Tv-idol vs Knarkoman

Det är tydligen inte häftigt att titta på Idol längre. Bland kollegor är det nehejdutack, och bland de barn jag känner är det comme ci comme ca - inte så jävla suget - kanske det helt enkelt är något för småbarnsmorsor. Något för en tjockis med chipsskål och julmust i näven som jag.

Han som vann var som tur var bäst sedan starten. Det såg lite osäkert ut där ett tag, huruvida han skulle vinna eller ej. Och det berodde inte på att han inte var bäst, för det var han utan konkurrens och utan tvekan. Nej, det skulle isåfall vara för att de potentiella röstarna, dvs Svenska Folket, fick den berömda dåndimpen när det framgick att Jay testat positivt för knark. Just så stod det i de braskande rubrikerna på kvällisarna: JAY TESTAR POSITIVT FÖR KNARK. Och att han eventuellt borde diskas från tävlingen på grund av detta knarkande. En förebild för 12-åringar ju, han får inte knarka.

Men backa nu ditt band så reder vi ut begreppen. Karln hade alltå rökt lite braj på fyllan, that's all. Och vad fan, vad är detta, har vi inte alla det, har inte alla hängt med Masse-Brasse i sin ungdom? Knark är bajs, jag vet, men Svenne Banan får väl ändå försöka hålla isär begreppen. Det finns knark och det finns knark. Inkörsport till tyngre droger, har du hört den förut sa Jeja Sundström. Men snälla nån, har du hört talas om någon rockstjärna som inte knarkat lite? Hör det inte till? Living on the edge, rock and roll life style, se på Ozzy, se på legenden, se på fan.

Låt honom slippa sjunga smöriga sånger med tonartsstegringar och oh-oh-ljud, det passar inte en riktig rockkarl. Och låt honom knarka lite om han vill det. Det är väl ingen som dött av lite knark?