Bilfan

Min bil, som jag köpte för mindre än 2 år sedan och som jag personligen aldrig kört (jag kör bara BMW, ty jag är snobbarnas snobb), är redo att köras till sällare jaktmarker.

Kanske finns det någon tjomme som älskar Alfa Romeos som man älskar ett barn, som vill rädda den från en förestående död. Som kan trixa lite med en skiftnyckel och rosta bort lite rost, spänna länkarmen och joxa med spindelleden. Själv är jag inte sån. Jag älskar ingen bil, särskilt inte sådana som underkänts vid den årliga besiktningen. Jag vet inget om länkarmar, lambdasonder eller katalysatorer. Och vill heller ingenting veta. Jag vill ta mig med mitt fordon från a till b, no questions asked. Jag skiter i om den är tuff och sportig. Jag borde skaffat Volvo.

Du hör ju själv att jag till och med borde ha en helt ny bil. En sån där med fem års garanti, inga fel och nån säljartyp som fixar allt med ett rövslick. Fly mig ett par hundra laxar så fixar jag en dylik.

Tills dess att jag blir rik blir det till att hoppas att någon jävla Alfa-entusiast (eller alfahannar kan vi kalla dem som häckar på Club Alfa Romeo Sweden eftersom alla utom jag är män) nappar på mitt erbjudande och trycker ett par tuss i min hand i utbyte mot bilskrället. Herregud, vad väntar ni på, kamremmen är bara 1000 mil gammal, skynda att fynda.

Sedan är det bara att bege sig ut på Blocket och luras att köpa ett annat gammalt bilelände vars dolda fel uppstår ett efter annat, helt enligt principen att kärringar som köper bil kan man lurendreja att köpa vilket plåtskrälle som helst, bara det har fyra hjul, brummar och har en fin färg.

Hatar't.