Det enda jag har emot den svenska sommaren är att den infaller så sällan.

Det höstpeppas lite varstans. Nu är det visst höst serru. Mitten av augusti. Kärringarna med långledigt är tillbaka på jobbet, solen lyser med sin frånvaro, vindjackorna åker fram och man snackar brasor, kantareller och höstlövsfärger på kläderna. Redan.

Det var mig en kort sommar, precis som Tomas Ledin förkunnade, det mesta regnar bort. Men den blir ju ännu kortare av allt tjat om att den är slut. Redan nu.

Och Svenne Banan, han är brun som en pepparkaka, så det kan väl inte ha varit så förfärligt? Jag undrar hur folk blir så bruna, varför folk vill vara så bruna. Är det snyggt, eller? Har du sett Fredrik Reinfeldt, han har väl vart ute och seglat och golfat, hade jag inte vetat bättre hade jag trott han var lika mycket afrikan som Barack Obama. Min man rapporterar från kontoret att den ene efter den andre kommer tillbaka efter en femveckors i Blekinge skärgård, lite häng på västkusten, och de har förvandlats till chokladbollar. Så bruna, så bruna, de äro allihop. De har väl pressat. Minsta solglimt och de har slängt av sig blusarna, vänt ansiktena mot solen, blundat och njutit i bara mässingen. Ville väl få lite färg.

Blonda kalufser och brunbränd hy, är det bara jag som tycker det ser lite billigt ut? Att det inte är så jävla snyggt att vara solbrun, att man faktiskt ser lite skitig ut? Och tänk sedan, när vinterblekhetens krankhet slår in, då står man där med solrynkorna och den glåmiga hyn, är det värt några veckor av bränna?

Jag tycker det inte, det är därför jag söker skugga och det är därför det gör mig detsamma om hösten kanske kommer precis just nu. Jag ska ändå vara ledig, och jag har ändå en ny snygg soffa att sätta min blekfeta röv i. Dessutom har jag min semester kvar, om 11 dagar när jag åker till soliga fina London och dricker pints på uteservering, det du.

Det heter inte brittsommar för intet.