Tungt för en t.a.n.t. att dricka alkohol i dagarna tre. Totally out of practice, som det heter. Men det är jag glad för. Jävlar vad dekadent man blir. Seg i tanken, småstollig och skakig på alla möjliga vis.
Det fina i kråkkraxet är dock att ingen av dockorna jobbar på detta vis längre. Det är ingen tävling där fullast vinner, det är en allmän insikt att det inte är så fasligt hett att vara dyngrak minst 3 kvällar i veckan. "Jag minns inget, men skojigt var det" är det ingen som höhö-ar längre.
Med undantag från den första kvällen, när jag var sugnast i kommunen och de andra följde färg, var det en sansad, och synnerligen trevlig helg. Don't get me wrong, den första aftonen och tokfyllan med crazy-dans var dödslattjo, men det är inget hållbart i längden att bete sig som 22 vid 35. Och knappast ok att såsom orutinerad fyllerist spendera halva nästföljande dag med Ulrik.
Lördagens tvåmannadate (eller 2-on-2, som jag sexigt nog översatte det till när jag berättade om min date, vilka de andra 2 skulle vara vet jag ej) med min älskade Svenny var i det närmaste perfekt, god I love that woman, och jag hade inga problem att ta mig upp morgonen därpå för en lång och kärleksfull lunch med en av stans hetaste mammor.
Därefter kikade jag på Camden, som ju är smutsigt, men ack så hemma. Mixern var jag bara utanför, Elefanten likaså. Den tiden är förbi, och det gör inget. Jag köpte en fräck ateist-tisha till en ateist jag gillar.
Edinboro Castle kunde vi däremot sitta länge på. I trädgården, med värmelampa. Med de svagaste av pints, bara 4%, mellanöl ju, och en sticky toffee pudding till tanten. Man passar ju på när det är holiday, att trycka i sig kolhydrater, helt logiskt. Det var många som tyckte jag var smal och snygg ändå, eller det kanske bara var som de sa.
Dublin Castle då? Jo, dit kom jag till slut. Härligt och hemma, men också lite märkligt. Den tiden är ju förbi, men samtidigt hade tiden där inne på många vis stått stilla. Förutom att den allra viktigaste komponenten, den snyggaste bartendern som sedermera blev min man och som nu är hemma i Sverige med mina fina barn, inte var där. Inte Amy Winehouse heller.
Men Scott var så klart där. Trevlig som få, men väldigt bank-holiday-busy. Och min lesbiska fotbollskompis, som direkt började snacka fotboll, like I still cared (och det låtsades jag att jag gjorde), detaljbeskrev Drogbas senaste skada. Oh, really.
Vi stannade inte ens till midnatt. Alla var ju trötta. Nästa morgon hade vi frukostdate, jag och några av de allra bästa och snyggaste norra London kunde uppbringa, på mitt gamla stammishak Kalender. Vid Holly Lodge, där vi bodde, när Lilla var liten, så fint. Som avslutning på hela semestern lunchade jag med en gammal och klok chef från förr. En promenad över Hampstead Heath och saken var biff, good times must come to an end.
Helgens huvudsakliga samtalsämne var inte killar, smink och disko, utan vem som ska ha barn och när. För allt fler inser ju att det är det absolut bästa man kan göra av sitt liv - att skaffa små avbilder av sig själv.
Jisses jävlar vad jag längtar efter mina små, nu när jag sitter här halvvägs hemma. Jag vill ta Bobos fucking flaxkikare, jag vill teleportera mig lika fort som Harry Potter.
Ge mig en ost, borta bra men hemma bäst.
No comments:
Post a Comment