Genusfällan

Lyssnar på Cissi Wallin på Radio 1, angående genuspedagagik. Lady Dahmer är där, en bloggare alla borde läsa, särskilt de med småbarn. Utgångspunkten i programmet är att några skojare från klanen Schulman, först och främst Amanda, har yttrat sig om det förfärliga med s.k. genusdagis, där man alltså försöker fokusera på att inte fokusera på barns könsorgan. Svågern Calle hakar på och hävdar att hans dotter, som är i 6-månadersåldern, "trivs bäst i klänning". Hans fru är med på banan och hävdar att det rosa slottet passar bättre i flickans rum, "inredningsmässigt".

Själv håller jag så klart, per automatik, med Lady Dahmer. Det är lite som med min mamma, vad hon än säger har hon rätt. För det har hon.

Det lustigaste, tycker jag, är alla de som säger att deras barn själva valt att leka typiskt "tjejigt" eller typiskt "pojkigt", det är inget de styrt, de har minsann erbjudit båda varianterna - bilar och dockor. Flickorna har valt dockorna, för de är omhändertagande och mjuka rent biologiskt. Medan pojkarna, som är våldsamma och gapiga av naturen, väljer bilar, brum brum och He-man (om de prompt ska ha en dockjävel). Tvingar du pojkar att leka med dockor eller ha på sig klänningar, då blir de bögar. Folk tror verkligen, på fullaste allvar, att det är så det går till. Att det är valfritt. Jag säger att det är lika lite valfritt som för mussekvinnan att trä på sig burkaliknande plagg vid inträdet till puberteten (det är många som tror det). Fria val existerar på pappret, men i verkligheten väljer man det man får mest och bäst positiv feedback av. För alla vill bli älskade, alla vill passa in, alla vill vara med i ett sammanhang.

Och man är ju inte ensam om att uppfostra sina barn. Isåfall hade man behövt sitta i en grotta. Dagis, andra släktingar och vänner, böcker, tv-program - they all have their say. Ta bara häromdagen när jag avlämnade min dotter på dagis och det första fröken säger är: "Hej! Ska jag ta fram prinsesspusslet till dig?". Klart som fan hon ska det, ro hit med det bara, prinsessa ska prinsessa bygga. Och gullegull-kläderna, de kommer ofta från Brasilien. Vi kan envisas så mycket vi vill med slitstarka jeans och t-shirts med fräcka rock'nroll-tryck, men det är när den gulliga klänningen åker på som hon får mest uppskattning. "Åh vad du är söt!" - då är det väl fan självklart att hon trivs bäst som Kapten Klänning. Ibland står hon framför spegeln och säger till sig själv "Åh, vad jag är söt!". Klart hon är.

Och den självuppfyllande profetian gäller ju även valet av lekarna. Du uppmuntras till olika saker beroende på ditt kön. En kompis till mig hävdar att det var hennes sons eget val att som liten fjutt ligga och kramas med en hård bil istället för en nalle. Men du skojar, vad mysigt. Tror du inte att de vuxna hejade på, tyckte det var lite tufft, lite grabbigt sådär, att de log och bar sig åt, tyckte det var charmigt? Det tror jag. Att de uppmuntrade honom.

Så länge det inte spelar någon roll vad man har mellan benen, och det gör det mig veterligen inte någon annanstans än i sängkammaren, tycker jag att vi kan skita i att fokusera på det. Oavsett om det gäller vuxna eller barn. Och åtminstone kan vi väl försöka vara medvetna om att typiskt tjejigt och typiskt killigt, det är som Emma, det finns bara i fantasin. Och om det är så att det finns några som helst små små skillnader, redan i späd ålder innan hormonerna börjar spela spratt, då kan vi väl ignorera det, för då försvinner det säkert. Sopa under mattan-mentaliteten kan faktiskt vara av godo ibland.