Nu, nu, nu

Jag är inte känd för att vara tålmodig. Det sägs ju att man får ett oändligt tålamod i samband med att man får barn, de går liksom hand i hand, barnen och tålomodet. Vänta bara tills du får baaarn, har folk sagt åt mig. Men jag vetifan om det har hjälpt. Jag vill fortfarande ha snabba resultat, tröttnar fort och orkar inte med nåt tjat. Lite kanske. Jag kan ju leka samma sak cirka tio gånger innan jag lackar ur. Gömma mig under filten och låtsas att det kommer monster etcetera. Får jag bara häva ur mig några svordomar kan jag mata även en bäbis som spottar och brummar med läpparna, kan jag svara på frågan varför för tjugoelfte gången. Med saker som gäller barn har jag nog ett högst normalt tålamod.

Vad gäller bilkörning däremot, är jag synnerligen otålig. Traggla start- och stoppmetoden till exempel. Det är väl inte så jävla ball. Får jag köra upp nu? Kan vi åtminstone ta oss till motorvägen? Så sa jag till Armand på bilskolan idag. Då skojade jag lite. Men inte helt. Jag vill inte bara köra fram och tillbaka på en otrafikerad industrigata, det är väl inget kul. Jag fattar ju att man måste, för att öva och bli säker i sitsen, men fy vad tråkigt. Sånt vill ju inte jag betala 410 kronor i timmen för. Då kan jag ju lika gärna gå till en hora och ha lite kul på kuppen. Eller inte.

Till slut körde vi iallafall ut i stadstrafiken och rattade ett par rondeller, och jag parkerade exakt i rutan, fick en ryggdunk och han sa att jag var duktig, att jag tog in. Ja, vad fan, klart jag är duktig, men nu vill jag fickparkera, backa runt hörn och köra i 120 kilometer i timmen när får man göra sånt? Varför tar det sån tiiiiid?

Fy vad ont jag har i nacken nu förresten, för att jag spände mig så fasligt där i förarsätet. Kanske tveksamt om jag är mogen för de riktiga äventyren. Men jag VILL. Och jag vill NU. Inte sen, inte nästa år. NU.