjyvarna följer efter till where the action is - men då vill inte Herr Slips vara med längre och rymmer vidare.

Då blir det alltså en massa hus till övers som ingen vill ha, renoveringsobjekt som ingen vill ta sig an. Det är då squattarna kommer. I horder. Dessa urbana favelas kallas cortiços och befolkas av de allra fattigaste. Men vi slipper ju se dom på gatan, det är ju snyggast så. En storfamilj per rum, någon får bo i trapphuset, spolningsknapparna funkar naturligtvis inte, ej heller hissarna. Men tak över huvudena, och kanske en kvart att ta sin stulna sil i. Livskvalitet, lebensraum och läckert boende i ett. Och allt är gratis.

Sao Paulo är ingen fin stad.

 

Hemma på Lovisas gata i staaan

Vi hittade Lovisas alldeles egna gata när vi var i Centro. Man får anta att de döpte gatan i samband med den där vedervärdiga upplevelsen även kallad förlossning, som ju ägde rum den 15 November. De brasilianska myndigheterna måste ha förutspått redan då att det här kommer att bli stort, den här flickan kommer förmodligen en dag att bli världsledare. Hon är ju redan nu själva definitionen för snygghet, bara en sådan sak. Det faktum att utropandet av republiken visst skedde 15 November någongång för 100 år sedan eller mer tycker jag saknar betydelse i sammanhanget.

Sao Paulos Camden

Vi hittade kanske inte Sao Paulos Good Mixer (Stockholms Good Mixer heter tex som alla vet Carmen), men väl Camden Market. Tatuerarnålarna gick varma och alla käder var svarta och med tuffa rockmotiv. Det fanns goth-munderingar, lite brit-punk och skandinavisk svartmetall i skivaffärerna. Varför finns det så mycket svensk och norsk dödsmetall, det undrar jag, för det är inget som jag någonsin själv har sysslat med eller lyssnat på. 

Här står min man Korvy och spänner sig utanför sin ungdoms favoritbutik. 

Tydligen är den norska metallen hårdast. Men det svenska stålet biter, eller hur.

Lilla och Pingu

Jag gillar Pingu, därför gör mitt barn det också. Undrar vad hon kommer att gilla när hon får bestämma själv. Hoppas hon kommer att tycka att jag är så tuff så att hon fortfarande väljer att gilla samma som jag.

Vovo och Vóvó

Idag har Lilla tillbringat dagen med Vovo och Vóvó. Det ena betyder Morfar/Farfar, det andra Mormor/Farmor. Jag hör ingen skillnad i uttal på dessa ord, bara att den som talar ser lite ut som en hamster när han säger det som betyder Farmor. Men det låter likadant i ett otränat svenskt öra. Den här distinktionen som vi har mellan om det är grandparents på mammans eller pappans sida tycks inget annat språk ha, iallafall inget av de språk jag stiftat närmare bekantskap med. Jag tycker den är viktig. Det är ju en jävla skillnad, eller hur.

 

Eu falo

På portugisiska heter internet "internet". Samma alltså - ett s.k. internationellt ord. 

Men det slutar inte vid det. Nej då, så enkelt ska vi inte ha det.

Bor man i landets största stad har man Sao Paulo-accent och då uttalar man internet inte som in-ter-net, utan IN-TER-NETSCH. 

Internetsch. Som någon slags polska.

Lill-Guran

Martial arts

Eftersom jag inte äger den där boken "Min bäbi" som vissa människor har där man klistrar in bilder och skriver när bäbisen gjorde något stort för första gången (kläppte en oskuld), så får jag posta de stora eventsen av allmänintresse här istället.

Här har du bildbevis på den vilda bebins senaste skill. Hon skruvar på handleden. Vilket ser ascoolt, lite ockult ut. Som om hon övade på Martial Arts, och det är nog det hon gör.

Hon som sitter bredvid är förresten Lillas "Tia" Milena, dvs Farbror Nandos flickvän. Snygg den.

Ordkonstnär?

Ok. Nu gör vi det. Allihopa. Testa hur många rätt du får. Om du har bott i England i 10 år har du självklart ett handikapp. Själv har jag bott utomlands i 8,5 år och tycker därför att jag borde ha ett rejält handikapp, varför inte en cp-skada? Så vi kan väl säga att jag kan få handikapp +6, det låter rimligt va? Isåfall kan jag vara rätt nöjd med 34/40, taximocka.

Alla rätt. Och var nu inte så feg, meddela mig ditt resultat i kommentatorsfältet, tack.

Här är testet: ORD.

Jarinu

Nu har vi hittat oss ett nytt hem. I byn Jarinu en timme utanför Sao Paulo, i huset på landet. Större än Södra Sandby, men mindre än Lund. Kanske som Staffanstorp i storleksordning? 

Huset är alldeles nybyggt fräscht och snyggt. I köket finns vitvaror från Electrolux som står klara att invigas av tant. På altanen kan man hänga i hammock eller cykla på motionscykel. I trädgården springer man genom vattenspridaren till klementinträd och stjärnfruktsträd. Papaya kan man palla från grannens träd vars grenar hänger över muren. I ett av trädgårdens hörn finns en inhägnad där Uga the Tartaruga bor. Hon är 20 år gammal och förväntas leva ett 60-tal år till. Det finns även plats för badmintonbana.

Ingen har någonsin sovit i huset - det står där mer som hobby än bostadsplats, tydligen. Men nu ska det bli andra bullar, nu kommer jag och tar't. Väntar bara på en ny madrass.

68 centimeter snygghet

Idag har vi varit hos en brasiliansk doktor. Inte för att någon var sjuk, men för att vi kunde. Det drabbade ingen fattig, som Farfar Sture så stöddigt sa. Lilla hjärtat pickade och alla armar var i led. 68 centimeter lång och 7,4 kg visade vågen. 44 cm hattstorlek. Och AD-droppar utskrivna. Sånt trams sysslar man inte med i England inte. Bara i Sverige och Brasilien ska man ha vitamin-drops. Vad händer annars? Jag har inte märkt något. Min docka har aldrig haft tillstymelse till sjukdom. Mina barn är inga apor.

Det kunde man dock trott igår när vi var på Sao Paolos zoologiska trädgård. Stället var fullt av gallskrikande skolbarn i grupp. Sådana där riktigt irriterande och överexalterade. Så står man där bredvid dem och tittar på schimpanser. Och de kommer i extas över 1000 apors coolhet. Tills de vänder sig sidledes och ser vad jag har i min BabyBjörn-sele. En liten blond apbäbis. Och detta blir genast mycket intressantare än babianerna. Alla vill säga Linda, Bella, Bonita. Hade jag fått 10 reais för varje person som tog mitt barn i handen hade jag varit riktigt jävla rik nu.

Slut på minisemstern

Här är dom på fik i Paraty - den lilla staden som bara kan utklassas av Lund i sin pittoreskhet.

Nu räcker det med bildskrävlandet. Ubatuba, Paraty, Lazaro, Domingas Dias, Sununga, Felix, Itamambuca. Jag har vart överallt och sett allt. Och jag har hatten att bevisa det. Det ska man ju ha - bevis i form av foton, plagg, statyetter och gärna kylskåpsmagneter. Det duger inte med hjärnminnen.

Vi körde genom regnskogen. Där höll vi på att köra på en apa. Jag trodde det var Markus, jag trodde det var en kanin, men det var en liten vit apajävel, en Macaco. Exotique. 

Och det med Pet Shop Boys på bilstereon. Ska det va så ska det va.

Men Brasilien är inget billigt land, såsom jag inbillade mig när jag trodde att en inkomst på 460 pund i månaden skulle räcka för lyxlir. Det enda som väl kan räknas som billigt är alkoholen, och då menar jag inte den som svalkar min strupe utan den som man fyller bilens bensintank med. Cirka 40 pence litern, taximocka. (Jag undrar om jag kommer att börja tänka i kronor snart? Huuu). På grund av landets hutlöshet i prissättning lider jag nu risk att gå bankrutt eller iallfall seriös övertrassering av budget, så nu håller vi i både häst och hatt ett tag.

Jag vet inte ens om jag vågar logga in på bankkontot och kolla hur mycket jag har förstört, som Hjördis brukar säga när hon haft riktigt trevligt.

Jag drar åt svångremmen och suger lite på ramarna så länge.

Vackert

Om man är så omodern (och trevlig) att man skickar vykort när man är på semester finns alltid det där helsvarta alternativet LONDON BY NIGHT eller OSLO BY NIGHT eller OUGADAGO BY NIGHT. Eller...ja du fattar. Snilleblixtarnas proffshumor finns i alla världens hörn.

Här är min Ubatuba by night. Boa noite.

Skadeinsekter

Enligt regeln att bara äta fula djur (jag äter alltså inte lammkött) kunde man lätt köra i sig ett gäng humrar. Maken till otäcka fulingar hittar man nog bara på stadshotellet i Ludvika, uglypeople.com eller i Turkmenistan. Slåss gör dom också, med sina vedervärdiga tentakler, och ger onda ögat och käbblar med klorna. Nej fy fan, dom äter vi upp så vi slipper se dom.

Eu amo tartaruga

Vi var på Project Tamar i Ubatuba och kollade in sköldpaddor som var i behov av att räddas från utrotning. Världens största, och en bäbis också. Oerhört förnämliga djur, vilken sötma. Lovisa skrek i extas. Det kan man nästan se även i stillbildsformat.

Min familj

Jag älskar den här bilden på min familj. Det är dom här två vi snackar om, det är dom två som gör tillvaron som snyggast. Som dom snackar. Ludde Korvy och Lovisa Korvy. Älskar't.

Biljard-pool

Jag är så jävla pinsamt dålig på sport. Missar gärna bollen om jag ska sparka en fotboll som ligger framför min tå.  Kör kön i vind vid biljard. Samtidigt en sur dålig förlorare. Dock ej så svårligen som i spel där min intelligens prövas, det kan de som spelat TP med mig intyga, eller hur Emma.

Pga min såttighet fick Ludde Korvy spela biljarden med handikapp. En bäbis som en svångrem i en sele om halsen. Haha, tänkte jag, då kan han aldrig vinna. Sa jag och körde svarta bollen i hålet och sket i blåa skåpet. Så kan det gå och så gick det.

Här bor vi nu - det är vår pool, vårt hus, våra koksnötter och vår hammock

Redo för Beach-09

Nej, med solskyddsfaktor 50 (jag) respektive 60 (lilla) blir det ingen bränna. Men heller ingen cancer, så tacka fan för det. Ubatuba är som man säger en hidden gem, iallafall under det brasilianarna kallar vinter. Winter Shwinter, säger jag. Sol och brännheta grader är vad vi svennar kallar sommar, vi behöver inte 35 och kokhett wasser. Men några svennar såg jag inte, trots Annette och hennes ubatuba.se, där hon vurmar för Ubatuba och de turer i området hon och Thiago håller i. Jag är rädd för saker som ubatuba.se och deras gäng, deras äventyrsvandringar och deras goa stämning svennar emellan. Tur att jag slapp träffa dom. Tur att det bara var jag, lilla familjen och stranden - ingen annan. Kanske någon enstaka local och en hund på hjul. Det var kul - en hund på hjul, ser du den, can you find Wally?

Another day in Paradise

Vår strand i Ubatuba hette Lazaro och var ungefär snyggast. Omgärdad av regnskog och cirka 25 grader i  böljan. Den med smör på va. Lilla tyckte det såg både fräckt och fräsigt ut. Djärvt tar hon stora Kikki Danielsteg ut mot Det Stora havet. Här ska det bli bada av.

Havet ja, det stora farliga Atlantvattnet, det var inte lika varmt som badvattnet hemma i karet och dessutom gungade det och skvätte. Nehejdutack, så här onöjd såg man ut när man tvingades i den baljan.

Trots att vi investerat i asläckra blöjbadbraxor med Nemo på Brumman. 

Här badar tant. Jag behövde inte ens kärringdoppa mig, som jag brukar, så varmt och gott var det. Vad som är intressantast med denna bild är så klart det faktum att kroppen är spolformad. Och att det ser ut som en badmössa på huvudet, men det är det inte kan jag tala om. Det är en högst fashionabel solhatt. Tant kanske, men inte pensionär.

Back to the framstjärt

Man är tillbaka i civilisationen, tillbaka till å, ä, ö och gamla kära herr internet. Med sig hem i portföljen har man sand, Ubatuba-blus, Paraty-hatt (håll i den) och en kamera full med strand, sol, pittoreskhet och vackra vyer. Vänta så ska du få se.

Idag fyller min man, som ber att få bli kallad Ludde Korvy hädanefter (inte Korv), det är lite fräckare så, år. Som Kristina Blom brukade säga när man frågade vad hon fick på provet: poäng. Så han fyller alltså år. Och vi kommer hem till en bricka av brasilianska läckerheter. Men sedan skrek lilla så mycket att farfar ringde polisen (eller sjukhuset), tills hon rapade ut en 3 liter i bilen fastklämd rap och sa baaaaa. Och nu knallar hon glatt runt på golvet och säger laaaaa. Vi skrämde henne med en havsvåg i Ubatuba, så nu går hon jättefortast i stan. Um dois, um dois.

The real Paradiset

Vi brukade kalla Dublin Castle for Paradiset, kanske lite skamtsamt, men det ar ju sa underbart pa slottet eller hur. Det var innan vi visste battre, det var innan vi hittat Ubatuba. Har ar graset gronare och livet skonare, havsvattnet sa varmt att inte ens Mamma Hammis skulle bangat, och da mina vanner snackar vi 25 plus. Varenda javel jag kanner skulle trivas har som en firre i plurret, en dag ska jag fylla detta hotell med kvalitetsmanniskor, just nu ar det bara vi, vilket ju ocksa ar sjukligt snyggt. Finns bara ett passande ord i sammanhanget och det ordet uttalas A-L-S-K-A-R-T.

Sweet Child O'Mine - 6 Månader jättegammal

Här får du. Jag bjuder på detta collage, som ju är själva definitionen för snygghet. Sex månader, ett halvt år, ett liv. Vad vore livet utan Pamela i Dallas? Tråkigt, tråkigt. Eller som jag sjöng på den tiden jag var som intelligentast: Vad vore livet utan palmerna i Dallas, tropiskt, tropiskt.

På mina första sex månader finns det kanske allt som allt sex bilder, och nu överdriver jag lite. På Lovisa finns det gott och väl sexhundra, och nu tar jag i i underkant. I framstjärten kan allt hända, du kan lita på teknikens under.

Nu ska lilla bada. Imorgon far vi till Ubatuba, och det heter faktiskt så på riktigt, det är ingenting jag har hittat på. Väl mött.

Dublin Castle

O carro vermelho

Nu har vi allt som i en liten ask. Körkortet, den röda bilen och hotellet bokat i Ubatuba. Imorgon reser vi till paradiso. Idag är det 28 grader celsius och snart vinter.

Tror fan att kärringen på Herz dubblade priset som vi blivit quotade online. Försäkring hit och dit, och extra avgift för att man är snygg. 200 pund för en vecka - men det ska inte få grumla min lycka, icke sa Nicke och jag med den. Nu kör vi.

Ubatuba - here I come

Nu längtar vi till körkortet och bilen. Då ska vi åka till Ubatuba, världens coolaste ortsnamn ja, men även en urtjusig region där de vackraste av stränder trängs längs kustlinjen. På Onsdag blir det 30 grader plus i kanten, vem sa något om annalkande vinter. Här vill vi bo, får vi DET?

Några ytterst intressanta iakttagelser i Brasilien

Några saker jag hittills noterat och funnit intressant under min vistelse.

Husnumren

Jag noterar att gatornas nummer ofta är osedvanligt höga. Själv bor jag till exempel just nu på nummer 1319. När jag idag passerade ett hus på nummer 3560 tyckte jag att måttet var rågat - så jävla många hus kan det väl inte finnas på en gata? Nej, lyder förklaringen, husen står inte i nummerordning utan får numret efter hur många meter upp på gatan det ligger. Är första huset fem meter in så är det helt sonika nummer 5. Med ett brett hus har du långa nummergap till dina grannar, det är flott. Och gatorna ÄR långa.

Körförbud en dag i veckan

Det är för många bilar i Sao Paulo. Om alla skulle få köra varje dag så mycket dom vill skulle det bli kaos. För att stävja denna problematik har man inte anammat varken Londons Congestion Charge eller Stockholms trängselskatt, nejdå - istället har man förbjudit alla bilförare att köra en viss dag under rusningstrafiken. Alla som har registreringsplåt som slutar på 0-1 har körförbud på Måndagar, 2-3 på Tisdagar, 4-5 på Onsdagar osv. En dag i veckan kan man alltså inte köra till jobbet, om man nu skulle ha lust med det, nej det blir till att söka skjuss av en som inte har samma typ av bilplåt.

Vattenbeståndet

I alla kranar utom duschen finns bara kallvatten. Man diskar alltså i kallvatten, och man utför sin ansiktstvätt i kallvatten. Min man Korven diskar även i kallvatten hemma i England, för det är han van vid, han tycker inte det behövs varmt vatten på flottet. Och man dricker inte ur kranen. Duschen har inget värmereglage, utan värmen justeras utefter hur hårt sprut du har på duschen - ju hårdare sprut desto kallare vatten. Man kan alltså inte duscha varmt och hårt, men heller inte svalka sig under en stril.

Prisläget

Allt är förvånandsvärt dyrt - jag som trodde jag kommit till ett u-land. Allt som är importerat är svindyrt, dvs allt tekniskt, DuuuVD, CD, alla internationella toalettartiklar är apdyra, vin och öl som inte är inhemsk kostar blusen.

News Flash

LILLA SA MAMMA.

ääääääääääh......ma-ma.

Sa hon. Faktiskt. På ricko. Just idag på Mors Dag. Nåja, 10 över midnatt, men vem räknar.

Mamma, sa hon. Min Korv hörde också.

/Mamma.

Villa Lobos

Den plats jag besökt mest sedan jag kom till Brasseland är utan konkurrens Villa Lobos. Är det inte Parken Villa Lobos så är det shoppingcentrat Villa Lobos. 

Villa Lobos. Villa Lobos. Snart vaknar jag mitt i natten och säger Villa Lobos. Snart byter jag namn till Ulla Lobos. Och min dotter Lilla Lobos.

nejdå, bilden är INTE arrangerad

Upp med ridån för Barbapapa. Stanna en stund hos Barbapapa. Trollar om sig på sekunder, från tjock till smal (den som ändå ägde förmågan).

Jag trodde han hette Barbapappa på svenska, men alltså gör han inte det, med ett p heter han. Barba Zoo och Barba Flink var mina favoriter. Cecilias var Barba stark (varför det?) och Calles Barba Skön. Undrar vilken Barba som ska bli Lillas. Och så var det något jag drömde om Barba Grön, vad var nu det?

Barba Grööön, tittar Lilla på. Iklädd Barbabyxor. Och Barba-tshirt, fast det syns inte här. Men så illa är det. Kolla Lillas ansikte i Barbamammans kropp. Tjusigt, flinade Vargen.

Lill-människan som inte sover på bäbistider

Jag vet inte hur dom gör som får sin bäbis att gå och lägga sig i spädbarnstimmen, cirka klockan 20. Mitt barn bestämmer helt själv, och gärna senare än midnatt. Detta fungerar ju i vanliga fall ypperligt, för det innebär också att hon inte vaknar förrän tidigast 9 AM. Detta kallas sovmorgon av dom som har aktiviteter såsom arbete att gå till. När man däremot vill gå ut och lattja på den lokala puben på Fredag- eller Lördagkvällen är det jävligt irri att man måste vänta på att en liten ska somna innan man får gå ut och göra stan (farföräldrarna kan bara passa om barnet redan ligger i sängen). Denna helg gick tex gå-ut-planerna helt om stöpet just pga denna lilla donnas ovilja att sova före midnatt. Barerna i Villa Hamburguesa serverar inte efter 12, nån måtta får det väl ändå vara, resonerar dom uppenbarligen. Inte en endaste chope fick man alltså i sitt glädjehål. Det var som hon ville hindra den, mammans fylla. Icke sa nicke, sa lilla, och gallskrek och klöstes i ansiktet.

Idag var det dock mors dag (den brasilianska varianten) och jag fick hamburgare på en diner-liknande sylta där dom dessutom serverade öl. Så där slank en ner, mitt framför ögonen på Lilla. Haha, skrockade jag.

Men torkan är som sagt näst intill total. 2 öl på två veckor, det är ju nästan som att vara gravid. Och ja, att dricka sprit är viktigt och bra. Ingen blir snäll av stryk, sa Bamse. Ulla blir snäll av sprit, sa jag. Håll i hatten, nu ska vi titta på film.

Sockerbitstorget i Arlöv

Här försöker jag få Lilla att visa sina två sockerbitständer för Mormor och andra eventuellt intresserade. Ser du dom? Snygga va? Fy fan vad glad jag är att jag inte bröstföder, dessa tänder biter nämligen hårdare än Kung Bores frostbett.

Slavkulturen

Vi har slav nu. Det har man här. Det är normalt. Hon är av indianskt ursprung och talar ingen engelska, bara portugisiska och kanske indianspråk (men förmodligen inte ens det). Hon kommer två gånger i veckan och städar, tvättar och stryker. Hon stryker till och med mina underkläder, skam går på torra land. Bara på grund av henne har jag varit tvungen att slänga några gamla slitna trosor efter användandet bara för att det skulle kännas pinsamt att hon skulle dra strykjärnet över dessa. Hon stryker Lillas haklappar också. Orka!

När jag ifrågasätter slavkulturen säger dom att det är enda chansen för de fattiga att få ha ett jobb. Att serva de rika. Därför finns det alltid en tomte som packar kassen i mataffären, en annan joppe som kör dina varor hem, en skojare i luckan vid varje höghus - det är att skapa arbetstillfällen. Så slipper alla på i favelas och bli kriminella på kuppen. Vissa hoppar fram framför bilen och vill tvätta rutan vid rödljusen. Eller sälja snask genom bilrutan - det är enteprenörsandan som den ter sig för en tjomme boende i favela-slummen. Och alla medelklassare har alltså husa. Har man barn hämtar slaven barnen från skolan och bär deras väska. Detta är normalt, inget konstigt alls. Det är bara jag som är konstig och har fula trosor.

Bara 20% av Brasiliens befolkning betalar skatt. Det låter ju lite, jag vet dock inte vad motsvarande siffra är i länder som Sverige och England. Skatt på tekniska prylar, skivor, böcker och andra lyxvaror är hög. En laptop går på tre gånger så mycket här som i Europa. Det kostar att ligga på topp. Inhemska flygresor kostar mer än det smakar, bussresor är billiga. 

Att vara rik är alltså inte billigt. Att vara fattig är att vara slav hos en rik.

I väntan på en bil

Nu börjar det dra lite i restarmen. Efter att ha varit del i en grupp på 6 personer i en 3 bedroom flat, börjar man nu klättra lite på väggarna och känna sug att komma till skott med att faktiskt se något dåndimpande snyggt. För Let's face it, Sao Paulo är ingen vidare vacker stad. Den har givetvis sina höjdpunkter; Villa Lobos Park är inte varken dum eller ful, Paulista Avenue är någorlunda cool med skyskrapor men känns mest som ett centrum för businessmannen, inte turisten. I området där vi bor, Villa Hamburguesa, är jag den ende turisten och definitivt den enda svennen. Superexotisk är jag. I övrigt har jag inte sett så mycket. 

Den hittills största behållningen med det brasilianska levernet är maten, utan tvekan. Bönorna, frukten, fikat, köttet, osten, juicerna. Mumma för mamma. Och det är ingen som protesterar när jag benämner mig själv som gorda (tjock) kan jag avslöja.

Om cirka en vecka kommer Luddes körkort (han klarade testet, 28 av 30, så klart, han är ju min och därför smart), då hyr vi bilen och far. Vi har redan kollat in fräcka destinationer med pittoreska historiska byar och korallblå magiska stränder, supersug. Vi funderar till och med på att köra till Buenos Aires, men där tar vi nog i så att vi spricker. Roadtrip i all ära, det vore ju fantastiskt att kuska genom Uruguay, men det är nog ingenting för bäbisar, och en sådan har ju vi.

Så länge sitter vi dock här i lyan och roar oss bäst det går med att titta på film och äta och äta ännu mer. Ibland går vi och fikar.

Och Lilla har fått en tandborste. Vuxenpoäng: 2

Alkohål

Ikväll har vi haft världens röjarfest med rödtjut och bira här i lyan. Vi blev så till oss att vi tänkte att nu jävlar ska vi spela kort, kanske ett dryckesspel. Men så hiade vi oss och satte oss att browsa knäppa Youtube-klipp istället. Bland annat den där en kvinna som skyller på mens (hon e bakis) spyr i direktsändning, den har nog alla sett redan, fast inte dom i Brasilien. Och ett tjog videos som parodierar "I drink your milkshake"-scenen från kvalitetsrullen There Will Be Blood. 

Man känner sig nästan lite smålurig även på alkoholfritt vin och 0%-ig öl, men det är naturligtvis bara inbillning. 

Vi väntar fortfarande på Brasse-fyllan-09, vilket inte är så lätt när man bor i ett absolutisthem.

Den som lever får se, den som har en lever får också se.

Kaffegök

På fiket fick man en snaps till kaffet, bara sådär. Skål, tänkte jag, men så visade det sig vara sodavatten. I ett snapsglas - vems törst släcker det?

Hon är så söt när hon sover

Nu ligger bäbisen och sover på sidan, har hittat sig en egen sovstil. Hon är nästan vuxen nu. En riktig person.

Besatt

Den som har en iPhone, gör dig själv en tjänst (eller otjänst) och installera spelet Flight Control. Inte sedan mina Tetris-storhetsdagar någon gång på 90-talet har jag varit så flink, sugen och besatt av ett spel som jag är nu. När jag lägger mig i min lilla enkelsäng om kvällarna flyger det flygplan på insidan av mina ögonlock, som jag måste landa. Jag fullkomligt nollställer batteriet i min mans iPod Touch varje dag för att jag sitter och landar plan. Jag har landat över 10,000 plan nu ska du veta. 59p kostar den lilla applikationen, och med den kan du roa dig hela dagen lång, allt annat försvinner in i bakgrundsdimman och blir oviktigt när du landar flygplan.

Och mitt highscore? 161. Slå det om du kan! Jag tänkte försöka slå det själv senare idag. Watch me and learn.

(ja, jag tog en bild på skärmen som bevis, www.sjukihuvet.com)

Chips byggde denna kropp

Var det någon som var enfaldig nog att tro att jag skulle bli smal av brasiliansk semester? Det kan ha varit jag isåfall, men ack vad jag bedrog mig. 

Det vore ju rent idiotiskt att gå på diet när maten är som godast, man kan både banta och sova när man blir gammal, eller hur. Nu när man till och med blir tjock av frukt, och när majsbrödet smakar mumma, ostarna är feta och fina, pizzorna kommer med palmhjärta, sjokvis med kronärtskocka och 20 liter ost, sockerrösjuice, carambolasaft, drickyoughurt, kokosglass, fina fisken och stekar som smälter som skit i munnen - då är det väl inte läge att hålla igen och säga nej tack jag kör.

Visst, man kan inbilla sig att jag ska svettas bort fettet på badmintonbanan, men det vet ju alla att den late hellre sitter på arslet i en stol och läser, skriver, pysslar. Med en glass i näven.

DuuVD

Kan någon vänlig själ förklara för mig vad vitsen är med olika DVD-regioner beroende på var i världen man befinner sig? Okej, detta kanske är tekniskt halliballoo som jag med min lilla hjärna inte fattar, så skit i det. Men. Det finns en funktion på datorn där man kan ändra region i sina settings, så att man på så vis till exempel kan titta på brasiliank film i sin engelska laptop. Så långt snyggt. Men. detta kan man bara göra 5 gånger. Sedan låser sig datorn i den senast inställda regionen och man kan bara kolla på DVD:s från denna region. Va? Om det nu går att ändra, varför finns det ett max på fem gånger? Det skulle jag gärna vilja få förklarat för mig. För detta framstår ju som fullständigt ologiskt idiotiskt cp-skadat de luxe, eller hur.

There Will Be Blood, heter för övrigt en sjukt bra film jag såg häromdagen. I drink your milkshake, I drink it up! Fördjupa dig gärna i denna rulle på www.idrinkyourmilkshake.com, den har till och med vunnit Oscars och då vet man ju att det handlar om kvalitet. Blindness har jag också sett, men den kändes en smula ologisk. Varför blev inte Julianne Moore blind, liksom? Och varför kunde hon inte göra mer coola saker som den enda seende människan? Typ sno maten och förhindra att alla kvinnor blev våldtagna, hon själv inkluderad? Ologiskt! Nu tittar vi på The Shining, en s.k. klassiker. Mest spooky är när barnet pratar med Tony, den lilla pojken som bor i hans mun. Usch!

En brasiliansk lekplats

Så här såg det ut på en brasiliansk lekplats idag, någonstans i Sao Paulo. Lilla var inte skitimpad av gungan, mer nollställd, medan de vuxna larvade sig och gjorde ljudeffekter. Ska det va så, att man blir en tramsig tönt bara för att man har skaffat bäbis, varför kan man inte vara tuff och häftig fortfarande? Jag försöker allt vad jag kan att vidhålla min fräsighet, men ibland smälter jag som den ostbit i sol jag är och larvar mig med bäbisspråk, tramsiga egenkomponerade sånger och puss-puss nästan jämt. Nästa steg vore att byta profilbild på Fejjan och sätta en med bäbisen, men DET vore väl ändå att ta i.

När Farmor pratar med Lilla sätter hon ändelsen -inha på alla ord. Ja, alla. Pequeninha peladinha felizinha macacinha bonecinha. Det du!

Slidkrans i snippan

Och när vi ändå håller på att läsa kvalitetstidningen Aftonbladet, måste jag få reagera mot det fulaste ordet jag hört sedan bajsfitta och flensost. Tillåt mig presentera RFSU:s nya ord för mödomshinna: Slidkrans. Bara ordet slida är ju oerhört obehagligt, vem fan säger slida om sin eget underliv med någon form av självaktning och värdighet i behåll? Man menar alltså att man kan hjälpa kvinnor genom att byta ord. Finns ju så mycket felaktiga uppfattningar och tabun runt detta med mödomen och hennes hinna. Och vems fel är det, jo det är mussarnas. Musse-kvinnorna som går till doktorn och försöker operera in en hinna som inte finns, aldrig har funnits. Nu får de be om en krans istället. För oskuld ska man ju vara, annars blir man stenad. Bara brumman före äktenskap, glöm aldrig det.

Fruktfetma

Jaha, här satt jag och trodde mig vara duktig med mitt nya liv som frukterian (en dag i veckan). Och så visar det sig att man blir tjock av frukt. Ja, det är sant, det är säkert, det stod ju i tidningen.

Så glöm det där med fruktdieten, Ullaguran, du får bara onödig bukfetma säger överläkaren. Fruktos är också godis, säger Bamse.

Badminton, då? Det blir man säkert också tjock av. Och får cancer. Tennisarmscancer ju.

Tillfälligt avbrott

Igår var det blixtar och dunder, Tor slog med sin åskhammare. Jag märkte inte så mycket av det, eftersom jag befann mig i Villa Lobos shoppingcentre, var annars, bara att all ström plötsligt försvann och det blev mörkt. Burger King-personalen stod handfallna med halvstekta burgare, Flipflop-butikens anställda satt plötsligt i becksvart. Mysigt.

Men tydligen gjorde detta åskoväder att stora delar av stadens trafikljus slogs ut. Trafiken blev ett kaos, ingen visste vem som skulle köra först och när. Därför kvaddade Farfar bilen lite senare. Tur man inte var i den, tur Lilla inte var i den, tur ingen blev skadad.

Han säger att han känner sig naken, pelado, utan sin bil. Och det kan man ju förstå, det är lite som jag och min dator. Eller jag utan Guran.

Nu ska vi gå till trafikskolan och mäta Luddes armar eller vad man nu gör i ett brasilianskt medical test. Kanske kolla hans synskada. Sedan skaffar vi en liten egen bil att köra. Vrum.

Ljus

En tur i Sao Paulos Infrastruktur

Har du inte bil sitter du på den berömda fisens. Bussarna är för drägg och folk som har TBC, tunnelbanenätet är litet i jämförelse med stadens storlek. 

Man ville dock testa metro-nätet som den tunnelbanekonnesör man är efter 8 år i Lindon-London. I brist på chaufför tog vi taxi till närmaste tunnelbanestation. Omdömet blir gott - tågen var breda och rymliga, om än vi ej reste i rush hour. Men betyget dras ner av det faktum att nätet inte känns tillräckligt omfattande. Det finns iallafall ingen rimlig chans för oss i Villa Hamburguesa att haffa en vagn till stan, det blir som sagt en bulle isåfall, såvida inte farfar kör. 

Lilla i tunnelbanan, i spökvagnen utan andra resenärer

Sammanfattningsvis verkar denna stad vara lite av samma kaliber och typ som Los Angeles. Bara det faktum att man är handikappad utan bil. Men även för att man även i Sao Paulo frågar sig: Var fan är centrum? Vart ska man åka för lite action? Glädjehålet kanske får sitt i horkvarteren alldeles i närheten av Paulista Avenue, men var ska vi vanliga dödliga smörja våra krås och bli glada i våra hattar?

Det återstår att se.

Bakom galler och bom

Så här ser det ut. Galler och larm framför alla småhus och hyreshus. Och lika mycket taggtråd som Berlinmuren kunde stoltsera med. I en lucka sitter en tomte och släpper in alla som verkar reko, 24 timmar om dygnet, så ock på julafton. Men ytterdörren låses aldrig. Och elledningar svingar i luften och kantar alla gator. 

Solen lyser och kokosglass är nog ändå godast.

Car cruising i Sao Paulo

Idag har vi ägnat oss åt car cruising. Kuskat runt halva Sao Paulo i en Honda, och tittat på vyer från bilfönstret. Mer spännande är svårt att tänka sig.

Stora och Lilla fastspända tillsammans i bilen

Vi såg ett rosagrått höghus, Ludde Korvs gamla boning anno 2003 och ett par favelas på avstånd. Vi var även i ett förnämt shoppingcenter där de hade skitbutiker i stil med Gucci, Prada, Dolce & Gabbana, Louis Vuitton och Bvlgari, samma som i Selfridges alltså. Jag kan öppet och rakt avslöja att jag tycker dessa märken bjuder på de absolut fulaste av vad modern design har att erbjuda, hatar deras fula bruna mönster och överpriserade kärringprodukter. Och det är inte häxan avundsjuka som talar, jag anser på ricko att detta är fashions motsvarighet till fisens fulaste mosse.

Men allt förläts i och med den enastående buffé av godsaker vi bjöds i varuhusets kantin. Allt vad du orkar för en slant som jag inte känner till, men mums vad den satt som en kniv i ryggen på länsman.

Länsman såg vi förresten på Decathlon, där vi var för att köpa badminton-set till lantstället (hej vad motion vi ska få, hurra för det och hejdå chipskropp). Han hade svarta höga boots, gråa tajta braxor, skottsäker svart väst och pickadoll i hölstret. Såg dödsfarlig ut och är det säkert också, om ryktet om den brasilianska poliskåren som illa brutal stämmer.

Lilla Pippi Halvlång

Vi hittade Pippi Långstrump-böcker på portugisiska i den stora bokhandeln på Paulista Avenue. Något för Lilla att bita i om några år. Själv kan jag ju skryta med att jag minsann läste Astrid Lindgren vid 4 års ålder, det kan dom som var med intyga. Visst gjorde jag, mamma?

Man kan visserligen reagera på hur fult den brasilianska tecknaren har ritat Pippi. Så ser hon väl för fan inte ut? Tanig, seriefigursaktig och jävlig. Till och med värre än den amerikanska varianten som skapades för ett tiotal år sedan. Ilon Wikland - the real shit - ramaskriar, hon är den som vet var skåpet ska stå och hur Pippi ska målas.

Och så heter hon Pippi Meialonga - Pippi Halvlång om min översättningsmaskin fungerar som den ska, vad fick dom det ifrån?

Annars alla rätt och gött för de brasilianska barnen att få nöjet att bekanta sig med denna starka snygga dam. Annars har dom en motsvarande figur här som heter Monica, hon är också stark och häftig, fast finns bara som seriefigur.

Här kommer Pippi Långstrump - ledmotivet från Pippis värld - sjungs som alla vet gärna med order Lilla om och om igen för att trösta Lilla - funkar fortfarande. Den eller "När Mamma Var Liten" från Emil, eller hemmasnickrade "Snickelisnack dumsnack, vem är det som är tokig, knackelibang på dörren, vem är det som är tokig" - dessa är Lovisas favoritbitar, för det har jag bestämt.

Sorry Chelsea-lovers

Lovisa har hittat en annan fotbollsklubb att supporta. När till och med Mamma Mu tappat intresse för Chelsea FC och de brasilianska fansen skriker och klappar genom väggarna i extas när laget gör mål - och till och med skickar iväg nyårsraketer, då kläpper Lilla en grön fotbollskostym signerad hennes nya lag Palmeiras. Yippee Palmeiras, snyggast i kommunen!

Njutning i flytande form

Här har du en typisk brasiliansk vy. Vi befinner oss i Villa Lobos-parken, Sao Paulo. Det är kokosnöt - och dessa är gröna här, inte skrumpna och bruna som era därhemma - med sugrör till. Det är kokosnötspalmer, det är solsken och i bakgrunden flyger en helikopter. De rikaste av de rika är för fina för att resa i vanlig trafik på vägarna, så de kör helikopter, naturligtvis med en slav till chaufför. Alla hus har tydligen helikopterplatta. Ambulanser i nödutryckning kommer helikopterledes - snabbt, smidigt och modänt.

Det enda som sticker ut lite i bilden är den blonda knubbsälen som suger på röret och mumsar i sig den ädlaste av drycker. En blondinha, som folk vänder sig om efter på gatan, om än den är tjock men i synnerhet för den ännu blondare bäbisens skull.

Där kommer dom - radarparet från Svea Rike, den minsta sittande i en bäbisbjörn (ursinho), och alla som passerar, oavsett ålder och kön, lyser upp som ett solsken och säger linda och bonitinha och boneca. Lilla, söta dockan. Vad svarar man på det? Taximocka? Jag veeeet. Nej, man bara ler fånigt stolt och tänker att vad märkligt att dessa olhos azuis, blåaste av ögon, kan vara så pass exotiska på andra sidan jordklotet.