An oeuf is an oeuf

I min ugn gräddas en banankaka, even as we speak. När jag var i London alldeles nyligen unnade jag mig nämligen en banankaka pá Prét, det var den jag blev sugen på nu. Vill du baka en, googla Banankaka, och ta första bästa recept, det var så jag gjorde. Det får vara någon måtta på recepttramsandet i bloggfan. Annars kan jag ju lika gärna byta bana och öppna en pensionärsblogg, och samtidigt passa på och dela med mig av information om krämpor, sömnbesvär, hemarbete och annat pensionärsvarningsskit. Och det, kan jag säga, sker enbart över min döda kropp. Jag välkomnar bloggande pensionärer, med all rätt, för de har säkert mycket att berätta, men isåfall kan de ju fokusera på något annat än just det pensionärsstereotypa.

Ska det klämmas in så många kolhydrater som möjligt per kvadratcentimeter tror jag att banakaka måste vara det lämpligaste att baka. Bananer, socker, vetemjöl i en enda härlig gegga. Äter man hela själv och gör man det ofta, då kan man hoppa upp och sätta sig på att man blir tjock. För egen del oroar jag mig sparsamt. Man får, och bör, unna sig. Om man är det smalaste man varit på typ åtta år, då måste man fira. Dessutom får jag besök imorgon, och då måste man ju, om man som jag är hemmafru, bjuda på nybakt. Mammas bak luktar så gott.

Hur blev den? Jo, det ska jag säga dig i ärlighetens namn, att den blev så sinnessjukt god att jag genast smällde i mig en kvart av den (om den runda kakan var en klocka, så åt jag alltså 15 minuter). Släng alla recept på kakor utan socker i väggen. This is the real shit.

Till och med bäbisen ser sugen ut. Men hon får så klart inget. Hon kan gott suga på sin Tombliboo ett tag till.