Sista dansen

Nu har jag satt min sista fot i den berömda vridna byggnanden. Jag lär aldrig göra den klassresa det innebär att vara vän med någon som är så pass förnäm att han bor där. Min bror var bara där på lånad tid, han hade bara vädligt bra pokerfejs. Nu är han snart tillbaka där han hör hemma - back to medelklassen, back to mother nature.

Igår hade vi sista Torsofesten ever. Det var till slut jag, min bror och två systerdöttrar kvar som spelade kort. Lolo hade däckat i fyrpostersängen, Ludde Korp gick på konstjärt på Debaser den tuffisen.

Det visade sig att vi alla svär lite för mycket för våra egna goda rykten. Så då bestämde vi att under fem minuters tid var vi tvungna att svära i varje mening - för att därefter upphöra att svära under resten av aftonen.

Värt att notera är att:

1. När vi tvingades svära blev vi också oerhört otrevliga mot varandra. Det gick liksom inte att svära artigt eller trevligt.

Ex. Ta nu ett korthelvete från talongen, din hora.

Ex. Vad fan väntar du på, ditt cp, behöver du rullstol, det är din tur nu.

2. När det blev svärstopp var det framför allt två individer som hade svårt att hålla sig på mattan. Den minsta (9 år) och så jag då (Tourettes-kärringen). Som straff fick man tillbringa 5 minuter på toaletten för varje svordom. Så där satt vi och skämdes.

Men man lär sig väl så länge man har en lever? Det är kanske bara jag som tycker det är gulligt när små barn svär, så kanske är det bäst att foga sig i ledet och uppföra sig som sig bör.

Här är en liten snygg som solar sina löv