Nu ska jag ta mig ton. Igen. Rediga brösttoner river jag i med.
Så här ligger det till. Människor är över lag fula. Snittmänniskan ser alltså jävligt tradig ut, har någon form av oregelbundenhet i sina drag vilket gör att man ser konstig ut. En svullen näsa. Eller en krokig dito. Utstående ögon, eller djupt liggande. Inga läppar eller fläskläppar. Högt hårfäste eller lågt. Glåmig eller flottig hy. Kanske någon missprydsam vårta på olämpligt ställe. Big ass, small tits. Tjocka Lohren. Ölmagen, kalaskulan, chipsbältet. Väldigt få är perfekta eller ens i närheten. Och sedan missar de flesta det här med att göra det bästa av sistsen de sitter i. De klipper sig alltså i fel frisyr, använder för lite/för fult smink eller har fula illasittande kläder.
Bli inte ledsen nu, det gäller förmodligen inte dig om du tillhör dem som faktiskt är snygga. Men barn är däremot inga undantag per se, även om man skulle kunna tro det. Att alla barn är söta, bara för att de är små. Så är det inte. Jag förvånas jämt över hur fula andras barn kan vara (inte dina, och absolut inte mina snygga) - sådana man ser på stan eller kanske på Facebook. Det sjuka i kråksången är dock att så fort någon lägger upp bilder på sina barn på fejjan känner sig folk att manade att kommentera, att det är alltid påpekanden om hur SÖTA, GULLIGA och FINA dessa barn är. Även om de alltså är rödfnasiga äckliga skrikbäbisar.
Men TYCKER folk verkligen att alla barn är söta, eller låtsas de bara, och isåfall till vilken nytta? Är det viktigaste man kan vara snygg? Blir verkligen allt mycket roligare om man är snygg? Visserligen ja, men har man inte snyggheten som i en liten ask så får man ju faktiskt satsa på något annat, humor och intelligens brukar funka (bäst är så klart att ha alla tre).
Ibland kan man dock komma undan med att säga "vad busig han ser ut" (=cp), "vad lik han är dig" (=lika ful), "vilken mysig bild" (=fast med jävligt fula ungar på). Men kommentera ska man. Always.
Och när jag lägger upp bilder på MINA barn räknar jag kallt med att alla kommer att bedåras av deras snygghet, för det ser jag ju rent objektivt hur vackra de är. Även den bilden jag kommer att lägga upp på mina lilla röda skrikbäbis (UTAN tutte i mun, jag lovar min käre Peltokung) om bara några dagar.
För mina barn är inga aper. Bara andras.
No comments:
Post a Comment