Friday, September 30, 2011
Lite snygga barn
Idag fick vi en släng av sommar, gött mos. Bland annat passade vi på att rita på balkongen. Eller vi och vi. Själv spelade jag mest Wordfeud.
Thursday, September 29, 2011
Hemlige Arne
Ibland får jag för mig att jag ska vara lite hemlig. Inte säga allt. Så kanske någon får för sig att fråga. Mamma till exempel, som alltid säger att det där såg jag ju på bloggfan, Twitter, Facebook - jag vet redan vad du har gjort, vad du känner, vad som händer. Håll käften och ät upp din bulle.
Det finns ju de som häver ur sig helkryptiska Fejjan-statusar:
"Nåja, vad är en bal på slottet"
"Hoppas!"
"Yes! Där satt den!"
"Vill ha!"
Och då svarar deras vänner:
"Vad har hänt älskling? På vadå, berätta mera, Nicke Nyfiken *ler*, vad har du nu gjort, gullunge, stolle där, vad är det du vill ha, tell me more, tell me more!"
Tänk att de svarar, på sånt trams. När jag skriver saker som "kolla in min snygga unge" och postar dödsläckra bilder, eller länkar till min finfina blogg, då är det ingen som kommenterar. Eller ens gillar. Orka liksom. Tig med dina smörgåsar.
Därför tänker jag att lite kryptik har ingen dött av. Därför tänker jag inte berätta vad det är för ett jävligt coolt jobb jag nästan blivit headhuntad till. Sådetså. Jag ska bara skriva i Fejset: "Hoppas! Hurra!"
See if you care.
Det finns ju de som häver ur sig helkryptiska Fejjan-statusar:
"Nåja, vad är en bal på slottet"
"Hoppas!"
"Yes! Där satt den!"
"Vill ha!"
Och då svarar deras vänner:
"Vad har hänt älskling? På vadå, berätta mera, Nicke Nyfiken *ler*, vad har du nu gjort, gullunge, stolle där, vad är det du vill ha, tell me more, tell me more!"
Tänk att de svarar, på sånt trams. När jag skriver saker som "kolla in min snygga unge" och postar dödsläckra bilder, eller länkar till min finfina blogg, då är det ingen som kommenterar. Eller ens gillar. Orka liksom. Tig med dina smörgåsar.
Därför tänker jag att lite kryptik har ingen dött av. Därför tänker jag inte berätta vad det är för ett jävligt coolt jobb jag nästan blivit headhuntad till. Sådetså. Jag ska bara skriva i Fejset: "Hoppas! Hurra!"
See if you care.
Ratta rätt
Idag har jag kört BMW igen. På Gastelyckans industriområde har jag cruisat runt, som en vinnare.
Jag kan en del grejer nu. Jag kan starta utan att få motorstopp (för det mesta), jag kan krypköra, jag kan gasa, jag kan växla, jag kan svänga (fast ibland glömmer jag hand över hand), u-turn is my middle name. Jag är jävligt essig på att blinka vänster och höger. Jag kan stanna, ganska mjukt. Fast mest hårt, för jag verkar tycka det är kul med whiplash. Idag tog jag rondellhundsrondellen, det var fräckt. Jag älskar rondellhunden! Han bara står där i mitten och är snygg.
Sedan blev jag förföljd av en polisbil. Det var lite läbbigt. Tänkte på min göteborgskollega i körträningssvängen som fick blåsa i en poliskontroll häromdagen när hon körde, både hon och körskolläraren. Inte för att jag druckit sprit, men eventuellt för att jag körde lite svajigt, som om jag vore fyllo. Och så hade jag ju inte med mig pappret, det om att jag faktiskt får köra med min fröken Carl. Tänkte att det där sköter de säkert digitalt, moderna människor, poliserna. Men man vet aldrig. Böter är jag inte sugen på.
Polisen skuggade mig dock bara en bit upp på Sandbyvägen, tyckte väl att jag körde tillräckligt stabilt med min övningsskylt fastnitad där bak, så han fortsatte framåt när jag snyggt parerade ett grönljusomslag och svängde hemåt, utan att glömma att blinka. Parkerade stilfullt i en parkeringsruta. Tummen upp för tant!
Känner dock fortfarande att jag inte har kontroll över fordonet. What if man tänker på annat och glider över på fel sida vägen, brukar jag tänka. Så tänker jag på skämtet, som väl egentligen var en Norge-historia men vi brukade säga skåning istället.
På radion: Varning, varning! En bilist kör på fel sida av motorvägen! Varning, varning!
En bilist (skånsk): En?? Det är ju flera hundra!! [eijn, de äu jo flejra hunnra]
Vilket oerhört ansvar, för liv och egendom. Utan min Carl vore jag totally clueless. Och i tättrafik tappar jag greppet. Om någon brummar upp bakom mig blir jag smått panikslagen. Inte få motorstopp, inte få motorstopp, upprepar jag som ett mantra, så till den grad att jag glömmer bort hur man ligger i startgrop inför avfärd när rött slår om till grönt. Och får självklart motorstopp. Och då TUTAR de på mig. Vilken panik, vilken skam, vilka as. Kärring vid ratten, bajsar på sig i sin tantkalsong. Förbannad tur att fröken Carl är så lugn och samlad. Det här var i tisdags, nu är jag lite bättre, idag är det torsdag.
För jag lär mig. Lite varje gång. Nu tittar jag inte på varvmätaren längre när jag startar. Nu lyssnar jag. På motorn. Som man ska. Och jag känner när det är dags att byta växel. I min ryggmärg. Och det går någorlunda automatiskt med gasen och kopplingen, bara jag låter bli att tänka för mycket. Jag är smart. Bilsmart. Hoppas jag.
Körkort 2012, är det ett orimligt mål? Jag inbillar mig att det borde kunna gå vägen.
Jag kan en del grejer nu. Jag kan starta utan att få motorstopp (för det mesta), jag kan krypköra, jag kan gasa, jag kan växla, jag kan svänga (fast ibland glömmer jag hand över hand), u-turn is my middle name. Jag är jävligt essig på att blinka vänster och höger. Jag kan stanna, ganska mjukt. Fast mest hårt, för jag verkar tycka det är kul med whiplash. Idag tog jag rondellhundsrondellen, det var fräckt. Jag älskar rondellhunden! Han bara står där i mitten och är snygg.
Sedan blev jag förföljd av en polisbil. Det var lite läbbigt. Tänkte på min göteborgskollega i körträningssvängen som fick blåsa i en poliskontroll häromdagen när hon körde, både hon och körskolläraren. Inte för att jag druckit sprit, men eventuellt för att jag körde lite svajigt, som om jag vore fyllo. Och så hade jag ju inte med mig pappret, det om att jag faktiskt får köra med min fröken Carl. Tänkte att det där sköter de säkert digitalt, moderna människor, poliserna. Men man vet aldrig. Böter är jag inte sugen på.
Polisen skuggade mig dock bara en bit upp på Sandbyvägen, tyckte väl att jag körde tillräckligt stabilt med min övningsskylt fastnitad där bak, så han fortsatte framåt när jag snyggt parerade ett grönljusomslag och svängde hemåt, utan att glömma att blinka. Parkerade stilfullt i en parkeringsruta. Tummen upp för tant!
Känner dock fortfarande att jag inte har kontroll över fordonet. What if man tänker på annat och glider över på fel sida vägen, brukar jag tänka. Så tänker jag på skämtet, som väl egentligen var en Norge-historia men vi brukade säga skåning istället.
På radion: Varning, varning! En bilist kör på fel sida av motorvägen! Varning, varning!
En bilist (skånsk): En?? Det är ju flera hundra!! [eijn, de äu jo flejra hunnra]
Vilket oerhört ansvar, för liv och egendom. Utan min Carl vore jag totally clueless. Och i tättrafik tappar jag greppet. Om någon brummar upp bakom mig blir jag smått panikslagen. Inte få motorstopp, inte få motorstopp, upprepar jag som ett mantra, så till den grad att jag glömmer bort hur man ligger i startgrop inför avfärd när rött slår om till grönt. Och får självklart motorstopp. Och då TUTAR de på mig. Vilken panik, vilken skam, vilka as. Kärring vid ratten, bajsar på sig i sin tantkalsong. Förbannad tur att fröken Carl är så lugn och samlad. Det här var i tisdags, nu är jag lite bättre, idag är det torsdag.
För jag lär mig. Lite varje gång. Nu tittar jag inte på varvmätaren längre när jag startar. Nu lyssnar jag. På motorn. Som man ska. Och jag känner när det är dags att byta växel. I min ryggmärg. Och det går någorlunda automatiskt med gasen och kopplingen, bara jag låter bli att tänka för mycket. Jag är smart. Bilsmart. Hoppas jag.
Körkort 2012, är det ett orimligt mål? Jag inbillar mig att det borde kunna gå vägen.
Vem fan är Lucia?
Föräldramöte. Det vanligaste som händer på dem är att alla sitter tysta och snälla, utan att ifrågasätta, utan att kommentera. Allt sväljs. När Rektorn talar, tiger pöbeln. Det är som kvinnfolk i kyrkhelvetet, tig med dina smörgåsar.
När sedan varje dagisavdelning går in till sitt, då vi ska fika och snacka om terminens kommande aktiviteter, då är det iallafall vissa som vågar öppna kakluckan. Åtminstone om de får en direkt fråga. Eller bara för att stoppa in en bulle. En snus om man är tuffing.
Du kanske blir förvånad, Ulf Magnusson (min engelsklärare på gymnasiet) och Märtha Sköld (tyska-dito) hade garanterat blivit det, men den av alla föräldrar på mötet som pratade mest, som ställde mest frågor, DET VAR JAG. Tuffast i kommunen. Jag var också den som tog störst bit av äppelpajen. Vågar man inte så vinner man inte, kan det tänkas att jag resonerade.
När vi så kom in på sluttampen av terminshappenings, firandet av Lucia, blev det lite skojigt. En farsa från Nigeria undrade på bruten svenska om någon kunde förklara för honom varför vi firar Lucia. Alla började skruva på sig, "ja du..." (själv visste jag så klart, men tänkte det vore kul att tiga för att se vad de andra skulle säga). "Det var väl nåt helgon...". "Det är ljuset vi firar, Lucia är ljuset i mörkret", fyllde någon i. "Kanske nåt med Italien?", tyckte nån. Jag satt och nickade och hummade som vore jag deras mellanstadiefröken. Närmare bestämt Sicilien, inflikade jag besserwissrigt. Då tog en annan farsa fram sin mobilaja (till min, och förmodligen hans, glädje en Sony E-apparatus) och googlade. Just det, Lucia, den ljusa, hon sig påminner att få roa er en stund, bevare eder Gud!
Då tog jag till orda, med en släng av mitt sedvanliga antikrist-tourettes: Det är så klart i grunden en kristen högtid, men det bryr vi oss inte så mycket om längre, och det är ju en JÄVLA tur. Sa jag. Det där sista väste jag fram. Oklart varför. Kanske för effektens skull. Som dock uteblev. Ingen skrattade. De kanske är religiösa hela bunten.
Pappan från Afrika verkade tycka att det hela var lustigt, och lite märkligt.
Själv tänkte jag mest på att när de går där och huttrar i sina Lucia-linnen, tomtemunderingar och pepparkakegrisar med ljusen tända och saffransbröden fastlimmade i gommen - då sitter jag som en köng i solgassande brasiliansk hammock. Och dricker kokosnötsvatten, direkt från nöt. Med sugrör.
Och jag är så lycklig.
Wednesday, September 28, 2011
Delusions of grandeur
Om jag hade plötsligen drabbats av hybris, eller storhetsvansinne som det också kan kallas, då hade jag trott:
Att världens snyggaste arbetsplats resonerade såsom så att "nu klarar vi oss inte längre utan Ullagurans vassa kompetens och snillrika humor, hur ska vi få henne att komma tillbaka illa kvickt?"
Att de skräddarsyr en tjänst till mig. För att de älskar mig. För att jag är så jävla duktig. Come back, come back (med Kate Winslets hesa gråt i rösten när Leonardo/Jack sjunker ner under den iskalla havsytan).
Åh, snälla Jesus, säg att det är så, att jag får vara med och leka snart igen!
Genusfällan
Lyssnar på Cissi Wallin på Radio 1, angående genuspedagagik. Lady Dahmer är där, en bloggare alla borde läsa, särskilt de med småbarn. Utgångspunkten i programmet är att några skojare från klanen Schulman, först och främst Amanda, har yttrat sig om det förfärliga med s.k. genusdagis, där man alltså försöker fokusera på att inte fokusera på barns könsorgan. Svågern Calle hakar på och hävdar att hans dotter, som är i 6-månadersåldern, "trivs bäst i klänning". Hans fru är med på banan och hävdar att det rosa slottet passar bättre i flickans rum, "inredningsmässigt".
Själv håller jag så klart, per automatik, med Lady Dahmer. Det är lite som med min mamma, vad hon än säger har hon rätt. För det har hon.
Det lustigaste, tycker jag, är alla de som säger att deras barn själva valt att leka typiskt "tjejigt" eller typiskt "pojkigt", det är inget de styrt, de har minsann erbjudit båda varianterna - bilar och dockor. Flickorna har valt dockorna, för de är omhändertagande och mjuka rent biologiskt. Medan pojkarna, som är våldsamma och gapiga av naturen, väljer bilar, brum brum och He-man (om de prompt ska ha en dockjävel). Tvingar du pojkar att leka med dockor eller ha på sig klänningar, då blir de bögar. Folk tror verkligen, på fullaste allvar, att det är så det går till. Att det är valfritt. Jag säger att det är lika lite valfritt som för mussekvinnan att trä på sig burkaliknande plagg vid inträdet till puberteten (det är många som tror det). Fria val existerar på pappret, men i verkligheten väljer man det man får mest och bäst positiv feedback av. För alla vill bli älskade, alla vill passa in, alla vill vara med i ett sammanhang.
Och man är ju inte ensam om att uppfostra sina barn. Isåfall hade man behövt sitta i en grotta. Dagis, andra släktingar och vänner, böcker, tv-program - they all have their say. Ta bara häromdagen när jag avlämnade min dotter på dagis och det första fröken säger är: "Hej! Ska jag ta fram prinsesspusslet till dig?". Klart som fan hon ska det, ro hit med det bara, prinsessa ska prinsessa bygga. Och gullegull-kläderna, de kommer ofta från Brasilien. Vi kan envisas så mycket vi vill med slitstarka jeans och t-shirts med fräcka rock'nroll-tryck, men det är när den gulliga klänningen åker på som hon får mest uppskattning. "Åh vad du är söt!" - då är det väl fan självklart att hon trivs bäst som Kapten Klänning. Ibland står hon framför spegeln och säger till sig själv "Åh, vad jag är söt!". Klart hon är.
Och den självuppfyllande profetian gäller ju även valet av lekarna. Du uppmuntras till olika saker beroende på ditt kön. En kompis till mig hävdar att det var hennes sons eget val att som liten fjutt ligga och kramas med en hård bil istället för en nalle. Men du skojar, vad mysigt. Tror du inte att de vuxna hejade på, tyckte det var lite tufft, lite grabbigt sådär, att de log och bar sig åt, tyckte det var charmigt? Det tror jag. Att de uppmuntrade honom.
Så länge det inte spelar någon roll vad man har mellan benen, och det gör det mig veterligen inte någon annanstans än i sängkammaren, tycker jag att vi kan skita i att fokusera på det. Oavsett om det gäller vuxna eller barn. Och åtminstone kan vi väl försöka vara medvetna om att typiskt tjejigt och typiskt killigt, det är som Emma, det finns bara i fantasin. Och om det är så att det finns några som helst små små skillnader, redan i späd ålder innan hormonerna börjar spela spratt, då kan vi väl ignorera det, för då försvinner det säkert. Sopa under mattan-mentaliteten kan faktiskt vara av godo ibland.
Själv håller jag så klart, per automatik, med Lady Dahmer. Det är lite som med min mamma, vad hon än säger har hon rätt. För det har hon.
Det lustigaste, tycker jag, är alla de som säger att deras barn själva valt att leka typiskt "tjejigt" eller typiskt "pojkigt", det är inget de styrt, de har minsann erbjudit båda varianterna - bilar och dockor. Flickorna har valt dockorna, för de är omhändertagande och mjuka rent biologiskt. Medan pojkarna, som är våldsamma och gapiga av naturen, väljer bilar, brum brum och He-man (om de prompt ska ha en dockjävel). Tvingar du pojkar att leka med dockor eller ha på sig klänningar, då blir de bögar. Folk tror verkligen, på fullaste allvar, att det är så det går till. Att det är valfritt. Jag säger att det är lika lite valfritt som för mussekvinnan att trä på sig burkaliknande plagg vid inträdet till puberteten (det är många som tror det). Fria val existerar på pappret, men i verkligheten väljer man det man får mest och bäst positiv feedback av. För alla vill bli älskade, alla vill passa in, alla vill vara med i ett sammanhang.
Och man är ju inte ensam om att uppfostra sina barn. Isåfall hade man behövt sitta i en grotta. Dagis, andra släktingar och vänner, böcker, tv-program - they all have their say. Ta bara häromdagen när jag avlämnade min dotter på dagis och det första fröken säger är: "Hej! Ska jag ta fram prinsesspusslet till dig?". Klart som fan hon ska det, ro hit med det bara, prinsessa ska prinsessa bygga. Och gullegull-kläderna, de kommer ofta från Brasilien. Vi kan envisas så mycket vi vill med slitstarka jeans och t-shirts med fräcka rock'nroll-tryck, men det är när den gulliga klänningen åker på som hon får mest uppskattning. "Åh vad du är söt!" - då är det väl fan självklart att hon trivs bäst som Kapten Klänning. Ibland står hon framför spegeln och säger till sig själv "Åh, vad jag är söt!". Klart hon är.
Och den självuppfyllande profetian gäller ju även valet av lekarna. Du uppmuntras till olika saker beroende på ditt kön. En kompis till mig hävdar att det var hennes sons eget val att som liten fjutt ligga och kramas med en hård bil istället för en nalle. Men du skojar, vad mysigt. Tror du inte att de vuxna hejade på, tyckte det var lite tufft, lite grabbigt sådär, att de log och bar sig åt, tyckte det var charmigt? Det tror jag. Att de uppmuntrade honom.
Så länge det inte spelar någon roll vad man har mellan benen, och det gör det mig veterligen inte någon annanstans än i sängkammaren, tycker jag att vi kan skita i att fokusera på det. Oavsett om det gäller vuxna eller barn. Och åtminstone kan vi väl försöka vara medvetna om att typiskt tjejigt och typiskt killigt, det är som Emma, det finns bara i fantasin. Och om det är så att det finns några som helst små små skillnader, redan i späd ålder innan hormonerna börjar spela spratt, då kan vi väl ignorera det, för då försvinner det säkert. Sopa under mattan-mentaliteten kan faktiskt vara av godo ibland.
Vad har du gjort i ditt liv?
Tjena, vad sysslar du med om dagarna?
Jo, jag går här hemma och drar mest. Gött det. Har en liten bäbis serru, hon har precis passerat 7-månadersstrecket och är dödslattjo. Mamma säger hon! Och äter gröt och burkmat, gärna från Nestlé, bara för att jävlas. Bara.
Nu sitter hon vid bordet och leker med sina plastdjur. Fast ärligt talat ser hon inte helt nöjd ut. Bäst att hon får träna på att ha tråkigt. Hela livet är ju sånt.
Ibland gör jag mig en utflykt till Ica, det kan vara dagens höjdpunkt. Botanisera bland produkter, lura på sig själv extrapriser, ströva bland de andra tanterna, vissa har dramaten, andra barnvagn, lugnt och fint, ingen stress.
Om bäbis tillåter kollar jag ibland på nån rulle på min dvd-spelare. Just nu kör jag hårt med Förbrydelsen 2. Älskar Sara Lund. Älskar upplägget. Älskar dansk produktion. Sjukt bra.
Igår tittade jag på den bästa och sorgligaste filmen någonsin. Mulholland Drive. Den som inte sett den är vad jag skulle beteckna som en loser, han har nämligen misssat något stort. Varför inte Naomi Watts fick en Oscar för sin insats är obegripligt.
Ibland letar jag efter en bil. Meningarna går lite isär om vad det ska vara för en. Först var det definitivt en Volkswagen. Men sedan kom Toyotan som gubben i lådan, och efter det, som superjoker i leken, varför inte en Citroën.
Annat jag sysslar med är att sopa golvet (vi är 1800-talsmänniskor utan dammsugare), sätta igång diskmaskiner och tvättmaskiner (sent 1900-tal) och koka mig en eller två koppar kaffe.
Ibland umgås jag med min favoritmänniska. Det är min mamma. Någon gång ger jag helt sonika bäbisen till mormor och passar jag på att ta en körlektion, för att säkra min framtid som bilförare.
Solen lyser och nu bajsar min bäbis där i stolen. Det är väl hennes sätt att tacka för en hel burk katrinplommon imorse, det enda sättet hon kan. Nestlé förstås.
Snart har jag förstått att jag ska få nya rutiner, mer om det strax, i en inte alltför avlägsen framstjärt, fy fan vad spännande!
Jo, jag går här hemma och drar mest. Gött det. Har en liten bäbis serru, hon har precis passerat 7-månadersstrecket och är dödslattjo. Mamma säger hon! Och äter gröt och burkmat, gärna från Nestlé, bara för att jävlas. Bara.
Nu sitter hon vid bordet och leker med sina plastdjur. Fast ärligt talat ser hon inte helt nöjd ut. Bäst att hon får träna på att ha tråkigt. Hela livet är ju sånt.
Ibland gör jag mig en utflykt till Ica, det kan vara dagens höjdpunkt. Botanisera bland produkter, lura på sig själv extrapriser, ströva bland de andra tanterna, vissa har dramaten, andra barnvagn, lugnt och fint, ingen stress.
Om bäbis tillåter kollar jag ibland på nån rulle på min dvd-spelare. Just nu kör jag hårt med Förbrydelsen 2. Älskar Sara Lund. Älskar upplägget. Älskar dansk produktion. Sjukt bra.
Igår tittade jag på den bästa och sorgligaste filmen någonsin. Mulholland Drive. Den som inte sett den är vad jag skulle beteckna som en loser, han har nämligen misssat något stort. Varför inte Naomi Watts fick en Oscar för sin insats är obegripligt.
Ibland letar jag efter en bil. Meningarna går lite isär om vad det ska vara för en. Först var det definitivt en Volkswagen. Men sedan kom Toyotan som gubben i lådan, och efter det, som superjoker i leken, varför inte en Citroën.
Annat jag sysslar med är att sopa golvet (vi är 1800-talsmänniskor utan dammsugare), sätta igång diskmaskiner och tvättmaskiner (sent 1900-tal) och koka mig en eller två koppar kaffe.
Ibland umgås jag med min favoritmänniska. Det är min mamma. Någon gång ger jag helt sonika bäbisen till mormor och passar jag på att ta en körlektion, för att säkra min framtid som bilförare.
Solen lyser och nu bajsar min bäbis där i stolen. Det är väl hennes sätt att tacka för en hel burk katrinplommon imorse, det enda sättet hon kan. Nestlé förstås.
Snart har jag förstått att jag ska få nya rutiner, mer om det strax, i en inte alltför avlägsen framstjärt, fy fan vad spännande!
Saturday, September 24, 2011
Eu sou brasileira
Nu du. Resan är bokad. Långvintern ska få sig en käftsmäll, i och med det att jag tar mig en sommarmånad i 40-gradiga Brasilien. Gött, grillat mos.
På morgonen drar vi på långkallingar, täckjackor och halsdukar för uppställning på Kastrup Airport. Där under lurar bermundasshorts, linnen och havainas - för när vi stiger av i Guarulhos är det högsommar.
Kanske väntar en kokosnöt med sugrör på mig, en nypallad papaya, varför inte en iskall cerveza, det är ju semester after all.
Annars hade man ju kunnat bli deppig på kuppen nu när man vet att det lackar mot jul, att det blir mörkare och mörkare, att snön kommer att lysa vit på takhelvetet etc and so weiter. Dock ej för tant. Not this time. Här vankas poolparty och den svettige brassetomten med skägget klistrat i det solstekta gubbansiktet. Och Svenne Banan sitter kvar i Sverige med sitt skägg i brevlådan.
Satan i gatan, vad spännande.
På morgonen drar vi på långkallingar, täckjackor och halsdukar för uppställning på Kastrup Airport. Där under lurar bermundasshorts, linnen och havainas - för när vi stiger av i Guarulhos är det högsommar.
Kanske väntar en kokosnöt med sugrör på mig, en nypallad papaya, varför inte en iskall cerveza, det är ju semester after all.
Annars hade man ju kunnat bli deppig på kuppen nu när man vet att det lackar mot jul, att det blir mörkare och mörkare, att snön kommer att lysa vit på takhelvetet etc and so weiter. Dock ej för tant. Not this time. Här vankas poolparty och den svettige brassetomten med skägget klistrat i det solstekta gubbansiktet. Och Svenne Banan sitter kvar i Sverige med sitt skägg i brevlådan.
Satan i gatan, vad spännande.
Friday, September 23, 2011
När jag blir stor
Jakriborg, Västra Hamnen, Torna Hällestad - släng er i väggen. Nu har jag bestämt var jag ska bo när jag blir stor. i Solbjer så klart!
I nordöstra Lund ska man nämligen bygga upp en helt ny stadsdel, i anslutning till forskningsbyn Ideon, ESS och Max-lab. Snyggt, modernt och fräscht. Dyrt förstås, men jag tänker att om några år kommer det inte att drabba någon fattig. Då kommer min kvist att vara grön. Och rakt över vägen från min arbetsplats, där jag ju ska jobba, på SEMC. Spårvagn ska vi också ha, som några jävla göteborgare. Fy fan vad läcker framstjärten ser ut!
Läs mer om projektet här, mamma. Klart för inflyttning om typ 3 år. Fint va. Vi kan bo här allihopa!
I nordöstra Lund ska man nämligen bygga upp en helt ny stadsdel, i anslutning till forskningsbyn Ideon, ESS och Max-lab. Snyggt, modernt och fräscht. Dyrt förstås, men jag tänker att om några år kommer det inte att drabba någon fattig. Då kommer min kvist att vara grön. Och rakt över vägen från min arbetsplats, där jag ju ska jobba, på SEMC. Spårvagn ska vi också ha, som några jävla göteborgare. Fy fan vad läcker framstjärten ser ut!
Läs mer om projektet här, mamma. Klart för inflyttning om typ 3 år. Fint va. Vi kan bo här allihopa!
På löpet
OM detta säljer så är världen förmodligen på väg att gå under av cp-skada.
1. Hångelfiasko - vad BETYDER det? Att gubbjäveln var dålig på att hångla? Ja, men för fan, kan jag tro, en sliten bonde med lössnus under läppen som inte fått komma till sedan någon höskullebaluns i tvåan på gymnasiet. Är det någon som känner behov av att gräva sig in i detta artikeldjup, som vill veta mer? Inte ens hans mamma borde vara intresserad, och då är det illa. Pinsammaste rubriken i historien. Bara grejen att han berättar om "sitt" hångelfiasko, tyder ju på att han är den mest patetiska mannen i kommunen, med eller utan hångelfärdigheter. Gå och lägg dig under en gammal gödselsäck!
2. Slösar allt på skor och cigaretter - Alltså, jag har hört talas om meningslösa ytlighetsmänniskor vars största hobby är att fylla garderoben med fula plagg (här är ett praktexemplar av ett dylikt våp), men att köpa sig en ask Marlboro har jag personligen aldrig förknippat med shoppinghysteri. Cigarettköp brukar man göra när man är beroende av nikotin, rätta mig om jag har fel, och det är ju en helt annan problematik än den hos tjommen i shoppingfällan. Inte går Elin, 29, runt i boutiquer av typen Zigge Zigarett och botaniserar bland olika snygga cigariller, väljer, vrakar och har sig. Hon är ju helt enkelt bara rökare, och att det ska nämns som en del av hennes shoppingsjukdom känns inte det minsta relevant. Vad ful bild också, när tönten lipar över sina beroenden. Tycka synd om? Nehejdutack.
Och båda dessa sinnessjukt ointressanta löpsedlar är direktsaxade från två synnerligen patetiska tv-shower: Bonde söker fru respektive Lyxfällan. Som om jag bryr mig.
Hur stor procent av världens befolkning är egentligen idioter? Det är allt jag undrar.
1. Hångelfiasko - vad BETYDER det? Att gubbjäveln var dålig på att hångla? Ja, men för fan, kan jag tro, en sliten bonde med lössnus under läppen som inte fått komma till sedan någon höskullebaluns i tvåan på gymnasiet. Är det någon som känner behov av att gräva sig in i detta artikeldjup, som vill veta mer? Inte ens hans mamma borde vara intresserad, och då är det illa. Pinsammaste rubriken i historien. Bara grejen att han berättar om "sitt" hångelfiasko, tyder ju på att han är den mest patetiska mannen i kommunen, med eller utan hångelfärdigheter. Gå och lägg dig under en gammal gödselsäck!
2. Slösar allt på skor och cigaretter - Alltså, jag har hört talas om meningslösa ytlighetsmänniskor vars största hobby är att fylla garderoben med fula plagg (här är ett praktexemplar av ett dylikt våp), men att köpa sig en ask Marlboro har jag personligen aldrig förknippat med shoppinghysteri. Cigarettköp brukar man göra när man är beroende av nikotin, rätta mig om jag har fel, och det är ju en helt annan problematik än den hos tjommen i shoppingfällan. Inte går Elin, 29, runt i boutiquer av typen Zigge Zigarett och botaniserar bland olika snygga cigariller, väljer, vrakar och har sig. Hon är ju helt enkelt bara rökare, och att det ska nämns som en del av hennes shoppingsjukdom känns inte det minsta relevant. Vad ful bild också, när tönten lipar över sina beroenden. Tycka synd om? Nehejdutack.
Och båda dessa sinnessjukt ointressanta löpsedlar är direktsaxade från två synnerligen patetiska tv-shower: Bonde söker fru respektive Lyxfällan. Som om jag bryr mig.
Hur stor procent av världens befolkning är egentligen idioter? Det är allt jag undrar.
Konstigt
I våras började Lovisarita gubbar, s.k. huvudfotingar. Check it out. Men ganska snart slutade hon rita snyggt, bara sådär. Istället ritade hon bara hela pappret fullt med en färg. Streck och kladd, ingen substans, ingen logik. Jag blev så förbannad. Här har man närt en konstnär vid sin barm (nåja), ett underbarn - och så bara lägger hon ner pennan och börjar bete sig som vilket barn som helst. Udda.
Men nu har hon börjat igen, med att vara duktighetsminister i teckning. Här är ett av hennes senaste alster - ett familjeporträtt. Jag är den tjusiga röda längst till vänster. Den lilla som ser ut lite som en cykel är lillasyster. Fint!
Men nu har hon börjat igen, med att vara duktighetsminister i teckning. Här är ett av hennes senaste alster - ett familjeporträtt. Jag är den tjusiga röda längst till vänster. Den lilla som ser ut lite som en cykel är lillasyster. Fint!
Wednesday, September 21, 2011
Back to my roots
På hårfärgningspaketet står det att om man har långt hår ska man använda två paket. Bara de med kort praktisk (kärringar) kan nöja sig med ett paket. Det rådet har jag aldrig lyssnat på.
Och det är därför jag fick snygga blonda streaks i min nya bruna frippa. Läckert va.
Och det är därför jag fick snygga blonda streaks i min nya bruna frippa. Läckert va.
Alla dessa offer
Kvinnor kan. Eller inte.
Allt blir mycket roligare om man är snygg. Eller inte.
Skönhetsidealen sägs göra oss alla till offer. Vi vill vara smala, åtråvärda och evigt unga. Den bästa komplimangen en dam i min ålder kan få är att hon är en MILF. Det står alltså för Mothers I'd Like to Fuck. Det är vad man strävar efter. Eller inte.
Alla mår dåligt. Eller inte.
För samtidigt som skönhetsindustrin, magasinen, tv-människorna hetsar oss till att bli smalast i stan fast med störst bröst i kommunen och yngst i klassen fast vi passerat 40 för mycket, mycket länge sedan, finns det väl också ganska många som liksom jag tycker att det där är blaha blaha, som inte ens läser modemagasin för att mode är trist och för att vi är medvetna om att det är inte såhär verkligheten ser ut. Och heller inte bör se ut. Smalast är inte alltid snyggast. Stora, fasta bröst och långt hår ända ner till ändan kanske inte alltid är en vinnare.
I alla andra sammanhang tjatas det ju jämt om att naturligt är bäst. Förlossningar, vad man äter, you name it. Då ska vi väl också se naturliga ut? Lite smink och snygga kläder har ingen dött av, men resten. Hetsbantningen, size zero, jätterattarna, de släta 60-åriga ansiktena - helt fel för den som vill ses som någorlunda intellektuell.
Det är väl också allmänt vedertaget att det är lite pinsamt att vara opererad. Varför skulle annars Beckham förneka det och många tveka? Man tittar ju helt enkelt snett på de som tagit till kniven, för han har ju fuskat. Lätt att dra avundsjukekortet kanske, men jag tror inte det. Att vara skönhetsopererad tyder för mig på att man är 1. dum 2. analkåt 3. otrevlig. Har du något vettigt att komma med behöver du inga sprängfyllda sillisar. Har du ett par sådana, antar jag per fördomsautomatik att du inte har något intressant att tillföra. Ytlighet är väl sällan åtråvärt. Lösnaglar är fult, opraktiskt och horigt.
Jag känner, hör och häpna, några ungdomar. Det vi kallade "penta" på min tid finns fortfarande. Men heter nu något annat, minns ej vad. Oviktigt. Men en penta, eller motsvarande, är alltså en pantad brud som bryr sig för mycket om sitt utseende, på min tid gärna med permanentat hår (därav namnet). Det var, iallafall i mina kretsar, något löjligt över dessa förtappade själar. Nog fick pentorna ligga, men inte med någon som jag hade velat ligga med. Och det vet vi ju att det var de som fick jobb i Konsumkassan medan vi töntar skaffade högskoleexamen (hrmpf, nåja).
De dubbla budskapen i magasin a la Veckorevyn, "så blir du smal" på ena sidan och "du duger som du är" på nästa - de sönderanalyseras ju jämt, tar man det till sig på allvar är man ju dum, är man ju penta, tycker man att allt blir mycket roligare om man är snygg fast det sedan visar sig att det inte är så när man bara är plastsnygg på låtsas. Att vara en sopa kan inte opereras bort. Det fattar alla som inte är en själv.
Alla vill inte vara cp-smala pattlisa, vissa människor tycker att rynkor ger dem pondus. Att åldras är kanske att dö en smula, men det händer ändå oavsett om du ser ut som 25 vid 55. Vi har alla varit små, och vi ska alla en gång dö, som Jocke Berg så vackert sjöng. Varför slösa bort sitt liv på att hetsa fram någon slags falsk snygghet? Nästan lika dumt som att ägna sitt liv åt att tacka för det till en gud som inte finns, om du frågar mig, fast bara nästan.
Alla vill inte vara cp-smala pattlisa, vissa människor tycker att rynkor ger dem pondus. Att åldras är kanske att dö en smula, men det händer ändå oavsett om du ser ut som 25 vid 55. Vi har alla varit små, och vi ska alla en gång dö, som Jocke Berg så vackert sjöng. Varför slösa bort sitt liv på att hetsa fram någon slags falsk snygghet? Nästan lika dumt som att ägna sitt liv åt att tacka för det till en gud som inte finns, om du frågar mig, fast bara nästan.
Tuesday, September 20, 2011
Dra mig baklänges...please
Jag var rätt övertygad om att den här snubben, som skrev den uppmärksammade krönikan "Ni sliter själen ur mig" i Helsingborgs Dagblad härförleden, måste vara någon form av skämtare av rang. Han driver med det rådande samhällsklimatet där rasistkortet dras fram så fort någon säger burka, negerboll, Nogger black. Att han skulle må dåligt över Fazers kinapuffar, killen är ju inte ens kines, utan adopterad korean, nog fan skämtar han aprilo med oss. Iallafall vad gäller kinapuffarna.
Men icke. Shit has hit the fan. Fazer meddelar nu stolt att de på grund av denna krönika tänker ändra förpackningen för sina rasistiska Kinapuffar. Amen vad fan. Kines kines, det var du som fes, brukade min pappa säga när jag var liten. Idag skulle det lätt klassas som rasism. Fast det var jag som fes. Ingen kinaman inte, åh nej kineser fiser väl inte, the China man is not the issue here. Hur kunde han skylla prutten på alla asiater i hela världen, fattade han inte att han slet själen ur dem, jävla rasist.
Nej, det fattade man inte förr. Men nu vet man bättre. Tintin i Kongo är förbjuden. Pippis pappa är inte längre negerkung. Och gud förbjude att kalla chokladbollar vid sitt rätta namn.
Take a chill pill, säger jag.
Det är på detta tema jag började spåna på en idé, förmodligen en dum sådan, det märker man ju på svaret jag fick, att jag fick seriösasvar. Man ska inte slösa på kundservice-tid, jag vet, men jag var bara tvungen att testa:
Tant Ulla:
Hej Konsum,
Jag köpte ett paket av era blöjor Coop Soft & Dry Maxi 7-16 kg – tyckte att priset var förmånligt och tänkte att jag kunde testa dem. Annars kör jag Pampers och Libero.
Det var väl inget fel på själva blöjan, uppsugningsförmågan verkar ok, men vad jag vänder mig mot är motivet. Små rosa grisar pryder hela blöjkanten.
Jag är inte själv muslim, men känner så klart till att grisar i denna kultur anses orena och inte får avbildas. Så osmakligt då att smyga in ett gäng grisar på blöjorna som ska sitta på det käraste de har, nämligen deras små barn!
En varningstext hade varit på sin plats, så att man iallafall kan undvika avbildade grisar på barnstjärten om man vill. För det är väl inte illa menat av er att s.a.s. gömma grisar i blöjsäcken? Det vore kanske förmätet av mig att dra rasistkortet nu, men jag undrar verkligen hur ni tänkte här. Vill vi inte att muslimerna ska känna sig välkomna här i vårt land???
De andra blöjtillverkarna visar ju faktiskt på utsidan av paketet vad de har för tema på blöjorna. På så vis kan man ju t.ex. undvika att köpa Nalle Puh-blöjor där grisen Nasse med största sannolikhet kommer att figurera.
Ni kan väl också varna om grisarna utanpå paketet, eller ännu hellre byta motiv. Kaniner, katter, kycklingar är väl minst lika gulliga???
Vänliga hälsningar,
Ulla
Svar från Coop Kundkontakt:
Hej!
Tack för att du tagit dig tid att informera oss om dina tankar och synpunkter.
Det är viktigt för oss att få förstahandsinformation från våra kunder så att vi får underlag att utveckla vår kvalité både vad gäller produkter och bemötande.
Vi har flera storlekar på våra blöjor och varje storlek har sitt lilla söta djur. Det finns kor, katter, lamm, kyckling. Vi har mycket synpunkter ifrån muslimer som är en stor kundkrets hos oss, men vi har aldrig fått den här synpunkten.
Synpunkten är nu loggad.
Med vänliga hälsningar
Coop Kundkontakt
020-71 10 10
www.coop.se
Tant Ulla:
Svar från Coop Kundkontakt:
Hej
Det finns ingen baktanke i detta, smågrisar är inte ovanliga att använda till barnartiklar och det är som sagt endast på en storlek övriga storlekar har andra djur. Ingen ändring kommer att ske i dagsläget av det här trycket, som vi säkert har haft i 10 år, utan någon kommentar. Om din personal på dagis ,inte accepterar blöjan, kan vi tyvärr inte göra så mycket åt utan endast beklaga. Det finns även andra blöjor på marknaden så då kanske de är lämpligare för dig att använda.
Vänligen
Coop Kundkontakt.
Jeez, säger jag. Vart är världjäveln på väg när kärringar som tant Ulla och överkänsliga gnällspikar som Patrik tas på allvar? Nu fick ju inte jag min vilja igenom, men hade jag varit muslim (gud förbjude, thank fuck I'm not) tror jag tamigfan de hade plockat bort grisarna från blöjsäckarna. För så sjukt politiskt korrekt är tydligen verkligheten.
Men icke. Shit has hit the fan. Fazer meddelar nu stolt att de på grund av denna krönika tänker ändra förpackningen för sina rasistiska Kinapuffar. Amen vad fan. Kines kines, det var du som fes, brukade min pappa säga när jag var liten. Idag skulle det lätt klassas som rasism. Fast det var jag som fes. Ingen kinaman inte, åh nej kineser fiser väl inte, the China man is not the issue here. Hur kunde han skylla prutten på alla asiater i hela världen, fattade han inte att han slet själen ur dem, jävla rasist.
Nej, det fattade man inte förr. Men nu vet man bättre. Tintin i Kongo är förbjuden. Pippis pappa är inte längre negerkung. Och gud förbjude att kalla chokladbollar vid sitt rätta namn.
Take a chill pill, säger jag.
Det är på detta tema jag började spåna på en idé, förmodligen en dum sådan, det märker man ju på svaret jag fick, att jag fick seriösasvar. Man ska inte slösa på kundservice-tid, jag vet, men jag var bara tvungen att testa:
Tant Ulla:
Hej Konsum,
Jag köpte ett paket av era blöjor Coop Soft & Dry Maxi 7-16 kg – tyckte att priset var förmånligt och tänkte att jag kunde testa dem. Annars kör jag Pampers och Libero.
Det var väl inget fel på själva blöjan, uppsugningsförmågan verkar ok, men vad jag vänder mig mot är motivet. Små rosa grisar pryder hela blöjkanten.
Jag är inte själv muslim, men känner så klart till att grisar i denna kultur anses orena och inte får avbildas. Så osmakligt då att smyga in ett gäng grisar på blöjorna som ska sitta på det käraste de har, nämligen deras små barn!
En varningstext hade varit på sin plats, så att man iallafall kan undvika avbildade grisar på barnstjärten om man vill. För det är väl inte illa menat av er att s.a.s. gömma grisar i blöjsäcken? Det vore kanske förmätet av mig att dra rasistkortet nu, men jag undrar verkligen hur ni tänkte här. Vill vi inte att muslimerna ska känna sig välkomna här i vårt land???
De andra blöjtillverkarna visar ju faktiskt på utsidan av paketet vad de har för tema på blöjorna. På så vis kan man ju t.ex. undvika att köpa Nalle Puh-blöjor där grisen Nasse med största sannolikhet kommer att figurera.
Ni kan väl också varna om grisarna utanpå paketet, eller ännu hellre byta motiv. Kaniner, katter, kycklingar är väl minst lika gulliga???
Vänliga hälsningar,
Ulla
Svar från Coop Kundkontakt:
Hej!
Tack för att du tagit dig tid att informera oss om dina tankar och synpunkter.
Det är viktigt för oss att få förstahandsinformation från våra kunder så att vi får underlag att utveckla vår kvalité både vad gäller produkter och bemötande.
Vi har flera storlekar på våra blöjor och varje storlek har sitt lilla söta djur. Det finns kor, katter, lamm, kyckling. Vi har mycket synpunkter ifrån muslimer som är en stor kundkrets hos oss, men vi har aldrig fått den här synpunkten.
Synpunkten är nu loggad.
Med vänliga hälsningar
Coop Kundkontakt
020-71 10 10
www.coop.se
Tant Ulla:
tack för snabbt svar. Det var artigt av era muslimska kunder att inte poängtera det uppenbart olämpliga i grisbilden. Jag kan dock tycka det är onödigt att välja just grisen, Vill ni provocera lite kanske? Annars finns det ju ingen anledning att välja just grisar, de är väl knappast sötare eller mer poppis bland barn än andra djur.
Men om ni kan intyga att muslimer inte tar illa upp för att jag använder grisblöjan på mina barn, kan jag väl fortsätta med det då. Det är nämligen så att en ur personalen på mina barns dagis är muslim, och jag vill inte stöta mig med henne i onödan. Hon är säkert nog med utanförskap ändå, och jag vill inte strö salt i såren genom att komma med barn i grisprydda blöjor.
Sedan kan jag fortfarande tycka att det vore på sin plats att det djur som finns på blöjan också avbildas på förpackningen. Så kan man ju välja vilket djur man vill ha. Själv har jag två barn, ett om 8 kg och ett på 14 kg. Då kan de ju båda använda just grisblöjan, men det vore ju också kul att direkt veta vilka djur de andra storlekarna har så att jag lättare har chansen att variera blöjmotiv.
Bara en tanke.
Vänligen,
Ulla
Det finns ingen baktanke i detta, smågrisar är inte ovanliga att använda till barnartiklar och det är som sagt endast på en storlek övriga storlekar har andra djur. Ingen ändring kommer att ske i dagsläget av det här trycket, som vi säkert har haft i 10 år, utan någon kommentar. Om din personal på dagis ,inte accepterar blöjan, kan vi tyvärr inte göra så mycket åt utan endast beklaga. Det finns även andra blöjor på marknaden så då kanske de är lämpligare för dig att använda.
Vänligen
Coop Kundkontakt.
Jeez, säger jag. Vart är världjäveln på väg när kärringar som tant Ulla och överkänsliga gnällspikar som Patrik tas på allvar? Nu fick ju inte jag min vilja igenom, men hade jag varit muslim (gud förbjude, thank fuck I'm not) tror jag tamigfan de hade plockat bort grisarna från blöjsäckarna. För så sjukt politiskt korrekt är tydligen verkligheten.
Hemmatomte
Var det jag som sa att jag skulle vara tillbaka på arbetsmarknaden efter ett halvår i mammaselen?
Ja, det var jag. Jag for med osanning, visar det sig nu.
Nu är det inte så att jag, som jag förstått att många kvinnor gör, plötsligt har insett hur ofantligt myyysigt det är att vara hemma med bäbis, och att jag vill heltidsamma minst ett år, att jag tycker mammor faktiskt är bättre än pappor med små barn. Det tycker jag då rakt inte. Och ammar gör jag inte, fy så omodernt det är.
Jag som alltid skrävlar om hur göttigt det är att bo i Sverige där vi har föräldraledighet istället för 1800-talsvarianten mammaledighet som de flesta andra länder som har något över huvud taget. Här delar vi lika.
Bara att just nu håller min man att överföra sina dagar till mig, för att mina är på upphällningen. Jag har tagit min ranson, men ska nu ha mer.
Hur kunde det gå så?
Det är av helt egoistiska skäl, kan jag avslöja. Det hela handlar om att min man, invandraren, som har en sketen timanställning, måste etablera sig på den svenska arbetsmarknaden - och i förlängningen vara lycklig med att bo i Svea Rike, där jag vill bo, och ingen annanstans. Med en timanställning har man ingen garanti att få komma tillbaka efter ett halvårs pappaledighet, det fattar alla. Därför kan han inte vara ledig. Därför måste jag, som ju har en permanent anställning, men inget jobb. Jag kan lika gärna vänta. Tills vinden vänder och Sony Ericsson vill direktanställa mig, tänker jag mig. Klart att de vill, menar jag, jag är ju, som det stod i mitt cv anno 2004, vilket fortfarande stämmer "a creative thinker with a can-do attitude", vem vill inte ha en sån, arbetsmarknaden slåss ju om såna, eller hur.
Under tiden lutar jag mig tillbaka med min bäbis, tyvärr har jag inte tid att skriva den där boken jag alltid sagt jag ska skriva under den s.k. föräldraledigheten som alls ingen ledighet är (jag tror att påtryckningar i denna fråga gör att Försäkringskassan måste ändra namn på detta tillstånd, till föräldraarbete antar jag - jag jobbar som förälder, bygger en individ, får betalt av staten) - och hoppas att japanen och dansken håller hårt i sin fantastiska hårt arbetande brasilianare och fastanställer honom, kanske tar med honom till Kina på business av bara farten. Så blir han nöjd, blir han svennebananig och så blir jag detsamma på kuppen. Och så kan vi börja pensionsspara och bli sådär härligt lyckliga i alla våra dagar.
Dessutom är det ganska gött att tillbringa dagarna i pyjamas. Day-time-television har aldrig varit bättre och imorgon ska jag gå till stan och skaffa pass till min lilla, vilket äventyr.
Ett ord säger hon, och det upprepar hon som ett mantra: Mamma-mamma-mamma.
Mamma & Bella forever. Iallafall tills hon börjar dagis i mars 2012.
Ja, det var jag. Jag for med osanning, visar det sig nu.
Nu är det inte så att jag, som jag förstått att många kvinnor gör, plötsligt har insett hur ofantligt myyysigt det är att vara hemma med bäbis, och att jag vill heltidsamma minst ett år, att jag tycker mammor faktiskt är bättre än pappor med små barn. Det tycker jag då rakt inte. Och ammar gör jag inte, fy så omodernt det är.
Jag som alltid skrävlar om hur göttigt det är att bo i Sverige där vi har föräldraledighet istället för 1800-talsvarianten mammaledighet som de flesta andra länder som har något över huvud taget. Här delar vi lika.
Bara att just nu håller min man att överföra sina dagar till mig, för att mina är på upphällningen. Jag har tagit min ranson, men ska nu ha mer.
Hur kunde det gå så?
Det är av helt egoistiska skäl, kan jag avslöja. Det hela handlar om att min man, invandraren, som har en sketen timanställning, måste etablera sig på den svenska arbetsmarknaden - och i förlängningen vara lycklig med att bo i Svea Rike, där jag vill bo, och ingen annanstans. Med en timanställning har man ingen garanti att få komma tillbaka efter ett halvårs pappaledighet, det fattar alla. Därför kan han inte vara ledig. Därför måste jag, som ju har en permanent anställning, men inget jobb. Jag kan lika gärna vänta. Tills vinden vänder och Sony Ericsson vill direktanställa mig, tänker jag mig. Klart att de vill, menar jag, jag är ju, som det stod i mitt cv anno 2004, vilket fortfarande stämmer "a creative thinker with a can-do attitude", vem vill inte ha en sån, arbetsmarknaden slåss ju om såna, eller hur.
Under tiden lutar jag mig tillbaka med min bäbis, tyvärr har jag inte tid att skriva den där boken jag alltid sagt jag ska skriva under den s.k. föräldraledigheten som alls ingen ledighet är (jag tror att påtryckningar i denna fråga gör att Försäkringskassan måste ändra namn på detta tillstånd, till föräldraarbete antar jag - jag jobbar som förälder, bygger en individ, får betalt av staten) - och hoppas att japanen och dansken håller hårt i sin fantastiska hårt arbetande brasilianare och fastanställer honom, kanske tar med honom till Kina på business av bara farten. Så blir han nöjd, blir han svennebananig och så blir jag detsamma på kuppen. Och så kan vi börja pensionsspara och bli sådär härligt lyckliga i alla våra dagar.
Dessutom är det ganska gött att tillbringa dagarna i pyjamas. Day-time-television har aldrig varit bättre och imorgon ska jag gå till stan och skaffa pass till min lilla, vilket äventyr.
Ett ord säger hon, och det upprepar hon som ett mantra: Mamma-mamma-mamma.
Mamma & Bella forever. Iallafall tills hon börjar dagis i mars 2012.
Monday, September 19, 2011
Ich habe kein Auto
Jag har sålt bilen. En italiensk sportbil för en spottstyver. Vilket kap.
Som jag sa till köparen: Det är ju helt sjukt att du kan få en hel bil för samma pris som en dammsugare. En lyxig dammsugare visserligen, men ändå.
Mycket bil för pengarna. Sa jag inte. Men det kunde jag ha gjort, för det var det fan.
Så brummade han iväg i min kärra, som jag aldrig kört och aldrig kommer att köra.
Det kändes rätt jävla skönt att bli av med eländet.
Nu återstår bara att köpa en ny bil. Med betoning på NY. Och då menar jag inte senaste årsmodellen, det får vänta tills jag blir stenrik, men iallafall 2000-tal. Där sätter jag gränsen. Och tysk ska den vara! Folkvagn ska jag ha. Gärna röd. Tackar.
Som jag sa till köparen: Det är ju helt sjukt att du kan få en hel bil för samma pris som en dammsugare. En lyxig dammsugare visserligen, men ändå.
Mycket bil för pengarna. Sa jag inte. Men det kunde jag ha gjort, för det var det fan.
Så brummade han iväg i min kärra, som jag aldrig kört och aldrig kommer att köra.
Det kändes rätt jävla skönt att bli av med eländet.
Nu återstår bara att köpa en ny bil. Med betoning på NY. Och då menar jag inte senaste årsmodellen, det får vänta tills jag blir stenrik, men iallafall 2000-tal. Där sätter jag gränsen. Och tysk ska den vara! Folkvagn ska jag ha. Gärna röd. Tackar.
Sunday, September 18, 2011
Jag gillar dig, men bara om du gillar mig
Ibland när man trallar runt på Facebook, bland sina cirka 300 vänner och bläddrar och ser vad de gör. Checked in here, checked in there, födde barn, tog sig ett järn.
Ibland, ganska ofta faktiskt, känner man att man skulle vilja säga något, man säger det iallafall för sig själv, hemma på kammaren, må det vara antingen elakheter eller i de flesta fall snälligheter, men MAN SÄGER INGET. Alls. Bara tittar. Och tänker. Att vad fan, eller nåt annat. Att inte ska jag komma här och komma.
Jag avväger ganska ofta just det där, att ska jag säga något nu, men kommer fram till att det ska jag inte, för who cares tänker jag, who dares utmanar du. Som när någon jag egentligen känner men inte pratat med i verkligheten på många år gör det ofantligt stora att föda barn, och jag smyger in och checkar checkar läget varje dag för att se om nåt hänt, som någon slags jävla Se&Hör-bajsjournalist känner jag mig, men jag vill ju uppriktigt veta. Och så händer det, och jag rörs, jag gläds, jag vill se bilder, höra detaljer. Men det mest naturliga i världen när någon fött barn, att säga GRATTIS, gör jag det? Nej, det törs jag ej, jag tänker att, hör och häpna, att GILLA det är nog att visa min uppskattning, det är allt jag bjuder på. NN just gave birth, hon är här nu - Ulla Hammarlund likes this. Patetiskt is my middle name. Grattis säger man väl för fan.
Dagens utmaning blir alltså att kommentera 10 saker på Facebook i nyhetsflödet från den senaste timmen. Klarar du det? Klarar JAG det? Jag ska prova nu.
----
Det gjorde jag ej, det fanns inte tillräckligt intressanta människor i flödet.
Samma grej är det med bloggar jag läser - ganska ofta känner jag att jag skulle vilja kommentera ett inlägg. Och det är ju inte så konstigt om jag skulle göra det. Jag är ju både fyndig och smart. Men så stoppas jag av mitt lilla ego som säger fy skäms, försök inte verka. För det vet vi ju att alla som kommenterar på random bloggar ("fin blogg, kolla gärna in min") bara gör det för att fika efter besökare till sin egen blogg. Och det vill jag ju inte verka som att jag vill. Pinsamt liksom. Eller ens erkänna att jag läser deras blogg när de inte läser min, det vore ju ungefär lika skämmigt som att erkänna för Neil Tennant att jag gillar hans musik när han av lätt insedda skäl inte gillar min.
Ibland, ganska ofta faktiskt, känner man att man skulle vilja säga något, man säger det iallafall för sig själv, hemma på kammaren, må det vara antingen elakheter eller i de flesta fall snälligheter, men MAN SÄGER INGET. Alls. Bara tittar. Och tänker. Att vad fan, eller nåt annat. Att inte ska jag komma här och komma.
Jag avväger ganska ofta just det där, att ska jag säga något nu, men kommer fram till att det ska jag inte, för who cares tänker jag, who dares utmanar du. Som när någon jag egentligen känner men inte pratat med i verkligheten på många år gör det ofantligt stora att föda barn, och jag smyger in och checkar checkar läget varje dag för att se om nåt hänt, som någon slags jävla Se&Hör-bajsjournalist känner jag mig, men jag vill ju uppriktigt veta. Och så händer det, och jag rörs, jag gläds, jag vill se bilder, höra detaljer. Men det mest naturliga i världen när någon fött barn, att säga GRATTIS, gör jag det? Nej, det törs jag ej, jag tänker att, hör och häpna, att GILLA det är nog att visa min uppskattning, det är allt jag bjuder på. NN just gave birth, hon är här nu - Ulla Hammarlund likes this. Patetiskt is my middle name. Grattis säger man väl för fan.
Dagens utmaning blir alltså att kommentera 10 saker på Facebook i nyhetsflödet från den senaste timmen. Klarar du det? Klarar JAG det? Jag ska prova nu.
----
Det gjorde jag ej, det fanns inte tillräckligt intressanta människor i flödet.
Samma grej är det med bloggar jag läser - ganska ofta känner jag att jag skulle vilja kommentera ett inlägg. Och det är ju inte så konstigt om jag skulle göra det. Jag är ju både fyndig och smart. Men så stoppas jag av mitt lilla ego som säger fy skäms, försök inte verka. För det vet vi ju att alla som kommenterar på random bloggar ("fin blogg, kolla gärna in min") bara gör det för att fika efter besökare till sin egen blogg. Och det vill jag ju inte verka som att jag vill. Pinsamt liksom. Eller ens erkänna att jag läser deras blogg när de inte läser min, det vore ju ungefär lika skämmigt som att erkänna för Neil Tennant att jag gillar hans musik när han av lätt insedda skäl inte gillar min.
Saturday, September 17, 2011
Lördagslattjo - jag dricker vitt vin
Min mojja hade köpt ut vittjut till mig. Inte för att jag är minderårig, utan för att jag inte pallade gå till systemet. Orka liksom. Ja ba "fly mig en flarra", o hon ba "okej". Behövde ju nåt till lördagsfyllan. Sånt fattar mamma. Jag skulle ju ha gått på tantfest idag, med mina äldsta och käraste tanter ända från Tunaskolans och gymnasieskolan Spykens tid, men det blev inställt pga febersjukdom hos värdinnan. Så nesligt! Så tråkigt! Jag som hade längtat så att få återknyta med dessa kvalitetsmänniskor.
Vad gör man? Sitter hemma och fiser sönder mossen? Nja, först hamnade jag i koma och gick runt i PJ's som värsta lodisen till ungefär klockan fyra när jag knäppte mig själv på näsan och fick nog av softandet. Så tog jag min äldsta dotter och bussen in till Lunds årliga happening, Kulturnatten. Jag trodde att det skulle vara ett jävla hetsande och hejbabberiba-hallå, att man knappt kunde kryssa vagnen mellan alla dårar som sprang på stan denna dag, ungdomsfylla-11 och hela tjofräset, jobbigt men smällar man fick ta. Hur glad var jag när det visade sig vara lugna puckar och faktiskt ganska glest med cp-människor.
Vi var på en kulturinstutition inom universitetet och mullade i oss gratisgodis vid en brasa. Alfons och Mållgan som var med myste in sig rejält vid brasan. Vissa lekte rövkrok.
Vi fortsatte till Skissernas Museum. Vi som tycker att konst är konstigt (det var jag och mina kloka systerdöttrar) bestämde oss ändå för att vi måste hitta något positivt med varje konstverk, hur fult det än var. En gipshand - ful, men den var nog kul att göra. Gipskaniner och något som kunde liknas vid bajs - ja, men kaniner är ju söta, ibland. Stenstoder av tjocka gubbar - de var ju iallafall stora och rejäla. Nån grunkimoj ingen fattade vad det var, såg ut som en nyspydd tårta - den var kanske lättspydd då. En pensel som ritade regnbågen - meningslös allan, men vi gillar färg ju. En jävligt ful statyett av en kärring - tur att det finns fula saker så att vi framstår som extra snygga. Så höll vi på. Man ska se det positiva i tillvaron. Sån är jag. Lovisa däremot tyckte allt var spännande och intressant på riktigt. Älska folk som är strax under tre! Det är dessa man bör ta med sig för att förgylla sin tillvaro, för att göra det ospännande spännande. Älskar't.
Sedan gick vi till biblioteket. En finlandssvensk sjöng vackert med gitarr. Vi läste barnböcker i soffan med en mjukisorm, en likadan som Alexandras Ernst-Hugo, det var fint, det var mysigt.
Nu kom vi på att Alfons och Mållgan var borta. Var är ni? Rota i minnet, när hade vi dem sist? Jo så klart vid lägerelden där på kulturinstutionen, hur fan kunde vi bara lämna dem där, hur har de det, vad gör de, har någon snott dem, jag dör av sorg sa Lolo, jag fixar sa jag, vi skyndar oss tillbaka, de myser nog bara vid brasan, sa jag. Och vi rullade tillbaka till där vi startade. Och mycket riktigt! Där satt Alfons och Mållgan, inne vid brasan, med doktoranderna och tipspromenadfunktionärerna, och myste, käkade väl karameller från gratisgodispåsen. Högaktar dessa ärliga härliga människor som inte snor eller gömmer mina glömda saker.
Efter det kläppte vi en falafel på gatukök. Så jävla rätt! Det var rätt rätt, kan ordvitsaren vitsa. Tog vi en heliumballong av bara farten, aktarej vad jag ska suga i mig av den när jag vaknar imorgon.
Och när vi kom hem sov alla barnen, både min i vagnen och Luddes bäbis i famnen, och vi tjuvade i oss vinet som var menat för tantfesten, och här sitter jag nu och är bara halvlurig, men ganska glad ändå.
Vad gör man? Sitter hemma och fiser sönder mossen? Nja, först hamnade jag i koma och gick runt i PJ's som värsta lodisen till ungefär klockan fyra när jag knäppte mig själv på näsan och fick nog av softandet. Så tog jag min äldsta dotter och bussen in till Lunds årliga happening, Kulturnatten. Jag trodde att det skulle vara ett jävla hetsande och hejbabberiba-hallå, att man knappt kunde kryssa vagnen mellan alla dårar som sprang på stan denna dag, ungdomsfylla-11 och hela tjofräset, jobbigt men smällar man fick ta. Hur glad var jag när det visade sig vara lugna puckar och faktiskt ganska glest med cp-människor.
Vi var på en kulturinstutition inom universitetet och mullade i oss gratisgodis vid en brasa. Alfons och Mållgan som var med myste in sig rejält vid brasan. Vissa lekte rövkrok.
Vi fortsatte till Skissernas Museum. Vi som tycker att konst är konstigt (det var jag och mina kloka systerdöttrar) bestämde oss ändå för att vi måste hitta något positivt med varje konstverk, hur fult det än var. En gipshand - ful, men den var nog kul att göra. Gipskaniner och något som kunde liknas vid bajs - ja, men kaniner är ju söta, ibland. Stenstoder av tjocka gubbar - de var ju iallafall stora och rejäla. Nån grunkimoj ingen fattade vad det var, såg ut som en nyspydd tårta - den var kanske lättspydd då. En pensel som ritade regnbågen - meningslös allan, men vi gillar färg ju. En jävligt ful statyett av en kärring - tur att det finns fula saker så att vi framstår som extra snygga. Så höll vi på. Man ska se det positiva i tillvaron. Sån är jag. Lovisa däremot tyckte allt var spännande och intressant på riktigt. Älska folk som är strax under tre! Det är dessa man bör ta med sig för att förgylla sin tillvaro, för att göra det ospännande spännande. Älskar't.
Sedan gick vi till biblioteket. En finlandssvensk sjöng vackert med gitarr. Vi läste barnböcker i soffan med en mjukisorm, en likadan som Alexandras Ernst-Hugo, det var fint, det var mysigt.
Nu kom vi på att Alfons och Mållgan var borta. Var är ni? Rota i minnet, när hade vi dem sist? Jo så klart vid lägerelden där på kulturinstutionen, hur fan kunde vi bara lämna dem där, hur har de det, vad gör de, har någon snott dem, jag dör av sorg sa Lolo, jag fixar sa jag, vi skyndar oss tillbaka, de myser nog bara vid brasan, sa jag. Och vi rullade tillbaka till där vi startade. Och mycket riktigt! Där satt Alfons och Mållgan, inne vid brasan, med doktoranderna och tipspromenadfunktionärerna, och myste, käkade väl karameller från gratisgodispåsen. Högaktar dessa ärliga härliga människor som inte snor eller gömmer mina glömda saker.
Efter det kläppte vi en falafel på gatukök. Så jävla rätt! Det var rätt rätt, kan ordvitsaren vitsa. Tog vi en heliumballong av bara farten, aktarej vad jag ska suga i mig av den när jag vaknar imorgon.
Och när vi kom hem sov alla barnen, både min i vagnen och Luddes bäbis i famnen, och vi tjuvade i oss vinet som var menat för tantfesten, och här sitter jag nu och är bara halvlurig, men ganska glad ändå.
Friday, September 16, 2011
Fredagsmyspys - jag dricker JD without coke
Du kan väl sången "Nu är det fredagsmys", det är från en reklamfilm för OLW:s snacks. Deras gamla slogan "För att du älskar det goda" var ju lite dum. Vem fan älskar inte det som är gott. Och sedan sägs det ju att när man ätit ostbågar luktar fingrarna som man varit inne och petat i någons anus, och det är väl ändå inte särskilt gott. Däremot det där med "Fredagsmys", det sprider en känsla av värme, av gemenskap, av äcklig kärnfamiljsgemytlighet. Det är ju därför så många vänder sig mot begreppet "Fredagsmys", alltså alla som inte ingår i en kärnfamilj och det är ju många. Men man kan ju isåfall vända på begreppet och ta till sig det man själv tycker är mysigt. En påse chips i soffan på fredagkvällen behöver man ju inte vara flera om. Ostbågemiddag är väl ett hett alternativ för alla, även de ensamma, då får man ju fler bågar själv. Och fredagsmysa kan man säkert också göra med sina kompisar på puben, även om det så klart är mer ballt än mysigt. MYS kräver kanske per definition antingen nyförälskelse eller små barn, det tror jag det. Det är därför det irriterar.
Nu är Fredagsmys tydligen ett vedertaget begrepp. Jag är själv skyldig till att ha lärt min dotter om det. Fredagsmys och Lördagsgodis. Det roliga bara fortsätter. I torsdags tyckte hon att vi skulle köpa lördagsgodis varpå jag påpekade att det går inte för det är inte lördag idag, det är torsdag. Då tyckte hon att vi kunde ha "torsdagsfredagsmys", alltså köpa chips. Guilty as charged.
Det var väl egentligen Kronfågel som började med sin Chicken Tonight-produkt, det här med att man ska ha det lite speciellt på fredagkvällen, när man varvar ner efter jobbveckan, och detta mys kan direkt förknippas med en vara som ett företag vill sälja. "Kyckling på fredag, det är vad jag vill ha" ladidadida. Smart drag! Vad har Taco-kungen Santa Maria hittat på för säljkraftigt på detta tema? Och jag får väl erkänna själv att jag gillar fredagar, och att det är någonting i mig som värms upp av dessa hemska bitar, "Nu är det fredagsmys" såväl som "Kyckling på fredag". Det funkar. Jag gillar också enchiladas. Vill också ha det lite gött. Det är ju den här känslan av att nu slipper man stiga upp i vargtimmen imorgon, nu kan man softa, ta sig en whiskey, hålla helg. Vi som jobbar på kontor.
Och nu jobbar jag ju inte ens för tillfället. Har man däremot heltidsjobb och barn i skolan, då måste det ju vara en alldeles magnifik näst intill magisk känsla när fredagseftermiddagens jobb är avklarat, laptoplocket stängt och man hämtar sina barn på dagis, kör via Ica för att inhandla ingredienserna till det där fredagsmyset. Vanligen Taco Dinner, följt av chirre, cola, typ Idol på tv:n och sedan lite alkohol till föräldrarna efter barnen gått och knytit sig. Sedan kanske man ligger. Det där veckoligget gifta par tar sig, det jag trodde skedde på lördagar per rutin, det kanske till och med händer på fredagar numera, som en naturlig följd av myset. Vad vet jag. Själv dricker jag whiskey.
Det här med att det är gött med fredag, att jobbveckan är slut, det är så klart inget nytt. Men att det fått ett begrepp och att det kallas mys och att det till och med har en egen meny och en agenda (TV&film), det är ett någorlunda nytt och tillika intressant påfund. Sedan kan jag personligen hålla med om rysningskänslan i det ostiga och smått opassande ordet MYS, för fredagar har väl aldrig egentligen varit de allra mysigaste. Fredag för mig har historiskt sett mer inneburit raketfylla och lattjolajbanslåda. Söndagar är väl isåfall mysigare, då vaknar man sent utan alarm och kan släntra runt i pyjamas hela dagen om man vill (såvida man inte är sinnessjuk och använder söndagen till kyrkligheter), det är vad jag skulle beteckna som mysigast.
Men vad vet jag. Jag tycker inte så mycket är mysigt, jag tycker nog mest att mysigt är mesigt.
Nu är Fredagsmys tydligen ett vedertaget begrepp. Jag är själv skyldig till att ha lärt min dotter om det. Fredagsmys och Lördagsgodis. Det roliga bara fortsätter. I torsdags tyckte hon att vi skulle köpa lördagsgodis varpå jag påpekade att det går inte för det är inte lördag idag, det är torsdag. Då tyckte hon att vi kunde ha "torsdagsfredagsmys", alltså köpa chips. Guilty as charged.
Det var väl egentligen Kronfågel som började med sin Chicken Tonight-produkt, det här med att man ska ha det lite speciellt på fredagkvällen, när man varvar ner efter jobbveckan, och detta mys kan direkt förknippas med en vara som ett företag vill sälja. "Kyckling på fredag, det är vad jag vill ha" ladidadida. Smart drag! Vad har Taco-kungen Santa Maria hittat på för säljkraftigt på detta tema? Och jag får väl erkänna själv att jag gillar fredagar, och att det är någonting i mig som värms upp av dessa hemska bitar, "Nu är det fredagsmys" såväl som "Kyckling på fredag". Det funkar. Jag gillar också enchiladas. Vill också ha det lite gött. Det är ju den här känslan av att nu slipper man stiga upp i vargtimmen imorgon, nu kan man softa, ta sig en whiskey, hålla helg. Vi som jobbar på kontor.
Och nu jobbar jag ju inte ens för tillfället. Har man däremot heltidsjobb och barn i skolan, då måste det ju vara en alldeles magnifik näst intill magisk känsla när fredagseftermiddagens jobb är avklarat, laptoplocket stängt och man hämtar sina barn på dagis, kör via Ica för att inhandla ingredienserna till det där fredagsmyset. Vanligen Taco Dinner, följt av chirre, cola, typ Idol på tv:n och sedan lite alkohol till föräldrarna efter barnen gått och knytit sig. Sedan kanske man ligger. Det där veckoligget gifta par tar sig, det jag trodde skedde på lördagar per rutin, det kanske till och med händer på fredagar numera, som en naturlig följd av myset. Vad vet jag. Själv dricker jag whiskey.
Det här med att det är gött med fredag, att jobbveckan är slut, det är så klart inget nytt. Men att det fått ett begrepp och att det kallas mys och att det till och med har en egen meny och en agenda (TV&film), det är ett någorlunda nytt och tillika intressant påfund. Sedan kan jag personligen hålla med om rysningskänslan i det ostiga och smått opassande ordet MYS, för fredagar har väl aldrig egentligen varit de allra mysigaste. Fredag för mig har historiskt sett mer inneburit raketfylla och lattjolajbanslåda. Söndagar är väl isåfall mysigare, då vaknar man sent utan alarm och kan släntra runt i pyjamas hela dagen om man vill (såvida man inte är sinnessjuk och använder söndagen till kyrkligheter), det är vad jag skulle beteckna som mysigast.
Men vad vet jag. Jag tycker inte så mycket är mysigt, jag tycker nog mest att mysigt är mesigt.
Thursday, September 15, 2011
Bilfan
Min bil, som jag köpte för mindre än 2 år sedan och som jag personligen aldrig kört (jag kör bara BMW, ty jag är snobbarnas snobb), är redo att köras till sällare jaktmarker.
Kanske finns det någon tjomme som älskar Alfa Romeos som man älskar ett barn, som vill rädda den från en förestående död. Som kan trixa lite med en skiftnyckel och rosta bort lite rost, spänna länkarmen och joxa med spindelleden. Själv är jag inte sån. Jag älskar ingen bil, särskilt inte sådana som underkänts vid den årliga besiktningen. Jag vet inget om länkarmar, lambdasonder eller katalysatorer. Och vill heller ingenting veta. Jag vill ta mig med mitt fordon från a till b, no questions asked. Jag skiter i om den är tuff och sportig. Jag borde skaffat Volvo.
Du hör ju själv att jag till och med borde ha en helt ny bil. En sån där med fem års garanti, inga fel och nån säljartyp som fixar allt med ett rövslick. Fly mig ett par hundra laxar så fixar jag en dylik.
Tills dess att jag blir rik blir det till att hoppas att någon jävla Alfa-entusiast (eller alfahannar kan vi kalla dem som häckar på Club Alfa Romeo Sweden eftersom alla utom jag är män) nappar på mitt erbjudande och trycker ett par tuss i min hand i utbyte mot bilskrället. Herregud, vad väntar ni på, kamremmen är bara 1000 mil gammal, skynda att fynda.
Sedan är det bara att bege sig ut på Blocket och luras att köpa ett annat gammalt bilelände vars dolda fel uppstår ett efter annat, helt enligt principen att kärringar som köper bil kan man lurendreja att köpa vilket plåtskrälle som helst, bara det har fyra hjul, brummar och har en fin färg.
Hatar't.
Kanske finns det någon tjomme som älskar Alfa Romeos som man älskar ett barn, som vill rädda den från en förestående död. Som kan trixa lite med en skiftnyckel och rosta bort lite rost, spänna länkarmen och joxa med spindelleden. Själv är jag inte sån. Jag älskar ingen bil, särskilt inte sådana som underkänts vid den årliga besiktningen. Jag vet inget om länkarmar, lambdasonder eller katalysatorer. Och vill heller ingenting veta. Jag vill ta mig med mitt fordon från a till b, no questions asked. Jag skiter i om den är tuff och sportig. Jag borde skaffat Volvo.
Du hör ju själv att jag till och med borde ha en helt ny bil. En sån där med fem års garanti, inga fel och nån säljartyp som fixar allt med ett rövslick. Fly mig ett par hundra laxar så fixar jag en dylik.
Tills dess att jag blir rik blir det till att hoppas att någon jävla Alfa-entusiast (eller alfahannar kan vi kalla dem som häckar på Club Alfa Romeo Sweden eftersom alla utom jag är män) nappar på mitt erbjudande och trycker ett par tuss i min hand i utbyte mot bilskrället. Herregud, vad väntar ni på, kamremmen är bara 1000 mil gammal, skynda att fynda.
Sedan är det bara att bege sig ut på Blocket och luras att köpa ett annat gammalt bilelände vars dolda fel uppstår ett efter annat, helt enligt principen att kärringar som köper bil kan man lurendreja att köpa vilket plåtskrälle som helst, bara det har fyra hjul, brummar och har en fin färg.
Hatar't.
Monday, September 12, 2011
Ingen blir snäll av stryk
Jag brukar vara den första att ställa mig upp och hytta med näven åt Svennis Bananis och hans politiskt korrekta dravel.
Hur man resonerar runt religioner, knark, liggerier, hur man ska vara, hur man ska se ut och annat mer eller mindre farligt. Att poliserna i Rosengård ska lära sig arabiska, det gör mig arg för det är så bakvänt. Att kärringarna på Ica knuffas utan att be om djursex, det provocerar mig. Att ingen får sticka ut, men ingen får heller kritisera den som ändå gör det. Gå och lägg dig. Lägg ägg i morsans skägg.
Men i fallet Barnaga, då blir jag supersvensk. Om man nu kan säga att det är typiskt svenskt att inte slå sina barn. Tyvärr verkar det så. Tyvärr är det inte självklart för alla.
Jag är glad att den italienske mannen som agat sitt barn på öppen gata på Stockholmssemestern förts inför rätta. Italienarna stormar och gör sig lustiga över det svenska politiskt korrekta att inte låta föräldrar uppfostra sina barn hur de vill. Själv förstår jag inte varför det skulle vara ok att slå små människor, när man enligt lag inte får slå stora. Personligen skulle jag hellre slå alla vuxna jag känner än mina två små barn. Om jag var tvungen att välja (vilket jag lyckligtvis inte är). Vi vet ju att det bara är idioter som slåss, när orden tryter, när tålamod tar slut och de inte har tillräckligt med runda ord att tillgå. Dumma människor. Apajävlar, skulle man kunna kalla dem.
Egentligen ska det väl inte behövas en lag för att folk inte ska slå sina barn, om folk hade sunt förnuft, lite takt och ton. Men det har som bekant folk inte. I Sverige infördes lagen mot barnaga 1979, men mig veterligen slog mina föräldrar inte mig mina tre första år i livet. På sin höjd sa de "du är så dum att man kan trolla med dig" och rufsade i håret. På sin höjd.
Att det finns länder där man får slå sina barn (eller fruar för den delen) är så sjukt ociviliserat. Bara i ett 20-tal länder i världen råder förbud mot barnaga. I övriga är det alltså fritt fram att småprygla sin avkomma. Bland annat i Brasilien, mina barns andra och därtill uppenbarligen efterblivna hemland - där dock ett lagförslag om förbud faktiskt lämnades in någon gång 2010 (Jag vet inte hur det gick med det? Åt helvete förmodligen). Sinnessjukt är bara förnamnet. Italien är ett annat av dessa länder där det är ok att örfila, och de kan förlöjliga Svenne så mycket de vill, men faktum kvarstår att de borde lyssnat mer på Bamse när han sa att ingen blir snäll av stryk. Ingen.
Rör inte min lilla kompis. Jävla tur att jag hittat en sådan härligt obrasiliansk man som aldrig skulle få för sig att följa normen. Tur och skicklighet.
Hur man resonerar runt religioner, knark, liggerier, hur man ska vara, hur man ska se ut och annat mer eller mindre farligt. Att poliserna i Rosengård ska lära sig arabiska, det gör mig arg för det är så bakvänt. Att kärringarna på Ica knuffas utan att be om djursex, det provocerar mig. Att ingen får sticka ut, men ingen får heller kritisera den som ändå gör det. Gå och lägg dig. Lägg ägg i morsans skägg.
Men i fallet Barnaga, då blir jag supersvensk. Om man nu kan säga att det är typiskt svenskt att inte slå sina barn. Tyvärr verkar det så. Tyvärr är det inte självklart för alla.
Jag är glad att den italienske mannen som agat sitt barn på öppen gata på Stockholmssemestern förts inför rätta. Italienarna stormar och gör sig lustiga över det svenska politiskt korrekta att inte låta föräldrar uppfostra sina barn hur de vill. Själv förstår jag inte varför det skulle vara ok att slå små människor, när man enligt lag inte får slå stora. Personligen skulle jag hellre slå alla vuxna jag känner än mina två små barn. Om jag var tvungen att välja (vilket jag lyckligtvis inte är). Vi vet ju att det bara är idioter som slåss, när orden tryter, när tålamod tar slut och de inte har tillräckligt med runda ord att tillgå. Dumma människor. Apajävlar, skulle man kunna kalla dem.
Egentligen ska det väl inte behövas en lag för att folk inte ska slå sina barn, om folk hade sunt förnuft, lite takt och ton. Men det har som bekant folk inte. I Sverige infördes lagen mot barnaga 1979, men mig veterligen slog mina föräldrar inte mig mina tre första år i livet. På sin höjd sa de "du är så dum att man kan trolla med dig" och rufsade i håret. På sin höjd.
Att det finns länder där man får slå sina barn (eller fruar för den delen) är så sjukt ociviliserat. Bara i ett 20-tal länder i världen råder förbud mot barnaga. I övriga är det alltså fritt fram att småprygla sin avkomma. Bland annat i Brasilien, mina barns andra och därtill uppenbarligen efterblivna hemland - där dock ett lagförslag om förbud faktiskt lämnades in någon gång 2010 (Jag vet inte hur det gick med det? Åt helvete förmodligen). Sinnessjukt är bara förnamnet. Italien är ett annat av dessa länder där det är ok att örfila, och de kan förlöjliga Svenne så mycket de vill, men faktum kvarstår att de borde lyssnat mer på Bamse när han sa att ingen blir snäll av stryk. Ingen.
Rör inte min lilla kompis. Jävla tur att jag hittat en sådan härligt obrasiliansk man som aldrig skulle få för sig att följa normen. Tur och skicklighet.
Sunday, September 11, 2011
Victoria Silvstedt-syndromet
Folk som har bott utomlands alldeles för länge. Och glömmer bort sitt modersmål. Börjar famla efter ord och tar istället till det nya språket i tid och otid. Talar plötsligt med brytning. Finns de på riktigt? Ja, Victoria Silvstedt, hon är väl faktiskt på riktigt, trots att hon helt klart verkar vara en cartoon (vad heter det på svenska?). Det närmaste man kan komma en parodi på sig själv. Tanten måste skämta, tänker man när hon öppnar kakluckan. Men det gör hon tydligen inte.
Idag har vi tittat på de långa och många sändningarna med anledning av tio år sedan nine-eleven (vad heter det på svenska? Elfte september ja). Särskilt dansk television bjöd på magstarka och rafflande reportage. Men även SVT. Claes Elfsberg i en provisorisk studio alldeles vid Ground Zero, ett riktigt klassiskt nyhetsankare (på tal om nyhetsankare förresten, se ALDRIG filmen Anchor Man, det var ta mig fan den sämsta humorbefriade dyngan jag sett på länge, Pelto måste varit full både när hon såg den och när hon tipsade oss att se den, 39 kronor jag hellre gett till djävulen).
Anyway...Claes Elfsberg var det ja, kvalitetskille, fortfarande snygg. En av hans gäster i studion var New York-frun Janique Svedberg. Bara namnet Janique får mig att tänka att hon måste vara smått sepe, men det är säkert bara mina fördomar som spelar mig ett spratt. Men hon visar sig alltså vara smittad av Silvstedt-sjukan. 27 år i United States of Amerikatten liksom. She has forgotten her Swedish, terrible, I know. Fast samtidigt talar hon flytande svenska, om än Göteborgska. Bara att hon liksom famlar lite ibland, efter orden, efter sin eget språköra som hänger där och dinglar strax utanför vagnen hon tappats bakom.
Men Elfsberg är snabb att hjälpa oss Svenne Bananer som inget fattar när coola rikemanskärringen från New York svänger sig med amerikanska, no problem for Janique, inga problem säger Claes.
Och jag vill på intet sätt förringa tantens insats. Hon var säkert en sann hero när hon lät sig firas ner in the rubble. Modigt gjort, som en bisittare i studion uttryckte det. Vilket ju var exakt vad Tjocke Viktor sa till Madicken efter att hon gått balansgång på skoltaket. Ja, modigt gjort. Det är inte det jag stör mig på.
Janique Svedberg: Då förstod vi att det var ingen accident.
Claes Elfsberg: Ingen olycka.
[snabb som katten direktöversätter Claes för oss, tack Claes]
JS: Min man jobbar med army och FBI och sånt därn't, och han hade en automatic reaktion att åka ner och hjälpa till.
[audomadic uttalar hon det, det är väl amerikanska, och den svenska varianten automatisk kommer hon inte på, reaktion dock uttalar hon på göteborgska. Sjukt låter det]
JS: Vi hade med oss våra climbing gear
CE: Klätterutrustning
[snabbt av Claes igen, Janique kom inte på, vad heter det nu igen]
JS: Brandmännen såg att jag var så liten och frågade om jag kunde climb down då, eller klättra ner...och komma ner i subway system...tunnelbanestationen
CE: Tunnelbanan ja
[Här är det lite kul att hon direktöversätter sig själv, men Claes kan ändå inte låta bli att hjälpa till han också]
JS: Det var ungefär som en movie set, droppande vatten och sådär
[Janique har gissningsvis sett för många b-filmer, action med droppande vatten, blaha blaha]
Du kan se intervjun i sin helhet på SVT Play (fast jag vet att du inte är ett skit intresserad).
Det irriterar mig att hon pratar sådär, för jag tror hon gör sig till, att hon hittar på, för att verka. Man hör ju att hennes svenska är alldeles flytande, att hon kan, att hon bara vill framstå som cool. Vad det skulle vara för coolt med det vet jag ej, det är väl eventuellt bara 14-åringar som impas av att någon bor abroad, utomlands liksom.
Fånigt var det iallafall. Som om Victoria med pattarna skulle vara någon att efterapa. Som om det vore coolt att framstå som en idiot, I don't get it. Så där gör aldrig jag.
Idag har vi tittat på de långa och många sändningarna med anledning av tio år sedan nine-eleven (vad heter det på svenska? Elfte september ja). Särskilt dansk television bjöd på magstarka och rafflande reportage. Men även SVT. Claes Elfsberg i en provisorisk studio alldeles vid Ground Zero, ett riktigt klassiskt nyhetsankare (på tal om nyhetsankare förresten, se ALDRIG filmen Anchor Man, det var ta mig fan den sämsta humorbefriade dyngan jag sett på länge, Pelto måste varit full både när hon såg den och när hon tipsade oss att se den, 39 kronor jag hellre gett till djävulen).
Anyway...Claes Elfsberg var det ja, kvalitetskille, fortfarande snygg. En av hans gäster i studion var New York-frun Janique Svedberg. Bara namnet Janique får mig att tänka att hon måste vara smått sepe, men det är säkert bara mina fördomar som spelar mig ett spratt. Men hon visar sig alltså vara smittad av Silvstedt-sjukan. 27 år i United States of Amerikatten liksom. She has forgotten her Swedish, terrible, I know. Fast samtidigt talar hon flytande svenska, om än Göteborgska. Bara att hon liksom famlar lite ibland, efter orden, efter sin eget språköra som hänger där och dinglar strax utanför vagnen hon tappats bakom.
Men Elfsberg är snabb att hjälpa oss Svenne Bananer som inget fattar när coola rikemanskärringen från New York svänger sig med amerikanska, no problem for Janique, inga problem säger Claes.
Och jag vill på intet sätt förringa tantens insats. Hon var säkert en sann hero när hon lät sig firas ner in the rubble. Modigt gjort, som en bisittare i studion uttryckte det. Vilket ju var exakt vad Tjocke Viktor sa till Madicken efter att hon gått balansgång på skoltaket. Ja, modigt gjort. Det är inte det jag stör mig på.
Janique Svedberg: Då förstod vi att det var ingen accident.
Claes Elfsberg: Ingen olycka.
[snabb som katten direktöversätter Claes för oss, tack Claes]
JS: Min man jobbar med army och FBI och sånt därn't, och han hade en automatic reaktion att åka ner och hjälpa till.
[audomadic uttalar hon det, det är väl amerikanska, och den svenska varianten automatisk kommer hon inte på, reaktion dock uttalar hon på göteborgska. Sjukt låter det]
JS: Vi hade med oss våra climbing gear
CE: Klätterutrustning
[snabbt av Claes igen, Janique kom inte på, vad heter det nu igen]
JS: Brandmännen såg att jag var så liten och frågade om jag kunde climb down då, eller klättra ner...och komma ner i subway system...tunnelbanestationen
CE: Tunnelbanan ja
[Här är det lite kul att hon direktöversätter sig själv, men Claes kan ändå inte låta bli att hjälpa till han också]
JS: Det var ungefär som en movie set, droppande vatten och sådär
[Janique har gissningsvis sett för många b-filmer, action med droppande vatten, blaha blaha]
Du kan se intervjun i sin helhet på SVT Play (fast jag vet att du inte är ett skit intresserad).
Det irriterar mig att hon pratar sådär, för jag tror hon gör sig till, att hon hittar på, för att verka. Man hör ju att hennes svenska är alldeles flytande, att hon kan, att hon bara vill framstå som cool. Vad det skulle vara för coolt med det vet jag ej, det är väl eventuellt bara 14-åringar som impas av att någon bor abroad, utomlands liksom.
Fånigt var det iallafall. Som om Victoria med pattarna skulle vara någon att efterapa. Som om det vore coolt att framstå som en idiot, I don't get it. Så där gör aldrig jag.
Friday, September 09, 2011
Mini-Idol
Mamma: Ska du vara med i Idol när du blir stor?
Lovisa: Ja!
Mamma: Vad ska du sjunga?
Lovisa: Bäbä vita lamm. Och Lille Katt.
Mamma: Vad säger gubbarna då?
Lovisa: NEJ!
Thursday, September 08, 2011
I like good buys
Du undrar förstås vad jag gör om kvällarna. Vem gör inte det.
Nu när Little Lola går och knyter sig punktligt strax innan klockan 21 om aftonen. Då vankas det ju helt plötsligt vuxen egentid, vad gör då de som inte ligger? Jo för fan, det ska jag berätta för dig.
När jag för några veckor sedan var på tillbakaresa från mitt ungdomliga äventyr i London, hittade jag en HMV på flygplatsen. His Master's Voice talade till mig och sa att jag borde köpa en riktigt rolig engelsk komediserie med mig hem. Som en del av England i mitt vardagsrum. Det vill jag ha. Och jag har ju redan sett de flesta och de bästa; The Office, Extras, Monty Python, Only Fools and Horses, Peep Show, Little Britain, Catherine Tate Show, IT Crowd. Jag behövde nytt blod. Något fantastiskt.
Så jag kläppte den här: The Inbetweeners. Killen i kassan sa att det var ett mycket bra val, att det i princip var det bästa since sliced bread. Vilket kanske borde oroat mig något, eftersom han var en ung geezer i 22-årsåldern, och chansen att vi skulle dela humor inte kanske var överhängande.
Nu när Little Lola går och knyter sig punktligt strax innan klockan 21 om aftonen. Då vankas det ju helt plötsligt vuxen egentid, vad gör då de som inte ligger? Jo för fan, det ska jag berätta för dig.
När jag för några veckor sedan var på tillbakaresa från mitt ungdomliga äventyr i London, hittade jag en HMV på flygplatsen. His Master's Voice talade till mig och sa att jag borde köpa en riktigt rolig engelsk komediserie med mig hem. Som en del av England i mitt vardagsrum. Det vill jag ha. Och jag har ju redan sett de flesta och de bästa; The Office, Extras, Monty Python, Only Fools and Horses, Peep Show, Little Britain, Catherine Tate Show, IT Crowd. Jag behövde nytt blod. Något fantastiskt.
Så jag kläppte den här: The Inbetweeners. Killen i kassan sa att det var ett mycket bra val, att det i princip var det bästa since sliced bread. Vilket kanske borde oroat mig något, eftersom han var en ung geezer i 22-årsåldern, och chansen att vi skulle dela humor inte kanske var överhängande.
Men det gjorde vi tydligen. För den här serien är ju jätterolig och alldeles perfekt för den som vill ha lite engelsk igenkänningshumor, sköna karaktärer och en härligt ungdomlig jargong strax under bältet. Den handlar alltså om fyra killar på gymnasiet, om hur de ska få till det, fast det får de så klart aldrig. De är inte tuffa, men heller inte töntigast i klassen. Älskar't.
Nu har vi tittat färdigt på alla tre säsonger och allt extramaterial. Nu känns det lite tomt.
För att fylla ut detta tomrum har min man nu satt på The Office. Rolig! Ricky Gervais är ju för övrigt en ytterst intelligent man, det brukar man vara tvungen att vara för att ha förmågan att vara riktigt rolig. Ateist så klart. Det finns väl inga roliga som samtidigt är djupt troende, det är väl knappast möjligt.
Men The Inbetweeners heter alltså programmet. Nu har det även spelats in en långfilm om dessa ungdomar och den ser vi fram emot. Kanske får de fyra killarna äntligen ligga. Simon får nog först. Jay får nog sist. Eller tvärtom? Gud, så spännande.
An oeuf is an oeuf
I min ugn gräddas en banankaka, even as we speak. När jag var i London alldeles nyligen unnade jag mig nämligen en banankaka pá Prét, det var den jag blev sugen på nu. Vill du baka en, googla Banankaka, och ta första bästa recept, det var så jag gjorde. Det får vara någon måtta på recepttramsandet i bloggfan. Annars kan jag ju lika gärna byta bana och öppna en pensionärsblogg, och samtidigt passa på och dela med mig av information om krämpor, sömnbesvär, hemarbete och annat pensionärsvarningsskit. Och det, kan jag säga, sker enbart över min döda kropp. Jag välkomnar bloggande pensionärer, med all rätt, för de har säkert mycket att berätta, men isåfall kan de ju fokusera på något annat än just det pensionärsstereotypa.
Ska det klämmas in så många kolhydrater som möjligt per kvadratcentimeter tror jag att banakaka måste vara det lämpligaste att baka. Bananer, socker, vetemjöl i en enda härlig gegga. Äter man hela själv och gör man det ofta, då kan man hoppa upp och sätta sig på att man blir tjock. För egen del oroar jag mig sparsamt. Man får, och bör, unna sig. Om man är det smalaste man varit på typ åtta år, då måste man fira. Dessutom får jag besök imorgon, och då måste man ju, om man som jag är hemmafru, bjuda på nybakt. Mammas bak luktar så gott.
Hur blev den? Jo, det ska jag säga dig i ärlighetens namn, att den blev så sinnessjukt god att jag genast smällde i mig en kvart av den (om den runda kakan var en klocka, så åt jag alltså 15 minuter). Släng alla recept på kakor utan socker i väggen. This is the real shit.
Till och med bäbisen ser sugen ut. Men hon får så klart inget. Hon kan gott suga på sin Tombliboo ett tag till.
Ska det klämmas in så många kolhydrater som möjligt per kvadratcentimeter tror jag att banakaka måste vara det lämpligaste att baka. Bananer, socker, vetemjöl i en enda härlig gegga. Äter man hela själv och gör man det ofta, då kan man hoppa upp och sätta sig på att man blir tjock. För egen del oroar jag mig sparsamt. Man får, och bör, unna sig. Om man är det smalaste man varit på typ åtta år, då måste man fira. Dessutom får jag besök imorgon, och då måste man ju, om man som jag är hemmafru, bjuda på nybakt. Mammas bak luktar så gott.
Hur blev den? Jo, det ska jag säga dig i ärlighetens namn, att den blev så sinnessjukt god att jag genast smällde i mig en kvart av den (om den runda kakan var en klocka, så åt jag alltså 15 minuter). Släng alla recept på kakor utan socker i väggen. This is the real shit.
Till och med bäbisen ser sugen ut. Men hon får så klart inget. Hon kan gott suga på sin Tombliboo ett tag till.
Hemmarostad müsli
Eftersom jag är en sådan ärketant publicerar jag härmed ännu ett recept.
Det är baserat på några olika s.k. LCHF-müsli-recept. Men LCHF är inte sant, det är för mycket kolhydrater för att få den hälsostämpeln, säkert över 10%, hemska tanke. Så ät inte om du planerar att gå ner i vikt, bara om du redan är smal och snygg (som jag).
1 dl hasselnötter
1 dl mandlar
1/2 dl valnötter
1 dl kokosflingor
1 dl solroskärnor
1/2 dl krossade linfrön
2 msk kanel
2 tsk vaniljpulver
1/2 dl kokosolja
1/2 dl vatten
Blanda allt i bunke, låt dra i 10 minuter. Under tiden värmer du upp ugnen till 175 grader. Rosta i ca 20 minuter.
Ät, när den har svalnat, med bär (hallon, blåbär), youghurt eller smetana om du gillar fett.
Det är baserat på några olika s.k. LCHF-müsli-recept. Men LCHF är inte sant, det är för mycket kolhydrater för att få den hälsostämpeln, säkert över 10%, hemska tanke. Så ät inte om du planerar att gå ner i vikt, bara om du redan är smal och snygg (som jag).
1 dl hasselnötter
1 dl mandlar
1/2 dl valnötter
1 dl kokosflingor
1 dl solroskärnor
1/2 dl krossade linfrön
2 msk kanel
2 tsk vaniljpulver
1/2 dl kokosolja
1/2 dl vatten
Blanda allt i bunke, låt dra i 10 minuter. Under tiden värmer du upp ugnen till 175 grader. Rosta i ca 20 minuter.
Ät, när den har svalnat, med bär (hallon, blåbär), youghurt eller smetana om du gillar fett.
 |
| Detaljstudie av min müsli |
Tuesday, September 06, 2011
Nu, nu, nu
Jag är inte känd för att vara tålmodig. Det sägs ju att man får ett oändligt tålamod i samband med att man får barn, de går liksom hand i hand, barnen och tålomodet. Vänta bara tills du får baaarn, har folk sagt åt mig. Men jag vetifan om det har hjälpt. Jag vill fortfarande ha snabba resultat, tröttnar fort och orkar inte med nåt tjat. Lite kanske. Jag kan ju leka samma sak cirka tio gånger innan jag lackar ur. Gömma mig under filten och låtsas att det kommer monster etcetera. Får jag bara häva ur mig några svordomar kan jag mata även en bäbis som spottar och brummar med läpparna, kan jag svara på frågan varför för tjugoelfte gången. Med saker som gäller barn har jag nog ett högst normalt tålamod.
Vad gäller bilkörning däremot, är jag synnerligen otålig. Traggla start- och stoppmetoden till exempel. Det är väl inte så jävla ball. Får jag köra upp nu? Kan vi åtminstone ta oss till motorvägen? Så sa jag till Armand på bilskolan idag. Då skojade jag lite. Men inte helt. Jag vill inte bara köra fram och tillbaka på en otrafikerad industrigata, det är väl inget kul. Jag fattar ju att man måste, för att öva och bli säker i sitsen, men fy vad tråkigt. Sånt vill ju inte jag betala 410 kronor i timmen för. Då kan jag ju lika gärna gå till en hora och ha lite kul på kuppen. Eller inte.
Till slut körde vi iallafall ut i stadstrafiken och rattade ett par rondeller, och jag parkerade exakt i rutan, fick en ryggdunk och han sa att jag var duktig, att jag tog in. Ja, vad fan, klart jag är duktig, men nu vill jag fickparkera, backa runt hörn och köra i 120 kilometer i timmen när får man göra sånt? Varför tar det sån tiiiiid?
Fy vad ont jag har i nacken nu förresten, för att jag spände mig så fasligt där i förarsätet. Kanske tveksamt om jag är mogen för de riktiga äventyren. Men jag VILL. Och jag vill NU. Inte sen, inte nästa år. NU.
Vad gäller bilkörning däremot, är jag synnerligen otålig. Traggla start- och stoppmetoden till exempel. Det är väl inte så jävla ball. Får jag köra upp nu? Kan vi åtminstone ta oss till motorvägen? Så sa jag till Armand på bilskolan idag. Då skojade jag lite. Men inte helt. Jag vill inte bara köra fram och tillbaka på en otrafikerad industrigata, det är väl inget kul. Jag fattar ju att man måste, för att öva och bli säker i sitsen, men fy vad tråkigt. Sånt vill ju inte jag betala 410 kronor i timmen för. Då kan jag ju lika gärna gå till en hora och ha lite kul på kuppen. Eller inte.
Till slut körde vi iallafall ut i stadstrafiken och rattade ett par rondeller, och jag parkerade exakt i rutan, fick en ryggdunk och han sa att jag var duktig, att jag tog in. Ja, vad fan, klart jag är duktig, men nu vill jag fickparkera, backa runt hörn och köra i 120 kilometer i timmen när får man göra sånt? Varför tar det sån tiiiiid?
Fy vad ont jag har i nacken nu förresten, för att jag spände mig så fasligt där i förarsätet. Kanske tveksamt om jag är mogen för de riktiga äventyren. Men jag VILL. Och jag vill NU. Inte sen, inte nästa år. NU.
Komma till skott
Idag ska jag ha min första professionella körlektion. Med Armand. Är han hetare än min privatfröken Carl, tro? Knappast va.
Jag är 35 år gammal och ska ha min första körlektion.
Något säger mig att det här kommer jag aldrig att ro i hamn. Det blir några taffliga lektionstillfällen, sedan får jag iskalla tassar och drar mig ur. Slantarna tryter och modet likaså.
Fast så tänker jag på alla kärringar vid rattarna, alla cp-ynglingar som brummar fram, alla dummerjönsar och slirpellar. Kan de, så kan ju naturligtvis jag. Så jävla svårt kan det ju inte vara.
Och det är väl inte det att det är så svårt. Jag kör ju, bara att jag inte har koll på 20 olika döda vinklar och speglar, växeln kan lika gärna hamna i ettan som i trean, akta er här kommer en trafikfara, vem har företräde, jag va.
Jag kan väl ratta en ratt lika väl som Bengt Bedrup, fan och hans moster. Förmodligen är det bara att jag har högre krav på mig själv än snittmänniskan. Jag vill vara bäst, annars får det vara. Fem fel på matteprovet, det är bara bra om ingen hade färre. Snyggast vinner, det duger inte att vara näst bäst.
Tyvärr leder detta till att jag inte kommer till skott. Jag bara sitter och surar över att andra, som minsann inte är lika duktiga, smarta, snygga som jag röner framgång som chefer, skribenter, bilförare. Varför får hon skriva krönikor, den sopan, varför bestämmer han över mig när jag är mycket rättvisare, mycket intelligentare? Varför sitter det en massa apor bakom rattar och spakar, jag kan väl också, fast mycket bättre säkert?
Vilken risig attityd va. Gör det bättre själv då, fast tvärtom. För jag gör ju inget. Jag sitter bara på mitt inte längre så feta arsle och tänker att jag kan, utan att för den skull agera särskilt kraftfullt.
Låt oss hoppas att detta tänkande inte är applicerbart på mitt bilkörande, låt oss hoppas att jag kan köra från a till b, utan att tappa sugen, utan att dra mig ur innan det ens har börjat på riktigt.
För det skulle ju isåfall bevisa att jag egentligen är en sopa, och det vill jag verkligen inte vara.
Jag är 35 år gammal och ska ha min första körlektion.
Något säger mig att det här kommer jag aldrig att ro i hamn. Det blir några taffliga lektionstillfällen, sedan får jag iskalla tassar och drar mig ur. Slantarna tryter och modet likaså.
Fast så tänker jag på alla kärringar vid rattarna, alla cp-ynglingar som brummar fram, alla dummerjönsar och slirpellar. Kan de, så kan ju naturligtvis jag. Så jävla svårt kan det ju inte vara.
Och det är väl inte det att det är så svårt. Jag kör ju, bara att jag inte har koll på 20 olika döda vinklar och speglar, växeln kan lika gärna hamna i ettan som i trean, akta er här kommer en trafikfara, vem har företräde, jag va.
Jag kan väl ratta en ratt lika väl som Bengt Bedrup, fan och hans moster. Förmodligen är det bara att jag har högre krav på mig själv än snittmänniskan. Jag vill vara bäst, annars får det vara. Fem fel på matteprovet, det är bara bra om ingen hade färre. Snyggast vinner, det duger inte att vara näst bäst.
Tyvärr leder detta till att jag inte kommer till skott. Jag bara sitter och surar över att andra, som minsann inte är lika duktiga, smarta, snygga som jag röner framgång som chefer, skribenter, bilförare. Varför får hon skriva krönikor, den sopan, varför bestämmer han över mig när jag är mycket rättvisare, mycket intelligentare? Varför sitter det en massa apor bakom rattar och spakar, jag kan väl också, fast mycket bättre säkert?
Vilken risig attityd va. Gör det bättre själv då, fast tvärtom. För jag gör ju inget. Jag sitter bara på mitt inte längre så feta arsle och tänker att jag kan, utan att för den skull agera särskilt kraftfullt.
Låt oss hoppas att detta tänkande inte är applicerbart på mitt bilkörande, låt oss hoppas att jag kan köra från a till b, utan att tappa sugen, utan att dra mig ur innan det ens har börjat på riktigt.
För det skulle ju isåfall bevisa att jag egentligen är en sopa, och det vill jag verkligen inte vara.
Monday, September 05, 2011
En berättelse om min dotter
Lovisa badar. Då är hela badkaret fullt med plastleksaker. Hon lägger ett päron på ett plastfat från lekservisen. Säger: "Det ska ligga på askfatet!". Jag höjer brynet, blir lite förvånad över denna felsägning. "Vad är askfat?" frågar jag. Som självklarast i världen säger hon: "Till pappas pipa!".
Så klart. Att jag inte tänkte på det. Bertil Åbergs askfat. Att lägga päron på.
Sunday, September 04, 2011
PP (Partypingla)
Jävlar i min box vilket partydjur jag gått och blivit på äldre dar. Förra helgen London, denna supersuparfest hos Pelto.Det finns ingen hejd, och varför skulle det finnas?
I det Peltokungliga palatset gled vi rakt in i en förnämlig buffébjudning. Vegetarianer som bjuder på kött, det är nog själva definitionen på en bra värd. När till och med Ludde skippar diettramsandet, då vet man att matbetyget är hett och högt. Vilket bröd! Vilka ostar! Med pepparkakor! Och chokladcupcakesen, du måste skämta, vad goda de var.
Och hon hade förberett en läcker Spotify-blandning, det fanns till och med Pet Shop Boys. Till mig!
Snygga och synnerligen trevliga gäster. Ett ganska stort antal Sony Ericsson-människor, till vilka jag märkligt nog räknar mig, och det vet vi ju hur smarta och roliga de är. Och hur obekymrat de switchar över till engelska när stunden kräver det (Svenne B är ju i vanliga fall för spänd för att göra det smärtfritt, som vi vet). Det var dessutom två andra brassar på festen, inte bara min. Tjusigt arr!
Om jag måste utse kvällens favorit, och det måste jag ju, man gör alltid så, då säger jag lilla Ekströmskan, denna lilla halvchilenska med de röda läpparna och den klockrena synen på världsalltet. Kul tjej i snyggt fodral, sånt gillar jag. Men det betyder inte att resten av gänget även de kunde vara höjdare, jo för det var de! Vilken söt och trevlig lillasyster! Vilken rolig Malmö-Anna! Vilken frisk fläkt, fröken Frisk! Och Pelto är alltid Pelto, jag vidhåller att hon är den hetaste potatisen jag träffat sedan jag flyttade till Sverige.
Det enda problemet med denna fest var att tiden gick alldeles för fort, och det blev dags att åka hem och avlösa den lilla halvkrassliga barnvakten alldeles för snabbt. Fast vid det laget hade jag druckit upp min finvinflaska och börjat förse mig av Husets Vita, så det var väl, in hindsight, lika bra. Klockan två stapplade vi in i hemmet på runda fötter. Jag hade det där luriga flinet som bara fulla människor har, och tryckte i mig lite överbliven pizza innan jag knöt mig i bingen.
Inte jättesugen var jag klockan åtta när jag blev uppkörd av en hungrig 6-månaders, det ska villigt erkännas, men man får ta sådana smällar när man är en partypingla av rang.
Idag har vi till och med lyckats ta oss till Östratorndagen, där vi mullade i oss ännu fler kolhydrater. Med glädje! Och tittade på kaniner. Och deltog i godisregn. Och köpte billigt krafs på loppis. Ännu ett lyckat arrangemang.
Hejbabberiba, tjoflöjt.
I det Peltokungliga palatset gled vi rakt in i en förnämlig buffébjudning. Vegetarianer som bjuder på kött, det är nog själva definitionen på en bra värd. När till och med Ludde skippar diettramsandet, då vet man att matbetyget är hett och högt. Vilket bröd! Vilka ostar! Med pepparkakor! Och chokladcupcakesen, du måste skämta, vad goda de var.
Och hon hade förberett en läcker Spotify-blandning, det fanns till och med Pet Shop Boys. Till mig!
Snygga och synnerligen trevliga gäster. Ett ganska stort antal Sony Ericsson-människor, till vilka jag märkligt nog räknar mig, och det vet vi ju hur smarta och roliga de är. Och hur obekymrat de switchar över till engelska när stunden kräver det (Svenne B är ju i vanliga fall för spänd för att göra det smärtfritt, som vi vet). Det var dessutom två andra brassar på festen, inte bara min. Tjusigt arr!
Om jag måste utse kvällens favorit, och det måste jag ju, man gör alltid så, då säger jag lilla Ekströmskan, denna lilla halvchilenska med de röda läpparna och den klockrena synen på världsalltet. Kul tjej i snyggt fodral, sånt gillar jag. Men det betyder inte att resten av gänget även de kunde vara höjdare, jo för det var de! Vilken söt och trevlig lillasyster! Vilken rolig Malmö-Anna! Vilken frisk fläkt, fröken Frisk! Och Pelto är alltid Pelto, jag vidhåller att hon är den hetaste potatisen jag träffat sedan jag flyttade till Sverige.
Det enda problemet med denna fest var att tiden gick alldeles för fort, och det blev dags att åka hem och avlösa den lilla halvkrassliga barnvakten alldeles för snabbt. Fast vid det laget hade jag druckit upp min finvinflaska och börjat förse mig av Husets Vita, så det var väl, in hindsight, lika bra. Klockan två stapplade vi in i hemmet på runda fötter. Jag hade det där luriga flinet som bara fulla människor har, och tryckte i mig lite överbliven pizza innan jag knöt mig i bingen.
Inte jättesugen var jag klockan åtta när jag blev uppkörd av en hungrig 6-månaders, det ska villigt erkännas, men man får ta sådana smällar när man är en partypingla av rang.
Idag har vi till och med lyckats ta oss till Östratorndagen, där vi mullade i oss ännu fler kolhydrater. Med glädje! Och tittade på kaniner. Och deltog i godisregn. Och köpte billigt krafs på loppis. Ännu ett lyckat arrangemang.
Hejbabberiba, tjoflöjt.
Friday, September 02, 2011
Lekplatsen - ingen kul plats för kärringar
Jag befinner mig på en lekplats med en hord oerhört otrevliga människor. Jag ställde nyss frågan, stilla för mig själv, om två av pojkarna eventuellt lider av någon form av utvecklingsstörning. Åtminstone är de aggressiva och fladdriga. Mammorna hälsar inte på mig, bara gallskriker på sina barn på ett för mig obegripligt språk. Sådan mor, sådan son, antar jag. När de pillar min bäbis i ansiktet säger jag ifrån. När de hindrar mitt barn att åka rutchkana ber jag dem lägga ägg. När de frågar mig om jag har bajs i min byxa säger jag att det har jag ej. Hade jag inte varit här tror jag att de skulle var taskiga mot Lolo. De känns som typiska mobbare. Gapiga, bordusa, oaktsamma. Jag tycker inte om barn, märks det? Bara mina egna, för de är både snälla och snygga. Sådan mor, sådana döttrar, antar jag.
Brownies för tjocka
Jag har bakat brownies också. Alltså chokladrutor med nötter. Självklart utan de smått livsfarliga produkterna vetemjöl och strösocker.
Så här gör man:
Först googlar du fram ett antal recept på det du vill laga, du kan i detta fall söka på "LCHF brownies". Sedan tar du summan av kardemumman, det bästa av det mesta, ett gyllene snitt av alla måttangivelser och ingredienser, krydda med ditt sunda förnuft. Extra fett är alltid en bra idé.
Då kan man komma fram till följande recept:
100g smör (osaltat hade nog varit bra, men det hade inte jag)
100g choklad (85%ig)
2 ägg
1 tsk vaniljpulver (alltså äkta brunt, inte vitt pulver, då är nog gammalt hederligt kokain roligare, om det måste vara vitt)
Ca 1dl hackade nötter (jag hade 50/50 hasselnötter och mandlar, men det går säkert bra med val-, para- eller t.ex. Brasil- också)
1 tsk bakpulver
Smält smör och tjockglad, vispa ägg med vaniljpulver, blanda i alla ingredienser. Gegga ut på bakplåtspapper, skjuss in i ugnen, 200 grader C, 5-8 minuter. Låt svalna, skär rutor, kyl ner. Ät.
Med god aptit? Tja, jag måste erkänna att jag smakat godare (såna med socker i), men gillar man riktigt jävla mörk choklad, som min man gör, då är de tydligen en höjdare.
Och nu när jag ska laga mitt morgonkaffe, nog fan tar jag en chokladruta till det. Sugen.
Så här gör man:
Först googlar du fram ett antal recept på det du vill laga, du kan i detta fall söka på "LCHF brownies". Sedan tar du summan av kardemumman, det bästa av det mesta, ett gyllene snitt av alla måttangivelser och ingredienser, krydda med ditt sunda förnuft. Extra fett är alltid en bra idé.
Då kan man komma fram till följande recept:
100g smör (osaltat hade nog varit bra, men det hade inte jag)
100g choklad (85%ig)
2 ägg
1 tsk vaniljpulver (alltså äkta brunt, inte vitt pulver, då är nog gammalt hederligt kokain roligare, om det måste vara vitt)
Ca 1dl hackade nötter (jag hade 50/50 hasselnötter och mandlar, men det går säkert bra med val-, para- eller t.ex. Brasil- också)
1 tsk bakpulver
Smält smör och tjockglad, vispa ägg med vaniljpulver, blanda i alla ingredienser. Gegga ut på bakplåtspapper, skjuss in i ugnen, 200 grader C, 5-8 minuter. Låt svalna, skär rutor, kyl ner. Ät.
Med god aptit? Tja, jag måste erkänna att jag smakat godare (såna med socker i), men gillar man riktigt jävla mörk choklad, som min man gör, då är de tydligen en höjdare.
Och nu när jag ska laga mitt morgonkaffe, nog fan tar jag en chokladruta till det. Sugen.
Thursday, September 01, 2011
I'm gonna rip out your heart and eat it
Idag har jag tagit en oskuld. Det är när man gör något stort för första gången. Jag tror iallafall att det var en oskuld, såvida ingen har lurat mig förut, till exempel när jag var riktigt liten (sånt är ju vanligt).
Jag har ätit hjärta. Ja, blodpump som det heter på norsk. Ett antal kycklingar hade fått sätta livet till för att jag skulle få smaska på dem nygrillade.
Fast i och för sig tror jag att slaktar'n oftast slänger inälvorna för det är ändå ingen som vill ha dem. Kostar 20 spänn för storpack. Fatta grejen.
Hur var de då? Frånsett att det kändes för jävligt att gnaga i sig någons hjärta (jag är vegetarian i teorin, bara inte i praktiken), var de helt ok. Bra tuggmotstånd, spänstiga liksom. Men det satt fast en tjock sträng i dem, som jag antar var kroppspulsådern, och den kändes lite seg och obehaglig att tugga på. För att man visste vad det var.
Men herrejesus och gud i himmelen, man äter ju korv. Blod och muskler instoppade i en bit tarm, det är ju objektivt sett ännu räligare. Så nu har jag även ätit hjärta. Det var mer än ätligt. Pick-pick - slog det inte längre.
Jag har ätit hjärta. Ja, blodpump som det heter på norsk. Ett antal kycklingar hade fått sätta livet till för att jag skulle få smaska på dem nygrillade.
Fast i och för sig tror jag att slaktar'n oftast slänger inälvorna för det är ändå ingen som vill ha dem. Kostar 20 spänn för storpack. Fatta grejen.
Hur var de då? Frånsett att det kändes för jävligt att gnaga i sig någons hjärta (jag är vegetarian i teorin, bara inte i praktiken), var de helt ok. Bra tuggmotstånd, spänstiga liksom. Men det satt fast en tjock sträng i dem, som jag antar var kroppspulsådern, och den kändes lite seg och obehaglig att tugga på. För att man visste vad det var.
Men herrejesus och gud i himmelen, man äter ju korv. Blod och muskler instoppade i en bit tarm, det är ju objektivt sett ännu räligare. Så nu har jag även ätit hjärta. Det var mer än ätligt. Pick-pick - slog det inte längre.
Subscribe to:
Posts (Atom)