Sa jag att det skulle bli kul att gå på restaurang? En av det lite lyxigare slaget. För att fira födelsedag. En rejäl stek ska han få på fylleridagen, resonerade jag. Med hela sin fina familj i släptåg.
Och det började ju bra. Isabella låg och jollrade stillsamt i sin vagn. Lovisa var exalterad över att "läsa boken" aka menyn och att dricka Coca-Cola med sugrör.
Men sedan hände något. Lovisa ville "sitta i knät". Och spillde ut hela Colan på sig själv, mig och väskan. Jag blev småsurt irriterad.
Men så kom maten och var fantastiskt jävla urgod. Mixed grill, madeirasås, kryddsmör, gröna saker - det skojar man inte bort. I samma veva övergick dock jollrandet till gnäll. In med nappen. Spotta ut nappen. In igen. In i munnen lilla vän. Spotta. Gnälla. Pipa. Skrika. SKRIKA HÖGT. Panikblanda NANmat. Oj vad genant med skrikbäbis. Upp ur vagnen, trycka in flaska. Äääääh. Gallskrik. Ridå. Vi skäms.
Samtidigt på andra sidan bordet: Lovisa blir orolig i sin stol med sina pommes frites och korvbitar. Plötsligt har korvbitarna fått händer och är jätteläskiga. Hon skriker att hon vill gå hem. Gallskriker. Papai lyckas lugna henne genom distraktionsmanöver; räkna hennes fingrar och säga vad de heter på portugisiska. Polegar, indicador...minimo!
Under tiden har alla närliggande kärringar vänt sig om och glott surt på de skrikande barnen (som om det hjälper!) och vi har skämt oss ner i små låtsashål i marken efter att ha velat sjunka genom jorden. Härlig är jorden!
En fullsatt restaurang av det finare slaget. Folk vill avnjuta sina köttfonduer i stillhet och under ostörd konversation. Inte med till synes kolikartade barn med drag åt vanvett galandes i högan sky. Nej det vill man inte.
Till slut somnar dock lillbäbisen, efter att knappt ha druckit någonting ur flaskan. Hon ville alltså bara jävlas. Fair enough. Och den stora har torkat tårarna och säger bara att hon vill gå hem en gång i minuten nu. Men stämningen har förstörts och vi är alltför generade över uppträdet. Snabbt som vesslan trycker jag i mig allt kött och mitt älskade glas rödtjut och vinkar till mig notan. 600 spänn nästan rakt ner i älven. Tur att det inte drabbade någon fattig.
Det kunde emellertid gått hur bra som helst. Den lilla hade kunnat jollra sig till sömns. Och storsnygg hade kunnat varit fortsatt exalterad över Coca-Cola, korv och pommes frites. In an ideal world. Så lyckosamt gick det dock inte den här gången. Vi får hoppas på nästa. Men det får fan dröja. Var god dröj!
Småbarn på flott restaurang - ingen hit. Som i sången, Bäbä bita lamm, gick på restaurang, vet du vad han gjorde, bajsa under bordet. Minus bajset. Men annars var det precis så jävligt.
No comments:
Post a Comment