Sitter jag här hemma och spänner mig som det värsta av spännen. Det är som när vi köpte de där jävla salt-och pepparkaren till My men så visade det sig att någon annan på festen fått samma presentidé, bara att deras kar var mycket designigare, snyggare och dyrare än våra skitkar, minns du Lotta? Där stod de på köksbänken, våra fula vardagskar av märket Snåhlèns, som ett bevis på löjlighet.
Och här sitter nu jag och är ett bevis på löjlighet i allra högsta grad. Igår kväll slog nämligen Braxton Hicks till med full kraft. Så löjligt att jag började räkna värkar med min fräcka Android-app på Neo-mobilajan. 7-8 minuter mellan, mensvärk, pinvärk, falskvärk, call it what you want, no kör vi så det ryker.
Tänkte jag. Och hetsade hit min mamma som fick sova i en liten soffa. Och gjorde brasilianarna uppspelta på sin planhalva av världen, nu kommer hon snart kan ni tro! Och förmådde mannen att sätta ett ostigt OoO-meddelande att nu anländer storken minsann med min andra dotter. Och värst av allt - ringde förlossningen och meddelade min snara ankomst. Joråsatt.
Döm av min förvåning när jag gick och lade mig och vilade i min säng, och de förbannade värkarna avtog till intigheten och att jag låg där och kände efter utav bara helvete men det kom fan inget. Gissa om jag känner mig som en failure, en lurendrejare och en skojare av rang.
Nu är vi tillbaka på ruta ett. Lovisa har gått till dagis, Momoi har gått hem och Ludde Korv har gått till jobbet - dvs han sitter här bredvid och jobbar hemma och jag är hans assistent med kaffe och frukostyoughurt.
Om jag inte skärper till mig och föder barn idag får jag ta mig fan skämmas rejält, då är beviset på min absoluta löjlighet utom allt rimligt tvivel, då är jag löjligast i kommunen.
Nu lägger jag mig i badet och räknar tramsvärkar. Nu har jag pressen på mig.
No comments:
Post a Comment