Amningspolisen på utryckning

Här i världen verkar det viktigaste vara att man:

1. Har en NATURLIG förlossning
2. AMMAR sitt barn så länge som möjligt

Annars är man inte bara en dålig mamma, utan förmodligen också en dålig människa. Så säger barnmorskan på vårdcentralen redan innan barnet är fött; "naturligt är bäst för barnet, och du ska väl för fan se till att få rätt på din amning denna gång" - och "jo", sa jag medgörligt, "klart barnet ska ut genom snippan, och epidural är kanske dumt ändå, vi får se, och självklart ska jag amma mitt barn, sug du bara, sug och svälj".

Och så födde jag så mitt barn, på Lunds kk, med bara lite lite morfinknark och skojgas, på 17 minuter, och jag kan inte nog gånger poängtera att jag gjorde det på fucking-17-minutas, annars hade det ju varit ohållbart med så lite knark, det fattar ju alla. Men på 17 minuter kan man utstå det mesta, bara man har en mask att bröla i. Så långt snyggt.

Sedan blir jag så flyttad till Patienthotellet. Och deras största uppgift i livet, vårdpersonalen som jobbar där, är att få mig att amma mitt barn. "Hur går det med amningen", manar de på, "du ammar väl, du vill väl ge ditt barn det allra bästa, du vill väl ge ditt barn pedigree pal". Jag säger att bröstvårtorna blöder och det gör så ont att jag vill gråta, får spänningshuvudvärk och att jag inte står ut. Och att hon inte vill suga på mina brön så jävla gärna, att det är en kamp, och att jag tänker att kanske flaskan kan få vinna, eller blir ni arga då? "Ont ja" fnyser vårdkärringarna, "visst fan gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka, ta dig samman kvinna, är du man eller mus, det går över tills du gifter dig". De kommer till mitt rum och drar i bröna, tvingar in vårtgårdar i bäbisens mun. "Se så, sluta lipa".

Så fortsätter det ett par dagar. Jag övertalas att stanna en natt extra medan min man flyttar hem. Helst vill man inte skriva ut mig alls. Jag ska stanna här tills jag lärt mig veta hut, tills mitt barn har sugit av mig bröstet om det är vad som krävs. Riktiga kvinnor ammar. Bra mammor ammar. Dåliga mammor springer på krogen och tar till flaskan.

En endaste kvinna ur patienthotellets personalstyrka (och hon är inte av svennebananig härkomst, därav less cp-skadad i amningshänseende, generaliserar jag) ser hur jag lider och erbjuder mig en natt lite härlig Nestle NAN mjölkersättning, sådan som man tydligen bör bojkotta om man är pk (tur att jag inte är det). Samt ger mig en elektrisk bröstpump. "Prova den här, den gör mindre ont än barnmun". Och det gör den ju. Och sedan är jag fast. Fjättrad vid min bröstpump. För visst kan jag bjuda på min egenproducerade mjölk, jag är inte snål så, jag vill bara inte bjuda direkt ur bröstet. Hey kids, leave those tits alone, vill jag sjunga. Ont, det gör ont. Och lite äckligt är det också, om man tänker efter. Inte vackert nånstans.

Imorgon har jag en tid hos Amningsmottagningen. De vill följa upp hur det går med min amning. Det känns lite som att jag ska på polisförhör, som om jag gjort nåt fult och behöver bestraffas. Men jag tänker inte gå dit. För jag behöver inte moraltanternas kakor. Jag trivs bättre här, hemma med min bröstpump och min NAN-mjölk.

Och jag vet att många säger att det är smidigt att kunna bjuda direkt ur bröst, inte hålla på och joxa med flaskor och pumpar hit och dit. Men säg den amningskåta morsa som sovit en hel natt 8h när hennes bäbis är 5 dagar gammal, som jag hade förmånen att göra inatt. Ge mig namnet på den kvinnan och jag ska vara tyst. För med bröstpump, NAN och en snygg livskamrat går det hur bra som helst, kan jag tala om.