Rädd att flyga

Lilla kycklingmamman. Som håller hårt i väskan, talar inte med främlingar, vill inte vara själv efter mörkrets inbrott.

På Gatwick Express. Biljetttanten undrar: "Är det din väska?". Nej. Under mitt säte ligger en brun resväska. Misstänkt. Ingen ger sig till känna. Den är ingens. Finns det nån med konstigt skägg i kupén? Jag börjar mala på i min hjärna om bomber och granater, anfäkta och anamma, omkringkastade kroppsdelar, föräldralösa barn. Och jag tänker att för maximal förödelse kommer bomben sannolikt detoneras i samband med att tåget kör in i terminalen. Så jag gör det enda rätta, för mina barns skull, för att de ska få hem sin mamma in one piece - jag lämnar den farliga vagnen strax innan ankomst, ställer mig mellan två vagnar längre bort, och inväntar smällen.

Men den kommer aldrig. Så klart. Hjärnspöken hos en längtande mamma.

Sedan flyger jag flygplan. Aldrig har jag väl varit en som är rädd för att flyga. Såvida det inte rått osedvanlig turbulens. Men i normalfallet - tuff som tåget. Idag - pirrig, med en jäktad uppsyn och med fan målad på väggen. Tänk om. Tänk om det är något fel på planet. The left felangie kan man ju aldrig lita på. Kör vi inte onödigt nära vattnet, ska vi landa mitt i Öresund, vad otäckt.

Utandningen när vi landar med en liten duns. Sucken av lättnad. Den.

Hur jag springer genom ankomsthallen, hur jag hinner med ett tåg med fyra minuters marginal, slap my thigh, win win.

Nu är jag snart hemma, snart får jag kramas (eller sover de?), snart får jag pussas (med min man). Jag har nog aldrig varit i säkrare förvissning om att jag är dagens vinnare av utmärkelsen "Sugnast i stan".