Slavkulturen

Vi har slav nu. Det har man här. Det är normalt. Hon är av indianskt ursprung och talar ingen engelska, bara portugisiska och kanske indianspråk (men förmodligen inte ens det). Hon kommer två gånger i veckan och städar, tvättar och stryker. Hon stryker till och med mina underkläder, skam går på torra land. Bara på grund av henne har jag varit tvungen att slänga några gamla slitna trosor efter användandet bara för att det skulle kännas pinsamt att hon skulle dra strykjärnet över dessa. Hon stryker Lillas haklappar också. Orka!

När jag ifrågasätter slavkulturen säger dom att det är enda chansen för de fattiga att få ha ett jobb. Att serva de rika. Därför finns det alltid en tomte som packar kassen i mataffären, en annan joppe som kör dina varor hem, en skojare i luckan vid varje höghus - det är att skapa arbetstillfällen. Så slipper alla på i favelas och bli kriminella på kuppen. Vissa hoppar fram framför bilen och vill tvätta rutan vid rödljusen. Eller sälja snask genom bilrutan - det är enteprenörsandan som den ter sig för en tjomme boende i favela-slummen. Och alla medelklassare har alltså husa. Har man barn hämtar slaven barnen från skolan och bär deras väska. Detta är normalt, inget konstigt alls. Det är bara jag som är konstig och har fula trosor.

Bara 20% av Brasiliens befolkning betalar skatt. Det låter ju lite, jag vet dock inte vad motsvarande siffra är i länder som Sverige och England. Skatt på tekniska prylar, skivor, böcker och andra lyxvaror är hög. En laptop går på tre gånger så mycket här som i Europa. Det kostar att ligga på topp. Inhemska flygresor kostar mer än det smakar, bussresor är billiga. 

Att vara rik är alltså inte billigt. Att vara fattig är att vara slav hos en rik.