Nu...not so tuff

Vad jag skrävlade. Jag ska åka till London, själv så klart, hänga med ungdomslandslaget ju, you say pint, I say vart ska den stå liksom, höhö.

För det är klart att jag, moderna människa, kan lämna barn, man och hushåll vind för våg, de klarar sig fint utan mig, så klart, jag vet det.

Nu när jag nyss givit mig av, sitter och trycker på stadsbussen, känner jag mig allt annat än tuff och sugen. Jag undrar rent av vad jag sysslar med. Hur kan jag lämna lilla febersjuka bäbisen, stackars lilla. Tänk om. Tänk om!

Och jag övervägde sannerligen nu under natten, med min lilla heta skrikbäbis i famnen, om jag inte skulle ta och skita i alltihopa, stanna hemma hos dem som betyder mest. Men så gjorde Ludde flygtecknet, vinklad hand upp i luften, det är ok, vi klarar det här, åk du.

Men det finns inget mer hjärtskärande än sjuk spädis. Hade det inte varit för det hade jag suttit här som en glad, förväntansfull smilfink i detta läge. Nu...not so much. Snälla lilla bäbis, drick din mjölk, blir du stark och frisk, din mamma kommer snart.