Tyst, jag ser på TV

Det är inte världslattjo att som Svenne Banan med begränsade kunskap i portugisiska titta på brasiliansk tv. De köper nämligen inte in några internationella produktioner - allt är inhemskt. Skulle de någon gång intervjua någon utländsk eller ha ett utrikiskt klipp så dubbar dom det. Där har du en del av förklaringen till att brasilianarna över lag inte talar någon god engelska. Ungdomar må söka sig till internationella media, artister och internetsch-klipp, men de äldre nöjer sig nog med Silvio Santos och hans (k)analer.

Varje kväll Mån-Lör är det en trippel i brasilien-producerad såpopera. Först ut är Paraiso - Paradiset, men den som trodde att den utspelade sig på Dublin Castle eller i annan trevlig miljö tog miste. Medelklassbekymmer i Rio de Janeiro är temat. Introduktionsmelodin illustreras med ett gäng kusar som hoppar genom vattendrag - så vitt jag vet har hästarna inget med karaktärerna i programmet att göra, mer än att de flesta inte verkar ha alla sina i stallen. 

Sedan följer, efter reklam för Dorilax, Extra Mais Barato och Guaranabana, nästa såpa Caras e Bocas (Grimaser och Munnar), som har en oerhört trallvänlig signaturmelodi som jag brukar cp-sjunga. Huruvida intrigerna är starka och gripande vet jag ej, men om man får dömma av mammans engagemang är dom det.

Sist ut i trilogin är Caminho das Indias (Vägen till Indien), den har två parallella intriger, en i Brasilien och en Indien - till synes har de två olika konstellationerna inget med varandra att göra. Denna såpa är oerhört poppis och har bidragit till att indiskt mode är synnerligen hett i Brasseland. Gärna med prick mellan ögonen, tunika-sari och annat fladdrigt.

Detta ägnar vi oss åt varje kväll från klockan 18 till 22 med vissa avbrott för nyhetssändningar.