Mitt breda kontaktnät, och en fråga om ost

Jag skulle kontakta en kompis. Hon ska nämligen komma på besök och i samband med detta undrar jag vilken ost hon föredrar. Så klart.

Men sedan tvekade jag en stund. Inte om att ställa en ostig fråga, för det gör jag gärna och ofta, men hur?

Det finns ju en uppsjö av kontaktvägar moderna människor emellan, vilken är bäst? Tuffast? Lättast och snabbast? Snyggast?

Jag kunde inte nyttja djungeltelegrafen iallafall, för detta var avståndet för långt och tiden för knapp. Sedan vet man ju att denna typ av kommunikation gärna förvrängs på vägen. En fjäder blir en höna. Då blir säkert en gammal sketen ost en hel jävla ostbricka, och det var jag inte ute efter.

Ringa? Det tog mig emot. Så 1900-tal, så ute. För stort för en ostfråga, att ringa. Ringer gör man när någon dött, eventuellt för att snacka skit en kvart, men inte för att ysta över en ost.

SMS:a? Eller säger man messa? Jag vet ju inte ens vad det heter, då funkar det ju illa. Illa för Ulla.

Mejla? Hmm, vilken mailadress använder hon och kollar hon den stup i kvarten? Inte värt ta risken, inte för en viktigost.

Man kan maila på Facebook. Fast ibland funkar inte notifications för detta, då ser hon inte min ostfråga, hemska tanke.

Skriva på FB-väggen då, det kan väl ingen missa, där klickar ju alla normala människor in sig minst 4 ggr per timme. Men då ser ju alla hennes kontakter att jag är en ost, det vill jag ju inte bjuda på.

Så jag gjorde det enda rätta. Nyttjade det sista och mest tänkbara alternativet. Jag privatplussade henne på Google+. Så genialt, så modernt, så up-to-date är jag.

Och svaret? Ja det kom ganska omgående. Så snabbt det nu kan, från en synnerligen nymodig, fashionabel ammande tvåbarnsmamma mitt i nattningsståhejet.

Nu vet jag vilken ost som gäller. Och ja. Jag är en ost. En sannolikt övermogen men vällagrad Internetost.