Vissa tror på Gud, Allah eller fan och hans moster. Andra tror på tomten, men det är väl bara riktigt små barn som gör det (som Carl så klokt sa om Gud när han var ett litet barn), somliga tror på riktigt på spöken. Änglar, finns dom? Någon tror på ödet, de teatraliska på köttets lust och själens obotliga ensamhet. En och annan skojare tror på Robert Lind i Kramfors, eller varför inte det flygande spagettimonstret.
Själv är jag som bekant som Skalman. Jag tror inte, jag vet.
Och på det jag inte vet, tror jag inte. Synnerligen pragmatiskt. Och likaledes praktiskt.
Men när jag var liten trodde jag på en del saker. De riktigt sjuka sakerna som gud och jesus trodde jag nog aldrig på. Tomten, som var min pappa, trodde jag var grannpappan. Helt bakom flötet var jag inte. Jag fattade ju att det inte var en ovidkommande gubbe från fjällen bakom lösskägget.
Men jag trodde på sånt mina föräldrar berättade för mig. Att bara pappa kunde poppa popcorn. Det trodde jag länge. Ungefär tills jag fattade att jag kunde göra det själv. Och i samma veva insåg jag att detta varit en smidig lögn för mamma så hon skulle slippa poppa om Pappa Popp, som han kallades i popcornsammanhang, inte var hemma.
Att man skulle akta sig för Mörkermassen. Det trodde jag också. Nu i efterhand har jag förstått att Mörkermassen finns inte. Det är bara ett sätt att skrämmas lite. På skoj.
Däremot Skelettsnobben, honom trodde jag på tills idag. När jag berättade för Anja och Micke om hur smal Skelettsnobben var när han dog. Att han var med i Guinness Rekordbok för att han var så smal. Att så kan det gå för den som inte äter. Man blir som Skelettsnobben ju. Vet ni väl?
Men där satt de som sådana där levande frågetecken som man bara läser om men egentligen inte vet hur de ser ut, hur fan ser de ut? Ja, inte såg de ut som om de visste vad jag snackade om iallafall. Så jag gjorde vad var man i mina mockasiner hade gjort: Jag googlade.
Och fick noll träffar! Eller fyra fick jag, fyra ovidkommande. Ingen Wikipedia-sida om Skelettsnobben och om hur smal han var, för att han inte åt. Om hur han vägde 21 kilo när han dog. Och han var ändå 1,80 lång, det var han, Skelettsnobben.
Men om detta ingenting på hela the world wide web. Nada, niente, nichts.
Och det var då, just precis idag, jag insåg, att Skelettsnobben, han har nog aldrig funnits, lika lite som Mörkermassen. Han var bara ett påfund för att vi skulle äta upp vår mat.
Smart. Men för jävligt. Jag känner mig lurad. Ungefär så som det borde kännas för alla när de inser att ingen av gud, allah, tomten, spökena, änglarna eller Robert Lind finns på riktigt. Det är bara någon tjomme, typ Christian Swärd, som har hittat på, för att lura små barn.
Själv är jag som bekant som Skalman. Jag tror inte, jag vet.
Och på det jag inte vet, tror jag inte. Synnerligen pragmatiskt. Och likaledes praktiskt.
Men när jag var liten trodde jag på en del saker. De riktigt sjuka sakerna som gud och jesus trodde jag nog aldrig på. Tomten, som var min pappa, trodde jag var grannpappan. Helt bakom flötet var jag inte. Jag fattade ju att det inte var en ovidkommande gubbe från fjällen bakom lösskägget.
Men jag trodde på sånt mina föräldrar berättade för mig. Att bara pappa kunde poppa popcorn. Det trodde jag länge. Ungefär tills jag fattade att jag kunde göra det själv. Och i samma veva insåg jag att detta varit en smidig lögn för mamma så hon skulle slippa poppa om Pappa Popp, som han kallades i popcornsammanhang, inte var hemma.
Att man skulle akta sig för Mörkermassen. Det trodde jag också. Nu i efterhand har jag förstått att Mörkermassen finns inte. Det är bara ett sätt att skrämmas lite. På skoj.
Däremot Skelettsnobben, honom trodde jag på tills idag. När jag berättade för Anja och Micke om hur smal Skelettsnobben var när han dog. Att han var med i Guinness Rekordbok för att han var så smal. Att så kan det gå för den som inte äter. Man blir som Skelettsnobben ju. Vet ni väl?
Men där satt de som sådana där levande frågetecken som man bara läser om men egentligen inte vet hur de ser ut, hur fan ser de ut? Ja, inte såg de ut som om de visste vad jag snackade om iallafall. Så jag gjorde vad var man i mina mockasiner hade gjort: Jag googlade.
Och fick noll träffar! Eller fyra fick jag, fyra ovidkommande. Ingen Wikipedia-sida om Skelettsnobben och om hur smal han var, för att han inte åt. Om hur han vägde 21 kilo när han dog. Och han var ändå 1,80 lång, det var han, Skelettsnobben.
Men om detta ingenting på hela the world wide web. Nada, niente, nichts.
Och det var då, just precis idag, jag insåg, att Skelettsnobben, han har nog aldrig funnits, lika lite som Mörkermassen. Han var bara ett påfund för att vi skulle äta upp vår mat.
Smart. Men för jävligt. Jag känner mig lurad. Ungefär så som det borde kännas för alla när de inser att ingen av gud, allah, tomten, spökena, änglarna eller Robert Lind finns på riktigt. Det är bara någon tjomme, typ Christian Swärd, som har hittat på, för att lura små barn.
3 comments:
Mörkermassen finns såklart inte, men Skelettsnobben han fanns åtminstone, det tror jag fortfarande på, det står ju i Guiness rekordbok från 1972,som ju är en punkt slut går aldrig att ändra på stjärnstopp bok, kolla i snuskrummet på Thulehemsvägen, som nog är en plats som google glömt
Nänä, försök inte, finns man inte på Google så finns man inte, har aldrig funnits. Testa med dig själv får du se.
Nå, finns du?
Post a Comment