Tuesday, May 31, 2011

Tävlingsmänniskorna i Munindalen.

Första veckan med kvalitetsappen Endomondo ser ut såhär. Det här är min vardag. Nu ska det bli kul att starta vecka 2 och tävla mot sig själv. Och mot Ludde Korv så klart, den smale snygge.

Vem kunde tro det, att ett gemensamt intresse mellan mig och min chipsman skulle bli TRÄNING.

Joråsatt.

Och DIET och KOSTHÅLLNING.  Det intresserar oss också. Ost och kött. Bacon and eggs. Lyxa till det med mörk choklad och sprutluder.

Varje morgon väger vi oss för att se vem som är snyggast. Sedan tävlar vi mot varandra att cykla snabbast till Fågelsångsdalen and back. Fy fan vad roligt vi har.

56 kilometer - snart har jag nog rest ända till månen så duktig jag är. Självutnämnd duktighetsminister - fy fan vad gött.


Dockinha


Vi som inte gillar Solsidan

Den Facebook-gruppen skulle inte ha många medlemmar, kan jag säga. För alla, ALLA, fullkomligt älskar, ÄLSKAR, Solsidan. Höga som låga, män som kvinnor, pensionärer som barn. Solsidan är det bästa som hänt oss sedan skivat bröd introducerades. Så träffsäkert, så gapflabbsartat roligt. Något att referera till på jobbfikan, något att inkluderas i.

Och redan där blir jag smått misstänksam. Det är som med iPhonen. Helt urskillningslöst väljer man den som bäste telefonen i raden, för det säger ju alla. Sprids som en pyromanens löpeld, vilket inte nödvändigtvis är något bra. Eller Sveriges mest besökta blogg, kissies.se, är den nåt bra? Eller är det bara samma effekt som om någon stirrar upp på himlen, pekar och gestikulerar, fler och fler följer John, tittar upp, men ser inget. För det finns ju ingenting, så ej heller på Kissies blogg (för övrigt språkpolisens värsta mardröm i bloggform). Eller Kenza.

Tillbaka till Solsidan, Sveriges populäraste tv-program, utan konkurrens, utan motstycke. Jag ser på det själv, och jag skrattar jag med. Ibland. Inte så att jag kastar bak huvudet och slår mig på knäna. Så fantastiskt är det inte. Karaktärerna är rätt så platta och förutsägbara. Jag mer bara ler emellanåt. Och tycker Rheborg är den största behållningen, Ove en icke alls underhållande stereotyp. Fnissar lite för stunden, men får faktiskt ingen varaktig behållning. Får folk det? Eller ståpäls.

Kalla mig anti, kalla mig stel. Men jag blir lite sån när saker överhypas på detta sätt. Jag sätter på mina kritiska glasögon och letar fel. För sån är jag, och det är därför du älskar mig.

Monday, May 30, 2011

Isabella & Ir

Idag har vi varit hemma hos en synnerligen trevlig person, du ser henne här på bilden. Jag skulle vilja utnämna henne till den absolut trevligaste personen i hela Lunds kommun. Henne borde vi umgås mer med. Nu gör vi det!

Staffanstorp kommuns trevligaste tjej var också med på dagens playdate, men tyvärr var hon för snygg för att fastna på bild.


Men ni äter ju inget!

De flesta är normaltjocka här i världen. Fast de vardagsmotionerar inte. De sitter med chipsrövarna i soffan på kvällarna. Tittar på teve. Tar bilen till skrivbordet på jobbet. Ibland kör de till gymmet, eller till Skrylle. Men i vardagslivet är de slöa. De går från kylskåpet till soffan. Gratismotionen de får består i dammsugning och trädgårdsarbete någon gång till helgen. Men de tar bilen till affären. Till gymmet. Till skogen. Till släktingarna på andra sidan stan.

Men de är ändå normaltjocka. Några s.k. trivselkilon finns, men de är inte feta, de flesta är inte det. BMI ligger och dallrar runt 25. It's ok.

För de äter ju så lite. Vid varenda jävla måltid håller folk igen. Tar bara en kaka fast de egentligen vill ha fyra. Bara en liten sked vaniljsås till pajen fast de egentligen vill dränka den. Tar inte om, fast det är så gott. Tackar nej, även om det trugas; "Du växer ju fortfarande" funkar inte som argument på Sven. Jämt det dåliga samvetet om han har ätit för mycket. Jag borde inte, heter det. Och ångesten när blodsockret faller på eftermiddagen på jobbet och man inte kan motstå att köpa den där chokladbiskvien. Hur många armhävningar på gymmet motsvarar den?

Att äta är förknippat med så mycket lidande. Ångest. Att avstå. Späka sig. För man vill ju inte bli en tjockis. Man vill inte att japaner i hissen ska komma fram till en och fråga "are you expecting". Vill inte leva i storlek 40+.

Därför håller man igen. Nästan jämt. På jobbfikan tar de bara en skiva kaffebröd. Jag brukade med lätthet trycka i mig tre på den tiden jag jobbade. Och jag var inte tjockare än de andra. Jag hade också trivselkilon och ett BMI strax under 25. Bara mindre ångest.

För jag, om jag nu får ryggdunka mig själv på detta självgoda sätt, vardagsmotionerar. Jag promenerar till Nova Lund från Östra Linero. Eller till Norra Fäladen om det är dit jag ska. Eller till stan. Åtminstone till Ica Tuna. Jag sätter på Lady Gaga och tramsdansar i vardagsrummet. Jag bär runt på småfolk, gör armhävningslyft med 6-kilosbäbis. Jag cyklar till Södra Sandby and back om jag känner för det. Däremot kör jag inte till gymmet och ystar ost en timme två gånger i veckan under stort lidande. För det vill jag inte.

Så har jag alltid jobbat. Utom just nu när jag befinner mig i det kolhydratsfria träsket. Det beror på att trivselkilona under graviditetsfetman blev lite väl många. Då får man späka sig. Men jag räknar med att vara back in business med min vanliga härliga aktiva livsstil någon gång framemot hösten.

Äta först, fladdra på fläsket sen. Promenera till stan så får du ta en kaka på fiket. Cykla till jobbet och du kan ta två vetelängder på fredagsfikan. Tar du bussen kan du glömma kakan och sörpla på en slät kopp kaffe. Sådana är principerna för njutningsfulla, ångestfria måltider. Och så vill iallafall jag leva.

Sunday, May 29, 2011

Standing tall

Här står lillsnygg. På bordet. Och jag har visst knäppt brännvin på den fina Alice-blusen från Amerikatten. Men vad fan, hon står ju!


Saturday, May 28, 2011

Olivias största fan

På scen i blå blus: kusin Olivia
Vem som diggar längst fram? Min rock and roll-docka så klart!

Live från Norra Fäladens Kalas 2011.


Friday, May 27, 2011

Böcker som producerats i sinnessjukdomens högborg

Jag vill döda den som skrivit dessa böcker. Ta mig nu inte bokstavligen på orden, för självklart tänker jag inte ta till geväret mot den sinnesfrånvända ostmästare som författat nedanstående dynga. Men en fet knäpp på näsan skulle fanskapet ha.

Vi snackar alltså om "Min pottbok". Som kommer i en blå version med fordon. Och en rosa med blommor och fjärilar. Och det är inte jag som hittar på - det står uttryckligen att den blå är för pojkar och den rosa för flickor. Se här om du inte tror mig. Detta säljs alltså idag, 2011, till pottränande föräldrar. Jag vågar inte tänka på hur mycket de säljer. Säkert massvis, till morsor i förorten, i träningsbyxa, osminkade, ammande, vidriga, korkade, inskränkta, genusfrånvända kräk. Noll respekt till alla som köpt skiten. Ni skapar vidrigheter såsom pojkar som ska vara "pojkar" och flickor som ska vara "flickor". I've got news for you - det är ingen skillnad på girls and boys förrän sinnsslöa föräldrar trampar in i idiotins träskland och köper böcker i rosa och blått med fjärilar eller bilar till sina stackars oskyldiga snipp- och snoppbarn.

Dessa böcker spolar jag nu ner i toaletten tillsammans med en rejäl bajskorv, för det är sannerligen där de hör hemma.

Men snälla nån...igen

På temat idiotiska Facebook-grupper. Det finns för många as här i världen. Icke-tänkande, oreflekterande människor med total brist på självinsikt. Fy för den lede. Hoppas ingen jag känner är med i någon av dessa grupper, för då går skam på torra land och jag måste göra razzia i min vänlista.

A piece of shit

What's that piece of shit, utbrast jag idag när jag kom hem till åsynen av den avbildade vidrigheten.

Ja, hon ville ha den, svarade Ludde självklart.

Men snälla nån, sen när har vi ett barn som får allt hon pekar på? Och framförallt: Hur sugen är jag på att ha en vedervärdig man i studentmössa och med en skylt som säger SNILLE i tyghänderna?

Nu får jag ju hålla i den här fulingen i tre år, tills den kommer till användning när Clara tar studenten. Jeeez, kvinnan ska precis till att sluta högstadiet, snacka om lång svennebananframförhållning.

Lovisa har ju så klart redan totaltappat intresset för gubbjäveln.


Wednesday, May 25, 2011

Den oerhörda känslan av att vara först och unik

Den får jag ibland. Och det är svindlande. Man gör något, eller säger något. Och så slår det en att det här är det fanimig ingen någonsin som har gjort före mig. Ingenstans på jorden, ingenstans i tiden, i evigheten, amen.

Så har ens liv plötsligt fått mening. För det är ju det allt handlar om, att man ska lämna något efter sig.

Helst så klart sin DNA i form av barn. Eller en bestseller. Eller en Trackslisteetta. En snillrik uppfinning. Något unikt som kan finnas kvar efter att man själv tagit ner skylten.

Men om inte annat kan man säkert iallafall stoltsera med att vara först med något. Att göra något som ingen annan någonsin gjort förut. Något väldigt, väldigt litet måhända, men ändock alldeles, alldeles eget särdeles unikt.

Det kan vara att stå i en viss ställning samtidigt som du yttrar en viss mening. Ett visst tonfall, en betoning, ett uttal. Det kan vara något ytterst banalt. Senast jag fick den här härliga känslan var när jag sjöng en sång. "Sensuella Isabella" av ost-Ledin, men istället för Isabella sjöng jag Cebolinha (namnet på en brasiliansk seriefigur). Och då sköljde det över mig, som en värme, kanske det var gud himself som rörde vid mig, att det här har ingen någonsin gjort i mänsklighetens historia. Jag är unik. Det finns en mening.

Och om du tänker efter så händer det nog varje dag att du gör något alldeles spektakulärt unikt eget, som bara du har gjort. Någonsin. Kanske forever.

Och där fick du en lektion i meningen med livet som i en liten ask. Fängslande.

Ogärna samhällsinformation

Så här ska det stå på en rättskaffens rekorderlig människas brevlåda:

Ingen reklam, tack

Gärna med ett pk-tillägg, såsom:

Men gärna samhällsinformation

eller:

Spara träden i skogen

På min brevlåda står det: Ingen reklam, tack. Men gärna samhällsinformation.


Det stod så när jag flyttade in. Och jag har inte orkat/vågat ta bort klistermärket. Alla andra i trapphuset har också ett sådant. Reklam är ju ett otyg. Det ska man inte vilja ha. Fast det grämer mig lite att jag inte får Ica/Willys-bladet. Det gör det. Men det är ju för att jag är en kärring vars största intresse är att matshoppa. Jag vågar fortfarande inte ta bort dekalen. Jag vill ju inte att alla träd i Sveriges skogar ska försvinna. Så ond är jag inte.

Men samhällsinformation vill jag alltså ha. Även på bekostnad av träden. Vad fan är samhällsinformation?

Enligt WikipediaSamhällsinformation är information från statkommun, politiska partier och religiösa samfund.

Enligt Postens bestämmelser skall samhällsinformation delas ut till alla hushåll[källa behövs], även de som har en dekal med "nej tack till reklam" vid sin brevlåda.
En telefonkatalog innehåller ofta samhällsinformation.

Vilka skojerier. Tillägget om "gärna samhällsinformation" är alltså fullständigt överflödigt. Och skulle man skriva att man INTE vill ha någon jävlasamhällsinformation, ja då får man det ändå, för det är så enligt Postens bestämmelser. Kyrkbladet alltså. Jehovas shit. Lite SD-propaganda på det. Annan överflödig sunkig info man kan hitta på nätet om man är sugen. Det är väl också dåligt för träden? Varför skulle jag inte ha rätt att slippa denna smörja? Varför behöver inte de träd som använts till den värsta av ondskor, nämligen religiösa samfund, sparas? Bodde vi i ett fritt land, sa du?

Monday, May 23, 2011

9 månader upp och 3 månader ner

Det brukar ju heta 9 månader upp och 9 månader ner. Väldigt generöst kan jag tycka. Då har man sannerligen fettat till sig för mycket. Om man behöver 9 månader för att komma i form. För många sker det förresten aldrig. De når aldrig sin pre-pregnancy-vikt igen. De behåller några s.k. trivselkilon.

Nästan exakt på Isabellas tremånadersdag har jag landat på den vikt jag hade när jag skrevs in på MVC. Alltså för ett år sedan då bäbisen var stor som en jordnöt ungefär. En prestation? Nej, knappast. Bara tragiskt att jag var såhär jävla fet innan jag ens var gravid. Jag menar, hur fan kom det sig att jag fick ligga?

Nästa mål: Vikten pre-Lovisa-pregnancy.

Slutmål: Vikten pre-London.

Så lyft ytterligare tio kilo skrot från min kropp och jag ska vara nöjd. Kanske till och med gammelmoster blir nöjd då?

Hur jag ska fira? Genom en resa till London i slutet av augusti. Då jag ska sätta i mig 10 kilo pints. Mums!

Svenska pantare struntar i biståndet

Du har släpat dina otympliga urdruckna PET-flaskor tillbaka till affären. I samband med att du köpte drycken har du betalat 2 spänn styck för dem. Du ska alltså få tillbaka din investering nu. Detta system existerar för att vi ska motiveras att återvinna plast och aluminium. Man kan säga att vi köper flaskan (med läsk i) för att sedan sälja tillbaka den (utan läsk i). Det är även ett schysst knäck för unga eller fattiga - att kunna samla pantflaskor på stan som feta rika vuxna inte orkat återvinna själva. Ett, hör och häpna, fungerande svenskt system, som inte verkar ha sin like i något annat land jag bott eller verkat i.

Tills de satte dit samvetesknappen bredvid kvittoknappen. Nära nog så att man med lätthet kan trycka fel av misstag. Men framför allt nära nog för att man ska tveka vid kvittotryckdags och tänka att de här pengarna finns det nog någon som behöver mer än jag. Det stressar mig när jag står och matar pant. Inte trycka fel nu, manar jag mig själv. Tryck på den GRÖNA. Det är dina pengar, du som har betalt för flaskorna. Men det är klart att det dåliga samvetet gnager lite i den här pansarsjälen också. Inte för att jag egentligen tror på välgörenhet, för Röda Korset är väl bara en i raden av blufforganisationer (kristen dessutom) som hjälper fuck all och göder feta gubbar i kostymer framförallt, men för att det är så uppenbart "fel" att trycka på grönt och roffa åt sig allt själv. Man ser sig om innan man trycker så att ingen ser hur självisk man är. Skäms lite i kassan när man smyger med sitt pantkvitto bland alla rabattkupongerna och Ica-kortet.

Men så ser jag den skriande löpsedeln idag på Metro: Svenska pantare struntar i biståndet.

Så det är fler än jag som tar sin pant själv. Det var skönt att höra. Att man därmed struntar i biståndet är naturligtvis att hårddra det hela, men visst. Den gubben gick inte! Mig lurar ni inte med era rödakorssamvetsknappar. Så pantad är jag inte.

Knull Knullsson Knull

Nej, det hade jag inte tänkt döpa mitt barn till.

Jag bara tänkte att hon kunde få samma efternamn som sin Englandsfödda syster. Halva Papais och hela mitt. Snyggt ju. Inga konstigheter. Eller?

Men man får inte ha dubbelefternamn i Sverige, kommer inte på fråga. Isåfall får man ta det ena efternamnet som mellannamn. Så när Lovisa reggades i Sweden blev halva hennes efternamn ett mellannamn. Strunt the same, tänkte vi, det blir ju samma ordning på passen (det brasilianska och det svenska) iallafall.

Att registrera svenskfödda Isabella med samma mellannamn-efternamn-kombo verkar dock inte lika lekande lätt. Hon får inte heta det brasilianska efternamnet utan "dos". Vi har fått avslag på vår begäran om mellannamn av en rättskaffens kvinna på Skattemyndigheten. För så säger Namnlagen.

Mossigare lag kan man ju försöka sig på att hitta. Sverige- så jävla invandrarsugna på pappret jämt, men inte fan kan vi anpassa regler efter hur man bär sig åt i andra länder, ens om de andra länderna har smidigare och mer logiska regler. Hur gör spanjorerna med alla sina efternamn, om de nu skulle vara så urbota korkade att de flyttade till cp-Sverige och födde barn? Vi vill ju bara något så enkelt som att våra barn ska ha samma efternamn. Är det svårt? Är det en orimlig begäran?

Jag brukar försvara Svärje när utlänningar i min närhet gör påhopp och klagar. Nu, not so much. Överklaga är vad jag ska göra. Trött är vad jag blir. Trött och förbannad.

Sunday, May 22, 2011

Don't believe the hype

Världen gick inte under. Som vanligt då. Var det någon som trodde det? Var det någon som tog farväl av jorden och livet? Min snygge man skrev, om jag får säga det själv och det får jag, ett fruktansvärt träffsäkert inlägg i frågan, så jag slapp göra det själv: Apocalypse Now. Sedan drog han på sig Marilyn Manson-tishan nedan (Believe) och körde en brasliansk fotbollmatch med den lilla brasilianskan i Lunds Stadspark. Så ska en slipsten dras.

Believe a lie?
Let's call it a tie - låt oss kalla det en slips

Det satt en lapp på grannens dörr där nere i bottenvåningens gruppboende

Det är så mycket med den här lappen som är underbart att jag vill göra en lista.

  • Att det stavas VÄLOMMEN.
  • Att de satt dokumentet i en plastficka med pärmhål
  • Att MAJ inte fick plats efter 21 och fick hoppa upp ovanför
  • Att de använt gul och orange understrykningsspenna
  • Att hon heter Anna-Märta
  • Att de ritat tulpaner (?) och skrivit sina namn i på en 5-årings vis
  • Att de har en på barnkalas vis start- och stopptid för sin fest
  • Att de sätter upp lappen på ytterdörren (är jag också välommen?)


Jag dör, vad gulligt. Grattis till förlovningen, Anna-Märta och Jonas!

En sak jag undrar är - när föräldrar får ett cp-skadat barn, slänger de då per automatik alla snygga namn de hade i åtanke på tippen för att välja ett tokigt dubbelnamn, alternativt cp-namnen Malkolm och Joel?

Saturday, May 21, 2011

Kungen är en kunglig slampa

Det är allmänt känt att kungen låg med Ankie Bagger i Björn Axéns frisörstol. Det är en sådan där grej alla vet, men som det aldrig mig veterligen stått i pressen om. Något att dra till med när man vill förringa vår konung, förlöjliga honom. Jaja, men du vet väl att han låg med Ankie Bagger i Björn Axéns frisörstol, kan man säga när någon för kungens storhet på tal.

Och att han hade en affär med Anna Lindmarker på Aktuellt. Att de hade kärleksmöten i hans övernattningslägenhet på Östermalm. Sånt som alla vet.

Men som han aldrig lastats för. Herregud, karln har ju gift sig med kvinnan som gav kyskhetsbältet ett ansikte. Ingen kommer här fram. Den enda kvinnan i Sverige som inte bajsar. Iallafall är det omöjligt att tänka sig henne göra det. Nästan lika overkligt är det att tänka sig henne i sänghalmen. Det går bara inte. Inte ens Carl Gustaf kan tänka sig detta. Därför går kungen annorstädes för att stilla sina kåtslag.

Det senaste året har flera av den motvillige monarkens kvinnoaffärer avslöjats. Man har slutat tassa på tå runt den helige konungen. Inte en dag för sent om du frågar mig. Camilla Henemark nämns som ett av hans ligg. Ja men det är väl klart som korvspad knugen tar chansen. Säg vilken annan flintig lönnfet gubbe som får ligga med unga vackra utan att betala för sig. Cut him some slack.

Kungens enda kommentar till liggerierna: Nu vänder vi blad.

Fair enough. Han vill inte diskutera sitt sexliv i det offentliga rummet. Faktiskt en av få saker jag tycker han kan slippa prata om. Mest för att tanken på kungen juckandes är rätt motbjudande. I övrigt är det hans och resten av kungafamiljens jobb att bjuda på sitt privatliv (även om de inte verkar fatta det). Jag tycker de gör ett uselt jobb. De bjuder på sig själva alldeles för lite. Minsta lilla knark, avsugning eller ätstörning och ridån går ner. Vi får inte vara med. Kungahuset borde i själva verket vara lika öppet som Big Brother-huset.

Den senaste i raden om konungens sexskandaler är den om de påstådda bilderna där kungen står och glor (och förmodligen runkar han) på två kvinnor som har sex. Med sin vän Noppe (bara aristokratiska människor bär namn som Noppe). Inget brott har begåtts. Man får vara en voyeur. Om samtliga inblandade är vuxna människor är det helt ok.

Men tydligen är det delar av juggemaffian som äger bilderna på kungen i porrtagen. Och så har kungens vänner försökt köpa kungen fri. Förhandlat med maffian. Tveksamma metoder. Fuffens. Hundar ligger begravna. Olagligheter är troliga. Hot. Offentliggör bilderna på den runkande kungen och ni får med Noppe att göra.

Och man undrar - varför kan inte kungen bara erkänna att han är en gammal snuskgubbe? Som får ståpäls när unga kvinnor klär av sig? Som vill ligga fast han nått pensionsåldern? Som har en fru kall som graven och med sedan länge låst kyskhetsbälte?

Det vore så mycket enklare och rakare än att fiffla med maffian. Vi kommer naturligtvis fortfarande tycka att Hans Majonnäs Honungen är en oerhört löjlig figur, men åtminstone med lite rakare rygg än den nuvarande toffeln som stoppar kuken i kakburken gång på gång för att sedan låtsas som det regnar när saken kommer på tal.

Friday, May 20, 2011

Dags att krypa redan?

Mina barn är som bekant inga aper.

Den här t.ex. vill krypa trots att hon inte ens uppnått 3-månadersåldern.

Snart vill hon väl springa också. På krogen. Och efter karlar. Så sitter jag på nåt pensionärsboende och spänner mig. Åh, den ljusnande framstjärt är vår.

Vi som älskar meningslösa Facebook-grupper

Det finns en uppsjö av grupper på Facebook. Eller pages heter det visst. Facebook pages. Vissa helt legitima för ett gemensamt intresse - kanske en musikgrupp, ett bilmärke, ett tv-program, ett spel, en författare, en butik. Ett ställe för fans helt enkelt, att mötas, att diskutera, att älska.

Men så har vi alla pages som skapats av folk med för mycket fritid: De som inleds med "Vi som..." i gruppnamnet.

Vi som älskar fredagsmys
Vi som gillar att bli kliade på ryggen
Vi som älskar att sova
Vi som tycker att hundvalpar är söta
Vi som tycker det är gott med glass

Men snälla nån. Man vill så gärna höra till ett sammanhang, hitta en gemenskap att man blir dum på kuppen. I princip ALLA människor skulle kunna skriva under på ovanstående, men det är bara oreflekterande glad-skit-människor som gör det. Minns Vänner-avsnittet när Phoebe ska bonda med sin mamma, och de försöker hitta gemensamma nämnare. Att de båda gillar pizza. Och hundvalpar. Det är ju helt amazing vad mycket de har gemensamt! Eller?

Vad motiverar den som går med i en Facebookgrupp som basunerar ut att man gillar att sova och äta glass/pizza? Knappast att man vill vara unik. Snarare att man vill vara precis som alla andra. Och att man vill vara med, tillhöra, ha en gemenskap. För ingen vill vara ensam. Det är det mest skrämmande.

Bara att den här typen av gemenskap är nog den mest tomma man kan tänka sig. Men det fattar inte Svenne Banan som går med i gruppen och lutar sig tillbaka i trygg förvissning om att han har hittat sitt sammanhang. Vi som är en i gänget. Vi som inte är ensamma. Vi som gillar att vara omtyckta. Vi som har många vänner på Facebook som vi egentligen inte känner. Vi som älskar att gå med i meningslösa grupper.

Lunds stadspark

Hon ser så lycklig ut. Vad är det där för färg? Frågar hon glatt vid varje färg. Underbara människa.

Thursday, May 19, 2011

Bäbä vita lamm, gick på restaurang.

Sa jag att det skulle bli kul att gå på restaurang? En av det lite lyxigare slaget. För att fira födelsedag. En rejäl stek ska han få på fylleridagen, resonerade jag.  Med hela sin fina familj i släptåg.

Och det började ju bra. Isabella låg och jollrade stillsamt i sin vagn. Lovisa var exalterad över att "läsa boken" aka menyn och att dricka Coca-Cola med sugrör.

Men sedan hände något. Lovisa ville "sitta i knät". Och spillde ut hela Colan på sig själv, mig och väskan. Jag blev småsurt irriterad.

Men så kom maten och var fantastiskt jävla urgod. Mixed grill, madeirasås, kryddsmör, gröna saker - det skojar man inte bort. I samma veva övergick dock jollrandet till gnäll. In med nappen. Spotta ut nappen. In igen. In i munnen lilla vän. Spotta. Gnälla. Pipa. Skrika. SKRIKA HÖGT. Panikblanda NANmat. Oj vad genant med skrikbäbis. Upp ur vagnen, trycka in flaska. Äääääh. Gallskrik. Ridå. Vi skäms.

Samtidigt på andra sidan bordet: Lovisa blir orolig i sin stol med sina pommes frites och korvbitar. Plötsligt har korvbitarna fått händer och är jätteläskiga. Hon skriker att hon vill gå hem. Gallskriker. Papai lyckas lugna henne genom distraktionsmanöver; räkna hennes fingrar och säga vad de heter på portugisiska. Polegar, indicador...minimo!

Under tiden har alla närliggande kärringar vänt sig om och glott surt på de skrikande barnen (som om det hjälper!) och vi har skämt oss ner i små låtsashål i marken efter att ha velat sjunka genom jorden. Härlig är jorden!

En fullsatt restaurang av det finare slaget. Folk vill avnjuta sina köttfonduer i stillhet och under ostörd konversation. Inte med till synes kolikartade barn med drag åt vanvett galandes i högan sky. Nej det vill man inte.

Till slut somnar dock lillbäbisen, efter att knappt ha druckit någonting ur flaskan. Hon ville alltså bara jävlas. Fair enough. Och den stora har torkat tårarna och säger bara att hon vill gå hem en gång i minuten nu. Men stämningen har förstörts och vi är alltför generade över uppträdet. Snabbt som vesslan trycker jag i mig allt kött och mitt älskade glas rödtjut och vinkar till mig notan. 600 spänn nästan rakt ner i älven. Tur att det inte drabbade någon fattig.

Det kunde emellertid gått hur bra som helst. Den lilla hade kunnat jollra sig till sömns. Och storsnygg hade kunnat varit fortsatt exalterad över Coca-Cola, korv och pommes frites. In an ideal world. Så lyckosamt gick det dock inte den här gången. Vi får hoppas på nästa. Men det får fan dröja. Var god dröj!

Småbarn på flott restaurang - ingen hit. Som i sången, Bäbä bita lamm, gick på restaurang, vet du vad han gjorde, bajsa under bordet. Minus bajset. Men annars var det precis så jävligt.

Dagens snygging

Skorna - från den svunna underbara tid då vi bodde i London. Lovisa fick dem av tante Solveig.
Tröjan - samma princip. Från Londoneran och arvegods efter storasyster, som fick den av snyggaste Åsa.
Byxorna - ja, de är Elins gamla.

Resten har jag gjort helt själv. Nåja, med hjälp av en av min mans spermier.

Vill du, vill du pussas?




Födelsedagsbarn med litet barn

Wednesday, May 18, 2011

Gammal är äldst

Det finns många i min ålder och yngre ändå som ägnar sig åt pensionärsaktiviteter, har jag märkt. Jag menar, jag känner en del "riktiga" pensionärer, och de påtar mig veterligen inte i trädgården dagarna i ända. Eller klagar över krämpor. Sover illa. Eller stickar och virkar löpande band. Eller hänger sig åt långkok och/eller sylttillverkning. Eller kollar slaviskt på "På spåret". Slänger sig inte med husmorstips heller.

Men det gör alltså ungdomar och unga (nåja...) vuxna i min ålder. Mest anmärkningsvärd är så klart Underbara Clara, ingen riktig vän till mig visserligen men en blogg jag läser. För att det är så häpnadsväckande fascinerande hur hon lever och hur hon lär. På pappret 24 år gammal, men nog måste hon vara en pensionär fångad i en ungdoms kropp? Så mycket som hon vet om hem och hushåll, bakning, gardiner, hur man tar bort en fläck, blommor och bin, tar det ju en hel livstid att lära sig. Jag kan fortfarande inte mycket husmorsknep alls, trots att jag är riktigt gammal i gemet jämfört med underbarnet Clara. Hon är som ett livs levande "Mitt bästa tips" från Hemmets Journal. Och hon skämtar inte ens!

Det är visserligen inget större fel med att vara en husmoderlig gumma trots att man ännu inte passerat 30, det är säkert supermysich för samtliga inblandade. Bara anmärkningsvärt att folk inte tycker att var sak har sin tid.

Det kan också vara så att jag själv är så jävla rädd för att bli gammal att jag spjärnar emot allt som känns gammeltackigt och på så sätt håller mig krampaktigt fast i ungdomen.

Jag har ingen trädgård och inga blommor i mitt hem. De färdigsydda gardinerna tog det mig ett år att få upp. Jag lagar och äter mat utan finesser och utan att redogöra i receptform vad jag satt i mig. Jag klär inte om mina köksstolar medelst tyg från gamla mormorskjolar. Jag fyndar aldrig på loppis. Jag sover som en stock om natten. Gott.

När jag inte hade små barn tyckte jag att det ballaste som fanns var att sitta och ljuga på puben. Inte sticka vantar med ett kattskrälle i knäet.

Vi är alla olika och tur är väl det, som det ofta heter. Det sägs att 40 är det nya 20. Jag skulle vilja hävda att 30 är det nya 80.

Tuesday, May 17, 2011

Att vara smutsig är också härligt, sa Emma Tvärtemot

Nu ska jag som förmodligen den sista personen i blogg-Sverige lägga mig i den pågående knarkdebatten. Persbrandt, Barnteve-Ola, Idol- Jay. Där har du tre knarkare, om du får tro drevet.

Persbrandt har åkt dit med näsan i snö och skägget i brevlådan ett flertal gånger, för som han säger "jag älskar kola, det bara är så". Han vet väl vad han snackar om. Han vill väl känna sig som köng på krogen, vässa sitt munläder, vinka bye bye till tunghäftan. För inte verkar han vara en särskilt ball, avslappnad eller pratglad typ? Han kan nog behöva ett par näsor för att komma igång, för att trivas.

Ola från SVT barnredaktionen och tillika chefredaktör för Kamratposten (läs: en förebild för våra baaaarn), har nyligen fått avge kissprov på fotbollsmatch (why??) och detta prov visade sig innehålla spår av kokain. Eller var det en medicin han tar mot sin ADHD? Eller är det någon som fifflat ner knark i hans läsk eller hans kissprov, är det någon som drar honom vid näsan? Han hävdar det själv.

Jay Smith från Idol - ja han har rökt hasch. Två gånger. Knarkkiss. Är man Idoldeltagare är man per automatik en förebild för barn och ungdomar. Så om idolvinnaren är knarkare vill alla 12-åringar börja knarka, för det är tufft. Och hasch, det är grejer det. Vad ballt det är att dra i sig sepe-röka. Eller?

Och om detta vill jag bara säga att var och en blir salig på sin fason. Persbrandt älskar kola, det bara är så. Låt honom göra det, låt karln ha sitt. Angående Ola så snackar man om huruvida han är skyldig eller ej. Skyldig till vad? Skyldig till att ha festat lite? Har han tvingat små barn att knarka? Har han verkat påtänd på jobbet? Nej, jag tänkte väl det. Och Jay-fallet är tamigfan det mest banala. Karln har rökt på ett par gånger, så vitt man vet. Kanske tar han sig en joint varje kväll innan läggdags, såsom många stollar gör och ändå lyckas de ha ett fungerande socialt liv och arbetsliv, what's the big deal. Man kan vara knarkare utan att ligga i en smutsig gränd med spruta i arm. De flesta knarkare är helt vanliga svennebananer eller camdenprofiler som vill öka sitt välbefinnande och som samtidigt lyckas sköta karriärer och vänskaper, därtill sin personliga hygien hör och häpna.

Enligt svennebanan-mentalitet kan man inte må bra om man knarkar lite, det är ALLTID  ett rop på hjälp, man knarkar för att man mår dåligt, så är det bara. Det är ingen som någonsin nämner att knark är kul. Stackars dom som knarkar, stackars dom som trillat dit, låter det. Dålig uppväxt så klart, grupptryck och kassa förebilder. Men det är faktiskt alls inget synd om de tre knarkarna ovan. Om de nu ens knarkar över huvud taget. Det vet man inte. De behöver ingen rehab, ingen hjälp att sluta, de är inga tragiska knarkare som vill men kan inte sluta. De vill knarka för att det är härligt, festligt eller avkopplande. Festknarka kan man väl göra likaväl som feströka.

Och jag vet att knarkindustrin är elak och ful, men det är ju bara för att det är så inihelvetes olagligt att knarka, då måste all trade ske i de smutsigaste av gränder med de fulaste av fiskar. Sälj knark på Konsum så ska du se att ingen tycker det är så jävla coolt att knarka längre. Låt Kikki Danielsson komma ut som haschpiperökare och ingen kommer att vilja ta efter och bli som den feta, patetokossan. Och sedan kan väl de som vill dra linor på krogen få göra det, även om det är lite olagligt, för det är ju det där förbjudna inslaget som gör det så spännande. Att snorta från en smutsig toalettstol i en trång cubicle med tre pers är bra mycket mer exotiskt än att stå vid bardisken och fladdra med näsvingarna helt öppet.

Lite knark har väl ingen dött av?

Tror du jag blir smal av det här?


  • 2 hårdkokta ägg
  • En näve rucola
  • 3 cocktailtomater
  • 5 rejäla brietärningar
  • 2 skivor seranoskinka
  • 2 tummar kabanoskorv
  • 1 liiiiten klick av mammas hemgjorda mango chutney

Tillbehör: vatten & Knausgård.

Monday, May 16, 2011

Att knåda en döbakt deg

Tycker du kanske att det är skönt att få massage hos en professionell massör?
Har ni rent av tillgång till massage på jobbet? Man kan smita iväg en halvtimme och lägga sig med naket överliv på en brits och njuta?

Den världsberömda svenska klassiska massagen - en djupgående massage som löser upp spänningar i hela kroppen och ger en behaglig och skön avslappning. Regelbunden massage motverkar trötthet, smärta i axlar, rygg och nacke. Dessutom bidrar den till att du känner dig lugnare, mjukare och mer rörlig.
I svensk klassisk massage bearbetar massören kroppens muskler med händerna direkt på huden, vi kan kalla det ”muskelmassage”. Massören använder massageolja för bästa effekt och för att massagen skall bli behaglig och följsam. Du får handduk på dig och ligger på en massagebänk med mjukt underlag, det skall vara bekvämt och du kommer att känna att du är i trygga händer. Ibland använder vi lugn, avslappnande bakgrundsmusik.


Detta är alltså massage:
Du klär av dig och njuter av en främmande persons händer på din nakna kropp.

Vilket ju är exakt samma sak man gör när man går till en hora. Man betalar någon för att göra det skönt för en. Och den man betalar låtsas normalt sett inte om ifall du har en äcklig eller illaluktande kropp. Det är bara att bita ihop och göra sitt jobb.

Ibland kombineras försäljningen av massage och knullande, som på salongen A touch of class, som låg på min gata i stan för cirka 10 år sedan (innan den brann ner). Massage som massage, tänker de kanske i sin businessplan. Massage av nacke, rygg, bröst, penis, pung. Spela roll pingisboll. Själva principen är densamma, man betalar för njutning till en person som själv inte förväntas njuta (massören/horan).

Därför kan jag tycka att det är bisarrt att massage är så oerhört rumsrent och till och med finns på arbetsplatsen. Och det är helt legitimt att ta sig en massage på lunchen. Det är lite fint till och med. Däremot att du skulle ta dig en snabbis med en prostituerad vore helt otänkbart och skamligt (skit i olaglighetsaspekten, för det är ju bara trams).

Själv tycker jag inte skillnanden är så stor. Både massage och knullerier mot betalning tycker jag är rätt osmakligt. Och SPA-hysterin som råder numera, att åka ett gäng tjejer eller ett kärlekspar på spa resort och få "behandlingar", däribland massage, vad är det för skillnad mot att åka till en bordell och få sig nåt litet i glädjehålet? Njutning som njutning liksom, hål som hål, massageolja eller glidslem, what's the big difference, vem är egentligen äckligast?

Att betala för njutning, var och en som vill göra det tycker jag ska få det, men tro inte att du är finare för att du går till en massör istället för en hora.

Fin flicka

Alltså förlåt om du inte är intresserad av bilder på mina sjukt snygga barn. Du får blunda, titta bort, gå in till Blondinbella, Kissie och Kenza så länge. Deras självkänsla, jättebröst och bikinis, deras eviga ungdom och banala syn på tillvaron.

Gör du det, själv stannar jag här och tittar på världens sötaste (vindögda) bäbis.

Auuuuuu

Groda i sängen

Inatt steg jag upp vid 04:30-rycket för att laga lite mumsmjölk till min lilla bäbis. Döm av min förvåning när jag hasar ut till köksregionerna i halvdunklet och hör frasande ljud från soffan. Jag vänder mig ditåt och där sitter lilla Lovisa med Guran i famnen, stilla i mörkret. Och gråter! Hon är alldeles blöt på kinderna och på pyjamaströjan.

-Det var en groda i min säng, säger hon.

Men hon ska ju komma in till mig om hon vaknar och är rädd eller ledsen, inte sitta själv i soffan och gråta. Säger jag till henne. Hon gör ju alltid det annars, ropar på mamma, kommer till mamma. Så beklämmande, lilla vän!

På morgonen när hon vaknar (i min säng) utbrister hon med ett stort leeende:
-Grodan har hoppat iväg!

Och det var denna dags lilla berättelse om världens sötaste klokaste två och ett halvt-åring. Älskar'n.

Sunday, May 15, 2011

Värsta schlagerfesten

Med tjocka släkten och grannarna. Det var sjukt exalterande, jag både dansade och sjöng så ogenerat att en rimlig slutsats vore att anta att jag var rejält på lyset. Men icke då.

Under den kolhydratsfest jag bjöd in till lyckades jag som en sann paleo-mästare undvika de flesta. Kalla det köttfestival om du vill, för det är vad jag ägnar mig åt. Visst, jag kunde inte låta bli att smaka en halva av mammas bakelse, men det är för att mello-bakelser är en uråldrig och synnerligen viktig tradition i vår familj. Att inte vara med på den vore skamligt och väldigt ohammarlundskt. Däremot chippa, Ahlgrens bilar, läsk, ballerinakex - allt det lyckades jag neka mig själv. När jag blev riktigt sugen tryckte jag i mig en näve rucola, för sån är jag.

Själva musikfestivalen då? Jo den var het och alla låtar betygsattes av samtliga festdeltagare på Kalles dator. 6:a, 7:a, 8:a - de höga betygen flödade, här sparas inte på krut.

Märkligt att ESC har ett så töntigt rykte nu för tiden. När jag växte upp var mellis det coolaste som fanns på tapeten. Nu - not so much. Nu är det mer att folk skryter om att de INTE ska titta (på skiten). Lite samma attityd som verkar ha drabbat Idol. Åh nej, tittar du på det där tramset, kan folk utbrista. Skulle man då avslöja att man ställer till med världens party med bankettkänsla, tio små lättöl på fat, tiotalet gäster som lever sig in och på allvar sätter betyg på alla deltagare - ja då hade man nog kunnat få pris som Sveriges mest pinsamma ost.

Men skit du i det, för vi har iallafall roligt själva och det är alltid viktigast. Och Sverige vann nästan, trots att vi inte alls på något sätt bidragit med bästa låten, och som storsvensk hejade vi så klart på oss. Och så höga poäng till alla negrer och muslimer så att ingen kunde anklaga oss för att vara rasister. Man gör alltid så.

I Azerbajdzjan är 99% mussar. Azerbajdzjan ligger i Asien. Den Azerbajdzjanska sångerskan sjöng rätt falskt. Men hon hade kort kjol, blont hår och fladdrande pattar. Och det var politiskt korrekt att Azerbajdzjan vann.

Så här kan det se ut när ett gäng entusiaster ur mitt gäng glor på teven. Det är allvar. Man brukar allvar.


Saturday, May 14, 2011

41 år, men låter som 30 på telefon, det var la roligt

Ska man skratta eller gråta? Jag väljer det första så klart. Jag är väl inte dum.

Imorse kom Olsson och kläppte mig i sin röda Volvo, och vi rullade bort till Fäladstorgets vårdcentral där de hade hälsoöppet hus. Här fick vi visa upp våra snygga kroppar och sedan ställa oss på en vågmaskin som berättade hur det egentligen var ställt där innanför huden.

33% body fat. 15% degree of obesity. Metabolic age: 41.

Det är jag det. 41!!! Och detta är alltså samma kvinna som blev identitetskontrollerad på Ica Supermarket i Staffanstorp igår vid inköp av snus. Hur går det ihop? Hur ska vi ha det? 18 eller 41? En 18-årings ansikte och en 41-årings kropp? Satan i gatan, vad läckert.

Friday, May 13, 2011

Ballheten på landet

Så här ball har vi haft idag, jag och madame Olsson från Spykens gymnasieskola. Och inte bara vi, utan våra små skojare också. Det är häpnadsväckande att tänka på hur många vi plötsligt är. Ett ungdomsgäng på 4-5 personer som vi var då är plötsligt en hel skolklass. En man i släptåg, och så minst ett par ungar i bonus. Man kan inte resa tillsammans i en vanlig bil längre, det krävs en buss. Man kan inte sitta vid ett normalstort köksbord om alla ska få plats, man behöver en salong. En go gäng, som reseledaren sa.
Idag var vi visserligen bara fyra personer, och dessa fyra rikssnyggingar ser du på bilden. En av dem blev leggad på Ica vid snusinköp. Can you spot the tonårsmorsa?



Och det bästa är att vi ska ses igen imorgon!

...


So Long, Geelong.

Hon är avtackad nu, Peltokungen, som ju jag såg som den mest klart lysande stjärnan på hela SEMC-himlen. Snygg, rolig, smart - kvinnan har allt. Ibland tänker jag att fy fan vad sorgligt att vi inte sågs tidigare, för vad vi hade kunnat sitta och ljuga på puben, vad vi hade kunnat ha skrattat. Tänk om vi bott i London inte bara samtidigt utan på samma pub.

Nåja, nu är det som det är, och vi får göra det bästa av sitsen. Ibland kan vi ses över en flaska bubbel på ballen. Det blir skitbra, som Jesus sa. Och det blir det ju.

Däremot Jesus, han har förpassats till en annan stol i SEMC-hålet och en kille med kort snopp har hoppat in i vårt gäng. Vad ger du mig för den? No Way Back, säger jag.

Dessutom, min käraste mensproppskollega kastar in handduken i juli. Alla de bästa försvinner, lämnar skutan.

Finns det något kvar för mig? Och vad fan är jag så jävla gnällig för? Blir man sån på tre glas vin? Jamen godnatt då för fan.

Wednesday, May 11, 2011

Google-feber

När man har en sådan liten smart telefon som jag har (jag har dessutom en sprillans ny, en hemlig) drabbas man lätt av Googlesjukan. Allt som man snackar om, allt man kommer att tänka på, måste man blixtgoogla. Omedelbums, pronto.

Är det verkligen Kylie som sjunger den där Higher-låten som fungerar som ledmotiv till Körslaget? Vilka är egentligen de sju dödssynderna? Vilket datum dog Kurt Cobain, var det rentutav idag? Hur säger man "vill du dansa" på arabiska? Varför är det så ont om q? Hur gör djur? Vem tänder stjärnorna? I all oändlighet. Därför behöver man den lilla mojängen i handen och vara uppkopplad hela tiden. Den är en del av mig, min portabla encyklopedi och extrahjärna. Visst är det så.

Men vissa tar det ännu ett steg längre. I min statistik över vad folk har googlat för att komma till min blogg kan jag bjuda på följande exempel bara från den senaste veckan:

  • Date samtalsämnen
  • Saker att skriva på Facebook
  • Jag har aldrig leken frågor

De har alltså noll fantasi, none whatsoever. De googlar allt. Vad fan ska man snacka om på daten med heta ragget så man får komma till? Ah fan, jag googlar't. Kanske Ullaguran kan vara till hjälp, doktor Ullis to the rescue. Skulle inte tro det va. Jag vet väl inte vad man snackar om på daten. Man super sig snygg och på den vägen är det. Jag och min exfru Emma gjorde en gång för länge länge sedan, det var på den tiden vi båda var unga sniglar i Londonium, en lista på saker man INTE bör omtala på första dejten. Den var jävligt rolig om jag får säga det själv, och det får jag ju. Så visst, Ullagurans tips på hur man inte ska bete sig, de är hetare än hetast. Läs den här.

Ett ord på vägen bara, till alla fantasilösa miffon out there: Om du sitter vid din dator med cursorn blinkande i Facebooks statusuppdateringsfönstret och du inte kan komma på något intressant/vitsigt/uppseendeväckande att skriva - då är det nog tyvärr så att du inte har något att säga. Och du vet lika bra som jag att har du inget vettigt att säga gör du klokt i att hålla käft. Tala är silver, tiga är guld, remember? Inte googla fram något random att skriva, lägg ner för det blir bara patetiskt och alldeles säkert ointressant. Kunde Ullaguran hjälpa detta förlorade ägg? Nja, jag skrev ju en lista på synnerligen olämpliga statusar nyligen, dessa är ju bra att undvika och det var säkert dit googlingen ledde. Länk här.

Googlingen för Jag-har-aldrig-frågor, den är intressant, för den återkommer i princip varje vecka. Och leder till en sanslöst bra guide till Jag har aldrig-leken som jag knåpade ihop på den tiden jag var ute i svängen nästan jämt och emellanåt lekte denna fjortislek på puben (här är länken). Och att komma på nya frågor var aldrig någon match. Bara att fokusera på sex, droger och känslor så blir det bra. Aldrig att jag tvekade eller frågade Jeeves eller motsvarande. Frågorna bubblade ur mig. Uppenbarligen är det inte så lätt för fantasilösa ungdomar av idag. Jag undrar om de googlar direkt där och då under lekens gång eller om de förbereder själva hemma?

Slutsatser man kan dra av det här? Jag är påhittig och inte alls så fantasilös och torr i bollen som folk över lag. Googlandet kan lätt gå överstyr så att man till slut googlar allt och helt slutar tänka själv. Då är det tur att man har Ullaguran som ger bästa svar på tal. Eller hur.

Till slut, när man mist all sin påhittighet och kreativitet, då får man helt enkelt googla "saker man kan googla", men då jävlar har man sjunkit djupt i oinspirationens och dumhetens träsk. Och då tror jag man är bortom all hjälp.

Kärlek I


Hos gynekologen

Jag ska bespara dig detaljer från mitt senaste gynekologbesök, det är inte det. Men vet du vad hon sa? Apropå att göra det här vi i England kallar smear test, har glömt vad det heter på svennnebananska, så sa hon: "När du kommer för testet får du inte ha mens, inte haft samlag på 24 timmar, eller använt tampong". Nej, sa jag, jag lovar. Och tampong lär jag ju inte ha använt eftersom jag ju inte fick ha mens. Höhö. Och då säger hon det: "Om du bara visste vad folk använder tampong utan att ha mens".

Jag blev oerhört chockad av denna information. Folk använder alltså tampong för att suga upp slidslem/flytningar. Trosskydd har man ju hört talas om, varför man nu prompt måste skydda ett par trosor man ändå byter varje dag, men en fet tampong uppkörd i ett underliv som inte menstruerar, det var ta mig fan det sjukaste jag hört på ett bra tag.

Språkpolisen ryter till

Det verkar som det i dagens Sverige finns ett stort antal normalintelligenta människor som inte kan använda  pronomen i tredje person plural riktigt. Att Kissie inte klarar av det, förvånar mig föga, men att bekanta till mig och deras bekanta, på facebook, i mail och i bloggar gör fel med detta slår mig med häpnad.

Att inte kunna skilja på de och dem. Regeln är alltså så enkel att DE används i subjektsform, och DEM i objektsform. Svårt att ta miste, tänker du, men så är det visst icke för gemene man. Ex. Dem är snygga. Jag tycker om de. Är fullt plausibla meningar att hitta hos folk jag i övrigt hyser respekt för. Inga namn här, det blir bara tarvligt, you know who you are. Varför?

Är det för att de låter likadant i talspråk? Dom. Blir man förvirrad av det, måntro? Men man kan till och med komma undan med att skriva dom i både subjektsposition och objektsdito, då gör man iallafall inte fel, då är man bara talspråklig i sitt skrivande och det kan ju vara lite charmigt. Jag skriver själv dom ibland, som ett stilistiskt grepp.

Eller så kan man prova att byta ut sitt de/dem man är osäker på mot jag/mig, vi/oss - då tror jag inte någon, förutom cp-skadan själv, skulle tveka. Exemplet ovan: Mig är snygg. De tycker om jag. Oss är snygga. Jag tycker om vi. Ja, du hör ju själv så idiotiskt. Men på samma nivå som de/dem, tycker jag, tycker språkpolisen.

Här finns en intressant förklaring till varför folk kan tänkas göra fel. Att dem känns liksom lite finare, därför klämmer man gärna till med dem av bara farten, även i subjektsform, bara för att verka. Åh, så fånigt va!

Den inbyggda grammatiken spelar oss ett spratt, talspråkets dom förvirrar oss tydligen. Det lättaste vore då att införa dom i skriftspråket och alltså ha samma ord för subjekts- och objektsform. Men det vill  varken språkvårdarna eller språkpoliserna, så det kan ni glömma. Det snyggaste vore om alla kunde lära sig rätt istället. Ska det vara så svårt?

Det brukar heta att huvudsaken är att budskapet går fram, att folk fattar vad man säger, grammatik är inte så jävla viktigt. Säger folk. Men jag håller inte med. Ett torftigt språk, felaktigheter, stavfel, särskrivningar och utpräglade dialekter är alla saker som tar bort fokus från innehållet och gör att man tappar tråden. En fet örebroare med glittrig topp som nyhetsankare, och jag hänger inte med alls i vad som har hänt.

Snacka så man fattar? Förenkla språket för att människor är enkla? Nej, fy så dumt. Vi minns ju Burger King-tjejen, visst gör vi.  Min bror skulle till och beställa en Whopper och ber expediten att exkludera ketchup, varpå hon ropar till köket: Whopper, extra ketchup! Nej nej, säger Carl tålmodigt och förklarar tålmodigt att exkludera betyder att ta bort. Hon: "Snacka så man fattar". 

Det är väl inte människor som BK-bruttan som ska få bestämma språkutvecklingen?

Monday, May 09, 2011

Another toe bites the dust

Minns du Ica-tån? Hur en trave Ica-kassar dunsade ner från en icke-fastskruvad hylla och demolerade min stortå? Jag fick 500 spänn och en korg full med delikatesser för svedan och värken av Mr Ica Tuna, taximocka. Men tån är fortfarande sepe. Varför har du så liten tånagel? Frågade någon mig. Det har jag väl inte. Den är bara missformad och ovanligt tjock och härlig. Tacka Ica för det. Dessutom är det samma tå som Måns Sjödahl trampade på under en ostig gammeldans på någon av alla dessa universitetsbaler jag sprang på i min ungdom, så den var ju smått missbildad från början. Jag vill inte på något sätt svartmåla Måns, han var säkert en ytterst dansant kille med krylligt hår och rytmen i blodet, men faktum kvarstår att min tå blev sepe, och detta på grund av ett valsfelsteg, förmodligen mitt.

Men gissa nu vilken tå som fått sig en omgång. Är det samma gamla äckliga stortå, tro? Nähä serru, för idag sparkade jag lilltån i vagnshjulet på väg till dagis, och det kändes ju urlöjligt att det gjorde så ont så jag tog mina apostlahästar och promenerade till stan and back, ignorerade smärtan och var tuff. Tills jag kom hem, såg att tån blivit lilasvullen och tryckte i mig två danska Alvedon. Vilken liten känslig blomma man är. En liten fjuttig tåspark och man är på gränsen till invalidiserad. Patetiskt är förnamnet.
Nu ligger jag här med bultande tåjävel och hoppas att jag inte ska tvingas köra runt i rullstol imorgon när jag ska till Alberta Kvarn. Fy fan va. Another toe, another day.

Sunday, May 08, 2011

Här vill jag bo

En liten bit utanför Lund hittade vi pärlan, Jakriborg. En i arkitekturiskt hänseende medeltidsinspirerad stadsdel av Hjärup, så fin. Och jag, min sopa, har aldrig varit där. Förrän idag. Och jag blev såld på både smöret och pengarna så snyggt det var. En smula blåsigt ute på slätten, men varenda hus i byn hade jag kunnat tänka mig att flytta in i. Inte illa. Det här valde vi dock:


Vi kan tänka oss att flytta in nu på stubben studs. 400 hyreslägenheter finns det i Jakriborg, och ingen fånig hyreskö a la LKF. Så en väluppfostrad, vältalig och trevlig typ som jag ligger givetvis bra till.

Här går jag och Lolo över torget. Älskar't. Bara ett litet problem att speceriaffären Tempo var sjukligt överpriserad, bland annat kostade ett paket blöjor 180 spänn. Men som jag brukar säga, det drabbar ju ingen fattig.

Sov lilla kotte

Här sover min lillaste sötaste. Fortfarande. Klockorna är (för det är ju inte bara EN klocka som är) cirka 9:30. Hon gick och lade sig vid 22-draget och var sedan uppe cirka en halvtimme vid 5-snåret för att dra en flarra.

Det är vad jag kallar välartad bäbis.

Den andra lillskojaren Lolo somnade också ca 22 och var den som väckte oss stora kl 9 genom att föra en morgonkonversation med giraffen Guran från sitt rum.

Man hör ju om föräldrar som jagas upp av sina barn klockan 6 am på helgmorgnarna. Det är ju inte mänskligt, snarare okristligt att stiga upp då. Men det är förstås för att de prompt ska ha ungarna i säng klockan 19, så att de vuxna får precious egentid, dvs de kan dricka vin, titta på teve och eventuellt ligga. Men det intresserar inte mig serru, jag ligger hellre på morgonen.

Dessutom hade jag tid att spöa skiten ur min man i både Rummikub och Dominos igår afton efter att flickebarnen gått och knytit sig. Win, som osten sa.


Saturday, May 07, 2011

Pussmaskin

Vad gör du när ditt barn har slagit sig? Antagligen blåser du på den skadade kroppsdelen, kanske säger du något i stil med "mamma blåsa", och vips är det onda borta.

Här är vi lite mer exotiska än så. Här ska det nämligen på brasilianskt vis pussas på skadan. "Kan du pussa", ber Lovisa när hon gjort sig illa. Innan jag fattade att hon lärt sig the brazilian way tyckte jag det var lite märkligt. Udda men gulligt. Ska man liksom pussa på ett köttigt sår? Kommer det inte bakterier med pussen? Om man är öm nånstans vill man väl undvika all form av beröring? Var fick du det ifrån, lilla Lolo?

Från Papai så klart. Pussen är fjäderlätt och läker alla sår. Så nu pussar alla istället för att blåsa, för det är sådär härligt osvenskt som ju jag älskar när det är.

Puss puss.

En synnerligen god morgon


Friday, May 06, 2011

På lekmattan


Millimeterrättvisa

Jag märker att jag börjar anamma varje förälders princip om millimeterrättvisa mellan syskon. Har jag postat en bild på Isabella måste genast ladda upp en på Lovisa också så att det blir rättvist. Och om jag viskar i Isabellas öra att hon är gulligast i hela världen måste jag tillägga "jämte Lovisa då alltså". Även fast hon är två månader och inte fattar måste jag säga så. Rätt ska vara rätt. Ingen får någonsin favoriseras.

Och det är ju anmärkningsvärt eftersom jag tidigare kritiserat detta beteende, tyckt att det är larvigt att mäta allt med exakt måttstock, spela roll pingisboll liksom vem som fick en kaka mer än den andre. Eller julklappar till ett värde av femtio kronor mer. Eller privilegiet att sitta i framsätet.

Men nu när jag själv har två inser jag hur viktigt det där är, att allt är lika och rättvist. För barnens skull kanske, för att de inte ska bli häxan avundsjuka gentemot varandra, men också mycket för egen skull. Ty man behöver den där tydliga balansen som bevis på att man tycker precis lika mycket om alla sina barn. För sinnesfridens skull.

Udda är inte jämt.

Ball på ballen

BabyBjörn på ballen

Thursday, May 05, 2011

Mina små fina i ursinhon


Eller oskyldigt blå?

Hur man än gör blir det jävligt snyggt när man mixar svenskt och brasilianskt, ni får mycket gärna prova! Ja förutom om man heter Carl-Gustav och väljer en brasilianska med tyska rötter, för då kan man få en avkomma med hästansikte. Lite läskigt.


Tungan rätt i mun, är det som gäller

Undrar lite om min lilldocka kanske kommer att få bruna ögon? Vad snyggt!


På väg till dagis

Jag känner en snygg jurist/ekonom som just nu, förutom när hon drabbas av barnbacill, praktiserar på dagis. Här är hennes nya blogg: http://lisalu.se/
Jag älskar när mina vänner tar sitt förnuft till fånga och börjar ventilera och dokumentera sina liv i bloggform.
Se på den här rutinerade tantan som bloggat regelbundet som ullaguran sedan 2005. Det är inte tusentals som läser, förundras och förförs av mina texter varje dag, jag är medveten om det, men jag njuter ju iallafall själv, och det är ju viktigast. Ibland kan jag, måste jag osvenskt erkänna, gå tillbaka i mitt arkiv och skratta gott och stolt åt de guldkorn jag producerat. Någon enstaka gång åker skämskudden fram.
Jag säger det igen: Fler borde börja blogga, särskilt alla de verbala, roliga, snygga människor jag känner. Kom i luckan.
Fotnot: Det här inlägget skrivs under tiden jag promenerar till Ica med min barnvagn. Så rutinerad är jag och så oerhört fantastisk är Sony Ericsson Neo. Hell, jag minns hur jag brukade promenera till jobbet i London, det här var innan smartphones-etableringen, läsandes en bok. Oj vad folk glodde på den tokige.

Wednesday, May 04, 2011

I'm taking a ride with my best Carl

På körskolan idag. Handledarkurs. Det var min bror och jag, samt 10 förälder-barn-kombos där den ena var drygt 40 och den andra strax under 20. Vi stack mao ut lite genom att vara ett radarpar i 35-årsåldern. Kursinnehållet var väl inte helt spännande, och något som hade kunnat klarats av på en halvtimme tog tre timmar. Men strunt i det. Nu är jag på g. Första steget taget, första avgiften erlagd. Nu är det snart bara att sätta sig i bilen och tuta och köra.

Förutom att jag är dödsskraj för att sätta mig bakom en ratt. För rondeller som i själva verket heter cirkulationsplatser. För motorvägar, för fart, för andra bilister, för cyklister, för mig själv, för att köra in eller ut ur garaget, för att gasa, koppla, bromsa. Jag är fan rädd för att tanka, bilen kan väl explodera?

Men det är alltså alla dessa rädslor jag nu ska övervinna. Med hjälp av min nye handledare Kalle Balle Iggaskalle, lugn som en filifjonk, pedagogisk som en dagisfröken, tålmodig som en trillingnöt.

För jag är väl inte sämre än snittsepet. Det finns så många dårar ute på vägarna att det väl måste finnas plats för mig med?

Gasen, kopplingen, bromsen - vilken spak är vilken?

Tuesday, May 03, 2011

Öl och barn byggde denna kropp

Innan jag blev gravve var mitt största intresse i livet att bli full. Då brukade jag tänka ett de där 14 unitsen man får dricka i veckan, är det inte bra mycket skojigare att hälla i sig allihopa på en kväll? Jo, det var det, kan jag tala om. Dessutom fler gånger än en gång i veckan. Det gäller att unna sig, brukade jag tänka. Passa på att smida medan järnet var varmt, passa på medan jag var både ung och snygg. Men så får man tydligen inte göra, ta allt på en gång. Det ska noga portioneras ut, ett litet glas vin varje dag ska det vara, inte två flaskor på en kväll. Tråkigt!

Och nu, när mitt största intresse är att gå ner i vikt, då tänker jag att det är väl gött om man kan koncentrera allt sitt motionerande till en dag, för att sedan ligga på sofflocket och pilla med navelluddet de andra dagarna. Men så funkar det väl tyvärr inte, det är samma som med spriten. Lite varje dag ska man ha. Salong, men aldrig dyngrak. En liten jogg varje dag, inte söndagsmaraton. Eller en liten grogg varje dag, inte sunday service på puben. Lagom är bäst trots att lagom är tristast.

Idag har jag gått från hemma till Sony Ericsson, från Sony Ericsson till BVC, från BVC till mamma. Vilket skulle motsvara mer än en mil i mina mockasiner. Inte illa, men inte fan slipper jag undan imorgon för det.

Nån sprit får jag inte heller. Jag ska hamstra alla mina units till nästa torsdag när jag ska ut och kläppa bägare med Peltokungen. Eller kunde man inte göra så?

Sunday, May 01, 2011

Valborg på St Hans backar

Äta pizza på en backe med cocacola, mormor och kussar - alla rätt

Lill-skojaren sov sig igenom hela spektaklet

Så här fascinerande är det att titta på eld - om man är liten...

...eller om man är en brasilianare som inte sett en majbrasa förut

Spanar ner på eld och människor med Momoi

De lyckliga tu