Väntan skala 3:1

Det är ju egentligen inte något nytt att man väntar. Bara att just nu heter det så också - jag väntar barn. Och oj vad man ska koppla av och njuta av sin väntan. För snart är det för sent, snart börjar kaoset, det säger alla.

Men alltid väntar man ju på något, aldrig är man nöjd, just nu, just då. Du väntar på bussen, längtar efter semestern, pojkvännen, mamma. Att jobbdagen ska vara över, att helgen ska komma, att det ska bli sommar, att det ska bli jul, att mannen ska komma hem, att lönen ska komma in på kontot. Alltid är det något. Bättre tider. Smalare kropp. Snygga pjucksen på rea.

Och nu. Först ska man vänta på att barnet kommer (och under tiden passa på och vila och njuta). Sedan ska man väl åtminstone inte behöva njuta av sin förlossning, den ska man nog hoppas är överstökad så fuckin fort som humanly possible, och sedan får man bäbis på bröst. Passa på och njut! Men sedan ska man vänta och längta efter att bäbisen ska somna dagarna i ända, så att man får sk valuable egentid. När barnet väl somnat kommer man längta efter att hon vaknar, för man saknar henne som den ost man är. I know, been there, done that, got the t-shirt. Och så ska man längta sig blå att barnet växer upp och lär sig saker som att stå, gå och prata. För bäbisar är ju inte så jävla balla - bajsa, äta, sova, skrika, var det något mer?

Efter det är det väl mest pensionen som hägrar. Och livets efterrätt - barnbarnen. Det kan man också längta efter. Bara just precis nu är det inte så jävla hett läge, därför ser man framåt, mot något där långt in i framstjärten eller bara helgens fylla om man är mer kortsiktig. Alltid är det nåt.