Världen utanför Vad bryr vi oss om den Ingen ser och hör I våran värld Nu och här Världen utanför är ingenting för oss Vad alla andra gör är deras sak Deras värld Världen utanför

För att citera Barbados. Varför man nu skulle vilja göra något så ostigt. Men jag är ju en ost, en gammal vällagrad cheddar, och världen utanför vet jag inte mycket om förutom vad som visas på teven.

Vi sitter  här hemma i vår lilla kokong. På hela helgen är det ingen som gått utanför dörren. Knappt någon som kommit ur pyjamasen faktiskt. Fy fan vad gött.

Mycket fokus på lillaste, på bekostnad av lilla. Det ska vi råda bot på.

Som alla säger, blir det stora barnet plötsligt väldigt stort när bäbisen anländer. Sjukt stora blöjor, väldigt tung att bära - men också oerhört förnuftig, kul att umgås med och duktig. Här har hon somnat utmattad i soffan med sin vapendragare, min Guran, hennes Goj-oj.

 Vart ska jag någonstans? - frågade hon så gulligt i morse när vi satte på mössan och ursinho-halsduken.
Du ska till dagis!
Okej! - sa Lolo glatt.

 Just det här trevliga sättet att säga "Okej" uppskattar jag. Som när man säger "snälla Lovisa, ät din mat, plocka upp dina saker, gör si, gör så", som en jävla tjatmorsa, så tänker hon efter två sekunder och säger sedan glatt: "Okej!"

Och tacka teven, Bolibompa och framförallt Charlie & Lola för att Lovisa nu har antagit en mer uppländsk dialekt. Stockholmska nästan, åtminstone tv-svenska. Och det vet vi ju att det är fint som smör, jämfört med den bräkiga trista skånskan man t.ex. lär sig på dagis.

Jag vill även ge lite cred till Charlie & Lola för hennes allmänt trevliga attityd - hon nästan låter som Lola när hon pratar - ascoolt.

Teven som barnvakt, hur bra som helst, jag ger mig fan på att mitt barn är mer verbalt än den unge som aldrig får fånglo på dumburken.

Nu är det bara jag och nedan avbildade figur hemma. Jag kallar henne Little Otik, efter Svankmajer-filmen om trädbäbisen som äter sig till ett monster. Se den, om du vågar. Lite elakt kanske, men den här lilla spättan som ju faktiskt heter Isabella, äter häpnadsväckande mängder mat. Jämt är hon hungrig. Såvida hon inte sover, för det gör hon också mycket. Äter, sover, bajsar - ett underbart liv.

Amningspolisen på utryckning

Här i världen verkar det viktigaste vara att man:

1. Har en NATURLIG förlossning
2. AMMAR sitt barn så länge som möjligt

Annars är man inte bara en dålig mamma, utan förmodligen också en dålig människa. Så säger barnmorskan på vårdcentralen redan innan barnet är fött; "naturligt är bäst för barnet, och du ska väl för fan se till att få rätt på din amning denna gång" - och "jo", sa jag medgörligt, "klart barnet ska ut genom snippan, och epidural är kanske dumt ändå, vi får se, och självklart ska jag amma mitt barn, sug du bara, sug och svälj".

Och så födde jag så mitt barn, på Lunds kk, med bara lite lite morfinknark och skojgas, på 17 minuter, och jag kan inte nog gånger poängtera att jag gjorde det på fucking-17-minutas, annars hade det ju varit ohållbart med så lite knark, det fattar ju alla. Men på 17 minuter kan man utstå det mesta, bara man har en mask att bröla i. Så långt snyggt.

Sedan blir jag så flyttad till Patienthotellet. Och deras största uppgift i livet, vårdpersonalen som jobbar där, är att få mig att amma mitt barn. "Hur går det med amningen", manar de på, "du ammar väl, du vill väl ge ditt barn det allra bästa, du vill väl ge ditt barn pedigree pal". Jag säger att bröstvårtorna blöder och det gör så ont att jag vill gråta, får spänningshuvudvärk och att jag inte står ut. Och att hon inte vill suga på mina brön så jävla gärna, att det är en kamp, och att jag tänker att kanske flaskan kan få vinna, eller blir ni arga då? "Ont ja" fnyser vårdkärringarna, "visst fan gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka, ta dig samman kvinna, är du man eller mus, det går över tills du gifter dig". De kommer till mitt rum och drar i bröna, tvingar in vårtgårdar i bäbisens mun. "Se så, sluta lipa".

Så fortsätter det ett par dagar. Jag övertalas att stanna en natt extra medan min man flyttar hem. Helst vill man inte skriva ut mig alls. Jag ska stanna här tills jag lärt mig veta hut, tills mitt barn har sugit av mig bröstet om det är vad som krävs. Riktiga kvinnor ammar. Bra mammor ammar. Dåliga mammor springer på krogen och tar till flaskan.

En endaste kvinna ur patienthotellets personalstyrka (och hon är inte av svennebananig härkomst, därav less cp-skadad i amningshänseende, generaliserar jag) ser hur jag lider och erbjuder mig en natt lite härlig Nestle NAN mjölkersättning, sådan som man tydligen bör bojkotta om man är pk (tur att jag inte är det). Samt ger mig en elektrisk bröstpump. "Prova den här, den gör mindre ont än barnmun". Och det gör den ju. Och sedan är jag fast. Fjättrad vid min bröstpump. För visst kan jag bjuda på min egenproducerade mjölk, jag är inte snål så, jag vill bara inte bjuda direkt ur bröstet. Hey kids, leave those tits alone, vill jag sjunga. Ont, det gör ont. Och lite äckligt är det också, om man tänker efter. Inte vackert nånstans.

Imorgon har jag en tid hos Amningsmottagningen. De vill följa upp hur det går med min amning. Det känns lite som att jag ska på polisförhör, som om jag gjort nåt fult och behöver bestraffas. Men jag tänker inte gå dit. För jag behöver inte moraltanternas kakor. Jag trivs bättre här, hemma med min bröstpump och min NAN-mjölk.

Och jag vet att många säger att det är smidigt att kunna bjuda direkt ur bröst, inte hålla på och joxa med flaskor och pumpar hit och dit. Men säg den amningskåta morsa som sovit en hel natt 8h när hennes bäbis är 5 dagar gammal, som jag hade förmånen att göra inatt. Ge mig namnet på den kvinnan och jag ska vara tyst. För med bröstpump, NAN och en snygg livskamrat går det hur bra som helst, kan jag tala om.

November 2008 vs February 2011 - same giraffe, different baby

Remember, remember the 15th of November?

Here we go again. Det är till och med samma gamla filt.

Lilla och lillaste. Mina barn e inga aper, som Luns så fräckt sa i Live-TV.

Gullig va

Systerkärlek?

Published with Blogger-droid v1.6.7

Min alldeles egna kanin

Published with Blogger-droid v1.6.7

Lovisa and Isabella talk about small hands

Snäll liten docka

Alltså hej - den här bäbisen är ju så snäll och trött och gullig att jag skulle kunna ta henne i en väska och gå till jobbet. Ställa henne bakom mitt skrivbord, kanske mata henne en gång vart tredje timme och så klart vända mig om för att kontrollera att hon andas och konstatera hur snygg hon är ungefär varannan minut.

Eller så kunde jag passa på att skriva en roman.

Förlossningsdröm

Personligen tycker jag att jag var värd en riktigt trevlig liten förlossning efter all skräck jag målat upp inför detta oöverstigliga, vidriga. Det kan ni väl unna mig?

Den här bilden tog jag mindre än en timme innan det sa plopp. Läget var lugnt. Jag hade ganska nyss matats med morfinknark i ena skinkmusklen och saften var serverad.

Ungefär en halvtimme senare sticker barnmorskan Carina hål på vattenpåsen Isabella ligger i. Det är som att trycka på en knapp. Ringklockan till helvetesporten. Hej hej, här kommer vi med en tjock kossa, öppna och släpp in henne vettja. Och Hin Håle, han var inte den som är den, han rev upp porten på vid gavel och ryckte in mig över tröskeln. Och allt jag hade med mig i beredskap var lite knark skvalpande i skinkmuskeln, en mask full med gas samt ett röstregister av djuriska mått. You will have your baby very soon, sa de till Ludde som blev smått chockad. Nätbyxan rykte, kon brölade, blodet sprutade och allt var så där vackert som det bara kan vara på en riktigt gammeldags, hederlig NATURLIG förlossning.

Och 17 minuter står sig nu som världsrekord från hinnsprängning till bäbis på bröst. Slå det om du kan.

Atheism for dummies

Vill du ha bevis för att det här med Gud och religiöst tramsande i alla dess former är fullständigt meningslöst? Klart du vill.

Jag, som är fullständigt ogudaktig, oövertäckt, svärande, äter och dricker vad jag vill, ligger med vem jag vill, beter mig som jag vill och raljerar över andra människors tillkortakommanden på ett ibland smått elakt sätt - jag av alla människor har fått perfekta barn. Genomfriska snygga, utan defekter, snälla, smarta och duktiga. Jag, som ju borde fått cp-skadade fula sjukliga barn, som straff. Kunde man tycka. Men nehjedutack, därför kan man med lätthet dra slutsatsen att:

Det finns ingen Gud
Det finns en Gud men han är maktlös
Det finns en Gud men han skiter i vad vi gör med våra liv

Vilket alternativ man väljer att tro på spelar egentligen ingen roll, kontentan av det hela är iallafall att nu kan alla sluta joxa och leva efter begränsande regler bara för att impa på någon som antingen inte finns eller inte bryr sig.

Släng burkorna loss, det är vår. Och skål för fan.

Just me and my baby

På patienthotellet. Man får ju gratis kvalitetsmat så jag tyckte det var lika bra att stanna en dag extra. Så här sitter vi och bondar. Med pattarna i brand.

17 minuter

Jag är tamigfan bäst i världen på att föda barn. Kolla in den här snygga! Från 6cm glasnost till bäbis på magen på 17 minuter. Jag skojar inte! Jag brölade i min mask i 17 minuter, sedan kom hon. Sjukt imponerande. 17 minuter! För 17.

Stackars lilla Ulla

Snällt av Lovisa att hon låter mig ha Goj-oj. Vi tittar på Pelle Svanslös. Elake Måns spelas av Ernst-Hugo. Kvalitet.

Som ett bevis på absolut löjlighet...

Sitter jag här hemma och spänner mig som det värsta av spännen. Det är som när vi köpte de där jävla salt-och pepparkaren till My men så visade det sig att någon annan på festen fått samma presentidé, bara att deras kar var mycket designigare, snyggare och dyrare än våra skitkar, minns du Lotta? Där stod de på köksbänken, våra fula vardagskar av märket Snåhlèns, som ett bevis på löjlighet.

Och här sitter nu jag och är ett bevis på löjlighet i allra högsta grad. Igår kväll slog nämligen Braxton Hicks till med full kraft. Så löjligt att jag började räkna värkar med min fräcka Android-app på Neo-mobilajan. 7-8 minuter mellan, mensvärk, pinvärk, falskvärk, call it what you want, no kör vi så det ryker.

Tänkte jag. Och hetsade hit min mamma som fick sova i en liten soffa. Och gjorde brasilianarna uppspelta på sin planhalva av världen, nu kommer hon snart kan ni tro! Och förmådde mannen att sätta ett ostigt OoO-meddelande att nu anländer storken minsann med min andra dotter. Och värst av allt - ringde förlossningen och meddelade min snara ankomst. Joråsatt.

Döm av min förvåning när jag gick och lade mig och vilade i min säng, och de förbannade värkarna avtog till intigheten och att jag låg där och kände efter utav bara helvete men det kom fan inget. Gissa om jag känner mig som en failure, en lurendrejare och en skojare av rang.

Nu är vi tillbaka på ruta ett. Lovisa har gått till dagis, Momoi har gått hem och Ludde Korv har gått till jobbet - dvs han sitter här bredvid och jobbar hemma och jag är hans assistent med kaffe och frukostyoughurt.

Om jag inte skärper till mig och föder barn idag får jag ta mig fan skämmas rejält, då är beviset på min absoluta löjlighet utom allt rimligt tvivel, då är jag löjligast i kommunen.

Nu lägger jag mig i badet och räknar tramsvärkar. Nu har jag pressen på mig.

Inspirerad av Ill-monstret & Alfons Åberg så klart

Lolo ligger och läser för sig själv:

"Det var en gång en liten, liten mus. Nej! Inte liten mus. Annan saga. Heeemsk!"

Och igen: "Det var en gång en liten, liten uggla...nej, inte liten uggla, annan saga, heeemsk!"

Und so weiter, med liten nalle, liten katt, liten gubbe. Jag dör vad gulligt.

På förlossningsfronten absolut stiltje och jag tror jag dör av det med, dra mig baklänges will ya.

Spänningen är olidlig

Hinner jag sätta min bulldeg, blir det skjuss in i ugnen och färdiga bullar på min plåt?

Kommer jag att kunna se hela det fantastiskt rafflande spektaklet de i Danmark kallar Melodi grand prix?

Blir det tid till att duscha tantlekamen idag eller kommer jag att behöva gå smutsig?

Svar ja på samtliga ovan ställda frågor. Det finns nämligen all tid i världen för allehanda exalterande aktiviteter i hemmet, det finns inga som helst planer på att lämna bostaden under överskådlig framstjärt.

Bonjour tristesse.

Är vi lika (snygga)?

9:36 AM

Klockan har passerat 9:36 AM. Men ingenting har hänt. Ingenting utöver det vanliga. Jag har vart på dagis och byggt lite klossar med Lovisa, Ebbe och Bethel. Lite huvudvärk har jag, en Panodil i kistan, men inga förlossningsvärkar. Räknas mensvärk? Det har jag nog, fast ingen mens. Människokroppen - det vidrigaste organet du kan föreställa dig.

Jag skulle kunna tänka mig att det närmaste vi vanliga dödliga kommer en sk nära-döden-upplevelse är när vi föder barn. Det sägs ju att man går in i sig själv, vissa säger att man blir ett med naturen, jag säger att man går in i tunneln mot helvetet. Har man tur kommer man ut igen, på rätt sida, men medan man är där är man helt övertygad om att this is it, och det känns både jobbigt och skönt. Klart man VILL dö ifrån det vidriga, men samtidigt hoppas man ju att det ska finnas nån jävla jävel i förlossningsrummet som kan hjälpa en, varför är de annars där?

När förlossningen sätter igång rekommenderas man att stanna hemma med sin värkskit så länge som möjligt, för hemma "har man ju det bäst och känner sig trygg och avslappnad". Eh nej - jag är mycket hellre på sjukhus där jag har närhet till maskiner, knivar och knark, än att ligga hemma på hallgolvet och vråla och bajsa inför en skräckslagen 2-åring. Det fattar ju alla att det är en resursfråga. "Kom in när det är 5-6 minuter mellan värkarna". Men innan dess vill vi att du lider hemma. Helst i tysthet. Ta dig samman, kvinna.

Alla är så rädda för att vara sjåpiga. Att vara till besvär. Så de fogar sig i ledet. Biter ihop och tar smärtan. För epidural är ju för mesar. Man vill ju KÄNNA sin förlossning, vara med. Men vill man? Vem fan vill det? Jag vill då rakt inte, jag vill inte kännas vid något alls faktiskt som har med förlossningar och hörnsoffor i underlivet och tryck i analen att göra.

Jag vill vara som de brasilianska medelklasskvinnorna och boka in mig på ett snitt på en tid som passar. Nionde klockan fem. Men det får man alltså inte. För man ska lida lite, känna att man lever, fast det känns som man dör när man ger liv. Att föda är att dö en smula. Paradoxalt.

Okej, let's have this överstökat, jag börjar bli tjatig, I know.

Jag sysslar inte med mode, eller?

Nu börjar det ta mig fan sina i garderoben, måste jag tillstå. De svarta kalasbyxorna jag velat korva ner mig i de senaste tre månaderna urtvättat grådassiga och osexigt hängande i grenen. Alla gravidtights med hål i, på fötter och i snipptrakt. Samtliga plagg utan Mama/gravid-prefix fullständigt otjänliga. Sitter som korvskinn på den fetes buk. Lämnar obehagliga och fula märken på den känsliga, svullna huden.

Fy fan, inte den gamla trasan igen, tänker jag varje dag då det är dags att klä sig. Måtte detta vara sista fucking gången jag glider ner i denna uttjatade kreation. Varje dag hoppas jag, och varje dag blir jag besviken över att fortfarande vara tjockast i familjen. 81 sexatletiska kilogram verkar jag ha landat på, bara cirka 20 att skita ut då.

Många har siat att det är imorgon det fruktansvärda fantastiska kommer att gå igång. Och ingen är väl gladare än jag om det så sker, så som i himmelen, så ock på jorden. Braxton Hicks är fan ingen kul kille. Han kan gå och lägga sig nu och ge rum för hin håles värkapparat.

Vi säger så. Epidural, spinal och fnissgas. Glöm aldrig det.

Klämma ut en korv

Tjenixen, undrar du vad jag pysslar med, ja det gör du va. Inte fan klämmer jag ut korvar iallafall, det är då ett som är säkert. Sorry to make you besviken. Nehejdutack, jag djupfriterar bläckfiskringar i min stekpanna, det är vad jag gör. Massa, massa E i dem, en masse. Men jag sa ju att jag ville ha knark, you heard me. Lite pommes till det och saken är biff samt middagen räddad.

Vård av bäbisdocka

Lite VAB idag. Fast eftersom jag redan har försäkringskasseslant för en annan liten skojare, en som inte ens existerar ännu, är det skitsamma. Klart dagis tänkte att "oh nu har den gamla feta kossan äntligen kommit till skott på förlossningen" när de fick beskedet att Lovisa inte kommer idag. Men så är det alltså inte, kan jag intyga. Inte alls. Det är bara Lovisa som har lite feber och hosta, och tittar på Bolibompa istället för att springa runt och jaga jämnåriga på dagis.

Det kan vara så att det här är sista dagen det bara är jag och Lovisa. Jag och min bästis, snyggast i hela världen. Jag kan inte nog påpeka hur bäst hon är, för snart kommer det visst konkurrens.

The way I used to be

Nu för tiden är jag så jävla skräckinjagande ful till vardags att när jag plötsligt en dag som denna gör mig till - trycker in en lins eller två, smetar på lite make-up, faktiskt tvättar och borstar hårsvallet - ja då kan jag plötsligt titta på mig själv i spegeln och till och med ha en liten photo session med mig för att jag tycker jag ser så het ut.

Det handlar helt och hållet om perspektiv, det är jag medveten om. I vanliga fall brukar jag inte beundra min spegelbild. Innan när jag såg ut så här jämt tyckte jag inte det var märkvärdigt alls.

Ulla-Britt och Sveriges just nu snyggaste och mest älskade flicka

Här sitter vi och tittar på SVT Play som om inget alls hade hänt.

Och det har det ju inte heller. Inte ens en liten hinnsvepning. Jag bangade. Jag var stängd som en mussla. Nu blir det tulo mellan knäna ett par dagar till, sedan kör vi i någon slags månfas på fredagmorgon säger de som vet.

I like: Katrin Zytomierska

Åh, vädligt sällan säger jag: "Jag kunde inte sagt det bättre själv" för vanligtvis kan jag det så mycket bättre. Men det här, det kunde jag fan inte sagt bättre själv. Den här kvinnan är min idol. Och detta inlägg är vad jag som en annan ost skulle kalla klockrent.

Läs, begrunda och beundra: Tryck i analen.

Älskar't.

Mina barn och andras ungar

Nu ska jag ta mig ton. Igen. Rediga brösttoner river jag i med.

Så här ligger det till. Människor är över lag fula. Snittmänniskan ser alltså jävligt tradig ut, har någon form av oregelbundenhet i sina drag vilket gör att man ser konstig ut. En svullen näsa. Eller en krokig dito. Utstående ögon, eller djupt liggande. Inga läppar eller fläskläppar. Högt hårfäste eller lågt. Glåmig eller flottig hy. Kanske någon missprydsam vårta på olämpligt ställe. Big ass, small tits. Tjocka Lohren. Ölmagen, kalaskulan, chipsbältet. Väldigt få är perfekta eller ens i närheten. Och sedan missar de flesta det här med att göra det bästa av sistsen de sitter i. De klipper sig alltså i fel frisyr, använder för lite/för fult smink eller har fula illasittande kläder.

Bli inte ledsen nu, det gäller förmodligen inte dig om du tillhör dem som faktiskt är snygga. Men barn är däremot inga undantag per se, även om man skulle kunna tro det. Att alla barn är söta, bara för att de är små. Så är det inte. Jag förvånas jämt över hur fula andras barn kan vara (inte dina, och absolut inte mina snygga) - sådana man ser på stan eller kanske på Facebook. Det sjuka i kråksången är dock att så fort någon lägger upp bilder på sina barn på fejjan känner sig folk att manade att kommentera, att det är alltid påpekanden om hur SÖTA, GULLIGA och FINA dessa barn är. Även om de alltså är rödfnasiga äckliga skrikbäbisar.

Men TYCKER folk verkligen att alla barn är söta, eller låtsas de bara, och isåfall till vilken nytta? Är det viktigaste man kan vara snygg? Blir verkligen allt mycket roligare om man är snygg? Visserligen ja, men har man inte snyggheten som i en liten ask så får man ju faktiskt satsa på något annat, humor och intelligens brukar funka (bäst är så klart att ha alla tre).

Ibland kan man dock komma undan med att säga "vad busig han ser ut" (=cp), "vad lik han är dig" (=lika ful), "vilken mysig bild" (=fast med jävligt fula ungar på). Men kommentera ska man. Always.

Och när jag lägger upp bilder på MINA barn räknar jag kallt med att alla kommer att bedåras av deras snygghet, för det ser jag ju rent objektivt hur vackra de är. Även den bilden jag kommer att lägga upp på mina lilla röda skrikbäbis (UTAN tutte i mun, jag lovar min käre Peltokung) om bara några dagar.

För mina barn är inga aper. Bara andras.

På den tiden var jag både duktig och snygg

När jag jobbade i det snyggaste kontorskomplexet i nordöstra Lund. På den tiden jag klev ur pyjamasen på morgonen. Och sminkade mig. Och klistrade på ett leende, som gärna fick sitta, för jag var ju ändå glad. Det var tider det.

Nu sitter jag här hemma på fisens mosse och är sur. Och luktar illa. Jag vet inte varför jag luktar så jävla illa, för visst fan tvättar jag mig ibland, iallafall varje dag. Men jag stinker apa av allt man som människa kan osa om man är äcklig. Dålig ande, fotsvett, hårbotten, gammal sur mjölk, sperma, rövsvett och slem. Och gammal svettig gubbe som inte bytt skjorta på tre veckor. Så luktar jag. Och jag fattar inte vart allt det äckliga kommer ifrån. Min man, som luktar på mig, säger att det kommer från mina hjärnspöken, att jag doftar blomma, mumma och fint. Men jag vet fan inte. Jag känner ju stanken från enskilda banken och den kommer ju från mig, vem annars. www.äckelpäckel.com.

Den som har tråkigt, är för tråkig för att roa sig själv

Auuuuu - scarfen-ljudet. Jag försöker surfa lite intressanta fakta på alla dessa forum för blivande föräldrar. Familjeliv.se. Growingpeople.se. Blimamma.se. Se över vad folk skriver för att sedan i min hjärna sammanställa lite statistik på det.

Hinnsvepning - funkar det? Och andra grejer såsom färdknäpp, damm(av)sugning och laxermedel - vad har det för effekt? Ska man ratta sina rattar, är det rätt?
Slemproppen - hur och när kommer den och hur lång tid innan bäbis?
Värkar - hur känns de egentligen när det är allvar och nära?
Smärtlindring - vilket tips är hetast, vilket knark ska man ha, det är väl lika bra att bli sprutnarkoman, eller va?

Men vad får jag? Vad erbjuder den svenska genomsnittskvinnan mig? Jo, det kan jag tala om. Hon erbjuder KLYSCHOR, illa formulerade sådana, hon skriver saker som:

"när min slemmis gick, det va en brunröd snigel i trosan, åkte ja till fl, ja va öppen 4cm så dem gedde mej lustgas den va underbar o ja kände sen tryck ner som ja skulle göra nummer 2 o så la bm ett snitt på min fjös och det brände nåt fruktansvärt men sen fick ja en underbar liten dotter på bröstet, 52 cm, 4628 g, hon tog bröst direkt och ja fick ostmacka o vila lite, en fantastisk upplevelse, även om d gorde såååå ont, så klart, men de glömde ja när lillan kom".

Folk skriver så fruktansvärt illa att jag blir mörkrädd. Och är så fasansfullt förutsägbara och dåliga på att hitta lämpliga liknelser. Och hur de ORKAR sitta och debattera sina fjuttiga små slemmisar och värkar med varandra, okända människor, vad är vitsen? Uppenbarligen är ju inte den ena förlossningen den andre lik iallafall, så man kan inte lära sig ett jota av att lyssna på någon annans skit.

Jag vet att jag är surast i världen, men jag vill fan inte beblanda mig med detta patrask. Jag är inte som folk är mest. Vad är det med folk?

Det heter JAG. Och VAR. DEM är objektsform. Inte slemmis, eventuellt slempropp, om du måste nämna detta äckliga vid namn. Att göra nummer två - känns det verkligen så? Isåfall använder du fel muskler, ditt äckel. Och dessutom är det en jävligt ful formulering, nummer två. Herregud. Och nej, man glömmer INTE smärtan så snart man får en liten snärta lagd i slem på magen, Det GÖR man INTE. Isåfall är man bra dum i huvet. Och varför vill alla vara så jävla DUKTIGA med sina patetiska NATURLIGA förlossningar, fattar de inte hur oerhört osmakliga de är med sina FULA osexiga sjukhusskjortor fläckade med blod och avföring, hur de ligger där och vrålar i sin lustgasmask som ett bevis på löjlighet, hur de tycker att de är så JÄVLA duktiga som minsann klarar detta utan ryggknark, bara lite ryggdunk från en skräckslagen man som sitter och gråter i bakgrunden.

Jävla sopor är vad de är. Det är visst bara jag som är duktig på att föda barn. Kliniskt rent med massor av knark, kanske lite hårdrock på det, gärna lite smink och snygga läckra välmanikyrerade naglar. För sån är jag.

Kallt

Var med och rösta!

Färdknäppar, starka currygrytor, hinnsvepningar och hallonbladste i all ära, men nu kör vi en vetenskaplig undersökning för att ta reda på när Isabella verkligen kommer. Var med och påverka, gör din röst hörd! Välj och vraka bland alternativen nedan och tryck VOTE. Bara gör't!

När kommer Isabella?
	14:e klockan 22
	15:e klockan 23
	16:e klockan 06
	18:e klockan 08
	19:e klockan 19
	20:e klockan 20
	23:e klockan 23
	28:e klockan 12

Behöver lite läppstift

På bäbisfronten intet nytt

Förutom att Lovisa tjuter som en och vill dricka välling istället för att äta middag. Det är väl en del av hennes hälsofreaksdiet. Lite som barnmatsburksdieten som vissa "vuxna" hänger sig åt.

Eller så är det den där klassikern man bara läst om - att det stora syskonet återgår till bäbisstadiet när det lilla syskonet kommer - alltså napp, blöja, matning och cp-skrik. Bara att mitt barn är så förfärligt överintelligent att hon börjat leka bäbis redan innan Minibella är kommen.

Men någon riktig bäbis lär vi inte se röken av idag på due-dagen. Som hon säger i Fucking Åmål när hon har foten på a-brunnen: "Analsex? Nej, jag känner inget".

För idag känner jag inget. Däremot igår blev jag så stressad att jag började så smått klocka värkar för jag tyckte mig ha sådana. Men så tog jag en varm dusch och gick och knöt mig, och så försvann smärtan och panikångesten över tanken på att tvingas trycka ut en människa genom underlivet med den.

Man vet inget när man är så urbota dum att man förlitar sig på mother nature. Man kan ju inte se in i framstjärten  eller kan man?

Sögel är inget för lilla snygg

Sögel säger vi i Skåne. Sötsaker säger kanske du. Eller sweeties om du vill vara häftig och internationell.
Jag snackar alltså om godis, kakor, tårtor och allehanda junk. Ingenting för Lolozinho.

Idag var hon t.ex. mäkta exalterad över att vi skulle gå till godisaffären (Ica) och gick loss om att Vargen kanske skulle vara där och ta allt godiset ur Fröken Los godisaffär, han är ju inte snäll. Men så somnade hon redan innan vi trädde innanför Ica-tröskeln så att jag hann trycka i mig nästan hela feta godispåsen innan vi ens var hemma.

Så vaknar hon och jag erbjuder gotte. Men allt hon gör är att ta upp bitar och titta på för att sedan stoppa tillbaka dem i påsen eller rätt in i mitt slukande gap. Inget vill hon ha själv.
Och här skönjer jag ett mönster. Den lilla flickan med de junkfood-älskande föräldrarna är ta mig fan ett hälsofreak.

Detta bekräftas en stund senare när hon blir sugen på "sitt" godis. När hon ber om gurka, tomat och sallat. Osannolikt, I know, men det är sant, det är säkert.

Det finns dock även BEVIS för att man kan leva ett gott och innehållsrikt liv som chipsröv. Och utan att ens få chipsröv! Chipshy får man nog dock räkna med, om man får tro bildbeviset av den engelska donnan som BARA äter chips. Läs här och bli sugen.

Bygga bo

Kolla in tant. Nu har jag skruvat in bäbissängen på plats bredvid min egen. Och dessutom har jag äntligen fått arslet ur vagnen och byggt sängbord nr 2, inköpt för cirka ett år sedan. Snabbt marscherat. Hur jag vill beskriva mig själv? Driftig är nog det ord som känns närmast till hands och mest passande för hurdan jag är.
Nu är allt på plats, nu kan hon komma.

Lovisa Teresa

När kommer dockan?

Det undrar många nu, och jag med.

Det sägs att det är superirri för den preggers som närmar sig RTL* att folk frågar saker i stil med "vart e bebben?". Men det enda jag tycker är störigt med den frågan är själva formuleringen. Som i "vart" istället för "var", "e" som en käck förkortning av "är" och så superlöjliga "bebben" som ett alternativ till barnet, bäbisen eller varför inte dockan. Om jag nu känner någon som skulle uttrycka sig så torftigt - I don't think so. Men själva frågan är åtminstone än så länge rätt trevlig. När man gått 20 dagar över tiden kanske det inte är så käckt längre, men en vecka till kan jag säkert både stå ut och tycka att det är fint att folk undrar, tackar som frågar liksom. Och att Brasilien ringer varje dag, det är ju storartat bara det. För jag undrar ju också. Helatiden, jättemycket, närkommerdockan?

Jag drömmer varje natt nu att dagsen är kommen, att vattnet går och flödar i sänghalmen, att jag har vansinnesvärkar, att tiden är inne. Men vanligtvis vaknar jag ur drömmarnas trädgård och så är det bara den där jävla kissnödigheten som trycker på och gör ont. Men inatt kanske det är HELT annorlunda, inatt kanske det händer på ricko, men om det vet vi inget, utan det får en närstående framstjärt utvisa.

Håll i hatten och håll för fan en tumme också när du ändå håller igång.

*RTL är SonyE-lingo och betyder helt enkelt Ready To Launch, vanligtvis om telefoner, men funkar på bäbisar också.

Sugen på den bullen?

Ah, här sitter man på fisens mosse och vet varken in eller ut. Tänkte att jag bakar lite scones, det gör jag. Mums lilla babba. Men så hade det ju läckt ut flytande smör på ugnsgolvet häromdagen när jag bakade kladdis, så det började ryka något alldeles förfärligt. Och jag försökte lufta och torka lite med en handduk, men då gick brandlarmshelvetet igång, och det med råge. Vad gör man då? Viftar med en handduk framför mojängen? Stänger av på en panel? Vilken knapp? Vädrar ut med balkongdörren på vid gavel? Jag kan avslöja att jag gjorde alltihopa samtidigt, sprang som en skållad råtta över golvet och viftade, tryckte på knappar och slet upp dörrar.

Och fy fan vad det tjöt, och jag blev rädd och Isabella säkert skraj trots att hon ännu skyddas av ett lager fettomage, och vi tänkte att snart kommer brandkåren och undrar vad fan vi håller på med. Att bryta bröd med de döda. Men så plötsligt tystnade larmet och jag stängde av ugnen som fick vila en sväng. Och sedan torkade jag bort det härskna brända smöret och tryckte in mina bullar i ugnen.

Och nu får jag ju lön för mödan, med sylt på. Kan du tänka dig vilken oerhörd vardagsdramatik.

Sur

Av nu eller aldrig verkar jag välja aldrig

Så har jag vart hos morskan. Jag vet inte om jag gillar henne eller om jag tycker hon är en kall och hård kossa. Förmodligen är det bara jag som är sur. Som vanligt då.

Hon sa att fosterljuden lät perfekta. Att magen minsann växt lite. Att allt såg bra ut.

Det säger du bara, snäste jag. DU LJUGER, som i värsta Hjördis-stil. Som en idiot.

Så föreslog hon att jag skulle knulla. På 1800-talsmaner rekommenderade hon färdknäppen, talade vidlyftigt om spermans slemproppslösande effekt. Godafton sa jag, okåtast i kommunen.

Då erbjöd hon att hinnsvepa mig. Vad det innebär kan du roa dig med att gissa själv. Jag avböjde.

En lite vaginal undersökning då, trugade hon. Bara titta lite?

Nej tack sa jag skräckslaget, behöll byxan på och gick hem, kyskhetsbältet ordentligt knäppt.

Jag är fan inte redo för det här.

Vänta är min sämsta gren

Otacksamma jävel. Ha mage och sitta och gnälla när du har det så väl förspänt. Behöver ju bara titta på en snopp så blir det barn. Och inte vilka barn som helst utan kärnfriska, vackra, intelligenta barn. Mina barn e inga aper. Tig med dina icke-existerande krämpor!

Jaja, men nu är det så att jag är sjukt uttråkad. Allt är aptrist och meningslöst.

Titta på teve är sjukt tradigt och endast urtrista program erbjuds från morgon till kväll. Hur fan kan någon vilja ägna sitt liv åt teven? Det är eventuellt bara programmen på Bolibompa som är bra.

Läsa böcker är jönsigt och gör mig stressad men samtidigt sjukt uttråkad, vems jävla ord och till vilken nytta, liksom?

Internet, Sveriges kanske världens mest ointresanta blurr och virr-varr av onödiga fakta och folks jävla trista livsuppdateringar på fejsboken, who cares, who dares, vad fan?

Baka- Ja ibland är jag så jävla uttråkad att jag bakar. Igår slevade jag ihop en kladdkaka som jag idag har tryckt i mig resterna av, med 10%-ig youghurt. Grattis till fetman, ska jag gå och spy nu med fingrar i halsasatan?

Människor - Nej tack, jag vill inte träffa någon, inte ens dig. Knappt ens min familj. Min stubin är kortare än den på självmordsbombaren från Tranås, mitt tålamod som en bakisskakis tonåring med tjatmorsa över axeln. Jag ryter och säger nej nej nej, bär mig åt som ett svin, tröttnar på alla aktiviteter på nolltid. En riktig kärring, dessutom en ful, osminkad fet kärring.

Det är så man får dåndimpen och kaskadkräker av äckel inför sig själv.

Men annars är allt skitbra. Väskan packad, babyfiltarna tvättade och sugenheten på vin och snus intakt. Snart så. Snaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaart.

Storken kommer med en docka

Idag är det den nionde, fast klockan är inte fem ännu. Det var ju Lovisa som sa att Isabella kommer den nionde klockan fem. Var hon fick det ifrån är det ingen som vet, kanske är hon synsk, kanske är det så det kommer att bli. Fast det passar tyvärr inte, för Ludde börjar skolan ikväll. Kanske imorgon är bättre. Eller på lördag, för det är ju då de har sagt att det är dags på riktigt. Fast missar man lördagsgodispåsen då, eller kan man trycka i sig den mellan värkarna, som en annan vinnare? Ludde behöver iallafall inte vara hemma från jobbet om hon kommer på en helg, och det är ju bra. Hon får absolut inte komma den 17e iallafall, det har min mamma sagt. Då blir hon både arg och ledsen. Så nu är jag skräckslagen att jag ska göra min mamma besviken. Samtidigt måste hon komma innan halva släkten åker till Lanzarote vecka 8, annars blir kussarna gramse, och det kan jag ju inte heller bjuda på.

Om dräktigheten håller i sig exakt lika länge som i fallet Lovisa har jag räknat ut att hon kommer den 19e. Men då ska man tänka på att nummer två över lag är mycket snabbare än nummer ett. Och att övergången tid vanligtvis verkar minska. Så om jag var 6 dagar överburen förra gången kanske jag är 4 denna. Och om förra förlossningen tog 20 timmar kanske den här tar fem. Då landar vi snyggt på den 16e februari, och det kan väl förhoppningsvis inte reta någon?

Om världen var modern skulle jag beställa tid för leverans hos storken. Så kunde han flyga in, genom min skorsten som jag inte har, och överlämna ett litet bylte, en snäll liten docka som bara tindrar med ögonen, en sån vill jag ha!

Då säger du: skyll dig själv som låg, du vet att det är så här det går till, bajs och blod överallt, bit ihop, kom igen, ta dig i kragen, det blir skitbra. Var det en docka du ville ha kunde du väl för fan ha beställt på BRleksaker.com. Väx upp, fatta mod, sluta sjåpa dig.

Ok ok, I hear you. Men skit du ut en hörnsoffa, kissa ut en enorm vattenmelon eller ett brinnande bowlingklot med taggar, bara gör't. Och kom sedan till mig och berätta att det där var väl ingenting, en fis i världsrymden. Och dra den om att man glömmer allt så fort man får upp sin bäbis på bröstet, dra den om snödrivan, kalla in Jeja Sundström och Jarl Borsén när du ändå är igång med vitsdragandet, bara gör't.

Njutningsfullt

Meningslöst

Jag, den feta klumpiga kossan, råkar välta Lovisa.
-Oj, förlåt! utbrister jag förfärat.
Men Lovisa hon bara reser sig upp och säger:
-Det är ingen mening!

Docka

Are you trying to tell me something?

Idag satt det en Sydsvenskan i tidningsfacket utanför min ytterdörr. Tack som fan, tänkte jag och plockade in för läsning.

Men. På förstasidan är alltså en artikel avsedd för mig. De försöker skrämma mig. Vilseleda mig. Få mig på "bättre" tankar.

Den handlar om en kvinna som blev förlamad efter ett kejsarsnitt. Hon kan efter 10 månaders rehabilitering nu gå med stödskenor. Under operationen tappade hon 18 liter blod och dog nästan.

Kontentan av det hela: Akta dig för snitt, det är ingen lek, ingen dans på rosor, låt kroppen bestämma, naturligt är bäst.

Men jag blir bara cynisk och undrar vad landstinget pröjsat för att få denna artikel publicerad. Mycket mindre än vad alla dessa "onödiga" snitt kostar dem för att folk är som man säger too posh to push.

För självklart handlar det om stålars. It's all about the stålars.

Är du sur?

När man verkar sur utan direkt anledning brukar man få frågan: Är du sur? Varvid man så klart blir skitsur, om man inte redan var det (vanligtvis var man det dock redan).

Jag lade igår märke till att jag är jävligt sur, att det kanske är läge att dra sig tillbaka i kokongen och inte beblanda mig med folk mer.

Jag vankade runt som en anka kombinerad med ett åskmoln igår på Nova Shopping Centre. Tyckte att folk glodde på mig och min stora mage på ett onödigt glupskt sätt. Blängde på dem, men folk har ju för fan ingen skam i kroppen. Svor mest stilla för mig själv, men i toalettkön gick jag överstyr och kallade några kvinnor horor bara för att de stod där de stod och var rätt så förskräckligt fula. Kanske inte tillräckligt högt för att de skulle höra, men mer än mutter var det. Folk var antingen ivägen eller fula, så enkelt var det. Och jag var skitsur på alla, inklusive min stackars familj.

Sedan åkte vi hem till Momoi och där var det halvt släktkalas, och jag fortsatte vara sur och snäsig. Tryckte i mig ett par semlor och lite snask, utan vett, utan sans. Satt som en småflåsande fläskbergskärring på en stol och gnällde, bara med utflykter till kisserian vart tionde minut.

Så ja, jag är jävligt sur. Men det bästa med mig är att jag inser det. Så nu drar jag mig tillbaka på min kammare, håller en jävligt låg profil tills det är dags att stolt visa upp min nya snygga avkomma.

Ha det nu jättebra.

Lolo & Gojoj - sov gott

Isabella Santos-Hammarlund

Lovisa Santos-Hammarlund

10 years later

Idag hade jag lunchdate med en snygg tjej. Och idag är ju som bekant den 5:e februari 2011.

Den 5:e februari 2001 hade jag date med samma snygga tjej, fast i en helt annan värld och en helt annan tid. För detta var dagen då jag plockade upp henne på Archway Tube station för att ta med henne hem till Charlotte Langs ökändaste svenskkollektiv i norra London. Och på den vägen är det. The beginning of a beautiful friendship. Här låg vi sedan i den archwayska dubbelsängen och vaknade med den andres näsa i nyllet, efter en natt med mörka eller farliga män på Good Mixer, innan vi blev cp nog att flytta till Crystal Palace, men fortsatte självklart åka till Mixern. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Idag var tex en av oss fet och sprängfärdig med klarknappen ute medan den andre var på väg till traditionsenlig fest i AF-borgen. Grattis på 10-årsdagen, Ulla och Lisa.

Håll dig på mattan

Supermarket

m/s Glädjen

Published with Blogger-droid v1.6.7

Tack för snyggheten

En får tacka för att man blev så snygg som man blev.

Här är mina läckra smycken jag fick av mina kollegor. För att de älskar mig. Och aktarej vad jag känner mig glammig och glamourig.

Sedan kan jag passa på att tacka gud för att jag fick så tjocka glasögon att mina ögon blev pliriga som på en gris. Eller Jesus. Eller Allah. Eller vem fan du vill tro på. Eller mamma.

Nu ska jag måla tånaglarna så att barnmorskorna tycker att jag är fin när jag ligger där som en skadeskjuten fågel med benen i vädret. Det är väl det minsta man kan begära.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Ojdå

Minns ni det här ilskna inlägget om hur Svenne Banan-folk ser så jävla gamla ut. Hur jag helt frankt attackerade stackars Helena från ett pinigt dejtingprogram på TV4, för att hon ser en smula sliten ut. Ord och inga visor. Hur vi fnissade åt att hon minsann hittat min blogg och kommenterat (om det nu var hon).

Och nu läser jag i kvalitetsblaskan Aftonbladet att alla håra ord givit resultat: Kvinnan har lagt sig under botoxsprutan för att få bort det pensionärsskynkliga som så illa rimmar med den ungdomliga, vältränade kroppen. Och det är mitt fel!

För jävligt. Hoppas hon blev snygg nu då.

Jag dör

Nu har jag gjort det som jag sa åt mig själv att INTE göra. Inte på några villkor. Icke. Hör du det, Ullaguran, ICKE.

Men lyssnade jag på mig? Lydde jag? Nej inte fan gjorde jag det.

Jag har tittat på förlossningsfilm på You Tube. Natural Child Birth. Water Birth. Nathan's birth. Unassisted natural child birth with real sounds. Orgasmic child birth.

You name it och jag spyr. Dessa vidriga underliv som öppnar upp sig, svullna rövhål, kvidande porrfilmsljud och push push push, små blodiga, slemmänniskor som kommer ut ur kvinnors vaginor. Det är ju för fan helt sinnessjukt.

Varför gör vi på detta viset? Har vi inte kommit längre i forskning och framsteg att vi kan skapa våra avbilder på annat vis? What about laboratorier, what about kirurgi, åtminstone?

Låt kroppen sköta det där, det mest naturliga som finns, bäst för barnet att komma ut på naturligt sätt ju, en häftig upplevelse! - sägs det.

Men det är ju bara världens bullshit och bullfitta. Jag kan inte tänka mig något vidrigare än det jag ska tvingas genomlida inom de närmsta veckorna. Söv ner mig för fan. Gör någonting!

Skyll dig själv, det var du som låg. Ja visst fan var det, och hur vidrigt det än är så är det väl värt det om man sedan får en person att leka med i klass med Lovisa. Jag vet. Men jag kan väl få gnälla, gny och förfasas iallafall. Bli förbannad över hur jävla omodernt allt är. Hata naturen, för den är onaturlig, grym och ful.

Inget är så illa att det inte kan bli värre, säger lagen om alltings jävlighet. Gäller det förlossningar också? I guess so.

Lunch

Och så Cheaters på teven. I'm such a hemmafru.

Köpa? Jag hittar

Jag är en unik kvinna. Jag tycker nämligen inte att det är så jävla ball att shoppa. Gå i butik och dra i plagg, eller än värre gå i skoaffär och lukta läder, sätta svettig strumpa i stövlett. Jag ser mig omkring, men jag ser fan inget, får inga känslosvall eller ens orgasmer när jag ser skodon på hyllor. Vill inte ha några, vet inte ens vilka som är snygga, har ingen koll, bryr mig inte.

Och det vet vi ju, att kvinnor älskar skor och shopping. Alla snipptanter har minst 40 par skor hemma i garderoben, ljuvliga små pumps, välputsade damstövlar, en och annan promenadsko, kanske ett par ballerinaskodon för vardagssnyggheten. Och alla män hatar skor och shopping. De måste dras in i boutiquen, gärna i sällskap av sitt kreditkort.

Men inte jag då - jag shoppar inte, dvs går runt i kläd- och skoaffärer och provar och fyndar, som en drog. Jag är som en man - jag går till de butiker som krävs för det jag behöver. En ny strumpbyxa - take me to HM. Ett par nya stövlar - dra mig baklänges och motvilligt in på Din Sko. Snygg klänning till värsta festen - back to HM. Snart växer det väl ut en snopp på mig som jag bär mig åt.

Kanske beror det på att jag är tjock, ful och gammal men jag har noll intresse att köpa plagg till mig själv. Jag går direkt till barnavdelningen utan att passera dam.

Väntan skala 3:1

Det är ju egentligen inte något nytt att man väntar. Bara att just nu heter det så också - jag väntar barn. Och oj vad man ska koppla av och njuta av sin väntan. För snart är det för sent, snart börjar kaoset, det säger alla.

Men alltid väntar man ju på något, aldrig är man nöjd, just nu, just då. Du väntar på bussen, längtar efter semestern, pojkvännen, mamma. Att jobbdagen ska vara över, att helgen ska komma, att det ska bli sommar, att det ska bli jul, att mannen ska komma hem, att lönen ska komma in på kontot. Alltid är det något. Bättre tider. Smalare kropp. Snygga pjucksen på rea.

Och nu. Först ska man vänta på att barnet kommer (och under tiden passa på och vila och njuta). Sedan ska man väl åtminstone inte behöva njuta av sin förlossning, den ska man nog hoppas är överstökad så fuckin fort som humanly possible, och sedan får man bäbis på bröst. Passa på och njut! Men sedan ska man vänta och längta efter att bäbisen ska somna dagarna i ända, så att man får sk valuable egentid. När barnet väl somnat kommer man längta efter att hon vaknar, för man saknar henne som den ost man är. I know, been there, done that, got the t-shirt. Och så ska man längta sig blå att barnet växer upp och lär sig saker som att stå, gå och prata. För bäbisar är ju inte så jävla balla - bajsa, äta, sova, skrika, var det något mer?

Efter det är det väl mest pensionen som hägrar. Och livets efterrätt - barnbarnen. Det kan man också längta efter. Bara just precis nu är det inte så jävla hett läge, därför ser man framåt, mot något där långt in i framstjärten eller bara helgens fylla om man är mer kortsiktig. Alltid är det nåt.

Dom vet inte att jag vet att dom vet

Det här Vänner-avsnittet, fast på riktigt. The One Where Everybody Finds Out. Alltså det där alla får reda på att Chandler och Monica är ihopas. They don't know that we know they know.

Jag var smart nog att få min man anställd på Lunds coolaste företag innan jag själv kastade in handduken. Så under tre veckors tid jobbade vi tillsammans, på samma avdelning, hur coolt var inte det. Men vi var självklart synnerligen professionella - inte den minstaste pussen och när han stack för att hämta vår dotter klockan 14 sa jag helt frankt "ha en trevlig kväll, ses imon". Som ett slags stående skämt.

Inte för att det var hemligt. Mina och hans chefer kände ju till fakta från början och tyckte det var helt i sin ordning. Men när han skulle träffa sina chefer, mellancheferna, nämnde jag aldrig det faktum att den duktige, snygge killen de skulle intervjua var min högt älskade make. Ville väl inte att de skulle vara biased. Jag har en lämplig kandidat till er, varsågoda här är Ludde Korv, sa jag.

Och så fick han så klart jobbet, för han är kommunens smartaste, det visste jag väl. Och ingen av hans tre närmaste medarbetare verkade fatta läget. Även om många runt omkring visste, för det hade jag ju berättat för dem. Men de tre LUT-fiskarna visste inte, så vitt vi visste.

Tills en av mina sista dagar när en annan kollega, en som visste, utbrast: "Oh vilken schysst make du har" varpå han som satt bredvid bokstavligen lyste upp som ett ljus. No shit, Sherlock, de är gifta, och inte är det på låtsas. Sedan skrattade han gott och länge och berättade om vilken fantastisk assistent han hade tyckt jag var - som tog hand om den nye varje dag och till och med lagade lunchlåda åt honom! Den med smör på. Men inte skulle han berätta för de andra två - nej, de vet inte att jag vet och jag tänker inte säga något, min hemlis, hihi.

Men så idag sa Ludde till de andra två att "som ni vet ska min fru ha barn vilken dag som helst och jag kommer att ta ledigt några dagar". Och den ene, dansken, bara "nej men vad säger du, det visste jag ej, grattis" medan den andre, svennen, som tydligen varit smart och listat ut redan från början men hållit denna information för sig själv, goes "ja men det visste du väl att hon skulle, varför trodde du hon var så tjock?". Och jag vet inte om ljuset gick upp av sig själv eller om han behövde vidare förklaring. Hon den höggravida som satt rakt över disk fram tills häromdagen, det är henne vi talar om, allas vår men mest Ludde Korvs Ullagura.

Så nu vet de allihopa. Men de vet inte att jag vet att de vet. Roligt!

Out and about

Idag är jag och resten av ledighetskommitten på stan. Vissa sitter på bänkarna vid Konsthallen (låtsas de, men egentligen är det spritbolaget, vilket ligger nästgårds, som lockar) och gormar med karaktäristiska fyllo-röster. Och så pensionärerna med sina dramaten-vagnar fyndandes på halva rea-priserna (en kärring före mig i kassan på KappAhl köpte 6 (!) likadana (fula) blusar, bara för att de var så billiga, eeeh grattis). Och så en väldans massa människor i burkatramsiga huvudsjalar och långkjolar. De kan inte jobba för det har Allah sagt, och om hon inte lyssnar på honom som hon ju bör, tycker den svenske arbetsgivaren normalt sett likadant fast tvärtom. Förtryckt bakom burkahelvetet, no job. Och som grädde på moset några halvseriösa studenter ute i fikasvängen, en och annan random arbetslös, någon nattjobbare - och så några sådana som jag. Eller rättare sagt som jag snart ska bli. En sån där med barnvagn - latte, shopping, sovande bäbis, livets glada dagar. Några andra höggravida fetknoppar såg jag ej, men de ligger väl hemma och lider, skäms och väntar, kan jag tro. 80,5 kilogram idag hos morskan, du kan säkert förstå att jag är snygg. Men magen har däremot inte växt sedan sist, Isabella vill visst vara liten, därför blir det återbesök nästa vecka. Gör om, gör rätt. Om hon inte har växt något mer då tar vi ut henne med kniv och våld. Ok, vi säger så.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Du och jag döden

De där första sekunderna när man nyss vaknat, lite smått förvirrad men man vet att allt inte är som det ska. Och så sköljer det över en. Insikten. Oh no, he's dead, wrapped in plastic.

Lite så känner jag nu när jag vaknar. Alarmet ringer, morgonen gryr, mannens dusch strilar från badrummet. Dags för en ny dag, tänker jag. Vad ska jag ha på mig, blir jag snyggast på kontoret idag igen månne.

Men så kommer det över mig, som en kalldusch, att jag har ju inget jobb, inget kontor att gå till. Det sitter en annan prinsessa på den där Jesus-tronen nu, och allas liv rullar på som vanligt, med eller utan Ullaguran. Utom Ullagurans förstås, för hon sitter hemma och räknar sina tår och undrar när egentligen den där lilla skojaren vi så kärleksfullt kallar Isabella ska komma ut och göra min vardag meningsfull igen.

Titta på Charlie o Lola

Published with Blogger-droid v1.6.6

dubbelskoj

Published with Blogger-droid v1.6.6

Här ser du vår vrålsnygga röda dubbelvagn. Hjördis tyckte förstås att det var helt SJUKT och näst intill BAROCKT att skaffa dubbelvagn när ju Lovisa kan gå så som ju Hjörfis tvingades göra på 20-talet när hon var liten (och det har hon minsann inte tagit skada av, nej det blev folk av henne med). Säg till dom, skanderar Höjdis. Dessutom är det bara INVANDRARE som har dubbelvagn, som de får GRATIS av kommunen på SKATTEBETALARNAS bekostnad för att de har så många ungar. Tig med dig, säger jag och visar stolt upp min snyggare än snyggast vagn. Snart är det två dockor i den, halvbrassar är dom, så jävla BISARRT och COOLT.

Lilla snygg ute och vandrar

Published with Blogger-droid v1.6.6

Vi traskar hem till bullarna efter dagis

Published with Blogger-droid v1.6.6

Mammas bak luktar så gott

Nu du, nu tar jag mig en bulle, för det är jag väl värd. Om man hade vart spexig hade man kunnat göra semlor av de här, men nu ska vi inte ta i så att vi spricker va. Min mamma tycker man ska ha sylt i semlorna istället för mandelmassa, vad tycker traditions-Svenne om det? Jag tror det svider och är fullständigt oacceptabelt.

Notera även de vackert, välmålade naglarna på den osvullna handen. Jag sa ju det att jag skulle vara snygg ända in i det sista och på framstjärtens bäbishållarbilder.

Min snygga avbild

Vad framstjärten bar i sitt sköte

Så var den första dagen som mammaledig utan barn snart till ända. Och man hann ju för fan inte med någonting. Huset skulle ju storstädats, var sak på sin plats, no more dammrådisar och grunkomojer överallt. Ettt skinande hem och ett strålande leende när barnet och mannen kommer hem från sina aktiviteter. Jo du, dra den om rödluvan.

Jag har:

Lekt med datorn

Lyssnat sönder mina fräckaste Spotify-lista

Satt tillbaka några böcker i bokhyllorna

Plockat upp några plastfrukter och gosedjur från golvet och lagt i leklådorna

Diskat efter gårdagens middag

Torkat köksbordet efter gårdagens middag

Försökt pilla bort stearin från Hjördis fyrarmade, men gett upp efter en arm av tristess

Samlat ihop kassar för återvinning

Tvättat lite svarta grejer, bland annat Isabellas filt

Bakat vetebullar

Gjort en pannkakssmet

Och nu fick du en intressepil i ögat och tänkte att är det så här det ska vara nu? Londons och sedermera Sveriges ballaste bloggare har fullständigt tappat förståndet och börjat lista sina vardagssysslor, som om det vore nyhetsstoff. Fy fan va. Ja, så illa är det tyvärr. Det är lite så en hemmafru jobbar.

Det enda jag kan lova är att jag inte kommer att publicera några bilder på när jag ammar. Eller på min brön över huvud taget. Varken här eller på Fejjan eller för den delen i Aktuell Rapport. Amning förresten, det känns jävligt omodernt och överskattat, ska vi verkligen syssla med det?

Nu ska jag strax gå och hämta mitt barn på dagis och bjuda på pannkakor. Dagens outfit: mjukisbyxor och ingen behå, fy fan vad läckert.

Och Jesus dotter flög till SEMC-himlen

Ta ditt Hallon och gå, sa dom. Så det gjorde jag.

Och jag fick presenter. Av mina vänner kollegorna. Vackra halsband och armband, valda med omsorg av en snygg med god smak. Och de sa att de skulle sakna mig. Inte lika mycket som jag kommer sakna er, ystade jag. Och dagen till ära serverade restaurangen trollkorv, I saw the sign. Har jag letat efter trollkorv sedan jag fick mig en till livs på Kent-konstjärten i juni? Ja det har jag fan. Jag och Jesus tog oss alltså varsin trollkorv på avslutningslunchen, satt som en kniv i ryggen på länsman.

Och min japanske vän höll ett litet tal på hejdåfikan. Han sa att jag var ljuset, som lyste upp rummet när jag kom in. Light, sa någon kvick jävel. Lightning, menar du väl. Blixtar och dunder. Ja, men det kan jag ta, den beskrivningen gillar jag. Ljuset och glädjespridaren som sprakar lite argt och tufft när man minst anar't. Älskar't.

Men sedan, när jag kom hem, forwardade Peltosnyggisen ett mail som den lille söte japanen skrivit på sin underbara broken English, och nu tar jag mig friheten att kopiera mailet i sin helhet och nu får du också komma ihåg att han är en ganska så hög och duktig chef inom företaget:

Hi Emma

This is Yuji.
Today Ulrika left.
We missed her.
By the way
Is there any your great power to help us or advice for speed-up?

BR/Y.H

Och det var då, först då, som de små tårarna trillade. Jag älskar Sony Ericsson.

Puss Gojoj

Det här är första dagen på resten av mitt liv

...sa någon gammal ostmästare och ystade för glatta livet. Fast det är så det är, så vill man ju inte säga det, för klyschor är till för att hata. Men nu vänder vi blad, här startar ett nytt kapitel.

Passa på och njut av din ledighet, säger de som jobbar. Gå hem och vila, sa dagisfröken. Daytime television, tipsade hon.

Det kändes ju fullständigt absurt att skicka iväg mannen till jobbet och lämna barnet på dagis trots att jag själv bara ska sitta hemma och fisa. Det här kan för övrigt vara första gången jag är ensam hemma i lägenheten sedan vi flyttade in för ett år sedan. Tystnanden. Den talar.

Nu kan man snacka om att man väntar barn. För det är ju det man gör nu, väntar. Det kan hända när som helst, säger svenska folket. Ja, det kan hända hemma på hallgolvet med bajs och blod, var det en som anekdoterade så vackert för mig på festen i lördags.Den synen att komma hem till unnar jag varken Ludde eller ambulanspersonalen.

Förvärkar? Ja, jag tror det. Särskilt på nätterna när jag drömmer att vattnet går och jag hetsar till sjukhus. I natt åkte jag t.ex. taxi till Royal Free från någon efterfest jag var på. Det du. Snart reser jag till helvetet och tillbaks igen.