Alla dessa offer

Kvinnor kan. Eller inte.

Allt blir mycket roligare om man är snygg. Eller inte.

Skönhetsidealen sägs göra oss alla till offer. Vi vill vara smala, åtråvärda och evigt unga. Den bästa komplimangen en dam i min ålder kan få är att hon är en MILF. Det står alltså för Mothers I'd Like to Fuck. Det är vad man strävar efter. Eller inte.

Alla mår dåligt. Eller inte.

För samtidigt som skönhetsindustrin, magasinen, tv-människorna hetsar oss till att bli smalast i stan fast med störst bröst i kommunen och yngst i klassen fast vi passerat 40 för mycket, mycket länge sedan, finns det väl också ganska många som liksom jag tycker att det där är blaha blaha, som inte ens läser modemagasin för att mode är trist och för att vi är medvetna om att det är inte såhär verkligheten ser ut. Och heller inte bör se ut. Smalast är inte alltid snyggast. Stora, fasta bröst och långt hår ända ner till ändan kanske inte alltid är en vinnare.

I alla andra sammanhang tjatas det ju jämt om att naturligt är bäst. Förlossningar, vad man äter, you name it. Då ska vi väl också se naturliga ut? Lite smink och snygga kläder har ingen dött av, men resten. Hetsbantningen, size zero, jätterattarna, de släta 60-åriga ansiktena - helt fel för den som vill ses som någorlunda intellektuell.

Det är väl också allmänt vedertaget att det är lite pinsamt att vara opererad. Varför skulle annars Beckham förneka det och många tveka? Man tittar ju helt enkelt snett på de som tagit till kniven, för han har ju fuskat. Lätt att dra avundsjukekortet kanske, men jag tror inte det. Att vara skönhetsopererad tyder för mig på att man är 1. dum 2. analkåt 3. otrevlig. Har du något vettigt att komma med behöver du inga sprängfyllda sillisar. Har du ett par sådana, antar jag per fördomsautomatik att du inte har något intressant att tillföra. Ytlighet är väl sällan åtråvärt. Lösnaglar är fult, opraktiskt och horigt.

Jag känner, hör och häpna, några ungdomar. Det vi kallade "penta" på min tid finns fortfarande. Men heter nu något annat, minns ej vad. Oviktigt. Men en penta, eller motsvarande, är alltså en pantad brud som bryr sig för mycket om sitt utseende, på min tid gärna med permanentat hår (därav namnet). Det var, iallafall i mina kretsar, något löjligt över dessa förtappade själar. Nog fick pentorna ligga, men inte med någon som jag hade velat ligga med. Och det vet vi ju att det var de som fick jobb i Konsumkassan medan vi töntar skaffade högskoleexamen (hrmpf, nåja). 

De dubbla budskapen i magasin a la Veckorevyn, "så blir du smal" på ena sidan och "du duger som du är" på nästa - de sönderanalyseras ju jämt, tar man det till sig på allvar är man ju dum, är man ju penta, tycker man att allt blir mycket roligare om man är snygg fast det sedan visar sig att det inte är så när man bara är plastsnygg på låtsas. Att vara en sopa kan inte opereras bort. Det fattar alla som inte är en själv.

Alla vill inte vara cp-smala pattlisa, vissa människor tycker att rynkor ger dem pondus. Att åldras är kanske att dö en smula, men det händer ändå oavsett om du ser ut som 25 vid 55. Vi har alla varit små, och vi ska alla en gång dö, som Jocke Berg så vackert sjöng. Varför slösa bort sitt liv på att hetsa fram någon slags falsk snygghet? Nästan lika dumt som att ägna sitt liv åt att tacka för det till en gud som inte finns, om du frågar mig, fast bara nästan.