Du har släpat dina otympliga urdruckna PET-flaskor tillbaka till affären. I samband med att du köpte drycken har du betalat 2 spänn styck för dem. Du ska alltså få tillbaka din investering nu. Detta system existerar för att vi ska motiveras att återvinna plast och aluminium. Man kan säga att vi köper flaskan (med läsk i) för att sedan sälja tillbaka den (utan läsk i). Det är även ett schysst knäck för unga eller fattiga - att kunna samla pantflaskor på stan som feta rika vuxna inte orkat återvinna själva. Ett, hör och häpna, fungerande svenskt system, som inte verkar ha sin like i något annat land jag bott eller verkat i.
Tills de satte dit samvetesknappen bredvid kvittoknappen. Nära nog så att man med lätthet kan trycka fel av misstag. Men framför allt nära nog för att man ska tveka vid kvittotryckdags och tänka att de här pengarna finns det nog någon som behöver mer än jag. Det stressar mig när jag står och matar pant. Inte trycka fel nu, manar jag mig själv. Tryck på den GRÖNA. Det är dina pengar, du som har betalt för flaskorna. Men det är klart att det dåliga samvetet gnager lite i den här pansarsjälen också. Inte för att jag egentligen tror på välgörenhet, för Röda Korset är väl bara en i raden av blufforganisationer (kristen dessutom) som hjälper fuck all och göder feta gubbar i kostymer framförallt, men för att det är så uppenbart "fel" att trycka på grönt och roffa åt sig allt själv. Man ser sig om innan man trycker så att ingen ser hur självisk man är. Skäms lite i kassan när man smyger med sitt pantkvitto bland alla rabattkupongerna och Ica-kortet.
Men så ser jag den skriande löpsedeln idag på Metro: Svenska pantare struntar i biståndet.
Så det är fler än jag som tar sin pant själv. Det var skönt att höra. Att man därmed struntar i biståndet är naturligtvis att hårddra det hela, men visst. Den gubben gick inte! Mig lurar ni inte med era rödakorssamvetsknappar. Så pantad är jag inte.
No comments:
Post a Comment