Hemmatomte

Var det jag som sa att jag skulle vara tillbaka på arbetsmarknaden efter ett halvår i mammaselen?

Ja, det var jag. Jag for med osanning, visar det sig nu.

Nu är det inte så att jag, som jag förstått att många kvinnor gör, plötsligt har insett hur ofantligt myyysigt det är att vara hemma med bäbis, och att jag vill heltidsamma minst ett år, att jag tycker mammor faktiskt är bättre än pappor med små barn. Det tycker jag då rakt inte. Och ammar gör jag inte, fy så omodernt det är.

Jag som alltid skrävlar om hur göttigt det är att bo i Sverige där vi har föräldraledighet istället för 1800-talsvarianten mammaledighet som de flesta andra länder som har något över huvud taget. Här delar vi lika.

Bara att just nu håller min man att överföra sina dagar till mig, för att mina är på upphällningen. Jag har tagit min ranson, men ska nu ha mer.

Hur kunde det gå så?

Det är av helt egoistiska skäl, kan jag avslöja. Det hela handlar om att min man, invandraren, som har en sketen timanställning, måste etablera sig på den svenska arbetsmarknaden - och i förlängningen vara lycklig med att bo i Svea Rike, där jag vill bo, och ingen annanstans. Med en timanställning har man ingen garanti att få komma tillbaka efter ett halvårs pappaledighet, det fattar alla. Därför kan han inte vara ledig. Därför måste jag, som ju har en permanent anställning, men inget jobb. Jag kan lika gärna vänta. Tills vinden vänder och Sony Ericsson vill direktanställa mig, tänker jag mig. Klart att de vill, menar jag, jag är ju, som det stod i mitt cv anno 2004, vilket fortfarande stämmer "a creative thinker with a can-do attitude", vem vill inte ha en sån, arbetsmarknaden slåss ju om såna, eller hur.

Under tiden lutar jag mig tillbaka med min bäbis, tyvärr har jag inte tid att skriva den där boken jag alltid sagt jag ska skriva under den s.k. föräldraledigheten som alls ingen ledighet är (jag tror att påtryckningar i denna fråga gör att Försäkringskassan måste ändra namn på detta tillstånd, till föräldraarbete antar jag - jag jobbar som förälder, bygger en individ, får betalt av staten) - och hoppas att japanen och dansken håller hårt i sin fantastiska hårt arbetande brasilianare och fastanställer honom, kanske tar med honom till Kina på business av bara farten. Så blir han nöjd, blir han svennebananig och så blir jag detsamma på kuppen. Och så kan vi börja pensionsspara och bli sådär härligt lyckliga i alla våra dagar.

Dessutom är det ganska gött att tillbringa dagarna i pyjamas. Day-time-television har aldrig varit bättre och imorgon ska jag gå till stan och skaffa pass till min lilla, vilket äventyr.

Ett ord säger hon, och det upprepar hon som ett mantra: Mamma-mamma-mamma.

Mamma & Bella forever. Iallafall tills hon börjar dagis i mars 2012.