Vem fan är Lucia?

Föräldramöte. Det vanligaste som händer på dem är att alla sitter tysta och snälla, utan att ifrågasätta, utan att kommentera. Allt sväljs. När Rektorn talar, tiger pöbeln. Det är som kvinnfolk i kyrkhelvetet, tig med dina smörgåsar.

När sedan varje dagisavdelning går in till sitt, då vi ska fika och snacka om terminens kommande aktiviteter, då är det iallafall vissa som vågar öppna kakluckan. Åtminstone om de får en direkt fråga. Eller bara för att stoppa in en bulle. En snus om man är tuffing.

Du kanske blir förvånad, Ulf Magnusson (min engelsklärare på gymnasiet) och Märtha Sköld (tyska-dito) hade garanterat blivit det, men den av alla föräldrar på mötet som pratade mest, som ställde mest frågor, DET VAR JAG. Tuffast i kommunen. Jag var också den som tog störst bit av äppelpajen. Vågar man inte så vinner man inte, kan det tänkas att jag resonerade.

När vi så kom in på sluttampen av terminshappenings, firandet av Lucia, blev det lite skojigt. En farsa från Nigeria undrade på bruten svenska om någon kunde förklara för honom varför vi firar Lucia. Alla började skruva på sig, "ja du..." (själv visste jag så klart, men tänkte det vore kul att tiga för att se vad de andra skulle säga). "Det var väl nåt helgon...". "Det är ljuset vi firar, Lucia är ljuset i mörkret", fyllde någon i. "Kanske nåt med Italien?", tyckte nån. Jag satt och nickade och hummade som vore jag deras mellanstadiefröken. Närmare bestämt Sicilien, inflikade jag besserwissrigt. Då tog en annan farsa fram sin mobilaja (till min, och förmodligen hans, glädje en Sony E-apparatus) och googlade. Just det, Lucia, den ljusa, hon sig påminner att få roa er en stund, bevare eder Gud!

Då tog jag till orda, med en släng av mitt sedvanliga antikrist-tourettes: Det är så klart i grunden en kristen högtid, men det bryr vi oss inte så mycket om längre, och det är ju en JÄVLA tur. Sa jag. Det där sista väste jag fram. Oklart varför. Kanske för effektens skull. Som dock uteblev. Ingen skrattade. De kanske är religiösa hela bunten.

Pappan från Afrika verkade tycka att det hela var lustigt, och lite märkligt.

Själv tänkte jag mest på att när de går där och huttrar i sina Lucia-linnen, tomtemunderingar och pepparkakegrisar med ljusen tända och saffransbröden fastlimmade i gommen - då sitter jag som en köng i solgassande brasiliansk hammock. Och dricker kokosnötsvatten, direkt från nöt. Med sugrör. 

Och jag är så lycklig.