Definition of me

Herregud, jag var väl en människa innan jag födde mina snygga barn. En cool, kul och ungdomlig. Det är den jag ska hitta tillbaka till nu i några dagar, den jag ska vara.

Det är bara så, och det låter säkert både oförståeligt och töntigt, att allt annat, till exempel att förlusta sig på pubar med docklandslaget, är fullständigt oviktigt jämfört med mina små söta barn och deras lycka och välgång.

Någon kan hävda att barn till lyckliga föräldrar är lyckligare barn. Mammor och pappor som får skoja till det ibland, de är de ballaste. Ja, kanske det. Bara olyckligt att just denna helg då mammas lattjolajbanslåda är på väg att öppnas, då passar lilla lillaste på att bli sjuk. För första gången i sitt liv. Lagen om alltings jävlighet.

Jag minns en gång för 100 år sedan, eller var det kanske bara 6, en livstid iallafall, då jag själv var ungdomslandslagets självutnämnde ledare, hur jag skrävlade, skålade och ljög på puben, Mixern lär det ha varit. På besök hade jag en snygg tvåbarnsmamma från huvudstaden, hur cool hon var som reste själv, litet barn och bäbis hemma hos pappan, inga problem, skål på dig. Tills lilla barnet blev sjukt, och pappan fick ta till barnakuten, att höra det på telefon 200 mil bort. Luften gick liksom ur. Åtminstone henne. Vi andra fyllon fattade nog inte, jag gjorde det inte. Nu fattar jag.

Jag hoppas så klart att det inte blir någon barnakut inblandad i mitt barns feber, men ändå. Min lilla!

Det kommer väl en dag, kanske när jag är en glad pensionär, alltså inte en sån som bänder vindrutetorkarna av mina grannars bilar, utan en glad, då jag kanske eventuellt kan slappna av och ta mig en hederlig semester i förvissningen att mina barn har det bra, för de kan ta hand om sig själva.

Tills dess får jag tyvärr vara en hönsig höna.

Nu flyger jag i luften. Fri som fågeln, vind för våg, see you on the other side.