Är du sur?

När man verkar sur utan direkt anledning brukar man få frågan: Är du sur? Varvid man så klart blir skitsur, om man inte redan var det (vanligtvis var man det dock redan).

Jag lade igår märke till att jag är jävligt sur, att det kanske är läge att dra sig tillbaka i kokongen och inte beblanda mig med folk mer.

Jag vankade runt som en anka kombinerad med ett åskmoln igår på Nova Shopping Centre. Tyckte att folk glodde på mig och min stora mage på ett onödigt glupskt sätt. Blängde på dem, men folk har ju för fan ingen skam i kroppen. Svor mest stilla för mig själv, men i toalettkön gick jag överstyr och kallade några kvinnor horor bara för att de stod där de stod och var rätt så förskräckligt fula. Kanske inte tillräckligt högt för att de skulle höra, men mer än mutter var det. Folk var antingen ivägen eller fula, så enkelt var det. Och jag var skitsur på alla, inklusive min stackars familj.

Sedan åkte vi hem till Momoi och där var det halvt släktkalas, och jag fortsatte vara sur och snäsig. Tryckte i mig ett par semlor och lite snask, utan vett, utan sans. Satt som en småflåsande fläskbergskärring på en stol och gnällde, bara med utflykter till kisserian vart tionde minut.

Så ja, jag är jävligt sur. Men det bästa med mig är att jag inser det. Så nu drar jag mig tillbaka på min kammare, håller en jävligt låg profil tills det är dags att stolt visa upp min nya snygga avkomma.

Ha det nu jättebra.