De flesta är normaltjocka här i världen. Fast de vardagsmotionerar inte. De sitter med chipsrövarna i soffan på kvällarna. Tittar på teve. Tar bilen till skrivbordet på jobbet. Ibland kör de till gymmet, eller till Skrylle. Men i vardagslivet är de slöa. De går från kylskåpet till soffan. Gratismotionen de får består i dammsugning och trädgårdsarbete någon gång till helgen. Men de tar bilen till affären. Till gymmet. Till skogen. Till släktingarna på andra sidan stan.
Men de är ändå normaltjocka. Några s.k. trivselkilon finns, men de är inte feta, de flesta är inte det. BMI ligger och dallrar runt 25. It's ok.
För de äter ju så lite. Vid varenda jävla måltid håller folk igen. Tar bara en kaka fast de egentligen vill ha fyra. Bara en liten sked vaniljsås till pajen fast de egentligen vill dränka den. Tar inte om, fast det är så gott. Tackar nej, även om det trugas; "Du växer ju fortfarande" funkar inte som argument på Sven. Jämt det dåliga samvetet om han har ätit för mycket. Jag borde inte, heter det. Och ångesten när blodsockret faller på eftermiddagen på jobbet och man inte kan motstå att köpa den där chokladbiskvien. Hur många armhävningar på gymmet motsvarar den?
Att äta är förknippat med så mycket lidande. Ångest. Att avstå. Späka sig. För man vill ju inte bli en tjockis. Man vill inte att japaner i hissen ska komma fram till en och fråga "are you expecting". Vill inte leva i storlek 40+.
Därför håller man igen. Nästan jämt. På jobbfikan tar de bara en skiva kaffebröd. Jag brukade med lätthet trycka i mig tre på den tiden jag jobbade. Och jag var inte tjockare än de andra. Jag hade också trivselkilon och ett BMI strax under 25. Bara mindre ångest.
För jag, om jag nu får ryggdunka mig själv på detta självgoda sätt, vardagsmotionerar. Jag promenerar till Nova Lund från Östra Linero. Eller till Norra Fäladen om det är dit jag ska. Eller till stan. Åtminstone till Ica Tuna. Jag sätter på Lady Gaga och tramsdansar i vardagsrummet. Jag bär runt på småfolk, gör armhävningslyft med 6-kilosbäbis. Jag cyklar till Södra Sandby and back om jag känner för det. Däremot kör jag inte till gymmet och ystar ost en timme två gånger i veckan under stort lidande. För det vill jag inte.
Så har jag alltid jobbat. Utom just nu när jag befinner mig i det kolhydratsfria träsket. Det beror på att trivselkilona under graviditetsfetman blev lite väl många. Då får man späka sig. Men jag räknar med att vara back in business med min vanliga härliga aktiva livsstil någon gång framemot hösten.
Äta först, fladdra på fläsket sen. Promenera till stan så får du ta en kaka på fiket. Cykla till jobbet och du kan ta två vetelängder på fredagsfikan. Tar du bussen kan du glömma kakan och sörpla på en slät kopp kaffe. Sådana är principerna för njutningsfulla, ångestfria måltider. Och så vill iallafall jag leva.
13 comments:
Välkommen till tjockemjaus högborg på fredag. Här lever vi gott och tar bilen till fiket... höhö! det ska ammas fram till jul och sen blir det nytt år och nya löften. Beach 2012 låter väl bra? ;-)
Men amning ska ju vara den bästa bantningsmetoden, de bara suger ur en allt fett! Beach förresten, pfff, nån bikini lär du aldrig se mig i, om jag så skulle väga 48 kg. Jag vill bara vara snygg med kläder på!
Jag tycker som du vet att träning handlar om en sak: att förlänga sitt liv. Och att unna sig saker...gör man det ständigt, blir det ingen njutning längre. Då blir det ångest.Det blir en slentrianmässig vana att slänga i sig skit som tidsfördriv. Om det där att unna sig handlar om annat än avocado med parmaskinka...
Det finns andra som kör med devisen: Man vill ju bara se snygg ut naken. i do not speak for myself!
Hela tiden måste man ju isåfall göra avvägningen om det är värt att göra saker som ev kan förkorta ens liv. Inte bara vad gäller mat och träning (eller bristen därav). Tex när du snusar och dricker vin, det är väl knappast livsförlängande, men värt det eftersom det är så jävla gött. Tycker man att det är för jävligt att träna just nu, ska man då göra det ändå för att det är härligt att vara 80? Och skita i kakan till kaffet för att man vill vara glad pensionär?
Allting med måttlighet, det är min devis.
Och hellre lite smårund än ett ständigt späkande.
Dessutom - en timme på gymmet, det motsvarar ju inte så jävla mycket mat. En halv hamburgare om du cyklar fram och tillbaka till Södra Sandby liksom. Ett hattande hit och dit, spring i benen i vardagen, tror ju jag gör mycket mer för hälsan.
Och nakenheten, den behåller jag för mig själv och ev mina tre närmaste, så är det ingen som behöver lida eller må dåligt!
Jag tror på pulshöjande aktivtieter för att kompensera ev. laster man ligger inne med! Nu Bokskogen!
Eller sa kan man ha tvartom-anorexia, ater och ar glad, ser sig sjalv i spegeln och ser en smal snygg person, aven om det kanske inte ar sa i verkligheten. Det kan jag rekommendera. /Jenny
Ja, man ska träna ändå.
Tvärtom-anorexia är en skitbra sjukdom, det var väl jag som uppfann den?? Och vi är skitsnygga, det ser jag ju själv i spegeln. Det är bara att jag har råkat köpa kläder i fel storlek, och det var ju ett jävla slöseri.
Kunde inte sagt det bättre själv. Fast det har jag ju ..!
Nä det är fan smått sinnessjukt hur helt fräckt jag snor dina åsikter, mamma Mu. Men det är för att a. Du är så klok (du är min idol) och b. Du inte har någon egen blogg att dryfta dina åsikter i. Se det som ett straff. Eller som en komplimang.
Du, när du kommer hit bjuder jag på LCHF pannkakor till frulle och någon lämplig tårta i samma stil, jag är numer också dedikerad!
Gott mos, Nina! Det ser jag fram emot med sugenhet!
Post a Comment