Hemlige Arne

Ibland får jag för mig att jag ska vara lite hemlig. Inte säga allt. Så kanske någon får för sig att fråga. Mamma till exempel, som alltid säger att det där såg jag ju på bloggfan, Twitter, Facebook - jag vet redan vad du har gjort, vad du känner, vad som händer. Håll käften och ät upp din bulle.

Det finns ju de som häver ur sig helkryptiska Fejjan-statusar:

"Nåja, vad är en bal på slottet"
"Hoppas!"
"Yes! Där satt den!"
"Vill ha!"

Och då svarar deras vänner:

"Vad har hänt älskling? På vadå, berätta mera, Nicke Nyfiken *ler*, vad har du nu gjort, gullunge, stolle där, vad är det du vill ha, tell me more, tell me more!"

Tänk att de svarar, på sånt trams. När jag skriver saker som "kolla in min snygga unge" och postar dödsläckra bilder, eller länkar till min finfina blogg, då är det ingen som kommenterar. Eller ens gillar. Orka liksom. Tig med dina smörgåsar.

Därför tänker jag att lite kryptik har ingen dött av. Därför tänker jag inte berätta vad det är för ett jävligt coolt jobb jag nästan blivit headhuntad till. Sådetså. Jag ska bara skriva i Fejset: "Hoppas! Hurra!"

See if you care.