Den oerhörda känslan av att vara först och unik

Den får jag ibland. Och det är svindlande. Man gör något, eller säger något. Och så slår det en att det här är det fanimig ingen någonsin som har gjort före mig. Ingenstans på jorden, ingenstans i tiden, i evigheten, amen.

Så har ens liv plötsligt fått mening. För det är ju det allt handlar om, att man ska lämna något efter sig.

Helst så klart sin DNA i form av barn. Eller en bestseller. Eller en Trackslisteetta. En snillrik uppfinning. Något unikt som kan finnas kvar efter att man själv tagit ner skylten.

Men om inte annat kan man säkert iallafall stoltsera med att vara först med något. Att göra något som ingen annan någonsin gjort förut. Något väldigt, väldigt litet måhända, men ändock alldeles, alldeles eget särdeles unikt.

Det kan vara att stå i en viss ställning samtidigt som du yttrar en viss mening. Ett visst tonfall, en betoning, ett uttal. Det kan vara något ytterst banalt. Senast jag fick den här härliga känslan var när jag sjöng en sång. "Sensuella Isabella" av ost-Ledin, men istället för Isabella sjöng jag Cebolinha (namnet på en brasiliansk seriefigur). Och då sköljde det över mig, som en värme, kanske det var gud himself som rörde vid mig, att det här har ingen någonsin gjort i mänsklighetens historia. Jag är unik. Det finns en mening.

Och om du tänker efter så händer det nog varje dag att du gör något alldeles spektakulärt unikt eget, som bara du har gjort. Någonsin. Kanske forever.

Och där fick du en lektion i meningen med livet som i en liten ask. Fängslande.