9:36 AM

Klockan har passerat 9:36 AM. Men ingenting har hänt. Ingenting utöver det vanliga. Jag har vart på dagis och byggt lite klossar med Lovisa, Ebbe och Bethel. Lite huvudvärk har jag, en Panodil i kistan, men inga förlossningsvärkar. Räknas mensvärk? Det har jag nog, fast ingen mens. Människokroppen - det vidrigaste organet du kan föreställa dig.

Jag skulle kunna tänka mig att det närmaste vi vanliga dödliga kommer en sk nära-döden-upplevelse är när vi föder barn. Det sägs ju att man går in i sig själv, vissa säger att man blir ett med naturen, jag säger att man går in i tunneln mot helvetet. Har man tur kommer man ut igen, på rätt sida, men medan man är där är man helt övertygad om att this is it, och det känns både jobbigt och skönt. Klart man VILL dö ifrån det vidriga, men samtidigt hoppas man ju att det ska finnas nån jävla jävel i förlossningsrummet som kan hjälpa en, varför är de annars där?

När förlossningen sätter igång rekommenderas man att stanna hemma med sin värkskit så länge som möjligt, för hemma "har man ju det bäst och känner sig trygg och avslappnad". Eh nej - jag är mycket hellre på sjukhus där jag har närhet till maskiner, knivar och knark, än att ligga hemma på hallgolvet och vråla och bajsa inför en skräckslagen 2-åring. Det fattar ju alla att det är en resursfråga. "Kom in när det är 5-6 minuter mellan värkarna". Men innan dess vill vi att du lider hemma. Helst i tysthet. Ta dig samman, kvinna.

Alla är så rädda för att vara sjåpiga. Att vara till besvär. Så de fogar sig i ledet. Biter ihop och tar smärtan. För epidural är ju för mesar. Man vill ju KÄNNA sin förlossning, vara med. Men vill man? Vem fan vill det? Jag vill då rakt inte, jag vill inte kännas vid något alls faktiskt som har med förlossningar och hörnsoffor i underlivet och tryck i analen att göra.

Jag vill vara som de brasilianska medelklasskvinnorna och boka in mig på ett snitt på en tid som passar. Nionde klockan fem. Men det får man alltså inte. För man ska lida lite, känna att man lever, fast det känns som man dör när man ger liv. Att föda är att dö en smula. Paradoxalt.

Okej, let's have this överstökat, jag börjar bli tjatig, I know.