Hemmafru med tummen rätt

Idag har jag skruvat ihop en bokhylla, tog mig väl en halvtimme, så jävla flink i skruvmejseln är jag.

Nu sitter jag här som herre på täppan i min egenmonterade soffa. Den byggde jag med viss hjälp av arbetsstark mamma och kussar, häromkvällen. Det ligger en viss tillfredsställelse i att bygga sitt eget möblemang, det tycker jag allt. Brassarna, som köpte möblerna åt mig - det drabbade ingen fattig, Anja -  tyckte att jag var CRAZY när jag sa att jag inte ville att en tjomme vid namn Salim skulle komma hit och bygga möblerna åt mig för en summa, att jag faktiskt ville göra det själv. HUR kan man vara så galen, sin egen slav liksom, när det finns att köpa denna service. Det är väl Svennebananen i mig, som tycker att det är ett jävla slöseri och fasoner att hyra in arbetskraft till allt. Så kanske man jobbar i Brasseland om man har råd, men så jobbar inte jag. Jag jobbar enligt principen att själv är bäste dräng. Och känslan av stolthet när jag sitter i soffan jag själv monterat är bra mycket större än den jag hade känt om det var Salims flinka fingrar som skruvat, dragit och stått i. Om Salim besudlat min soffa hade jag nog snarare känt mig lite smutsig. Inget ont om Salim, han är säkert skitduktig på att montera, men inte mina grejer, dem gör jag själv, tack och bock.

Brasse Bus tänker lite annorlunda har jag märkt. Han vill ha allt serverat, gärna på silverfat. Det ska vara en slav som städar, tvättar och stryker. Sånt ska man inte behöva syssla med själv. Eller hämta barnen på dagis, det gör en favela-tant. Alla går på skönhetssalong och vaxar sig lite varstans. Vi ska inte gå in på intimdetaljer, men ryktet säger att de flesta brassekvinnor även avlägsnar sitt hår på armarna (!). Håriga som schimpanser är de visst. Är man riktigt rik kan man ha en kock som kommer hem till en och lagar mat, och en trädgårdsmästare till att klippa buskar. Själv sitter man bekvämt tillbakalutad i soffan, tittar på såpopera och gnager på en ost. Livskvalitet?

Tja, var och en blir salig på sin fason, det vet vi sedan Fredrik den stores tid. Men själv kan jag se en viss njutning i att vara herre i mitt eget hus, att skrubba min egen skit, fixa mitt eget krubb, måla mina egna naglar, raka min bikinilinje själv. Och bygga mina egna möbler. Det är ju affärsidén för Sveriges stoltaste exportprodukt, Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, att man kan själv, och det måste ju vara något av det mest härligt svenska som finns, att fixa och pyssla själv med sitt hem och kunna stoppa slanten man tjänar på att Salim inte kommer hem och skruvar ihop, i egen ficka.