Nu börjar det ta mig fan sina i garderoben, måste jag tillstå. De svarta kalasbyxorna jag velat korva ner mig i de senaste tre månaderna urtvättat grådassiga och osexigt hängande i grenen. Alla gravidtights med hål i, på fötter och i snipptrakt. Samtliga plagg utan Mama/gravid-prefix fullständigt otjänliga. Sitter som korvskinn på den fetes buk. Lämnar obehagliga och fula märken på den känsliga, svullna huden.
Fy fan, inte den gamla trasan igen, tänker jag varje dag då det är dags att klä sig. Måtte detta vara sista fucking gången jag glider ner i denna uttjatade kreation. Varje dag hoppas jag, och varje dag blir jag besviken över att fortfarande vara tjockast i familjen. 81 sexatletiska kilogram verkar jag ha landat på, bara cirka 20 att skita ut då.
Många har siat att det är imorgon det fruktansvärda fantastiska kommer att gå igång. Och ingen är väl gladare än jag om det så sker, så som i himmelen, så ock på jorden. Braxton Hicks är fan ingen kul kille. Han kan gå och lägga sig nu och ge rum för hin håles värkapparat.
Vi säger så. Epidural, spinal och fnissgas. Glöm aldrig det.
No comments:
Post a Comment