Ratta rätt

Idag har jag kört BMW igen. På Gastelyckans industriområde har jag cruisat runt, som en vinnare.

Jag kan en del grejer nu. Jag kan starta utan att få motorstopp (för det mesta), jag kan krypköra, jag kan gasa, jag kan växla, jag kan svänga (fast ibland glömmer jag hand över hand), u-turn is my middle name. Jag är jävligt essig på att blinka vänster och höger. Jag kan stanna, ganska mjukt. Fast mest hårt, för jag verkar tycka det är kul med whiplash. Idag tog jag rondellhundsrondellen, det var fräckt. Jag älskar rondellhunden! Han bara står där i mitten och är snygg.

Sedan blev jag förföljd av en polisbil. Det var lite läbbigt. Tänkte på min göteborgskollega i körträningssvängen som fick blåsa i en poliskontroll häromdagen när hon körde, både hon och körskolläraren. Inte för att jag druckit sprit, men eventuellt för att jag körde lite svajigt, som om jag vore fyllo. Och så hade jag ju inte med mig pappret, det om att jag faktiskt får köra med min fröken Carl. Tänkte att det där sköter de säkert digitalt, moderna människor, poliserna. Men man vet aldrig. Böter är jag inte sugen på.

Polisen skuggade mig dock bara en bit upp på Sandbyvägen, tyckte väl att jag körde tillräckligt stabilt med min övningsskylt fastnitad där bak, så han fortsatte framåt när jag snyggt parerade ett grönljusomslag och svängde hemåt, utan att glömma att blinka. Parkerade stilfullt i en parkeringsruta. Tummen upp för tant!

Känner dock fortfarande att jag inte har kontroll över fordonet. What if man tänker på annat och glider över på fel sida vägen, brukar jag tänka. Så tänker jag på skämtet, som väl egentligen var en Norge-historia men vi brukade säga skåning istället.

På radion: Varning, varning! En bilist kör på fel sida av motorvägen! Varning, varning!
En bilist (skånsk): En?? Det är ju flera hundra!! [eijn, de äu jo flejra hunnra]

Vilket oerhört ansvar, för liv och egendom. Utan min Carl vore jag totally clueless. Och i tättrafik tappar jag greppet. Om någon brummar upp bakom mig blir jag smått panikslagen. Inte få motorstopp, inte få motorstopp, upprepar jag som ett mantra, så till den grad att jag glömmer bort hur man ligger i startgrop inför avfärd när rött slår om till grönt. Och får självklart motorstopp. Och då TUTAR de på mig. Vilken panik, vilken skam, vilka as. Kärring vid ratten, bajsar på sig i sin tantkalsong. Förbannad tur att fröken Carl är så lugn och samlad. Det här var i tisdags, nu är jag lite bättre, idag är det torsdag.

För jag lär mig. Lite varje gång. Nu tittar jag inte på varvmätaren längre när jag startar. Nu lyssnar jag. På motorn. Som man ska. Och jag känner när det är dags att byta växel. I min ryggmärg. Och det går någorlunda automatiskt med gasen och kopplingen, bara jag låter bli att tänka för mycket. Jag är smart. Bilsmart. Hoppas jag.

Körkort 2012, är det ett orimligt mål? Jag inbillar mig att det borde kunna gå vägen.