Skärrad

Jag har inte lämnat hemmet idag. Inte lämnat mina barn ur sikte. Inte blivit arg en endaste gång, och det, mina vänner, hör till ovanligheten.

Igår afton stavades nämligen T-R-A-U-M-A.

I efterhand ter sig det hela sinnessjukt. Att det skulle bli så många missförstånd, missbedömningar och misstag på en och samma djävulska afton.

Vi tar det från början.

Vi hade åkt på utflykt till Helsingborg, besökte Domstens fina badplats och sedan en snygg restaurang i hamnläge. Trevligt. Tanter som berömde Lovisas lockar. Snälla, små barn, bara lite bus. Hamburgare. Så långt lugnt. Men eftersom jag inte får plats i min bil, tog jag tåget. Skönt med egentid liksom. Pillra med telefonen. Som dock inte klarar höganvändning under en hel dag, varför den också totaldog i samband med att jag steg av på Lund C vid 22:40. Ingen fara, tänkte Igglepiggle i mig, vi har ju bestämt att han ska hämta mig här på baksidan av stationen, jag står helt sonika här och väntar så kommer väl min bil.

Men den kom aldrig. Däremot kom min växande panik. En panik som totalt fyllde mig och gav mig tunnelseende. Allt jag till slut kunde tänka var: Jag dör om mina barn har omkommit i en bilolycka. 16510 - 16510 -16510, som jag fick för mig var Luddes nummer (men det var det inte). Måste stanna här, måste stanna här, får inte gå någonstans.

Så där stod jag, utanför Lund C, på den västra sidan, som vi hade bestämt. Först huttrande av köld i min horkjol, sedan darrande av skräck. Helt handlingsförlamad, gråtfärdig och smått självmordsbenägen. Talade högt med mig själv som en tokig. Nästa bil, nästa. Nästa är min. Men det var det inte. Något måste ha hänt. Vad som helst, bara inte med mina barn. Inte dem. Hur jag skulle bli religiös om något hade hänt dem. Att det skulle vara mitt straff. Med få tankar, irrande tankar, upprepande mantran. Sinnessjukdom.

När jag stått där och blivit tokig i en och en halv timme kom en säkerhetsvakt och stängde portarna till stationen. Paniken i det. Jag frågade efter en payphone. Vilken skulle ligga på andra sidan stationen. "Men jag måste ju stanna här!", sa jag förtvivlat till vakten. "Då kan jag inte hjälpa dig" sa han känslokallt.

Så jag tjurrusade till andra sidan. Ringde 16510, men det var fel förstås. Ringde den enda jag faktiskt kan numret till. Mamma. Fick numret till Ludde. Ringde. Upptaget. I min sinnesförvirring betydde det att telefonen också dött i en bilolycka. Paniken. Rusade ändå tillbaka till andra sidan stationen för att se om han kommit. Tom tystnad. Panikrusa tillbaka. Telefonautomaten nu ur funktion. Fick låna iPhone av snäll yngling. Ringde Ludde. Upptaget. Ringde mamma och bror. Hjälp mig. Kom och hämta mig. Gör nånting! Hjälp! Nånting för jävligt har hänt. Mina barn är borta, jag dör. Ok, vi kommer.

Springer tillbaka till andra sidan. Gråter, trampar, stampar. Hjälp mig.

Och vem kommer rusande? Ludde. 2 timmar efter utsatt tid.

Var är mina barn? Hemma. SJÄLVA. Paniken i det.

Paniken hos min man som trodde jag låg våldsförd i en buske. Paniken i att ha lämnat dem. Att ha missförstått var vi skulle ses. Att ha befunnit sig bara 100 meter ifrån varandra. Men inte kunnat nå varandra. För att vi missuppfattat the fucking meeting place. För att telefonjäveln var urladdad. Alldeles för många kilometer i timmen hem, snälla polisen, det gäller liv och död.

Hemma. Sprang som en skållad råtta upp för alla trappor, låser upp dörren. Och då. Kommer tystnanden. De sover. Tittar på dem. De andas, de lever. Mina små fina barn. Adrenalinet rusar dock fortfarande. Den stirrande blicken. Hur det känns att faktiskt bli tokig. Men hur det nu avtar långsamt. Alla lever, ingen har dött.

En av de vidrigaste upplevelserna i mitt liv. Och allt för att vi är så sjukt jävla beroende av fungerande mobiltelefoner. För 20 år sedan hade man ju lugnt gått och tagit sista bussen, tänkt att de nog var hemma, tänkt att här har det skett ett missförstånd, kanske varit lite sur. Men det här. Det paniska, det sinnessjuka, detta tunnelseende där jag inte kunde tänka klart. Jag bara stod där, där jag trodde vi bestämt, med hjärtat inte ens i halsgropen, utan skenande som en häst med nål i rumpan. Utan vett, utan sans.

Bara jag tänker på det igen blir jag rädd.

Nu: Dubbla telefoner. Klarare instruktioner.

Och dessutom ska jag aldrig mer lämna mina barn. Aldrig.

Without you I'm nothing.