Tuesday, December 28, 2010

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Vad ska vi göra på nyyyyyår??

Brukade man lite nervöst gå loss redan i Oktober.

För det var ju så satans viktigt. Att det hände något stort. När 1993 blev 1994. Eller 1999 blev 2000. Det måste bara finnas en ball fest att bli bjuden på, helst ordnad av andra, men i värsta fall i egen regi. Bara det kom många. Bara alla hade klätt upp sig till tänderna med glitter och extrasmink på ögat. Bara man fick hångla vid 12-slaget. I värsta fall med Ulf på milleniumfesten i Osbyholm, sämsta hånglet i världshistorietten men bara man fick hångla. I nödfall med en tjejkompis. I den lilla trappan utanför Väskhuset, Stortorget i Lund anno 1994 med hon den snygga i parallellklassen. Bara man fick hångla. Med 7 stycken på Dublin Castle 2007. Oh yes. Klockan 12 med raketer vinande i öronen. Gott nytt år, grått nytt hår, glöm inte bort mig, vad stort det här är.

Och alltid med ett visst mått ångest. För så går inte bara en dag, utan ett år, från våra liv och kommer aldrig mer åter. 2011. Two-thousand-fucking-eleven! Vad hände?

Det är dock så att det är som viktigast och mest ångestladdat när man är 17. Fortfarande stort och spänt när man är 25. Och ännu av betydelse att man iallafall är bjuden på en eller ett par festligheter vid 30. Men nu, nu när jag är en tvättäkta tant som dessutom är på högsmällen och inte kan få något i mitt glädjehål, bara en Ica-Pommac, då skiter jag rätt duktigt i det där. Med festen. Som jag ändå inte är bjuden på. Torson finns ju inte längre och någon annan fest känner jag inte till.

Har jag någon snygg klänning som klär en trind gumma som jag, allt klär en skönhet ju? Nej.
Är jag sugen på dans, mingel och skumpa? Nej.
Har jag några balla polare i närheten som bjuder in till bus på festliga lokaler? Nej.
Finns det någon avslappnad pub där alla ens vänner samlas, tänk Dublin Castle, där man bara kan glida in på en räkmacka och säga skål och puss? Nej. Inte här.

Så inte mer med det. Jag hänger med de snyggaste jag vet, Ludde, Lovisa och Isabella i magen. Kanske om jag har tur får jag komma hem till mamma Eva på nyårssupé med de andra barnen. Det räcker så. Grått nytt hår som sagt. Grått nytt hår.

1 comment:

Anonymous said...

Finally, an issue that I am passionate about. I have looked for information of this caliber for the last several hours. Your site is greatly appreciated.